Känner mig som en som svikit något....eller någon. Inte bloggen men möjligen mig själv. Att skriva har alltid varit min ventil, det är här det kommer ur mig....Jag brukar säga att jag pratar sämre än jag skriver. Vad jag egentligen menar är nog att när jag skriver får jag vara i fred. När jag pratar finns där alltid någon som lyssnar. För en person med långa antenner är det mycket jobbigare. Samtidigt som jag pratar speglar jag....känner av mottagaren, var hon/han befinner sig. Närvarande? Intresserad? Vill gå...., vecklar lätt in mig och tänker ofta att den jag pratar med tycker att jag tar för lång tid på mig, använder för många ord.
När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Råckstabadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönderskra...
Kommentarer