Han fick mig ner på knä. Hans vrede, hans hårda ord fick mig att vika mina ben i snön. Där, på sluttningen på väg upp mot "Tind" släckte han ljuset för mig, ännu en gång. Han lät mig sitta, höjde sig över mig och hans frustration smattrade ner mot mig, fick mig att lägga kinden mot den kalla snön. Kommer ihåg att jag tittade förbi honom, ner mot dalen där vattnet glittrade. Kontrasternas land, så oändligt vackert.
Han gick några steg, vände sig om, lång och stolt. Han sa "goodbye Hiroshima, goodbye"
Så gick han. Jag satt kvar och såg honom försvinna upp mot toppen av fjället. Till sist var han bara som en liten svart prick mot den vita snön.
Solen gassade och jag reste mig, snubblade ner mot fjällhissen men valde, omtöcknad som jag var, att till fots ortsätta ner för den brantare delen av fjället. Jag ömsom rasade, ömsom voltade ner mellan småbjörk och buskar som dock bidrog till att mildra min framfart något.
Minns känslan. Vad skulle nu hända? Skulle jag åka därifrån, packa och åka? Vart skulle jag ta vägen?? Skulle han komma hem? Kände ångesten komma smygande, den som lägger sig över mig när jag blir osäker och villrådig. Hemlös. Det här var mitt hem (?) Han var mitt hem (?) Han älskade mig ju (!?) Eller? Vad menade han? Förstod inte vad jag hade gjort, sagt - kunde inte förstå hans ilska. Tyckte synd om honom som inte förstod vem jag var och vad jag stod för.
Han behövde inte vara så svartsjuk. Jag skulle minsann stanna och visa honom. Få honom lugn, trygg med mig.
Rädsla. Jag var rädd där jag gick uppför Tromsös backiga sida mot det violetta hus jag delade med min nordnorska kärlek.
Jag visste. Han skulle komma hem. Efterdyningarna skulle hålla i sig i några dagar, det gjorde det alltid när det var så här illa. Det var illa, trots att jag gjorde allt rätt och vad jag kunde för att mildra, stötta, lindra så tog det tid den här gången.......Det fanns fler gånger, många gånger, alltför många gånger. Det gick månader, år, totalt 6 år. Jag var som en fånge, kunde inte bryta mig loss. Hans makt över mig var total. Inom mig visste jag att jag riskerade att dö inom mig om jag stannade, ändå mäktade jag inte att bryta, resa.
Inom mig tappade jag aldrig helt. Förstod att det var fel men kunde inte ställa mig upp och vara stark. Att han samtidigt kände min inre styrka och min integritet gäckade bara honom att fortsätta. Han var lysande, jag satt fast. I hemlighet planerade jag min "flykt" i ett par år...
Han slog mig aldrig fysiskt. Men, hans briljanta, psykiska terror slog mig lika hårt, kanske hårdare. Inom mig blödde jag och gick sönder.
Kommentarer