Fortsätt till huvudinnehåll
Och....vad hände SEN? Jo, hon lullar fortfarande omkring i sin gröna boforsoverall på all ledig tid vill säga. Det fula huset har fått nytt snyggt tak. Det kostar en förmögenhet och syns knappt men ändå är jag så nöjd. Har haft dagar när jag snöat in på hängrännor, andra dagar på vindskivor eller kanske....skorstensplåten! Kollat andra hus, jämfört, bytt och härjat med hantverkare som stundom säkert kliat sig i pallet. - Måste människan ha silverrännor? - Vad är det för fel på svart?? NICKE, svaart är snyyygt! Svart är snygggt till tegel!!
Ja men jag vill inte ha teglet heller. Dess tid är räknad. MÅÅÅSTE allt vara gråttt, tjuter dottern. JA, nu är det så här, det är jag som är chefen. Säg vad ni tycker, önska er och kom med förslag men jag gör ändå som jag vill. Mamma suckar som vanligt och säger till sitt försvar när jag påminner henne om hennes ohejdade vana att alltid kritisera och vara negativ, att Nä, jag är bara realistisk. Precis som att jag inte skulle vara det. Jag har inte bett om hennes synpunkter och råd, ändå får jag dem mig intryckt gång på gång. Suck, jag kommer aldrig undan det där....
Alla tycker saker. Som ensamstående mamma och nu ensamägare till ett hus med stort renoveringsbehov känner många att de bara måste hjälpa till med sitt bry och sina synpunkter!Tack, nu räcker det. Kom hit och ta dig en pensel i stället. I höst bjuder jag på middag och öl, kom några timmar i förväg och måla en vägg eller en dörr, så festar vi sen. Den hjälpen är både mer värd och trevligare än allt snicksnack!

Suddiga tankar efter lasagnen och ett glas rött en fredagskväll i väntan på tonåringarna som på var sitt håll surrar runt med sina polare.

Godnatt och på återseende en annan dag....eller månad.

Kommentarer

TrickyTricky sa…
Jag kommer gärna och målar en stund eller två och tittar på din vidunderliga utsikt.

Populära inlägg i den här bloggen

Från dumdristigt orädd till mesigt orolig till......vad?

När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Råckstabadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönderskra...

Sjuksköterskestrejken

Valpen uttrycker sig väl och hans återkommande besök i TV-studion vittnar om att han tydligen är en populär gäst. Jag förmodar att det är hans rättframma och provocerande sätt att framföra sina åsikter på. Frankt och tydligt basunerar han ut vad han tycker är rätt och fel. I mina ögon är han en valp. I mina ögon tycker han ibland saker bara för att hans roll är att sitta där och tycka tvärtemot, att just bara provocera och få upp tempot i en debatt. I går sa han, appropå sjuksköterskestrejken, att det är orimligt av sjuksköterskorna att kräva mer i lönelyft än andra yrkesgrupper inom vården. Det fungerar inte, sa han. Det skulle bara leda till att de andra yrkesgrupperna troligen skulle backa och riva upp sina redan färdiga löneavtal för att få mer dem också. Grabben....gå och köp en napp eller nåt. Sjuksköterskorna befinner sig, och har länge gjort, i en slags mellanläge. Läkarna står över och har alltid haft anständiga löner. En rimlig ingångslön med en löneutveckling som heter duga....

Usel på dejting

Läser lite bloggar om singellivet, dejtandet och erfarenheter som "singelmänniska". Det är nå´t visst... Sist jag nätdejtade tappade jag allt. Åtminstone så det räckte och blev över för flera månader. Så lång tid tog det innan jag återhämtade mig. Kanske är jag lite väl trög? Han såg rätt hyfsad ut på bilden. Bodde bara 4 mil bort. Dessutom ett sjysst yrke, arkitekt. Skrev trevligt och kunde stava. Okej då, en dejt irl. Jag tog tåget. Skred fram över torget mot hörnet vid McDonalds. Såg honom genast. Inte alls så lång som jag trodde. Hans stora huvud vippade omkring på hans lite böjda kropp. Eller var det bara frisyren? Blev aldrig klok på det där. Kunde inte låta bli att fascineras över hur hela huvudet/hårkaluffsen rörde sig i takt med att han gick, tuggade eller pratade. Han pratade. Efter 5 minuter på Conditori Norreport eller vad det nu hette, började han plötsligt gråta. Jag la min hand på hans arm och han grep den. Höll den en lång stund medans han berättade om hur hus...