Nikes Rum

I kväll är humöret sådant att jag undrar vad det är för ett liv jag lever. Fattar någon som inte varit där själv vad det innebär att vara den enda heltidsföräldern? Alla "ensamstående" föräldrar som har sina barn varannan vecka vet inte vad ensamstående är. För mig förefaller det vara ett skönt lyxliv! Jag kan inte ens åka bort över en ynka natt utan att det blir komplicerat och knepigt att få ihop allt. VARFÖR är inte min mamma som min mormor var? En klippa som ofta kom och hälsade på. Hon fixade, bakade, fejade och var som en sol. Alltid med samma tålamod och värme. Min mamma vet inte vad det vill säga att vara ensamstående utan en mamma som den hon hade. Jag har nog kapitulerat. Jag menar, jag älskar mina ungar och vill inte byta bort mitt liv på något sätt. Det är inte det jag menar. Jag menar att jag är ensam om allt runt barnen och deras liv, uppfostran och med allt ansvar. Det är inte barnens fel. Det är barnens pappa, mormor och andra runt barnen som borde ta sitt ans...

Det fanns en tid när jag hade simultankapacitet. Jag styrde med van hand runt ungar, matlagning, disk, tvätt, trädgårdsarbete, bokföring, handling, körning och husrenovering. Det bara gick av sig själv, jag behövde inte tänka så mycket. I dag måste jag fokusera väldigt mycket bara jag skall gå ut och sopsortera. Var sak på rätt ställe och nåde den som pratar med mig när jag sopsorterar! Då tappar jag bort mig och färgat glas kan hamna bland metallen. Jag kan högst göra en sak åt gången. Någon sa att " Bah! Det där med simultankapacitet Det är ett påfund som männen uppf unnit för att hålla oss kvinnor där de vill att vi skall vara. På plats i hemmet med andra ord. Vi är så stolta över vår simultanakapacitet så vi gör gärna allt, även skitjobbet. De där stackars männen, de HAR ju INGEN simultankapacitet så vi sträcker stolt på oss och fortsätter att slava" Nu kom jag att tänka på vad min exman, tillika läkare, sa en gång. Det hör till saken att han var en katastrof där hemma. R...

Jag hade inte gnällt om det varit lite för fort. Men det var dramatiskt. Därför får han på nöten av Nike i dag. Så här var det: Når krönet på Hallandsåsen. Motorvägen smalnar av från trefiligt till tvåfiligt. Kollar i backspegeln, ser bussen jag körde om för några hundra metrar sedan. I övrigt är vägen tom. Tittar framåt och närmar mig en långtradare. Jag håller 120 och hinner tänka att nu kör jag om. Då....kommer en stor mörk skugga vinande förbi mig i ytterfilen. Jag överdriver inte men jag har nog aldrig blivit så överraskad i trafiken. Aldrig omkörd av någon som kört så in i helvete fort!! För om jag körde i 120 måste han ha kört runt 200. Det är en svart, fet Mercedes med tonade rutor. Jag hinner se registreringsnumret bara för att det är så löjligt enkelt och ser speciellt och utvalt ut. Min dotter knappar in numret och skickar snabbt iväg det till "Hitta bil". Svaret kommer när vi fortfarande ser skymten av mercedeshäcken långt där nere vid åsens fot. Min dotter vrålar...

Någon kille "vadhannuhette" har skrivit den absolut längsta och mest häpnandsväckande kommentaren någonsin på min blogg sedan jag startade den. Under inlägget "Nix" finns en låååång redogörelse för allt som är så halelujabra med telefonförsäljning. Men varför i allsin dar? Är det på allvar något slags försök att få mig att ändra uppfattning? Är det någon slags reklam? Finns den här killen på riktigt? Om han gör det hoppas jag innerligt att han är lycklig här i livet???

Någon ringer och jag svarar. Samtalet varar i mer än 15 minuter. Det är ett arbetssamtal med en danska som dels pratar fort, dels just har landat på Grönland där hon ringer från sin mobiltelefon. En viss fördröjning bidrar till att vi hela tiden pratar i mun på varandra. Det knastrar och störningarna gör att bara vartannat danskt ord går fram till mig. Dessutom befinner hon sig på en flygplats och högtalarrösten i bakgrunden ekar blandat på danska, engelska och grönländska. Efter 15 minuters hyperkoncentration där både min hörsel och uppfattningsförmåga testas till bristningsgränsen har jag skrivit ner de 5 punkterna min danska chef vill att jag skall fixa. Till sist ropar jag så att hon skall höra mig att " det är okej, ha det, ha det!! Jeg ordner dine changes och så snakkes vi etter helgen". Huvudet ekar tomt, kan inte läsa vad jag skrivit och eftersom jag inte hörde vad hon sa vet jag inte vad jag skall göra! Det här kunde använts i en film, så jäkla roligt!! - hoppas att ...

Började kommentera på Rutans blogg men det blev så långt att jag bestämde mig för att skriva ett eget inlägg i ämnet i stället. Det handlar om singellivet. Livet som ensamstående utan man närmare bestämt. Att inte leva i en parrelation blir ofta betraktat som suspekt. Varför lever hon ensam? Vad är det för fel när hon inte har någon man? För de som lever i tvåsamhet förfasar sig oftare över kvinnorna än om de ensamlevande männen. Man blir svårplacerad och ofta ratad i det sociala sällskapslivet. Det är inte komfortabelt att bjuda in en ensamstående "ledig" kvinna till sina partillställningar. Så är det bara. Det går an att stå där och kasta ur sig att man är så jäkla storsint och inte bryr sig. Men i själva verket är parmiddagarna så bekväma! Det är mycket lättare, jämnare... "Theholygoat" undrar i en kommentar efter Rutans inlägg om inte singlarna också ratar barnfamiljerna? Tja, i viss mån. Som ensamstående tonårsmorsa, d.v.s "singel", stämmer det att j...

- eller en svart soppåse?? Vindfylld regnhatt på fin dam med stelsprayad frisyr. Finns det regnhattar i den här modellen att köpa?

Halv nio i går kväll kom dottern på att årets skolfotograferíng skulle äga rum nästa dag, alltså i dag. Kris, kris - Mamma, VAR är min råsa HÅRFÄRG? Är min rosarandiga tröja reeeen? Mina svarta cheap monday? ÅH NEJ, det GÅR INTE! Jag MÅSTE färga håret NU! Okej, dra tre djupa andetag och ner med huvet i badkaret. Fram med färgburken. Instruktionerna hade ramlat bort och några plasthandskar hittade jag inte så det var bara att börja kleta. Det var rååsa. Jag menar rejält råsa. Efter en minut såg mina händer ut som någonting ur en B-skräckfilm. Dottern fick plastpåse om huvudet och efteråt skrubbade jag mina händer med aceton. Resultatet blev över förväntan. Snart 13-åringen bubblade förtjust och begärde väckning en timme tidigare än hon brukar. Jag skulle köra henne till skolan i dag. På väg ut i bilen sa jag vad jag tyckte, att det var riktigt snyggt. Hon var jättefin! Hon sträckte stolt på sig och förkunnade att om någon sa någonting dumt skulle hon bara sticka ut hakan och säga "...

Jag har ärvt en summa pengar. Min kanske största kärlek, åtminstone min mest passionerade, dramatiska kärlek dog för två år sedan. Han ramlade ner från ett hustak. Y var arkitekt. Från Tromsö i nordnorge. Dit kom jag i mitten på 80-talet. Planen var att jag skulle stanna 3, högst 6 månader. Men där var han. Efter första mötet på nattklubben Companiet sökte han följande kväll upp mig. Han klev med långa steg in i korridoren på sjukhusets lägenhetshotells andra våning. Vi var många i samlingsrummet den kvällen. Plötsligt stod han där i dörröppningen med ett ursäktande snett leende. Lång, blond och med de mest intensiva blå ögon jag någonsin skådat. Han hade nyfallen snö på den svarta baskern, på axlarna och i ögonbrynen. - "Hej.....Jag ville bara se om du fanns på riktigt"- sa han. Han skrev själv ner sina telefonnummer i min adressbok. Jag har den fortfarande kvar. Han bad mig ringa om jag fick lust att komma upp och ta en kopp thé någon kväll. Jag fick lust redan nästa kväll....

"Någon" gillar min mobil bättre än sin egen.....

Kör som vanligt hem från jobbet. Passerar åkrarna utanför Laholm....Höstskörden är snart helt avklarad. Korna går fortfarande ute....??

Det här är så fantastiskt! Jag har mina svagheter....här är en - Pavarotti!

Onsdag. Vaknar till en absolut ljuvlig septembermorgon. Krispig men vindstilla som om vi vore inomhus. Går några varv i trädgården när barnen cyklat iväg. Ester klättrar i träd och dansar fram över gräsmattan. Havet är som en spegel och luften så där hög som den bara kan bli i början av september. Rosorna har fått fnatt igen och blommar överdådigt längs husväggen. Där intar vi frukosten, jag och Ester. Jag får sitta där och bara njuta av lugnet och av kaffet i 45 minuter. Sen är jag vaken. Så här vill jag leva varje morgon! Mer och mer inser jag att jag bara vill vara. Så här. Orkar inte engagera mig längre. Vill måla, skriva, vandra och bara vara. Vill inte ta ställning, tycka, ställa mig till höger eller vänster, lägga om kurs, ta nya tag. Nej, låt mig bara vara här så blir allt bra. Läste någonstans att en människa har kapacitet att klara 2, max 3 stora omställningar i sitt liv. Därefter är hennes resurser till nyorientering förbrukade. Förr var det ovanligt med en enda. Jo, kanske ...

Åker till stan och inser att jag inte hinner hem i tid till middagen. Ringer min mamma som lovar åka över och hjälpa barnen att laga till middagen. Inser också att min mobil håller på att ladda ur eftersom jag glömde sätta den på laddning över natten. Dessutom har jag glömt glasögonen. Ordning och reda! SMS:ar så fort jag kan utan glasögon: "Hej. Är i Hbg. Bobo kommer." (Mamma, d.v.s. mormor kallas Bobo) Skickar i väg meddelandet. Får raskt ett svar från sonen: "VA?" Jag svarar : "Kommer till middagen. Hemma 20. Puss" Sen dör min telefon. Senare: Hemma och öppnar dörren. Dottern kommer rusande: "Mamma, du skrämde mig! " Hon visar mig mobilen och mitt SMS. Nu har jag glasögonen på. Läser: "Hej. Är i Hbg. Bomb kommer"