Det fanns en tid när jag hade simultankapacitet. Jag styrde med van hand runt ungar, matlagning, disk, tvätt, trädgårdsarbete, bokföring, handling, körning och husrenovering. Det bara gick av sig själv, jag behövde inte tänka så mycket.
I dag måste jag fokusera väldigt mycket bara jag skall gå ut och sopsortera. Var sak på rätt ställe och nåde den som pratar med mig när jag sopsorterar! Då tappar jag bort mig och färgat glas kan hamna bland metallen.
Jag kan högst göra en sak åt gången. Någon sa att "Bah! Det där med simultankapacitet Det är ett påfund som männen uppf unnit för att hålla oss kvinnor där de vill att vi skall vara. På plats i hemmet med andra ord. Vi är så stolta över vår simultanakapacitet så vi gör gärna allt, även skitjobbet. De där stackars männen, de HAR ju INGEN simultankapacitet så vi sträcker stolt på oss och fortsätter att slava"
Nu kom jag att tänka på vad min exman, tillika läkare, sa en gång. Det hör till saken att han var en katastrof där hemma. Rörig, släppte paltorna där han stod och gick. Lämnade disk, kuvert och post där han öppnat dem. När jag påpekade att han kunde väl i alla fall lägga kalsongerna i tvättkorgen så svarade han på ett ungerfär så här men på fullt allvar: "Nej men du måste förstå skillnaden på män och kvinnor. Det har med kemi, signalsubstanser att göra. Du får en signal in i din hjärna att du måste tvätta när du ser ett par kalsonger på golvet eller när tvättkorgen är full. Det spelar ingen roll vad du håller på med. Du reagerar direkt. Jag får signalen först när kalsonglådan är tom! Aha...DÅ letar jag reda på mina kallingar och tvättar. Jag ser inte ens kalsongerna om de så ligger på köksbänken eller på soffbordet. Först när jag måste leta efter dem ser jag dem"
Eehhh...kommer faktiskt inte ihåg vad jag svarade honom. Det fanns liksom ingenting att säga. Man kan tappa hakan och svarsförmågan för mindre....Det var ju egentligen obeskrivligt roligt och det lät jag honom veta. Men han stod envetet fast vid sin naturveteskapliga förklaring.
Min så kallade simultankapacitet bidrog i alla fall till att ta kål på mig. Jag var aldrig stilla, aldrig i ro.
I dag kan jag inte ens sköta min blogg samtidigt som jag upptäcker något nytt, nämligen Facebook! Ja men så trevligt det var då. Mest spännande är det att söka på alla gamla och nya bekanta, vänner, pojkvänner, kreti och pleti. Ja men där är ju HON!!! Och HAN!! Hehehe...
Det tar på krafterna att försöka lära sig vad poke är, hur man gör med än det ena än det andra. Fånigast är nog "presenterna" man kan ge bort men trots min kritiska snobbighet vad gäller sådana barnsliga ting var det rätt kul att ge bort " en grill" till en annan lika kritisk och ny facebookare. (Jag fick i min tur en ny lavalampa...) För att inte tala om att man med en smileygubbe kan visa sin sinnesstämning. Så hemskt och ändå sitter jag där och trycker in min "mood". Jag är värre än mina barn. Inser att jag är lika barnslig och förtjust i allt det här som de är i sina dataspel!
Så, eftersom jag inte längre besitter någon simultankapacitet så har bloggandet få stryka på foten. Två husdjur att sköta är ett för mycket. Får se om jag lyckas strukturera upp mitt cyberliv så att ingen svälter ihjäl!
I dag måste jag fokusera väldigt mycket bara jag skall gå ut och sopsortera. Var sak på rätt ställe och nåde den som pratar med mig när jag sopsorterar! Då tappar jag bort mig och färgat glas kan hamna bland metallen.
Jag kan högst göra en sak åt gången. Någon sa att "Bah! Det där med simultankapacitet Det är ett påfund som männen uppf unnit för att hålla oss kvinnor där de vill att vi skall vara. På plats i hemmet med andra ord. Vi är så stolta över vår simultanakapacitet så vi gör gärna allt, även skitjobbet. De där stackars männen, de HAR ju INGEN simultankapacitet så vi sträcker stolt på oss och fortsätter att slava"
Nu kom jag att tänka på vad min exman, tillika läkare, sa en gång. Det hör till saken att han var en katastrof där hemma. Rörig, släppte paltorna där han stod och gick. Lämnade disk, kuvert och post där han öppnat dem. När jag påpekade att han kunde väl i alla fall lägga kalsongerna i tvättkorgen så svarade han på ett ungerfär så här men på fullt allvar: "Nej men du måste förstå skillnaden på män och kvinnor. Det har med kemi, signalsubstanser att göra. Du får en signal in i din hjärna att du måste tvätta när du ser ett par kalsonger på golvet eller när tvättkorgen är full. Det spelar ingen roll vad du håller på med. Du reagerar direkt. Jag får signalen först när kalsonglådan är tom! Aha...DÅ letar jag reda på mina kallingar och tvättar. Jag ser inte ens kalsongerna om de så ligger på köksbänken eller på soffbordet. Först när jag måste leta efter dem ser jag dem"
Eehhh...kommer faktiskt inte ihåg vad jag svarade honom. Det fanns liksom ingenting att säga. Man kan tappa hakan och svarsförmågan för mindre....Det var ju egentligen obeskrivligt roligt och det lät jag honom veta. Men han stod envetet fast vid sin naturveteskapliga förklaring.
Min så kallade simultankapacitet bidrog i alla fall till att ta kål på mig. Jag var aldrig stilla, aldrig i ro.
I dag kan jag inte ens sköta min blogg samtidigt som jag upptäcker något nytt, nämligen Facebook! Ja men så trevligt det var då. Mest spännande är det att söka på alla gamla och nya bekanta, vänner, pojkvänner, kreti och pleti. Ja men där är ju HON!!! Och HAN!! Hehehe...
Det tar på krafterna att försöka lära sig vad poke är, hur man gör med än det ena än det andra. Fånigast är nog "presenterna" man kan ge bort men trots min kritiska snobbighet vad gäller sådana barnsliga ting var det rätt kul att ge bort " en grill" till en annan lika kritisk och ny facebookare. (Jag fick i min tur en ny lavalampa...) För att inte tala om att man med en smileygubbe kan visa sin sinnesstämning. Så hemskt och ändå sitter jag där och trycker in min "mood". Jag är värre än mina barn. Inser att jag är lika barnslig och förtjust i allt det här som de är i sina dataspel!
Så, eftersom jag inte längre besitter någon simultankapacitet så har bloggandet få stryka på foten. Två husdjur att sköta är ett för mycket. Får se om jag lyckas strukturera upp mitt cyberliv så att ingen svälter ihjäl!
Kommentarer
Förr höll man alla bollar i luften samtidigt och var just som du säger stolt över det.
Jag minns att det var sånt man skrev i jobbansökningar, hur in i norden skicklig man var på att jonglera.
Numera när hjärnan fått sig en rejäl törn så kan jag t ex inte prata och köra bil samtidigt, eller rättare sagt, jag kör fel, jag kör inte illa men jag vet inte var jag är på väg. Glömmer att svänga av från motorvägen t ex, på samma ställe där jag svängt 100 ggr. Kör hem istället för till träningen med 4 tjutande ungar i baksätet och en son som bara suckar och skäms över sin förvirrade mamma.
Om nån pratar med mig när jag ska iväg till jobbet på morgonen så glömmer jag garanterat mobilen, plånboken eller ngt annat viktigt.
Till slut bara skriker jag "låt mitt huvud vara ifred !!!"
Att ofredad kunna djupdyka i något område och utvecklas i det, det är det många tjejer avstår ifrån i viljan att vara jätteduktiga med allt och andra, och kanske bilden av sig själv som duktig till lags.
Det är svårt att koordinera alla vanliga småsaker med allt serious stuff som händer och så jobba också, och kunna fånga upp alla lösa trådar i alla nästen och måsten.
Det är en lyx att få koncentrera sig och få ta en sak i taget och få göra någonting bra.
Man kan bara göra en sak i taget, även om man switchar febrilt mellan 100 rattar varje dag. Men man har nån autopilot igång som är inställd på att utföra, för att ingen annan gör om man inte själv.., och det kan funka rätt länge. Sen märker man tagit stryk.
Just nu (hoppas det är övergående) måste jag t ex skriva ned allt jag gör på jobbet, varenda grej. Det jag gjorde på jobbet igår glömmer jag annars och kan inte rapportera timmar. Och på samma sätt måste jag skriva listor dag för dag exakt vad jag måste göra för att inte glömma göra det.
Sjukt. Så mycket tid ut i tomma rymden.
Men det står inte att jag måste skriva bloggtexter, tack och lov.
De kan man plugga in för att få lite lugn och ro, man behöver ju inte ha musiken på utan bara tystnaden.
Tricky: Jo, ibland är musik fantastiskt som avledare.
Inga: Det är helt rätt... det lönar sig INTE i längden.