Jag älskar faktiskt hösten.
Det är min bästa icke-ångest-tid. Kanske för att den är så kravlös. Naturen går in i sin viloperiod, troligen något det är meningen att vi levande väsen på denna jord också borde göra. Åtminstone dra ner på tempot. Det är en tid när det är okej att bara orka lite grann, bara göra det mest nödvändiga. Det är bra. Dessutom så vackert och vilsamt. Fram till att alla löv knäppts av från sina grenar är det magiskt. Sen återstår några veckor innan det gyllene på marken påbörjat sin förmultning och när det endast kvarstår en brunsvart sörja längs skogens stigar, då måste advent komma fort fort så jag får tända alla ljusslingor runt mig.
December är uthärdligt trots mörkret och trots julens oundvikliga krav på något glatt, snyggt och perfekt! Januari däremot. Då brukar min energi vara slut. Min dvala infinner sig någongång mellan nyår och tjugonda knut. Jag kan bara se dimma, gråtunga dagar och väta.
Men trots allt. Det blir snart vår igen. När de första soliga helgerna i slutet av mars blir verkliga återkommer hoppet och lättnaden är obeskrivlig. Våren är ljuvlig, om än inte lika kravlös som hösten.
Sommaren är underbar med sin värme, fuktighet och all sol. Men låt mig slippa soliga sommardagar med hård vind. Att se de vita cirrus eller cirrocumulusmolnen rusa över en blå himmel får mig att huka. Jag orkar inte det här. Visst är det underligt? Jag har försökt gå inåt och få ett svar hos mig själv men jag klarar inte att finna anledningen till mitt obehag dessa dagar. Annars älskar jag somrarna. Ge mig ett par månader med sol, stilje och fuktiga nätter så smälter min själ och blir precis lika varm och vidöppen som naturen själv.
Sen är vi tillbaka till den vackra, starka hösten. Nu återstår bara någon vecka innan jag dyker ner i källaren efter ljusslingor och adventsstakar och den tänker jag ta vara på.
Sköt om er.
Det är min bästa icke-ångest-tid. Kanske för att den är så kravlös. Naturen går in i sin viloperiod, troligen något det är meningen att vi levande väsen på denna jord också borde göra. Åtminstone dra ner på tempot. Det är en tid när det är okej att bara orka lite grann, bara göra det mest nödvändiga. Det är bra. Dessutom så vackert och vilsamt. Fram till att alla löv knäppts av från sina grenar är det magiskt. Sen återstår några veckor innan det gyllene på marken påbörjat sin förmultning och när det endast kvarstår en brunsvart sörja längs skogens stigar, då måste advent komma fort fort så jag får tända alla ljusslingor runt mig.
December är uthärdligt trots mörkret och trots julens oundvikliga krav på något glatt, snyggt och perfekt! Januari däremot. Då brukar min energi vara slut. Min dvala infinner sig någongång mellan nyår och tjugonda knut. Jag kan bara se dimma, gråtunga dagar och väta.
Men trots allt. Det blir snart vår igen. När de första soliga helgerna i slutet av mars blir verkliga återkommer hoppet och lättnaden är obeskrivlig. Våren är ljuvlig, om än inte lika kravlös som hösten.
Sommaren är underbar med sin värme, fuktighet och all sol. Men låt mig slippa soliga sommardagar med hård vind. Att se de vita cirrus eller cirrocumulusmolnen rusa över en blå himmel får mig att huka. Jag orkar inte det här. Visst är det underligt? Jag har försökt gå inåt och få ett svar hos mig själv men jag klarar inte att finna anledningen till mitt obehag dessa dagar. Annars älskar jag somrarna. Ge mig ett par månader med sol, stilje och fuktiga nätter så smälter min själ och blir precis lika varm och vidöppen som naturen själv.
Sen är vi tillbaka till den vackra, starka hösten. Nu återstår bara någon vecka innan jag dyker ner i källaren efter ljusslingor och adventsstakar och den tänker jag ta vara på.
Sköt om er.
Kommentarer