Känner mig som en som svikit något....eller någon. Inte bloggen men möjligen mig själv. Att skriva har alltid varit min ventil, det är här det kommer ur mig....Jag brukar säga att jag pratar sämre än jag skriver. Vad jag egentligen menar är nog att när jag skriver får jag vara i fred. När jag pratar finns där alltid någon som lyssnar. För en person med långa antenner är det mycket jobbigare. Samtidigt som jag pratar speglar jag....känner av mottagaren, var hon/han befinner sig. Närvarande? Intresserad? Vill gå...., vecklar lätt in mig och tänker ofta att den jag pratar med tycker att jag tar för lång tid på mig, använder för många ord.
Eftersom jag stack ut hakan och kritiserade ett känsligt ämne får jag väl tåla en del kritik. Okej, allt väl. Men eftersom det jag spontant knattrade ner i utgångspunkten inte var ämnade som brännstoff i någon feministdebatt (trodde inte att mer än högst två skulle läsa mina rader) har jag dragit in ursprungsvarianten. Här kommer samma inlägg, denna gång utan namn, vilket retade gallfeber på många. Det kan jag förstå. Samtidigt har jag svårt att förstå att det skall vara så svårt att skilja på sak och person. Såhär: Läser att det glassiga magasinet "Mama" utmämnt "årets mama". Eftersom jag inte läser "Mama" vet jag inte vad tidningen står för eller vad som avses...Vad då "årets mama"? Blir lite nyfiken..Hur utser man henne? Läser vidare att de nominerade endast utgörs av unga, framgångsrika, snygga och kända kvinnor, tillika morsor. Jaha, hur har man tänkt då? På vilka kriterier utsågs dessa, förrutom att det uppenbarligen är kända för en eller a...
Kommentarer