Jag fick för en månad sedan veta att jag ärvt "en summa" av min nordnorska kärlek från 80-talet. Kanske borde jag blivit förvånad, men det blev jag inte. Mer av en "jajustdet"-känsla infann sig för inte var "summan" (som jag inte vet värdet av än) bara en summa utan en summa inklusive medföljande instruktioner till. Såklart, än i dag vill han försöka kontrollera mig kanske.. Eller, jag vet att han på sitt sätt någonstans, på sitt sätt faktiskt älskade mig. Jag förstår, hans sista ord till mig kommer att berätta något. Kanske är det hans sätt att be mig om förlåtelse och visa sin svunna kärlek..Jag vet inte vad "instruktionerna" innebär men hans dotter B. försäkrade mig om att det bara var "söte" sådana..
I dag känner jag en slags ömhet för mannen som kunde varit tvilling med Peter O´Toole så som han framstod i storfilmen "Lawrence of Arabia", för övrigt Y:s favoritfilm (såklart)
Han var som landskapet han levde i, höga berg och djupa dalar. Han var samtidigt en fånge i sitt förflutna, i sitt arv och på sin isolerade kant av jordklotet. Arkitekt, hade studerat i utlandet men hans ansvarskänsla "tvingade" hem honom när fadern dog. En intellektuell, spirituell artist. En man som kände mycket, gjorde mycket, var mycket. Ordet lagom fanns inte. Han charm rev ner allt mitt försvar, jag gav tidigt upp. Han var fullständigt livsfarlig skadlig och oerhört varmhjärtat underbar.
Jag sörjer faktiskt hans allt för tidiga död och att han inte längre finns här på jorden. Så onödigt. Han hade barn. Så typiskt att han inte kunde hålla balansen, något han alltid annars kunnat så bra. Han utmanade en gång för mycket.
Kommentarer