tisdag, april 29, 2008

Reseliens

Reseliens.

Mitt nya ord. Jag tycker att det är så bra. Med ordet reseliens har jag vid några tillfällen faktiskt kunnat förklara vad jag lider av. Människan jag förklarar för har faktiskt lyft blicken från kaffet och slutat guppa med knät upp och ner. Hon skulle aldrig fråga hur jag har det eller hur jag mår av rädsla att jag skall svara någonting annat än - Jo tack, bara bra!

Reseliens. Jag hörde ordet för bara några veckor sedan. Miljöforskaren förklarade för journalisten på TV att i dag forskas det inte bara på det som orsakar skada i naturen; utsläppen, växthusgaserna, skövlingen av regnskogen och så vidare. I dag forskas det lika mycket på naturens förmåga att anpassa sig och faktiskt klara av de påfrestningarna den utsätts för.

Vår jord har under lång tid anpassat sig, parerat undan de värsta påhoppen, absorberat mängder med gifter och omformat sig för att överleva, förbli så intakt som möjligt.

Med tiden har det tärt på jordens krafter och med tiden har det här överlevnadsbeteendet inte varit lika självklart. Jorden är uttröttad. I dag ser man att naturen inte längre orkar med de påfrestningar den utsätts för. Den håller på att kollapsa helt enkelt. I allt för lång tid har jorden och dess natur kämpat och stått emot. Det man i dag ser är att den inte klarar det längre.

Man talar här om ekologisk reseliens. Det betyder alltså naturens förmåga att anpassa sig och omforma sig efter de påfrestningar den utsätts för.

Ibland talar man också om social reseliens. Här handlar det om människors förmåga att anpassa sig efter de påfrestningar de utsätts för vid till exempel en naturkatastrof, miljöförstöring, epidemier av olika slag eller i en krigssituation. Det går bra ett tag men allt sämre ju längre man tär på dess krafter och tar av dess energi.

Jag har det inte så bra med min egen reseliens. Man kan säga att efter lång tids slit, efter återkommande stora påfrestningar var jag inte i så gott skick att bli heltidsarbetande, ensamstående tvåbarnsmamma till två skolbarn. Ekonomin och oron fick mig att jobba extra. Det höll inte och jag blev sjuk. Jag kollapsade helt enkelt och då skall man veta att jag också varit odödlig, superkvinna och framför allt haft en jädra reseliens. Jag trodde nog själv ibland att jag var som en gås där allt jobbigt bara pärlade av mig. Så var det naturligtvis inte......

Det tar tid att bygga upp sig igen. Det kommer det att göra för mig och det kommer det att göra för vår jord. Det krävs omedelbar förändring och det måste göras något nu. För min egen del tvingas jag inse att det här tar tid, jag får tänka om, lära om, lägga ut en ny kurs. För naturens och miljöns skull krävs det krafttag prompt. Det räcker inte längre med att några fler köper miljöbilar eller solpaneler. Det krävs dramatiska förändringar i vårt beteende och hur skall det gå till när vi inte ens kan enas kring var vissa länders gränser skall gå eller behandla varandra respektfullt oavsett vilken gud vi tror på.

Det går inte att komma ifrån. Allt hänger samman och är en enhet. Vi lever inte i en harmonisk och trygg natur längre. Vi lever inte i en trygg och harmonisk social miljö heller. Ångesten är på väg att bli vår nya stora folksjukdom eller åtminstone är det ett stort rop på hjälp, att vi inte har det så bra med vår reseliens längre.

lördag, april 26, 2008

Min dag fast den var inte min

Jag drömde så konstigt i natt. Jag drömde att jag var förälskad i en person som rör sig återkommande på mina vardagsliga små stigar. Jag möter honom så där 3 gånger om året. Han är inte något speciellt men han har på ett underligt sätt, ett bohemiskt, självklart, självsäkert och kreativt sätt en utstrålning som jag till min förvåning dras lite till.

Jag är absolut inte intresserad, inte i en enda stavelse. Det är till och med förbjuden mark. Varför denna dröm?

Nu kom jag plötsligt ihåg den, nu när jag fick tid igen. Känslan fanns kvar, som ett diffust och trevligt minne, fast det inte var på riktigt. Dagen har inte varit min och inte givit utrymme för några egna tankar eller reflektioner förrän just nu igen. Från det att jag vaknade klockan 08.00 har dagen vikts åt sonen och hans konfirmation. Fattar inte hur jag tog mig igenom hela planeringen och genomförandet men nu sitter jag här i efterdyningarnas behagliga lugn.

Vin finns det kvar, diskmaskinen jobbar för högtryck. Sonen är välsignad, blev lycklig över elgitarren och är nu ute och firar med kompisar. Han är konfirmerad. Stor. När jag var tonåring fick inte flickorna på Bjäre åka till Strandparken innan de var konfirmerade. Jag är inte konfirmerad. Det var aldrig aktuellt. Mamma säger att jag aldrig pratade om det. Rätt, jag visste nog inte ens att det fanns något som hette så. Dessutom flyttade vi mitt i konfirmationsåldern. Det blev fel och det blev ingenting.

Så, vi har inga konfirmationstraditioner i den här familjen alltså. Jag/vi köpte en elgitarr med förstärkare i konfirmationspresent åt sonen. En lycklig kille öste på så mormor nästan blåstes av stolen.

Kyrkan var full av folk. Sonen spelade en av Noaks söner, hade en oförglömlig replig som han mumlade bort eftersom han glömde vad han skulle säga.

Behållningen var annars kantorn. Var han verkligen okej? Spelade så det dånade i vår gamla kyrka. Tog i från tårna. Blev full i skratt när jag såg honom bakifrån, vid den stora orgeln. Han guppade upp och ner med hela kroppen och vevade med axlar och armar, ni vet ungefär som dvärgen...var det "Toker" som spelade piano i Snövit?? Den lilla mannen spelade falskt så in i norden och liksom hamrade fram varje ton. Att kyrkobesökarna sjöng psalmer hördes knappt bakom hans ackompangemang. Dessutom la han helt omotiverat ibland till små truddelutter, hejhopptjolahej..små egna kompositioner. Till och med prästen log vid något tillfälle och såg road ut.

Sen var det mottagning med mat och tårta i två omgångar.

Jag fixade det men nu är jag en liten, klen, böjd figur i grå morgonrock, utan tankar och med stora lila raggsockar på fötterna. Trött, trött och stopp nu. Godnatt och sov gott.

fredag, april 25, 2008

Sjuksköterskestrejken

Valpen uttrycker sig väl och hans återkommande besök i TV-studion vittnar om att han tydligen är en populär gäst. Jag förmodar att det är hans rättframma och provocerande sätt att framföra sina åsikter på. Frankt och tydligt basunerar han ut vad han tycker är rätt och fel.

I mina ögon är han en valp. I mina ögon tycker han ibland saker bara för att hans roll är att sitta där och tycka tvärtemot, att just bara provocera och få upp tempot i en debatt.

I går sa han, appropå sjuksköterskestrejken, att det är orimligt av sjuksköterskorna att kräva mer i lönelyft än andra yrkesgrupper inom vården. Det fungerar inte, sa han. Det skulle bara leda till att de andra yrkesgrupperna troligen skulle backa och riva upp sina redan färdiga löneavtal för att få mer dem också.

Grabben....gå och köp en napp eller nåt.

Sjuksköterskorna befinner sig, och har länge gjort, i en slags mellanläge. Läkarna står över och har alltid haft anständiga löner. En rimlig ingångslön med en löneutveckling som heter duga. Det är rätt.

Under sjuksköterskorna befinner sig undersköterskorna. De ligger många gånger på samma lönenivå som sjuksköterskorna. En erfaren undersköterska kan ha mer i lön än en nyutbildad sjuksköterska. Sen spelar det ingen roll om denna nya sjuksköterska tidigare varit undersköterska med många års erfarenhet = Hål i huvet nummer 1.

Hål i huvet nummer 2: Sjuksköterskorna har först gått gymnasiet. De har minst 3 års högskoleutbildning/akademisk utbildning. Med specialistkompetens 4-4,5 år.

För att bli undersköterska kan man ha gått en vårdinriktad gymnasielinje eller gått en separat 1-årig utbildning i Kom Vux regi.

Hur var det? Skulle inte utbildning löna sig? Hur var det nu med studieskulderna och utrymmet för att betala tillbaka sitt lån?

Det är ett tragiskt faktum att sjuksköterskor än i dag är rejält underbetalda! De/Vi måste få en anständig löneförhöjning. Det måste börja med inställningen, med synen på vad arbete inom vården är värt. Det måste också lyftas fram att sjuksköterskeyrket innebär ett enormt ansvar, ofta under stor stress. Det måste helt enkelt vara värt någonting att lägga mer än 4 års akademiska studier på ett vårdyrke.

Det finns de som menar att det inte finns någon yrkesgrupp som haft en större löneutveckling än sjuksköterskorna och att det inte är deras tur nu. Det är både rätt och fel. I mitten av 90-talet fick lönerna ett visst uppsving men då skall man vet att de låg extremt lågt innan dess. När jag började som barnmorska på KS i Solna i januari 1991 fick jag cirka 9000 kr/månad för ett heltidsarbete. När jag slutade på KS hade lönen gått upp till 14000. I dag, 18 år senare har jag 24000 kr/månad, vilket inte är en hög lön.
När jag för några månader sedan förhörde mig om en timanställning som sjuksköterska i den kommun jag bor, blev jag erbjuden 22000. När jag vikarierade som distriktssköterska 2002 hade jag 21000. Men hallå!

Jag backade faktiskt och tänkte om. Började inte jobba på kommunen. Det var min egen lilla protest. Jag kör hellre vidare i min lilla firma och sysslar med andra saker än de jag skulle sysslat med som anställd barnmorska. Lönen, speciellt i förhållande till det arbete jag utför, är definitivt en orsak.

Något är fel. Jag känner mig kränkt. Att inte min utbildning, mitt yrkeskunnande och min mångåriga erfarenhet värderas högre gör mig sorgsen och arg. Lön, en anständig lön i förhållande till grad av utbildning, ansvar o.s.v. är det bästa sättet att höja statusen för hela yrkesgruppen på.

Problemet är att vi inte har så många arbetsgivare att välja på. Problemet är att den största delen sjuksköterskor och barnmorskor är kvinnor. Man kan göra som man vill med oss, vi slutar i alla fall inte för vi har ingen annan arbetsgivare att gå till. Det är som det är, sjuksköterkeyrket har alltid betraktats som ett kvinnoyrke och därmed finns det en tradition att betala oss uselt. Dessutom tycks man i vissa läger fortfarande tro att vi är någon slags sekreterare till läkarna, vilket är helt åt skogen fel. Vi har en egen proffession.

Det här är nog det svåraste av allt. Att förändra inställningen till detta viktiga och kompetenskrävande yrke och sedan markera förändringen genom högre lön, i pengar, vilket är det enda sättet. Det gör man i så fall på bekostnad och i jämförelse med andra yrken och det är det som är det svåra.

Men i sjuksköterskornas fall, och jag är inte bara partiskt, måste det vara ganska självklart att något måste göras. Strejken är ett sätt. Hela tiden hör man om samhällsriskerna, om cancersjuka som inte blir opererade och om akutmottagningar som stängs. Skall sjuksköterskorna skämmas alltså? Nej, jag tror inte det. Tyvärr är det här vad som krävs för att människor skall reagera och börja förstå vad sjuksköterkseyrket handlar om. Det är värt respekt och bör betalas med en rimlig lön. Till syvende och sist tror jag att alla, alla håller med. När det kommer till kritan är det här viktigare och mer angeläget än konstruktioner av maskiner, aktuell bolåneränta eller statisktiska undersökningar och beräkningar eller juridisk rådgivning, för att nämna några andra respekterade brancher.

Förr eller senare kommer alla på något sätt i kontakt med oss inom vården och många gånger handlar det om liv och död. Barnafödande, sjukdom, kriser, operationer, vård i livets slutskede, daglig dialys för att över huvud taget kunna leva vidare är bara några exempel. Det kan vara oss själva eller någon av våra kära, närstående som drabbas, i dag eller i morgon. Det här är bara en bråkdel av vad det handlar om.

Om man nu jämför med andra yrkesgrupper inom sjukvården kan det inte kännas som ett problem. Bara rättvisa. Vad gäller undersköterskorna som också gör ett oerhört viktigt arbete, har de också som alla andra möjlighet att ta studielån och studera ytterligare 4 år till sjuksköterska. Men då måste det löna sig och det måste synas i lönekuvertet framför allt.

måndag, april 21, 2008

Efter 35 år

Helgen är över och med det årets jubileum. Vi kom, 12-13 stycken från vår gamla 9:a. Somliga sig väldigt lika, andra sig själva i kubik eller kanske något mindre, absolut hade de flesta mindre hår. Det fanns de som hade mer pondus som 50:åringar än de hade som 15-åringar, men också någon som falnat, där pondusen krympt till ett invant försök att hålla den gamla tonåringen vid liv. Vissa överraskade, andra framstod som direkta främlingar.

Så här lät det några gånger:

Hon: Men HEEEEJ..(säger mitt fullständiga namn)

Jag: Heej.....(har aldrig sett människan i hela mitt liv) Åh.....vad var det nu du hette? Få se.....hmmm

Hon: Ser förväntansfullt på mig.....

Jag: Nej, så dåligt av mig men jag kommer inte ihåg ditt namn.

Hon: Tar mig förlåtande på armen. - Men det är ju jag! Karin!!! Karin Johansson!!!!!

Jag: -Ja men visst (Har aldrig hört namnet i hela mitt liv) -Att jag inte kom på det direkt?? - Gud va kul!! Hur ÄR det med dig??



Det här var riktigt kul!! Mycket roligare än jag kunnat tänka mig. Stämningen var på topp. Maten usel men vad gjorde väl det i så gott sällskap. Somliga var speedade från hårfästet ner till tårna. Kamrat C. gapskrattade med tårar i ögonen hela kvällen. Fick hålla i sig för att inte ramla omkull men så gick hon dagen efter inte heller att få kontakt med.

Någon gång vid midnatt drog vi oss upp på loftet på Pepes Bodega, ni vet där de brukar spruta champagne! Redan i trappan kände jag hur tarmar, lever och hjärta började vibrera. Men vi vande oss vid baspåslaget och släppte loss ben, armar och hjärna i rytmisk, gungande dans. Ljud och ljus letade sig snabbt långt in i hjärnvindlingarna, bedövade efter en stund skönt och allt bara flöt på. Dunkadunk...flow, flow.....Inte har det här med ålder att göra i alla fall!!

Hade kunnat hålla på i flera dagar!

Ja jädrar. Länge sen jag dansade så där! Tyckte först att alla andra såg så unga ut men då visade det sig att det trots allt var 30+ just den här kvällen. Tur, tur...

Skitkul! Gärna en gång till!!!

fredag, april 18, 2008

Konkurrens

Jag ser Halland



Klockan 06.30. Från sonens rum.....Han vill ha mitt arbetsrum med nästan egen ingång. Kanske jag skall byta??

(Canon 400d)

Lerviks hamn 15/4



Vek av från "stora vägen" för att bara vara en liten stund.....

(mobilkamera)

tisdag, april 15, 2008

Vill man bli fin får man väl dricka vin.....då!

Okej, vad skall jag nu ha på mig när jag skall ut och parta till helgen?

En snabb inspektion i garderoben men...

JAG HAR FAKTISKT INGA KLÄDER! Jag lovar, på riktigt! Jag ser 15 år gamla bal- och cocktailklänningar, dräkter och kostymer...."snygga" kläder. Jag ser gammalt mög.

Jag kan inte, vill inte ha någonting av det där längre. Allt är fel och varför hänger det här kvar i garderoben?

Måste ut och shoppa! Varför inte unna mig något riktigt fint som jag hemskt gärna vill ha. Få se, vad vill jag ha? Jo, jag skall ta mig tusan köpa en Odd Molly grej. Så där chict bohemisk, så vill jag vara. Snygga jeans, DEN tunikan från OM och sjyssta stövlar. Odd Molly ser ut som jag känner mig. Dessutom passar det säkert en långbent människa som jag?

Jaha. Trodde jag. Inte ens Odd Molly funkar och kostar det så skall det vara perfekt. Kom på mig själv med att stå där framför spegeln och som vanligt tänka att "om jag tar in den lite här och sätter på band som jag knyter bak så blir den nog bra".......

De flesta riktigt snygga kläder är för små nätta människor. Jag är inte en sådan med mina 183 cm. Vissa märken tycks gjorda för pygméer. Men vi svenskor är inte några pygméer! Jag blir så trött! Skit också. I Odd Mollys chica blusar såg jag ut som en uppumpad bystdrottning i en urvuxen blus! För att kunna knyta knytet under bysten måste jag pusha upp mig så jag får svårt att andas. Det är inte kul.

Jag vill inte ha tuttar! Allt sitter åt och klämmer över bysten. När jag ibland frågar efter tilltryckningtsbehåar får jag sneda leenden från expediterna och jag ser att de tänker att "hon fattar ju inte något" Men jag menar det. Ingenting sitter snyggt och det är inte jag att gå med bröst upptryckta till käkbenet eller att låta behagen ramla omkring i urringningar som når till naveln.

HUR kan man göra bröstförstoringar???

Jag erkänner. Jag har ingen koll längre. Kan inte klä mig. Hittar ingenting. Vet ingenting om kläder eller mode. Skall man kanske ha axelvaddar nu igen? Har jag missuppfattat något eller kan jag rota fram mina vida 70-talsjeans ur garderobens botten? Hur är det med linningen, skall det fortfarande vara lågt eller skyhögt?

Sen har lilla jag 42 i skostorlek. Jaha, hur kul är det på en skala mellan 1-10 när man råkar gilla skor? Jag går aldrig in på de där vanligaste skokedjorna, för det är lika med noll. Jag kan handla skor till ockerpriser i Stockholm, Göteborg och Malmö. Ellers blir det ingenting.

Så vad gör man då, när man inte kan shoppa loss i någon lokal trevlig skobutik? Jo, man går till väninna N:s tapetserareverkstad! Där har jag hjälpligt sytt i en ny dragkedja i mina gamla snörstövlar, för att ha något att ha på fötterna på lördag häpp! Det blev grå tråd men med lite skokräm över blev det såå okej.

Yeah, så KUL DÅ!!

Men va fan. Jag sparade i allafall några tusen på att inte köpa en O.M-tunika och ett par nya stövlar i dag! Tröstar mig med det och med att jag väl får ta någon av de gamla trasorna i garderoben i alla fall på lördag. Alternativet kan vara att åka ner på "Knuts Herrkläder" och köpa en ny skjorta då.

Engla 2

Många olika kommentarer och känslor är i omlopp efter att Sverige fått veta vad som hände flickan Engla. Det är som med sorg och andra starka känslor på närmare håll. Den kan se olika ut och ta sig olika uttryck. Vi har alla olika behov, eller inte behov, av att uttrycka vad vi upplever och känner.

Jag kan i och för sig hålla med om att det är irriterande när man uppmanas att gå med i någon slags sorgeförening, till exempel genom att markera med en viss symbol i sin blogg, för att på så sätt visa hur man ställer sig till det som hänt. Som i fallet med Engla.

Många kritiserar också dessa mail och sms som i går uppmanade alla att klockan 21 tända ett ljus för Engla. Det kan vara jobbigt att bli bombarderad med uppmaningar, men tanken är faktiskt god. Gemenskapen vi kan känna när vi blickar ut och ser att det också lyser hos kända och okända grannar, kan faktiskt trösta en smula. Åtminstone kan det skapa en samhörighetskänsla, som vi ofta är så dåliga på att skapa och känna i det här landet.

Så, jag tycker inte att man skall förkasta värdet av ett kollektivt ljuständande. Det som hände Engla berör som värsta naturkatastrofen eller terrorattacken. Det finns inte ord. Om vi, genom att tända ett ljus, kan lindra vår frustration en smula och om det om så bara det allra, allra minsta kan bidra till en känsla av att vi närmar oss varandra lite mer och på så sätt upplever en större trygghet.....då är det bra.

Det är ju inte Engla personligen vi sörjer om vi inte kände henne eller hennes familj. Det är det hemska i sig. Att det kan hända. Att ondskan faktiskt kan dyka upp i varje liten skogsdunge. Att vår grundlägggande trygghet skakas om. Att vi blir räddare.

Och att vi då får ett större behov av att känna gemenskap med människor i vår omgivning. Om det dessutom kan kännas som att vi sprider ljus och frid till Engla där uppe på sin molnkant, då är det bra. Det kan lindra vanmaktskänslan och dämpa ångesten som säkert många känner i dag. Speciellt för alla barn och unga som följt Englas försvinnande. Men också för alla oss andra.

söndag, april 13, 2008

God morgon

Jättetidigt. Klockan är strax efter åtta på söndagmorgonen. Ester väckte mig men i dag gjorde det ingenting. Solen gassar redan, gräsmattan är daggtäckt och bort mot dalen och upp mot åsen smyger ett soligt, suddigt morgondis. En koltrast letar godis i gräsmattan vilket får Ester att skälla trots att hon är katt.

Lugn och stiltje. Tar en liten svart kaffe. Sen går jag. Längtar redan tills jag är på toppen. Längtar redan till den långa frukosten efteråt.

Härliga morgon.

lördag, april 12, 2008

Barnmorska

Såg reprisen av "Barnmorskorna" i går. Förväntade mig ingenting, men någonting tog faktiskt tag i mig. Kände igen stämningen, lokalerna...spänningen, glädjen, stressen. Så där var det. Det var inte mina kollegor men det kunde varit. Där, på det riktiga Karolinska. Guud, vad jag älskade den arbetsplatsen. Trodde jag var färdig med förlösandet. Kanske inte ändå......

Dessutom. Jag föddes på Karolinska sjukhuset i Solna. På rum nr 12. Det kunde jag se i mammas förlossningsjournaler som jag beställde. När min son skulle födas för 15 år sedan gjorde han det i rum nr 12. När min dotter kom till världen för 13,5 år sedan kom också hon i samma rum, nummer 12!

Nån väckte nåt

Hm. För första gången på väldigt länge inser jag att jag i flera dagar, mellan varven, har gått och tänkt på en speciell person. Inte hela tiden men då och då är han där. Himla oväntat och trevligt. Kanske det bara är känslan i sig, kanske det är just han. Spelar ingen roll och det kan dröja ett år tills jag ser honom igen. Mer säger jag inte. Inte till någon.

fredag, april 11, 2008

Short cut

Okej, jag hakar på:

För 5 år sedan
Mitt i relationen med L. Livet malde på och den nedåtgående spiralen hade startat på allvar. Barn. Lågstadietid. Mycket med aktiviteter, köra hit och dit, läxor, föräldraförening. Oron smög sig in på allvar. För lite jobb och så för mycket jobb. Berg- och dalbana på alla plan. Också med L. Var han med eller var han inte med? Diffus. Följde med och anpassade mig. Ovisst, tveksamt, vagt... Allt tog för mycket av min energi. Allt. Tack och lov för skogen och havet, stranden som aldrig tar slut. Joggade, joggade......

För 10 år sedan
Gävle. På många sätt en bra tid. Rolig. Vänner, matlag, umgänge, socialt bättre än någonsin. Ordentligt. Mamma-pappa-barn. E! Tack och lov för E. Och för V!! Orosmolnet var P. Ständigt på väg, aldrig stilla. Som en tegelvägg. Blev alltmer ilsken och avståndstagande. Aldrig riktigt närvarande, varken mentalt eller fysiskt. Det var två år kvar till den stora kraschen när allt tog slut och jag och barnen flyttade långt bort från allt och alla.

För 15 år sedan
Min son V föddes. Fantastiskt och omtumlande. Hela den där grejen med att bli mamma; omställningen, amningen, frustrationen över att inte hinna klä sig och komma ut på promenad innan det blev kväll. Förhållandet, när det var roligt och lätt. När det inte längre gick att kommunicera. Sömnbristen! Glädjen! Sålde med sorg i hjärtat lägenheten på Tavastgatan. Köpte hus i Näsby Park. Härlig tid med barnvagn, nästa barn och goda vänner vid samma sandlåda i över ett år. Jag trodde fortfarande på oss, på familjen. Trots signalerna.

För 20 år sedan
Flyttade tillbaka till Tromsö från Oslo. Vi var inte färdiga, jag och Y. Mörkertid, norrsken, fjäll och dalar. Y och hans lila hus. Det mest intensiva förhållande jag haft. Passionerat och galet, roligt och förödande..nedbrytande. Jag åkte tillbaka för att kunna ta mig därifrån. Det tog 1,5 år.

För 25 år sedan
Snart färdig med utbildningen. Därefter Tromsö. Ersta med S (som senare konverterade till katolicismen och blev nunna) och A (som var bisexuell och hittade sin kärlek, en distriktssköterska under utbildningen. Blev psykolog) Och så jag då......Caféer. Samtal, diskussioner, analyser av människor, företeelser, konst och livet. Konstig musik. Indisk mat. Farmor, lilla farmor! Södermalm, livet runt Mariatorget. Heta, soliga somrar i Båstad. Ångesttid. Men hittade inte ut, hittade inte min väg. Levde mitt liv till hälften. Det var inte jag. Men vem var jag?

För 30 år sedan.
Skåne. På väg att lämna det instängda ungdomslivet bakom mig. Obeslutsamhet. Osäkerhet. Mycket vilja och drömmar, drömmar.... A, som var gift och som var 15 år äldre. Som bara kom och tog tag i mig. Jag lät mig svepas med, hade ingen chans och inget val. Han representerade något helt annat än de där jämnåriga, omogna grabbarna från trakten som jag var van vid. Det var fel men tack och lov för A! Han fick mig att resa mig upp och fara i väg. Till Stockholm igen.

35 år sedan
Slutade grundskolan. Fick mitt betyg i hemmasydd jeanskjol. Nästa lördag ses vi igen...

Stilpoäng klockan 07.07

Sonen är sen till bussen. Eftersom han har ont i sina revben och eftersom jag är glad att ändå få iväg honom till skolan säger jag okej till att skjutsa honom ner till hållplatsen.

Hasar ut till bilen i morgonrock, koskinnstofflor och jacka. Låser upp bildörren, öppnar, sticker in huvudet först och försöker sedan dra in kroppen och benen efter mig. Det går inte. Som om jag aldrig klivit in i en bil tidigare dyker jag på något sätt in i bilen. Eftersom jag dessutom har vänster hand i jackfickan tappar jag så klart balansen och far in med fart och landar med näsan på passargerarsätet, rumpan och i vädret och benen sprattlandes utanför bilen.

Någon fick sig ett gott skratt. Varsågod så mycket!

Normalt sett öppnar man väl dörren, lyfter höger ben och glider ner på rumpan. Så drar man in huvudet sist. Gör inte alla så? Så har jag gjort i de 35 år jag haft körkort och bil! Varför gjorde jag nu så här?

Försökte tänka efter om jag drömt att jag red eller planerade att rida, som att jag skulle kunna förklara mitt beteende med att jag trodde att jag satt upp på en häst! (jajaja......)

Men nej. Jag hade inte tankarna på något alls, ingenting annat än att sonen skulle hinna med 07.14-bussen faktiskt. Fast kanske mitt undermedvetna hann tänka att jag borde skrapa bort isen från vindrutan och på något sätt lyckades sträcka mig in efter isskrapan samtidigt som jag tog beslutet att sätta mig och starta bilen först......Kanske.

Påminns om den gången för flera år sedan när jag hämtat barnen i skolan. Svänger iväg för att köra hemåt, samma väg som jag kört så många gånger. Den här gången fortsätter jag att svänga och svänger en gång till, in på cykelvägen som går längs stranden. Först då reagerar alla... Frustande backar vi tillbaka och jag hör mig själv säga till mitt försvar: "Ja, men det var nog för att jag trodde att vi cyklade" eftersom vi faktiskt lika ofta cyklade sträckan mellan skolan och hemmet....

Men ändå....."vissling"

Varsågoda, den där bjöd jag just också på.

måndag, april 07, 2008

Att vara hästtjej

Jag växte upp i två ridhus. När jag med tiden klev in i nummer tre och fyra var jag så gammal och erfaren att jag vägrade ge mig in i spelets regler. Andra fick sköta hästarna och mocka. Jag gick dit en gång i veckan och red mitt pass.

I det första ridhuset var jag för liten för att ens försöka tänka på det här med att bli det stora, SKÖTARE! Där fanns försteskötare, andraskötare och tredjeskötare. Sen alla wannabeeaskötare och så vi som, när ingen annan såg, låtsades att vi var skötare. Sköta om, det fick vi göra innan lektionen men annars var tiden med hästen vigd åt skötarna i nämnd rangordning. Hos vissa hästar var det bara försteskötaren som gällde för hon var alltid där. Övriga stalltjejer med vurm för samma pålle var hennes svans och sprang hennes ärenden i hopp om att vinna poäng och stiga i graderna och i brist på annat ändå nå "populär-hos-försteskötarenskötare-status".

Jag hann precis börja förstå spelets regler när jag bytte ridhus. Här var det om möjligt ännu tuffare. Jag fick börja om men kom aldrig någonstans i den strikta, tuffa skötarhierarkin.

"Min" häst Spjuver hade redan tre skötare så jag låg pyrt till. Jag blev kompis med tredjeskötaren Ulla och fick på så sätt ibland tillgång till ryktborstarna och kunde då och då njuta av att få pyssla om min älskling för vars skull jag flera gånger i veckan åkte tunnelbana till Rådmansgatans T-station och därifrån tog bussen ut till Danderyd. När försteskötaren vadhonnuhette var i stallet kom jag inte i närheten av hästen, då kunde jag lika gärna åka hem eller möjligen sopa i gångarna eller i sadelkammaren.

Så där var det. Jag skriver "hon" för att jag under min uppväxt i olika stall aldrig träffade en enda kille som var engagerad i häst eller i stallskötsel, förutom någon ridlärare då.

De oskrivna lagarna var många och höll man sig inte till sitt och smälte in i skötarhierarkin utan att synas eller höras var straffet många gånger hårt. Det utdelades vassa och råa kommentarer. Den som inte smälte in och var mottaglig nog mobbades lätt bort från stallet. Skulle tro att det finns rätt många unga flickor med häst- och ryttardrömmar som skrämts i väg från sina pållar av kaxiga, tuffa skötare och ibland stränga och egocentriska ridlärare.

Varför kommer jag att tänka på "lumpen"?

Livet som ung tjej i stallet var alltså rätt tufft. Jag smälte in någorlunda bra, men var inte tillräckligt tuff för att klättra vidare från "reservskötarrangen" Antagligen var jag för mesig också. Tog inte för mig i tillräckligt stor utsträckning men stod ändå ut eftersom jag någonstans ändå fick det jag behövde. Sen flyttade jag.

Jag älskar fortfarande hästar. Men jag ryser när jag åker förbi ridhus. Känner både iskylan från ridhusets plåttak och förnimmer stämningen där inne i värmen, runt hästarna.

Jag har faktiskt aldrig uppmuntrat min egen dotter att börja rida. Varit glad att hon aldrig riktigt velat. För stallivet är inte bara av godo för en ung, hästälskande tjej med osäkert självförtroende.

Jag slutade hänga i stall när jag blev tonåring men runt 20 var vi ett gäng som tillsammans bestämde oss för att börja rida i det lokala ridhuset i Hov. Hur det gick får jag berätta om en annan gång. Men det var en helt annan, smått galen och superkul tid.

Har något förändrats? Är det fortfarande så där som jag minns det??

söndag, april 06, 2008

Piska mer mattor

I dag har jag piskat mattor.

Piskat mattor!!

Hur länge sedan var det inte jag piskade en matta? Det slog mig när jag stod där med mattpiskaren i skyn, att det är sällan för att inte säga aldrig, som man i dag hör ljudet från mattor som piskas. Som barn minns jag att det allt som oftast sjöng om mattpiskningsslanorna i grannskapet. Städade man piskade man mattor.

Jag piskade två mattor i dag. Nog för att jag har städat under de senaste åren men några mattor har jag aldrig piskat. När mattorna ibland åker ut har jag skakat dem i stället. Har det varit riktigt kall vinter, släpat runt dem i snön. Men piskat?

Dottern hjälpte mig ut med åbäkena. Vi turades om. Drog fram alla oförätter det senaste året. Slog på orättvisor, osjyssta kompisar, onda väsen, sura arbetskamrater och illasinnade företeelser. Dåliga dagar, inneboende jävlighet i ting som hudbrännande strykjärn och vassa skåpshörn fick också på nöten.

Till sist var vi ett par stora breda solar som inte klarade att vara varken ilskna eller ens småsura längre. Hej hopp och sinnet var rensat.

Så jag säger bara. Köp er en ny mattpiska i vår! Piska mer mattor! Slå ur er skiten. Skicka ut era hormonstinna, adrenalinpyrande ungdomar eller äkta män med mattpiskan och ett par rejäla salongsprydnader från persien eller Ikea. Det var nog på så sätt folkhemmets hemmafruar stod ut. De piskade ur sig frustration, äktenskapsproblem och leda.. Det hjälper och mattorna blir onekligen bättre än de var innan pisket!!

fredag, april 04, 2008

Från dumdristigt orädd till mesigt orolig till......vad?

När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem.

För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver!

Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Råckstabadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönderskrapade knän och jag blev inlåst i ett mörkt rum i flera timmar. Okej, shit happens - så minns jag det.....Jag ifrågasatte inte heller om det var rätt av mig att sno en Rimmel Maskara på EPA eller ett Bugg på Domus.

Rädsla? Minns inte att jag visste vad det var. Genans, ja visst. Som när vi var tvungna att dansa med killarna på scen i en dansuppvisning i 4:an. Jag var bagarfru och dansade med min bagare, en av de mindre populära killarna i klassen. (Monika fick minsann dansa med favoriten och vara sotarfru! )

Vad hände? När kom rädslan in i bilden?? Och varför?

Okej. Jag slog mig jämt. Trampade på glas och skar upp halva foten, stukade armar och ben. Blev häst- och hund-biten och så småningom fällde jag en stor ask över hela mig och krossade foten.

Jag lärde väl av mina misstag....eller?

Sen blev jag rädd för allt. Egentligen. Jag visade det inte men allt var läskigt på något sätt. Människor. Företeelser. Flygresor, mat, bilresor. Möten. Är fortfarande. Beslut, för att inte tala om alla beslut! Vilken elleverantör skall jag välja? Vem skall jag ringa med? Vad är billigast? Vad är bäst? Vilken färg på bilen står jag inte ut med? Vad förväntas av mig? Har jag gjort rätt nu? När kommer kritiken??

När blev allt så där? Oroande?

Stöööön. Häller upp ett stort glas Marquies de Grinon och stjälper det i mig. Skönt. Jag blir åtminstone mer nöjd. Fredagsnöjd. Min favoritdag. I dag skall jag inte dejta. Inte ens nätdejta. Bara äta kaloristinna livsmedel och kanske ta ett glas vin till.

Sen kunde jag nog kasta mig ut från 10-meterstrampolinen igen, utan att få magplask som jag fick den gången jag hoppade och glömde tänka på att HAN stod där vid bassängkanten och tittade på mig.

Mitt mål är inte att bli som jag var när jag var barn. Mitt mål är snarare att bli av med all onödig oro. Den har hängt över mina axlar som en blålilasvart tjärliknande sörja i alldelse för många år nu. Sällan har jag visat den för någon. Men den har varit min ständige följeslagare. Men inte länge till. Nu är det krig. Nu slår jag med kvasten, vilt. Den skall bort, bort.

Så dumt. Så mycket onödig energi den tagit. Så mycket jag missunnat mig. Så många möten jag sumpat. Så onödigt! Fast kanske inte. Kanske har jag lärt mig något bra? Undrar om någon sett det på mig? Tror inte det. Gissar att de flesta trott annat om mig. Jag har inte visat. Aldrig i livet!!

Äh. Paradoxal. Det beskriver mig bäst. Å ena sidan, men å andra sidan. Rädd men modig. Stark men svag. Åt alla håll. Spretig. En Höbal i en Porsche Carrera. Eller, en Pimpad Magnolia i en rostig Ford Fiesta.

Vad menar jag??

PS) Jag ramlade av så klart. Mitt i ett hinder när hästjävulen mitt i språnget knyckte nacken uppåt så jag slog i hakan och flög av. Landade mitt i hindret, en oxer med en sabla massa stockar. Slog mig gul och blå men satt upp igen och fullföljde ändå banan......Oh dear! Det hade jag aldrig gjort i dag. Jag hade aldrig över huvud taget kommit på idén att delta i en hopptävling!! Framför allt inte på en okänd häst.

Ha en trevlig och riktigt modig helg!

onsdag, april 02, 2008

Usel på dejting

Läser lite bloggar om singellivet, dejtandet och erfarenheter som "singelmänniska".

Det är nå´t visst...

Sist jag nätdejtade tappade jag allt. Åtminstone så det räckte och blev över för flera månader. Så lång tid tog det innan jag återhämtade mig. Kanske är jag lite väl trög?

Han såg rätt hyfsad ut på bilden. Bodde bara 4 mil bort. Dessutom ett sjysst yrke, arkitekt. Skrev trevligt och kunde stava. Okej då, en dejt irl.

Jag tog tåget. Skred fram över torget mot hörnet vid McDonalds. Såg honom genast. Inte alls så lång som jag trodde. Hans stora huvud vippade omkring på hans lite böjda kropp. Eller var det bara frisyren? Blev aldrig klok på det där. Kunde inte låta bli att fascineras över hur hela huvudet/hårkaluffsen rörde sig i takt med att han gick, tuggade eller pratade.

Han pratade. Efter 5 minuter på Conditori Norreport eller vad det nu hette, började han plötsligt gråta. Jag la min hand på hans arm och han grep den. Höll den en lång stund medans han berättade om hur hustrun lämnat honom. Om hur jobbigt de haft det. Om hur yngsta dottern fortfarande var sängvätare och om hur kluven han var både till sitt jobb, sin nya hemstad, sin exhustru och sitt dejtande. Två gånger reste han sig, ursäktade och gick till herrummet.

Varför hade jag sagt ja till middag? Vi bytte lokal men samtalet fortskred på samma sätt. Han greppade min hand så fort han fick chansen. Till sist satt jag en halvmeter från bordet och släppte aldrig kniven eller gaffeln. Svettades illa till mods. Tre gånger till lämnade han bordet och gick till herrummet. Varje gång var jag på väg att smita men jag gjorde inte det väluppfostrad (läs:dum) som jag är.

Äntligen fick jag ursäkta mig. Tåget skulle snart gå. Han följde mig hela vägen till stationen trots mitt försök att säga att han absolut inte behövde göra sig besväret. Väl där fick jag en omfamning som höll på att kväva mig. Hann tänka tanken att han inte var helt frisk frisk. Jag hyperventilerade vid det här laget och såg antagligen stel och blek ut med flipprande ögon. Då förklarar han för mig att - ÅH, vad han tycker mycket om mig! ÅH, vad han ser fram mot nästa dejt! En underbar kväll!!

Jag flög upp på tåget. Åkte hem, rasade upp till datorn och skrev vänligt men bestämt ett kort mail där jag meddelade att jag trots allt nog inte var redo att träffa någon. Jag bad honom ta kontakt med sin exfru och prata igenom saker och ting med henne, åtminstone det som rörde barnen.

Herre Gud! Jäkla missdrag. Hur undviker man sånt där?

Hypnos - ny försäljningstaktik

Visst låter det spännande med hypnos, det har jag alltid tyckt. Lite lockande men samtidigt skrämmande. Något jag har respekt för. Skulle jag någongång själv bli hypnositerad skulle jag välja terapeut med omsorg och stor skepsism. Vara beredd att öppna de där innersta och låsta dörrarna. Lägga tid på att bearbeta och städa, vad som nu månne komma fram under hypnosen.

Ibland talar man om hjärntvätt. Att människor måste vara hjärntvättade. En slags masshypnos, fast ännu hellre; masspsykos, som ibland har varit tillfälle när det gäller olika religiösa sekter till exempel.

Den här annonsen reagerade jag på. Tjaha, nu tar vi tydligen mer lättvint på det här med hypnos. En fartfylld weekend bara, sen kan du springa ut och hypnotisera dina kunder så säljer du bättre! Kom igen alla krängare. Här har ni verktyget! En snabbkurs räcker.

O fasa. Tänk att någon ringer på dörren. Där står "PETER" eller "LINDA" från "telecomvaddetnuvar". In person. För nu har man ändrat taktik. Nu har alla dessa glättiga telefonförsäljare varit på hypnoskurs. Nu gör man hembesök också!! Och vad kan hända om du konfronteras med ettriga vinstmaskinen "PETER" som varit på kurs och testar sina nya färdigheter och spiralsnurriga blick på dig?? Vips, när du vaknar till, så står du där både med en ny dammsugare och tre mobiltelefoner bundna i 8 år.