Fortsätt till huvudinnehåll

Fotoboktips ut på nyåret

Två fantastiska böcker har jag bläddrat i och njutit av i helgerna. Den ena är Brutus Östlings bok om örnar. Vilka bilder. Sedan en vinterdag ute på Sommaröya, 8 mil utanför Tromsö, när jag fick uppleva havsörnar för första gången, har örnen fascinerat mig. Vilka fåglar. Hur Brutus Östling har kunnat fånga dem så här är helt otroligt. Kan inte se mig mätt.. När jag blir stor skall jag bli ornitolog, rovfågelsornitolog!

En annan bok som fascinerat är Jan Jörnmarks bok om övergivna platser. Mytisk, spännande och väcker så många frågor... Jag får lust att ge mig ut och leta. För visst finns de där, längs våra vanliga upptrampade stigar. De övergivna och lämnade platserna. Kolla hemsidan, här visas en del av Jörnmarks bilder. Tänninge hotell i Härjedalen och Chateau Miranda i Belgien är några exempel på extraordinära och lämnade platser.

Bilden: Övergiven nöjespark i Japan

Kommentarer

Peter Midas sa…
Hej där på åsen! Visst är Östlings bok enorm! Köpte den till en av gossarna. Det finns en bild där en örn landar på en gisten trädtopp och grenen går av. Örnen håller den i klon. Helt osannolikt att fånga detta. Man får en annan bild av örnen som individ och väsen.
Nike sa…
Hej P..har du landat efter semestern? Ja, örnen är ett spännande djur. Inte bara en fågel. Här skiner solen över lite nysnö som dammade över oss i går kväll. Inte som Stockholm kanske. Definitivt inte som Vietnam.
Anonym sa…
Hej!
Jag fick "Kaxiga fåglar" (foto Brutus Östling) i julklapp. Makalösa bilder på fåglar. Så har jag aldrig sett fåglar avbildas förut. :-)

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot