Nikes Rum

När jag växte upp var det alltid fullt med hundar överallt. Som vuxen har jag dragit mig för att skaffa en egen. Någon som undrar varför??

Till J Uppställning hos mormor i Bromma. Så här mer än 40 år senare var det för väl att man den gången tvingade barnen att posera..... Är det någon som har den hemska lampan i dag????

I dag kom jag på vilken soffa jag vill ha. Råkade provsitta i ett skönt hem inte så långt bort. Wow!! 140 djup! Ett soffhav! Ja, men sååå dyr kan den väl inte vara? Hm, jasså.... bara 89500 kr. En piss i missisippi ! IKEA, pleeease!!!

Jag är en sån som aldrig är helt knäppt och knuten. Det finns människor som alltid knäpper kappan, ända upp i halsen, innan de går utanför dörren. De knyter omsorgsfullt sjalen i halsen, trär på sig mössan och handskarna. Ordentligt. Tar handväskan, där allt finns med och ligger på sin plats. Stövletterna klapprar rytmiskt mot trottoarens asfalt. Effektivt. Effektiva människor som klär sig effektivt innan de går ut. Ordentligt. Sån är inte jag. Jag öppnar dörren samtidigt som jag hänger på mig kappan och drar till mig handväskan, modell större. Förhoppningsvis är allt med. Jag låser i allafall dörren. På väg mot bilen dyker jag ner i väskan för att leta efter bilnycklarna. Halsduken glider av och ner mot marken, om jag hittar vantarna får jag ta dem i munnen så jag får händerna fria till letandet efter nycklar. De smakar får och hall. Antagligen inga bilnycklar. Tillbaka till huset, samtidigt som jag letar efter husnyckeln i det stora svarta hålet. Jag kallar den så, min väska. (Varför...

Han stönade irriterat åt min "överbeskyddande" önskan när jag bad honom skicka ett SMS efter konserten, när allt var klart och han åter var i trygghet i L:s lägenhet. Jag sov. Då ringer telefonen och en speedad son sjunger/skriker ut sin extas! - Det var det HÄFTIGASTE jag varit med om. SÅÅÅÅ BRA! Man kunde inte sluta hoppa och veva med armarna. SKITBRA! Hej då ! Jag hade sannolikt vevat med armarna i ett försök att värja mig jag........ http://www.youtube.com/watch?v=O1FkbvGl-IU

15-åringen ringer från Göteborg. Kompisen gapar i bakgrunden. - Alltså, vi hamnat mitt i värsta gängkriget! De är överallt, kommer från höger och vänster! De har vaaapen! HJÄLP! Vi kommer aldrig klara det här! Jag: VA!!?? VAR ÄR NI? VAR ÄR LOTTA??? (kompisens 23-åriga syster som killarna skall sova över hos) Sonen: JAG VET INTE! VI HAR BLIVIT ERBJUDNA HEROIN, TROR VI SKALL NAPPA!! Jag: (kippar efter luft) Sonen och kompisen i luren: HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!!!!! Ta´re lugnt! Göteborg är hur lugnt som helst. Nu är vi p v till Lotta! Hahahaha och PANG på med luren. -------- 18.30 börjar konserten. "IN FLAMES!" Varför känner jag mig ibland som rena stenåldersmänniskan?

Läser Trickys inlägg om bråket med dottern. (ÅH, Tricky!! Jag önskar jag hade haft dig på närmare håll.) Fasen, det är SVÅRT det här att rådda två tonåringar genom uppväxten. Himmel säger jag bara. Jag har mina duster, jag lovar dig och jag förstår dig så väl. Man blir galen ibland, det går inte att vara en robot och vara en exemplarisk förälder i alla lägen när man aldrig har någon att bolla över till eller stödja sig mot. Det går heller inte att gå därifrån eftersom ingen annan är där och tar vid. Det är bara du, du och du hela tiden. Det är svårt och det tär och jag SPYR ibland över ensamheten i föräldraskapet.

Jag har regredierat. Eller kanske snarare kapitulerat! Det känns så bra så. En gammal hästtjej som på senare tid bara åkte lite häst då och då har plötsligt blivit som tokig igen. Hästar, hästar, hästar och då spreciellt islandshästar och helst "Otur". Nu vill jag så klart bli hästbonde, skaffa gård och hästar. Lite får kanske, några engelska bulldogar och varför inte en stilig, snäll karl i sjyssta läderridstövlar?

Det ringde in..... Vi får väl se om det bara är för en kort lektion eller om jag stannar den här gången. Ligger raklång med benen högt. Datorn på brickbordet framför mig. Ester värmer vänstersidan, från höger ilar en novembervind som letat sig in genom otäta fönsterlister. Här ligger jag - och kan inte annat. Uttråkad och suddig i skallen av alla skojiga piller. I går morse slet jag med en trång ridstövel (vad har hänt med mina vader??) Det drog till i ländryggen, ungefär som om en jätte tog sin enorma näve och ströp svanken i ett järngrepp. Envist drog jag mig ändå, via en stol, upp på "Otur". Efter 5 meter höll jag på att spy och att ramla av. Snabbt vände vi och av hästen, in igen och efter att ha släpat mig över gårdsplanen ramlade jag ihop på mosters hunds soffa där två lurviga, brunvita monster studsade upp och över mig i tron att nu skall vi leka. Krampen i ryggen var helt outhärdlig. Jag har inte tid, inte tid, inte tid att ligga här. Jag vill rida, jag vill inte det ...

Somliga, som kanske letat sig hit av gammal vana eller nyfikenhet, tycker nog att jag blivit en tråkig och seg bloggare. Det stämmer. Bloggluften gick ur mig. Delvis p.g.a. att det är annat (som att jobba och tjäna pengar till brödfödan) som tagit mer tid än tidigare. Delvis också för att jag på något sätt kommit in i en ny tid där jag inte riktigt har lust att dela med mig av någonting. Inte just nu i alla fall. Skrivklådan är där men får utlopp på annat sätt. Om någon vill ha kontakt så är det bara att maila. Mail och andra brev svarar jag alltid på! Om inte annat kanske jag återkommer lite längre fram. Lev väl så länge...

Tre tonårstjejer tältar inne i boden och fnittrar sig igenom en hel natt och några regnskurar. Tonårskillen fyller 15 och får äntligen börja köra moppe. Frihet för honom. Oro för modern. Dottern vill också men får vänta. Dagen efter hojturen i ljuvligt väder drar tidernas regnstorm in och den stora björken lutar underligt och viner så konstigt i vindbyarnar att jag tar täcket, lämnar mitt sovrum och lägger mig i vardagsrummet i stället. För säkerhets skull. Så fick jag mer radioaktivitiet insprutad i armvecket. Och lite nitroglycerin under tungan. Mycket styr för kanske ingenting. Sätter på lurarna vid laptopen. Lyssnar på James Blunt och Pink Floyds "The great gig in the sky" och dricker ett glas rött, föreställer mig att jag tar en cigg som jag längtar efter men inser att jag antagligen skulle spy av.... och inser att molnen faktiskt har skingrats en hel del och att jag kan njuta igen!

Tänk er en solig, varm sommardag. Tänk er Bjärehalvön med sina mjuka kullar, prunkande ängar och pastorala bokskogar där vägarna liksom flyter fram som böljande silverstråk genom allt det gröna. Tänk er havet bredvid. Tänk er ljudet av en tung Kawasaki! Jag blundade visserligen de första 3 minutrarna........men sen!! Tack för turen B!

Ledig! ..åtminstone nästan. Inledde med att tillaga 2 stora chokladmoussetårtor inför sonens födelsedag. Som vanligt syns det när jag gör någonting. Grädde, ägg, chokladsmet och mandelmassa över hela köket och golvet. Varför drar jag inte in lådorna innan jag sätter i gång? Så en porslinsflisa på golvet som skar rätt in i fotbladet. Handduk om foten men kakan blev god. I morgon blir det nog ännu bättre. Då skall jag till det stora sjukhuset och få en spruta med radioaktivitet i armen. Kanske jag blir självlysande? Eller får en resa till Jupiter?

För varmt för att tänka. För varmt för att äta. För varmt för att klippa gräs, tömma diskmaskinen, cykla någonstans, göra något som helst mer än att bara vara. Nyttigt tror jag helt säkert. Det går att äta glass. En trekulors tack! Jag väljer lakrits, apelsin och polka....hm, jo det ÄR gott. Glassen är hög som en flaggstång och redan innan jag kommit ut från glasskiosken rinner det kalla rännilar av det goda nedför mina händer. Det gäller att vara snabb och ha många servietter. Det är sommar. I mitt arbetsrum är det bara 34 grader.

Tonåringar till höger, tonåringar till vänster, tonåringar framför mig, bakom mig, ovanför mig och runt mig. Överallt - tonåringar! Räknar jag kropparna är de tre (Mina egna två + kusinen från Stockholm som vanligt sommartid) men de känns som dubbelt så många. En tonåring = 2 "vanliga" människor tror jag helt bestämt.....

Provade häromdagen skor i en stor butik i grannkommunen. Kavlade upp höger byxben (modell vida 70-talsjeans) för att kunna se hur skorna gjorde sig på foten. Hittade ingenting jag tyckte om. Åkte så hemåt. Solglasögonen på. Passade på att ta emot och skicka ett par sms på motorvägen söderut. Då åkte glasögonen också på. De passar utmärkt utanför solglasögonen har jag märkt. Har mina fulaste i bilen. Ett par limegröna från lågprisladan. Kom på att jag skulle uträtta ett ärende i vår lokala järnvaruhandel. Svänger in på parkeringen och går ur bilen. Promenerar in i butiken, hälsar på 2 biträden och går mot skruvavdelningen. Ser dåligt och lutar mig fram för att kunna läsa på förpackningen. Letar efter mina glasögon och upptäcker då att jag har dem på. Solglasögonen också. Höger byxben är fortfarande uppkavlat till knät.

Om det nu finns någon som undrar...så har jag tagit lite semester bara. Kom av mig när värmen omslöt oss för ett par veckor sedan. Nu river vinden i takpannorna och vi fick knäppa på elementen igen, men sommarkänslan består trots det. Laptopen står där den står. Jag är i andra rum, i trädgården, i bokskogen, vid havet, på cykeln eller i soffan med korsord, böcker, Ester och mina youngsters runt benen. När jag inte jobbar vill säga. För det gör jag. Alldeles för mycket. Njut av ljuset. Gå lite på sparlåga och be för att värmen kommer tillbaka och gör underverk med våra bleka, stela och frusna nordiska kroppar. Vi behöver det så väl. Tills dess, tagga ner, köp ett nytt regnställ, låna böcker och köp tidningar med massor av korsord i. Okej, lite mossigt kanske men det är okej faktiskt. Fast glöm inte boxen med rosevin i kylen, mörk mintchoklad och för guds skull, inga sommarvisor! Inte ens allsång på Skansen.

Tillbaka på "jobbet". Det ordentliga jobbet. Anställningen som jag har tjänstledigt från och just sagt upp mig från. Jag har sagt upp mig! Behöver inte längre vara en del av det där infekterade, skitpratande bygget. Jag går kanske dit ibland, gör mitt jobb och åker sen hem. Aldrig någonsin mer att jag går in i det där tantjiddret! Min namnskylt fanns inte längre kvar utanför dörren till mitt rum. Någon hade möblerat om och hängt upp träpersienner. Jaha, det är till att ha bråttom hann jag lite surmulet tänka innan jag märkte att jag bryr mig faktiskt inte. Fast jag kunde inte låta bli att ställa datorskärmen där jag alltid brukar ha den. Liksom markera lite barnsligt att än, än är rummet faktiskt MITT!!! Ingen annan var där. Samtliga kollegor var på konferens vilket passade mig bra. Vi hade det bra, jag och mina patienter. Gravida och klimakteriefrustrerade byts nu ut till det yngre gardet. Det var några år sedan. Men jag älskar att jobba med tonåringar. Så tuffa men ack s...

Varit i Köpenhamn hela dagen. Kommer hem med en skalle som är tredubbel sin vanliga storlek. Huvudet spränger och kroppen värker. Hjärnan la av på färjan. 45 minuters bilresa, svänger in på gårdsplanen och undviker med ett nödrop att köra på en cykel som slängts på gruset för att någon inte orkar ta ner stödet. Släpar mig in och trampar genast på dagens posthög. Räkningar! Bara räkningar. Ställer skorna ovanpå och går in i köket. Snubblar över köksmattan som korvat ihop sig vid tröskeln. Det luktar kattlåda. Bänkens svämmar över av morgonens disk och resterna efter någon som stekt bröd och ägg. Smöret står kvar på bänken. En tröja ligger på golvet bredvid mattan. Spisen är flottig. Jag går in i vardagsrummet. Där står mer disk från morgonen. Kläder överallt. En morgonrock på golvet. Ropar hej och de kommer från varsitt håll. Krockar på väg mot mig och någon skriker högt och någon annan svär så det osar. Varför hör jag inte: Men hej och välkommen hem! Sätt dig ner så skall du få middag!...

Är det vädret kanske, men jag bloggar inte just nu? Är aldrig inomhus. Klipper gräs och funderar på vad jag skall göra för att förhindra att kirschkålen brer ut sig över hela trädgården. Dricker kaffe i skuggan av björken eller ligger utslagen på gräsmattan med en bok eller mina egna splittrade tankar.... Det är nog sunt.