Tungmodig

Nu är vi där. Januari har passerat och årets segaste, kallaste, mest svartvita månad är här. Jag sjönk som en sten, så som jag visste att jag skulle göra. Övervägde att ta dubbla dosen av mitt serotoninpiller, men gjorde inte det. Det går nog ändå. Men var är energin? Varför är jag trött, trött som ett helt ålderdomshem, hjärnan jobbar segt och trögt som avsvalnad lava, huvudet är tungt och jag åldras plötsligt 3 år på några veckor.

Längtar, längtar efter ljuset. I morgon får jag vara hemma och se horisonten bortom hav och land, på morgonen, då när det vinterbleka försiktiga ljuset kämpar sig igenom det grå och gnistrar till där långt borta. En liten stund. Lågt och silver. Förhoppning... Och varmt kaffe vid köksbordet. Och DN och en stor nyttig brödbit med brunost och äpple. Lite lycka att inmundiga en långsam lördagsmorgon. Jag sveper duntäcket om mig.

2009. Jag slutade plötsligt blogga. Jag köpte ett hus. Jag accepterade allt som var och mig själv och jag började jobba heltid igen. Jag slutade med eget företagande, jag resignerade. Vem orkar? Socialt är jag en katastrof. Men vad gör det. Vad spelar det för roll. Det är som det är. Jag kan njuta trots allt. Jag kan gråta och svära, jag har hela registret igen. Det är lugnt.....