Nikes Rum

Reseliens. Mitt nya ord. Jag tycker att det är så bra. Med ordet reseliens har jag vid några tillfällen faktiskt kunnat förklara vad jag lider av. Människan jag förklarar för har faktiskt lyft blicken från kaffet och slutat guppa med knät upp och ner. Hon skulle aldrig fråga hur jag har det eller hur jag mår av rädsla att jag skall svara någonting annat än - Jo tack, bara bra! Reseliens. Jag hörde ordet för bara några veckor sedan. Miljöforskaren förklarade för journalisten på TV att i dag forskas det inte bara på det som orsakar skada i naturen; utsläppen, växthusgaserna, skövlingen av regnskogen och så vidare. I dag forskas det lika mycket på naturens förmåga att anpassa sig och faktiskt klara av de påfrestningarna den utsätts för. Vår jord har under lång tid anpassat sig, parerat undan de värsta påhoppen, absorberat mängder med gifter och omformat sig för att överleva, förbli så intakt som möjligt. Med tiden har det tärt på jordens krafter och med tiden har det här överlevnadsbeteen

Jag drömde så konstigt i natt. Jag drömde att jag var förälskad i en person som rör sig återkommande på mina vardagsliga små stigar. Jag möter honom så där 3 gånger om året. Han är inte något speciellt men han har på ett underligt sätt, ett bohemiskt, självklart, självsäkert och kreativt sätt en utstrålning som jag till min förvåning dras lite till. Jag är absolut inte intresserad, inte i en enda stavelse. Det är till och med förbjuden mark. Varför denna dröm? Nu kom jag plötsligt ihåg den, nu när jag fick tid igen. Känslan fanns kvar, som ett diffust och trevligt minne, fast det inte var på riktigt. Dagen har inte varit min och inte givit utrymme för några egna tankar eller reflektioner förrän just nu igen. Från det att jag vaknade klockan 08.00 har dagen vikts åt sonen och hans konfirmation. Fattar inte hur jag tog mig igenom hela planeringen och genomförandet men nu sitter jag här i efterdyningarnas behagliga lugn. Vin finns det kvar, diskmaskinen jobbar för högtryck. Sonen är välsi

Valpen uttrycker sig väl och hans återkommande besök i TV-studion vittnar om att han tydligen är en populär gäst. Jag förmodar att det är hans rättframma och provocerande sätt att framföra sina åsikter på. Frankt och tydligt basunerar han ut vad han tycker är rätt och fel. I mina ögon är han en valp. I mina ögon tycker han ibland saker bara för att hans roll är att sitta där och tycka tvärtemot, att just bara provocera och få upp tempot i en debatt. I går sa han, appropå sjuksköterskestrejken, att det är orimligt av sjuksköterskorna att kräva mer i lönelyft än andra yrkesgrupper inom vården. Det fungerar inte, sa han. Det skulle bara leda till att de andra yrkesgrupperna troligen skulle backa och riva upp sina redan färdiga löneavtal för att få mer dem också. Grabben....gå och köp en napp eller nåt. Sjuksköterskorna befinner sig, och har länge gjort, i en slags mellanläge. Läkarna står över och har alltid haft anständiga löner. En rimlig ingångslön med en löneutveckling som heter duga.

Helgen är över och med det årets jubileum. Vi kom, 12-13 stycken från vår gamla 9:a. Somliga sig väldigt lika, andra sig själva i kubik eller kanske något mindre, absolut hade de flesta mindre hår. Det fanns de som hade mer pondus som 50:åringar än de hade som 15-åringar, men också någon som falnat, där pondusen krympt till ett invant försök att hålla den gamla tonåringen vid liv. Vissa överraskade, andra framstod som direkta främlingar. Så här lät det några gånger: Hon: Men HEEEEJ..(säger mitt fullständiga namn) Jag: Heej.....(har aldrig sett människan i hela mitt liv) Åh.....vad var det nu du hette? Få se.....hmmm Hon: Ser förväntansfullt på mig..... Jag: Nej, så dåligt av mig men jag kommer inte ihåg ditt namn. Hon: Tar mig förlåtande på armen. - Men det är ju jag! Karin!!! Karin Johansson!!!!! Jag: -Ja men visst (Har aldrig hört namnet i hela mitt liv) -Att jag inte kom på det direkt?? - Gud va kul!! Hur ÄR det med dig?? Det här var riktigt kul!! Mycket roligare än jag kunnat tän

Klockan 06.30. Från sonens rum.....Han vill ha mitt arbetsrum med nästan egen ingång. Kanske jag skall byta?? (Canon 400d)

Vek av från "stora vägen" för att bara vara en liten stund..... (mobilkamera)

Okej, vad skall jag nu ha på mig när jag skall ut och parta till helgen? En snabb inspektion i garderoben men... JAG HAR FAKTISKT INGA KLÄDER! Jag lovar, på riktigt! Jag ser 15 år gamla bal- och cocktailklänningar, dräkter och kostymer...."snygga" kläder. Jag ser gammalt mög. Jag kan inte, vill inte ha någonting av det där längre. Allt är fel och varför hänger det här kvar i garderoben? Måste ut och shoppa! Varför inte unna mig något riktigt fint som jag hemskt gärna vill ha. Få se, vad vill jag ha? Jo, jag skall ta mig tusan köpa en Odd Molly grej. Så där chict bohemisk, så vill jag vara. Snygga jeans, DEN tunikan från OM och sjyssta stövlar. Odd Molly ser ut som jag känner mig. Dessutom passar det säkert en långbent människa som jag? Jaha. Trodde jag. Inte ens Odd Molly funkar och kostar det så skall det vara perfekt. Kom på mig själv med att stå där framför spegeln och som vanligt tänka att "om jag tar in den lite här och sätter på band som jag knyter bak så blir den

Många olika kommentarer och känslor är i omlopp efter att Sverige fått veta vad som hände flickan Engla. Det är som med sorg och andra starka känslor på närmare håll. Den kan se olika ut och ta sig olika uttryck. Vi har alla olika behov, eller inte behov, av att uttrycka vad vi upplever och känner. Jag kan i och för sig hålla med om att det är irriterande när man uppmanas att gå med i någon slags sorgeförening, till exempel genom att markera med en viss symbol i sin blogg, för att på så sätt visa hur man ställer sig till det som hänt. Som i fallet med Engla. Många kritiserar också dessa mail och sms som i går uppmanade alla att klockan 21 tända ett ljus för Engla. Det kan vara jobbigt att bli bombarderad med uppmaningar, men tanken är faktiskt god. Gemenskapen vi kan känna när vi blickar ut och ser att det också lyser hos kända och okända grannar, kan faktiskt trösta en smula. Åtminstone kan det skapa en samhörighetskänsla, som vi ofta är så dåliga på att skapa och känna i det här land

Jättetidigt. Klockan är strax efter åtta på söndagmorgonen. Ester väckte mig men i dag gjorde det ingenting. Solen gassar redan, gräsmattan är daggtäckt och bort mot dalen och upp mot åsen smyger ett soligt, suddigt morgondis. En koltrast letar godis i gräsmattan vilket får Ester att skälla trots att hon är katt. Lugn och stiltje. Tar en liten svart kaffe. Sen går jag. Längtar redan tills jag är på toppen. Längtar redan till den långa frukosten efteråt. Härliga morgon.

Såg reprisen av "Barnmorskorna" i går. Förväntade mig ingenting, men någonting tog faktiskt tag i mig. Kände igen stämningen, lokalerna...spänningen, glädjen, stressen. Så där var det. Det var inte mina kollegor men det kunde varit. Där, på det riktiga Karolinska. Guud, vad jag älskade den arbetsplatsen. Trodde jag var färdig med förlösandet. Kanske inte ändå...... Dessutom. Jag föddes på Karolinska sjukhuset i Solna. På rum nr 12. Det kunde jag se i mammas förlossningsjournaler som jag beställde. När min son skulle födas för 15 år sedan gjorde han det i rum nr 12. När min dotter kom till världen för 13,5 år sedan kom också hon i samma rum, nummer 12!

Hm. För första gången på väldigt länge inser jag att jag i flera dagar, mellan varven, har gått och tänkt på en speciell person. Inte hela tiden men då och då är han där. Himla oväntat och trevligt. Kanske det bara är känslan i sig, kanske det är just han. Spelar ingen roll och det kan dröja ett år tills jag ser honom igen. Mer säger jag inte. Inte till någon.

Okej, jag hakar på: För 5 år sedan Mitt i relationen med L. Livet malde på och den nedåtgående spiralen hade startat på allvar. Barn. Lågstadietid. Mycket med aktiviteter, köra hit och dit, läxor, föräldraförening. Oron smög sig in på allvar. För lite jobb och så för mycket jobb. Berg- och dalbana på alla plan. Också med L. Var han med eller var han inte med? Diffus. Följde med och anpassade mig. Ovisst, tveksamt, vagt... Allt tog för mycket av min energi. Allt. Tack och lov för skogen och havet, stranden som aldrig tar slut. Joggade, joggade...... För 10 år sedan Gävle. På många sätt en bra tid. Rolig. Vänner, matlag, umgänge, socialt bättre än någonsin. Ordentligt. Mamma-pappa-barn. E! Tack och lov för E. Och för V!! Orosmolnet var P. Ständigt på väg, aldrig stilla. Som en tegelvägg. Blev alltmer ilsken och avståndstagande. Aldrig riktigt närvarande, varken mentalt eller fysiskt. Det var två år kvar till den stora kraschen när allt tog slut och jag och barnen flyttade långt bort frå

Sonen är sen till bussen. Eftersom han har ont i sina revben och eftersom jag är glad att ändå få iväg honom till skolan säger jag okej till att skjutsa honom ner till hållplatsen. Hasar ut till bilen i morgonrock, koskinnstofflor och jacka. Låser upp bildörren, öppnar, sticker in huvudet först och försöker sedan dra in kroppen och benen efter mig. Det går inte. Som om jag aldrig klivit in i en bil tidigare dyker jag på något sätt in i bilen. Eftersom jag dessutom har vänster hand i jackfickan tappar jag så klart balansen och far in med fart och landar med näsan på passargerarsätet, rumpan och i vädret och benen sprattlandes utanför bilen. Någon fick sig ett gott skratt. Varsågod så mycket! Normalt sett öppnar man väl dörren, lyfter höger ben och glider ner på rumpan. Så drar man in huvudet sist. Gör inte alla så? Så har jag gjort i de 35 år jag haft körkort och bil! Varför gjorde jag nu så här? Försökte tänka efter om jag drömt att jag red eller planerade att rida, som att jag skulle

Jag växte upp i två ridhus. När jag med tiden klev in i nummer tre och fyra var jag så gammal och erfaren att jag vägrade ge mig in i spelets regler. Andra fick sköta hästarna och mocka. Jag gick dit en gång i veckan och red mitt pass. I det första ridhuset var jag för liten för att ens försöka tänka på det här med att bli det stora, SKÖTARE! Där fanns försteskötare, andraskötare och tredjeskötare. Sen alla wannabeeaskötare och så vi som, när ingen annan såg, låtsades att vi var skötare. Sköta om, det fick vi göra innan lektionen men annars var tiden med hästen vigd åt skötarna i nämnd rangordning. Hos vissa hästar var det bara försteskötaren som gällde för hon var alltid där. Övriga stalltjejer med vurm för samma pålle var hennes svans och sprang hennes ärenden i hopp om att vinna poäng och stiga i graderna och i brist på annat ändå nå "populär-hos-försteskötarenskötare-status". Jag hann precis börja förstå spelets regler när jag bytte ridhus. Här var det om möjligt ännu tuf

I dag har jag piskat mattor. Piskat mattor!! Hur länge sedan var det inte jag piskade en matta? Det slog mig när jag stod där med mattpiskaren i skyn, att det är sällan för att inte säga aldrig, som man i dag hör ljudet från mattor som piskas. Som barn minns jag att det allt som oftast sjöng om mattpiskningsslanorna i grannskapet. Städade man piskade man mattor. Jag piskade två mattor i dag. Nog för att jag har städat under de senaste åren men några mattor har jag aldrig piskat. När mattorna ibland åker ut har jag skakat dem i stället. Har det varit riktigt kall vinter, släpat runt dem i snön. Men piskat? Dottern hjälpte mig ut med åbäkena. Vi turades om. Drog fram alla oförätter det senaste året. Slog på orättvisor, osjyssta kompisar, onda väsen, sura arbetskamrater och illasinnade företeelser. Dåliga dagar, inneboende jävlighet i ting som hudbrännande strykjärn och vassa skåpshörn fick också på nöten. Till sist var vi ett par stora breda solar som inte klarade att vara varken ilskna

När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Råckstabadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönderskra

Läser lite bloggar om singellivet, dejtandet och erfarenheter som "singelmänniska". Det är nå´t visst... Sist jag nätdejtade tappade jag allt. Åtminstone så det räckte och blev över för flera månader. Så lång tid tog det innan jag återhämtade mig. Kanske är jag lite väl trög? Han såg rätt hyfsad ut på bilden. Bodde bara 4 mil bort. Dessutom ett sjysst yrke, arkitekt. Skrev trevligt och kunde stava. Okej då, en dejt irl. Jag tog tåget. Skred fram över torget mot hörnet vid McDonalds. Såg honom genast. Inte alls så lång som jag trodde. Hans stora huvud vippade omkring på hans lite böjda kropp. Eller var det bara frisyren? Blev aldrig klok på det där. Kunde inte låta bli att fascineras över hur hela huvudet/hårkaluffsen rörde sig i takt med att han gick, tuggade eller pratade. Han pratade. Efter 5 minuter på Conditori Norreport eller vad det nu hette, började han plötsligt gråta. Jag la min hand på hans arm och han grep den. Höll den en lång stund medans han berättade om hur hus

Visst låter det spännande med hypnos, det har jag alltid tyckt. Lite lockande men samtidigt skrämmande. Något jag har respekt för. Skulle jag någongång själv bli hypnositerad skulle jag välja terapeut med omsorg och stor skepsism. Vara beredd att öppna de där innersta och låsta dörrarna. Lägga tid på att bearbeta och städa, vad som nu månne komma fram under hypnosen. Ibland talar man om hjärntvätt. Att människor måste vara hjärntvättade. En slags masshypnos, fast ännu hellre; masspsykos, som ibland har varit tillfälle när det gäller olika religiösa sekter till exempel. Den här annonsen reagerade jag på. Tjaha, nu tar vi tydligen mer lättvint på det här med hypnos. En fartfylld weekend bara, sen kan du springa ut och hypnotisera dina kunder så säljer du bättre! Kom igen alla krängare. Här har ni verktyget! En snabbkurs räcker. O fasa. Tänk att någon ringer på dörren. Där står "PETER" eller "LINDA" från "telecomvaddetnuvar". In person. För nu har man ändra