När jag växte upp var det alltid fullt med hundar överallt. Som vuxen har jag dragit mig för att skaffa en egen. Någon som undrar varför??
Eftersom jag stack ut hakan och kritiserade ett känsligt ämne får jag väl tåla en del kritik. Okej, allt väl. Men eftersom det jag spontant knattrade ner i utgångspunkten inte var ämnade som brännstoff i någon feministdebatt (trodde inte att mer än högst två skulle läsa mina rader) har jag dragit in ursprungsvarianten. Här kommer samma inlägg, denna gång utan namn, vilket retade gallfeber på många. Det kan jag förstå. Samtidigt har jag svårt att förstå att det skall vara så svårt att skilja på sak och person. Såhär: Läser att det glassiga magasinet "Mama" utmämnt "årets mama". Eftersom jag inte läser "Mama" vet jag inte vad tidningen står för eller vad som avses...Vad då "årets mama"? Blir lite nyfiken..Hur utser man henne? Läser vidare att de nominerade endast utgörs av unga, framgångsrika, snygga och kända kvinnor, tillika morsor. Jaha, hur har man tänkt då? På vilka kriterier utsågs dessa, förrutom att det uppenbarligen är kända för en eller a...
Kommentarer
Fast det värsta är när de går bort!! (Eller hur?) Det är nog den största anledningen till att jag dragit mig för att skaffa hund. Det var så hemskt sorgligt.....
Jag lär alltid ha sagt (har glömt själv!) att när jag blir stor så ska jag ha tre hundar. Och faktiskt så har vi ofta haft ungefär tre hundar! Och jag är väldigt förtjust i hundliv. Men om jag var ensamvårdare om dem så skulle jag inte ha några. Det är mycket arbete hur man än vrider och vänder på det.