Jag är en sån som aldrig är helt knäppt och knuten. Det finns människor som alltid knäpper kappan, ända upp i halsen, innan de går utanför dörren. De knyter omsorgsfullt sjalen i halsen, trär på sig mössan och handskarna. Ordentligt. Tar handväskan, där allt finns med och ligger på sin plats. Stövletterna klapprar rytmiskt mot trottoarens asfalt. Effektivt. Effektiva människor som klär sig effektivt innan de går ut. Ordentligt.
Sån är inte jag.
Jag öppnar dörren samtidigt som jag hänger på mig kappan och drar till mig handväskan, modell större. Förhoppningsvis är allt med. Jag låser i allafall dörren. På väg mot bilen dyker jag ner i väskan för att leta efter bilnycklarna. Halsduken glider av och ner mot marken, om jag hittar vantarna får jag ta dem i munnen så jag får händerna fria till letandet efter nycklar. De smakar får och hall. Antagligen inga bilnycklar. Tillbaka till huset, samtidigt som jag letar efter husnyckeln i det stora svarta hålet. Jag kallar den så, min väska. (Varför kan ingen människa uppfinna en stor handväska med inbyggda strålkastare?) Hittar husnyckeln och drar upp den tillsammans med glasögonen som åker ur och ner på trappan. Svär så jag tappar vantarna. In i huset, irrar från rum till rum efter bilnyckeln. Hittar dem i tvättstugan.. Ja visst ja, jag var ju på väg ut när jag kom på att jag skulle sätta igång en maskin innan jag åkte hemifrån. Så, ut igen. Den här gången kommer jag ända till bilen innan jag kommer på att jag lagt vantarna någonstans.
Jag går sällan med helt knäppt kappa samtidigt som jag har vantar/handskar på bägge händerna, halsduk ordentligt i halsen och mössa på plats samt väskan rejält placerad på axeln. Allt är sällan så ordnat att jag kan gå där och bara se på min omgivning utan att det ska skava någonstans eller att något ramlar ner, halkar på sniskan eller måste ändras. För att inte tala om när jag försöker ringa eller SMS:a samtidigt och då måste jag ju rota i det svarta hålet efter ett par glasögon också !
Godkväll
Sån är inte jag.
Jag öppnar dörren samtidigt som jag hänger på mig kappan och drar till mig handväskan, modell större. Förhoppningsvis är allt med. Jag låser i allafall dörren. På väg mot bilen dyker jag ner i väskan för att leta efter bilnycklarna. Halsduken glider av och ner mot marken, om jag hittar vantarna får jag ta dem i munnen så jag får händerna fria till letandet efter nycklar. De smakar får och hall. Antagligen inga bilnycklar. Tillbaka till huset, samtidigt som jag letar efter husnyckeln i det stora svarta hålet. Jag kallar den så, min väska. (Varför kan ingen människa uppfinna en stor handväska med inbyggda strålkastare?) Hittar husnyckeln och drar upp den tillsammans med glasögonen som åker ur och ner på trappan. Svär så jag tappar vantarna. In i huset, irrar från rum till rum efter bilnyckeln. Hittar dem i tvättstugan.. Ja visst ja, jag var ju på väg ut när jag kom på att jag skulle sätta igång en maskin innan jag åkte hemifrån. Så, ut igen. Den här gången kommer jag ända till bilen innan jag kommer på att jag lagt vantarna någonstans.
Jag går sällan med helt knäppt kappa samtidigt som jag har vantar/handskar på bägge händerna, halsduk ordentligt i halsen och mössa på plats samt väskan rejält placerad på axeln. Allt är sällan så ordnat att jag kan gå där och bara se på min omgivning utan att det ska skava någonstans eller att något ramlar ner, halkar på sniskan eller måste ändras. För att inte tala om när jag försöker ringa eller SMS:a samtidigt och då måste jag ju rota i det svarta hålet efter ett par glasögon också !
Godkväll
Kommentarer
Skrattar gott när jag konstaterar att det lika gärna kunde vara mig det handlade om!
Har inte tänkt på det förut men så där gör vi medan andra tydligen klär på sig ordentligt innan de kommer ur huset; drar igen, knyter till och framför allt har genast kommit ihåg varenda pinal. Egentligen är det nog bara en vana, ett mönster som man inte är medveten om ens. Det har bara blivit så.