Fortsätt till huvudinnehåll

Snorkande gubbar

Jag gillar de tysta kupéerna på Öresundståget.

Efter en hektiskt dag på jobbet och en pulshöjande promenad från jobbet, för att hinna, kunde jag äntra tåget och smita in i den tysta kupén. Jag blir glad när de är tillgängliga. Har lite svårt att fixa ljudet från gymnasieungdomarnas earplugs när de spelar hardcore så högt att hela tågvagnen skakar. (Tinnitus måste bara vara en hållplats bort!!)

Väl inne i den tysta kupén sjönk jag ner, sträckte ut benen och tog fram min bok. Tåget tuffade ut från stationen. Skönt...

Det tog ett par minuter. Sedan hördes ett högljutt KRRRRÖÖÖÅÅÅÅ från platsen bakom min. Därefter ett ÖÖÖÖHHHHHKRRRRÅÅ.....KRRÅÅA SCHLRRRRTTTTTP

Eeh. Gubben sover. Ser i spegeln från fönstret på andra sidan gången hur hans stora huvud lutar bakåt och hakan hänger ner över hela halsen. Underläppen sticker ut, utanför hans långa näsa. Det rycker irriterat i den. Kanske han drömmer? Fascinerad väntar jag på nästa stora snorkling. Kan inte låta bli att titta. Rycker till lika mycket varje gång trots att jag håller koll via fönsterrutan.. De kommer med ungefär 25 sek. mellanrum. Undrar om han har andningsuppehåll? Kanske sover han inte? Kanske håller han på att dö?? Nä, läppen rör sig.

Så där håller det på i de dryga 20 minutrarna jag har kvar på tåget. Guud! Undrar om han har något stackars fru där hemma?

Jag föreställde mig hur jag tryckte på en knapp så den där reklamgrepen kom ner från ovan och lyfte bort den snarkande, frustande gubben...

Kommentarer

Peter Midas sa…
Min son säger att JAAAG snarkar.Det har jag aaaldrig märkt!

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot