söndag, januari 25, 2009

Hunkar i bokskogen

En av de mest ogenomträngliga dagarna på länge.

Som en grå, fuktig ullfilt sveper eftermiddagsdimmorna runt oss då vi vädertrotsigt travar in i bokskogen. Otur kämpar fram genom tung mylla och gamla löv i olika förmultningsfaser.

Vi väljer vägen förbi växthusen, passerar handelsträdgården som ligger öde så här i januari. Inte en människa, inte en bil, bara dimman, jag och hästen. Det är alldeles stilla...

Sneddar genom en ny bokskogsdunge. Otur tar sig fram genom nya snår och jag får ducka för låga grenar. Ner för sluttningen, ner mot vägen igen.

Då...i ögonvrån ser jag någon som står där nere bakom den röda längan. En levande själ till! En mansperson. Parerar undan ett par bokgrenar och sneglar nyfiket åt hans håll, ser att han är lång och har cykel med sig.

Vi är nere nu och den svartklädde tar några steg mot oss. Han säger något och ler brett när jag tittar upp. - Som en sol mitt i de grå slöjorna!

Han var..... alltså. Mitt uppe på åsen en öde, dimmig dag i januari står plötsligt en av de skönaste män jag någonsin sett! Som en god blandning av Keanu Reeves och Clive Owen.

På riktigt!

Han säger att det såg så romantiskt ut när vi plötsligt uppenbarade oss ur dimslöjorna och närmade oss.

Va??

Det visade sig att han var både trevlig och ursympatisk. Hade tagit tåget från Köpenhamn där han bodde och jobbade som läkare på en lungavdelning. Nu hade han cyklat från stationen i byn upp över åsen för att se sig runt. Han längtade till västkusten och funderade på att flytta hit.. Nu behövde han lite hjälp att hitta. Vi fick sällskap i någon kilometer. Nej, han hade inte familj och ja, han var snäppet för ung för mig......

Det gör ingenting. Det var i alla fall oväntat. Och mycket trevligt.

Tänk vad man kan hitta i en dimmig bokskog en lördageftermiddag i januari!

(Betydligt roligare än nätdejting dessutom....)

onsdag, januari 14, 2009

Frostig ridtur






























Årets vinterdag?

Hycklande politiker och så lite krisprat

Ett "skamligt" erkännande: Jag är en av de där veka varelserna som gått in i en vägg. Jag är en av de där snyltarna på samhället som lurar till sig pengar från Försäkringskassan. Jag är en av de man läst om i tidningarna de senaste åren, de som "bränt ut sig".

Ju mer jag pratar om det, ju öppnare jag är, desto oftare möter jag människor som råkat ut för samma sak. Som vågar berätta när jag berättar. Det är fantastiskt. De man allra minst trodde. Hon i tygaffären, han på banken. Mäklaren, hovslagaren, läraren på skolan....

Det är inte klokt.

Vad lever vi i för samhälle? Denna ständiga fråga.... Det är kanske bra att det är finanskris, att det är lite jobbigt ett tag. Att samhället krisar ihop och förstår att det hör till livet, det kan drabba vem som helst. Och att vi kanske gör fel, lever fel. Bygger vårt samhälle på fel premisser.

För innerst inne är vi bara människor, av kött, blod och en själ med behov. Tär vi för mycket och får för lite tillbaka tar själen ett järngrepp om kroppen och slänger in oss i den där väggen....

Ett tag trodde jag att det snarare var stupet jag höll på att glida utför. Det var det inte. Det tog tid men jag lyckades på något underligt sätt hitta en gren som höll. Eller, det är det man gör, når sin botten och åter kan börja klättra uppåt. De allra flesta hittar tillbaka, men det finns de som blivit så skadade att de inte blir friska, någonsin. Det är viktigt att förstå. Det är framför allt viktigt att vara observant på de tecken som föregår en sån här sjukdom. Och, när krisen, kollapsen eller vad det nu är, slår till måste man ta tag i den och acceptera att den är där. Alla har något att lära och börja lyssna till sin inre röst. Lyssna... och förändra det som gjort att man blivit sjuk.

Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott eller förstått hur en stressreaktion kan te sig eller hur en depression kan visa sig. Det var en chock. Det var också en chock att just jag hamnade där. Bara att förstå och acceptera tog lång tid.

Det tar tid. Vissa sjukdomar/tillstånd tar tid. Den här tiden vill samhället inte ge människor. Husmark-Persson med hantlangare tror fortfarande att utmattningssyndrom, utmattningsdepression, utbrändhet eller adaptionsstörning /you name it, är som ett förkylningsvirus som går över efter en vecka i sängen. Det gör det inte. Det går kanske aldrig över helt men det går att bli frisk. Om det får ta sin tid.

Husmark-Persson är den värsta hycklarpolitiker jag skådat. Hon står i TV-studion och babblar stolt över förändringarna hon genomfört på Försäkringskassan sedan valet. Hon säger att "Vi har satt stopp för ineffektiva sjukskrivningar där tiden bara går och den sjuke inte kan annat än att stanna hemma i ineffektivitet. Vi har givit människor ett alternativ. Vi erbjuder dem hjälp och vi frågar: Vad vill du ha hjälp med??"

Det här var det värsta jag hört. Den värsta lögnen under 2008. Försäkringskassans tappra försök att med en reklamfilm försöka vända opinionen bort från kritiken som FK och den "nya sjukvårdspolitiken" fått utstå under några år, var också den patetisk. Ljuv musik och samma dravel om att man nu "vill hjälpa människor som är sjuka". Troligen lades den ner för att allt för många människor genomskådade budskapet.

De människor som jag pratat med har aldrig fått någon hjälpande hand eller fråga från Försäkringskassan. Det enda som man vill ha svar på är: "Kan du börja arbeta mer nu? När kan du arbeta full tid igen?" När man inte kan svara (hur skulle man, det gäller ju inte ett brutet ben!) "Vi måste ha en plan, din sjukskrivning godkänns inte utan en plan om tillbakagång i arbetslivet"

Som om människor vore fullständiga idioter...eller robotar. Hur kan någon svara på det eller klara att göra upp en bra plan när hjärnan brinner, kroppen skakar och tankarna är avstängda. Alla ljud är för höga.

Försäkringstjänstekvinnans tänder bländade. Den gången flydde jag snart in i en annat, inre rum för att jag faktiskt inte förstod vad hon menade, inte kunde bemöta henne. Jag såg hennes tänder. Hur hennes rödmålade, strama läppar rörde sig och jag föreställde mig hur fradgan skummade ur hennes neddragna mungipor när hon ifrågasatte om jag verkligen var så sjuk som jag "sa att jag var". Hennes ord rann av mig som vattnet på en gås. Jag insåg att jag struntade i vilket, vad än hennes beslut blev. Vi befann oss i helt olika dimensioner och det spelade ingen roll vad jag sa. Hennes uppdrag var att avföra mig ur statistiken, att minska antalet sjukskrivna i sitt ansvarsområde. Jag hörde henne prata men förstod inte vad hon sa.

Det enda jag ville och behövde var att åka hem och få vara i fred. Det sa jag också och bemöttes med ett hånfullt leende. Jag behövde också få veta att jag hade rätt till sjukpengar, d.v.s. inkomst eftersom jag hade två barn att försörja där hemma. Efter att ha jobbat i så där 30 år var det kanske rätt okej ändå, inte såå skamligt?

Det är inte ett dugg skamligt. Jag skäms absolut inte längre, jag har lärt mig något och jag är bara en helt mänsklig individ, en vanlig människa. Det som ledde fram till att jag blev sjuk skulle faktiskt kunna däcka ett helt höghus med människor. Vad jag möjligen ångrar är att jag, skuldtyngd över det som jag såg som mitt tillkortakommande, min ynklighet, inte stod upp för mig själv ännu bättre i början...

Men jag förstod inte vad som hände. Kände inte igen mig själv.

Jag har läst om andra, förstår att det är vanligt men träffat få. Nu, när jag mår bra igen och kan tänka klart och ljust..då ser jag dem. Då möter jag dem.

Det där var mitt livs kris. Det var inget att skämmas för men som duktig storasyster har jag alltid orkat, alltid fixat allt och stått pall. Stark och duglig. Alltid.

Så är det inte längre och skönt är det.

Nu har vi en annan kris runt oss. Förhoppningsvis och troligen... har samhället och vi alla något viktigt att lära. Kriser kommer inte utan anledning.

I dag skall vi definitivt inte tro att vårt land, vårt samhälle, ger oss den hjälp vi behöver, något jag är uppväxt med och alltid tidigare trott på. Vi är tillbaka till någon slags samhälle där var och en efter bästa förmåga får ta hand om sig och de sina.

Här skulle jag kunna fortsätta och tankeirra mig i väg på stigar som visar hur människor utan en tillräckligt dyr och bra sjukförsäkring, hemförsäkring, pensionsförsäkring, barnförsäkring och sjukförsäkring troligen kommer att hamna rejält på baksidan av det här landet. Risken är stor. Som den optimist jag ändå är tror jag att vi också här har något att lära och att det kommer att komma reaktioner som leder oss på rätt väg igen.

Nej, nu borde jag laga middag...

PS) Har ni läst om Lars Weiss utbrändhetsreaktioner för en del år sedan. Han skrev boken "Framgångsfällan - om osynlig utbrändhet"

måndag, januari 12, 2009

Det är öppet i Torekov i dag

En blåsig januaridag. Vinden tjuter när vi går ur bilen i Torekovs hamn.

Jag skall bryta mig in i ett hus.

Moster med som "spanare"... om det skulle komma någon och undra vad vi håller på med.

Så är det här. Tomma sommarhus där hantverkare och byggare avlöser varandra eller ibland trampar på varandra. Det här huset är igenspikat. Byggar´n har lämnade för alla helger och har inte återvänt. Det skall ju inte vara klart förrän i sommar. Har väntat sedan i september. I höstas var det ännu knepigare för då såg det ut som om någon svept in hela huset i gladpack. Men, nu får byggfirman ursäkta, jag skall också göra mitt jobb tack och tack.

Vi har tur. En masonitskiva har släppt i ovankanten och sparkar vi undan lite byggsten går det att tränga sig in.

Efteråt tog vi en repa in till "centrum". Hur kan Elbings ha öppet en iskall och blåsig tisdag i januari? Vi frågade om vi var de enda kunderna i dag? Svaret blev att vi var de enda kunderna som inte köpt medicin. (Not: Vinterboende i Torekov är företrädesvis pensionärer eller där utöver...) Elbings är en institution i Torekov, med ett helt eget sortiment. Bland sommargästerna kallas butiken för "Lilla NK" (Hrmpf....) Här kan man shoppa "boutiquekläder", "fancy" underwear, väskor, bälten, shampoo och tandkräm. Men också batterier, skruvar, hundgodis, papiljotter, råttgift och nålar. Här finns tyger i metervara, plåster, folie, fryspåsar och saxar, skruvmejslar och allehanda mojänger. Elbings är också filial till Apoteket i Båstad, till Systembolaget och till Posten. Elbings har allt med andra ord.

Utom snygga kläder.... Men all tanter bör ta en svängom! Nu gäller köp 3, betala för 2! Om ett besök på hemsidan lockar bör varning för grälla trumpeter utfärdas.

lördag, januari 10, 2009

rattan-wood

Intressant det där när man klickar på "Nästa blogg" uppe i vänsterhörnet. Var hamnar man då? Jag provade och hamnade på en finsk inredningsblogg!! Varför just den? Vem väljer?

Jag är f.ö. med i tidningen i dag. Men inte ensam och helt oplanerat eftersom jag bara är en sidobakgrundsfigur till det här projektet. Skall skriva deras hemsida men har inte ens börjat än! Vilken tidning tro?

fredag, januari 09, 2009

Om sura kart

Om medlemmar i missnöjespartiet som vägrar se sig i spegeln och som skyller sina tillkortakommanden och motgångar i livet på alla andra utom sig själv, har det just nu präntats några rader om på annan plats. Invigda vet att ulvarnas gömma kan berätta mer.

Grattis på födelsedagen

En av männen i mitt liv fyller år! 80! Grattis och hipp hurra. Jag niger i min bruna sammetskjol med den vita spetskragen. Lackskorna och de vita knästrumporna är på. Blundar och kan fortfarande uppleva hur det kändes när den röda rymdraketen sköt fart uppåt och ut i rymden. Eller när vi åkte till Arabland och hur Dupontarna drack en dryck som gav dem lång och färgglad hårbeklädnad.... Hur lamorna spottade i Tibet! Och hur "alla" kineser rökte opium, hela tiden. Dit ville jag aldrig åka!

Jag är nog töntig på fler sätt än som tonårsmorsa och tillika bloggare. Jag har gått med i Tintin-klubben.

...........Man kan köpa prylar till rabatterade priser...

måndag, januari 05, 2009

Fotoboktips ut på nyåret

Två fantastiska böcker har jag bläddrat i och njutit av i helgerna. Den ena är Brutus Östlings bok om örnar. Vilka bilder. Sedan en vinterdag ute på Sommaröya, 8 mil utanför Tromsö, när jag fick uppleva havsörnar för första gången, har örnen fascinerat mig. Vilka fåglar. Hur Brutus Östling har kunnat fånga dem så här är helt otroligt. Kan inte se mig mätt.. När jag blir stor skall jag bli ornitolog, rovfågelsornitolog!

En annan bok som fascinerat är Jan Jörnmarks bok om övergivna platser. Mytisk, spännande och väcker så många frågor... Jag får lust att ge mig ut och leta. För visst finns de där, längs våra vanliga upptrampade stigar. De övergivna och lämnade platserna. Kolla hemsidan, här visas en del av Jörnmarks bilder. Tänninge hotell i Härjedalen och Chateau Miranda i Belgien är några exempel på extraordinära och lämnade platser.

Bilden: Övergiven nöjespark i Japan

lördag, januari 03, 2009

Fortfarande usel på att dejta

DFaktum är att jag avslutade 2008 med en liten dejt...

Vi stämde träff i Hishult (!!) på grund av att det låg exakt mitt i mellan mig och "dejtens" bostad.

(Det finns faktiskt en konsthall i Hishult. Reimers konditori finns också - en upplevelse bara det. Nuvarande ägaren berättade att hon drivit verksamheten i 40-50 år. Allt är som det alltid varit. interiören inte minst)

Det började rätt så bra. Smålänningen verkade lika trevlig när han pratade som när han skrev. (Konsthallen visade något av någon som uppenbarligen fastnat i förskoleperioden. Urbota trist och intetsägande. Mina barn är bättre konstnärer än den här Joachim Karlsson..)

Sen gick vi till kondiset och drack kaffe. Bakverken var det inget fel på heller. Killen jag hade med mig scorade alltjämt pluspoäng. Det var lättsamt och trevligt. (En vuxen man, far till 3 döttrar med mycket att berätta från ett spännande liv på olika platser jorden över och det kändes att han var lite mer än bara yta...)

Det blev mörkt och min mobil började ringa. Det VAR trevligt men det var INTE det där....kabong eller ens wow.... Jag började längta efter att få sätta mig i bilen och åka hem...

Då skall han plötsligt kramas. Okej, en liten kram då. Okej, vi kan prata lite till i din bil... Efter en stund ursäktade jag mig igen, började dra i mina vantar och min väska. Han fick en liten hejdåkram. Då höll han kvar och skulle pussas också! Milde himmel, ta´t lugnt. Mitt leende fastnade, jag snubblade ut och in i min egen bil. Pust...

Lättad! Okej, det var en liten dejt det. Vad duktigt av mig! Men han hör aldrig mer av sig. Absolut inte jag heller!

Han ringde. Ville träffas igen. Sa att han kunde komma med motorsågen och hjälpa mig med veden. Skickade små hjärtan. (Herre Guuud!) Ville bara stänga av men eftersom jag tränar mig på ett nytt beteende när det gäller män tog jag mod till mig och tänkte att okej då, en liten fika till på torsdag....(var inte så avvisande, ge honom en chans..) Då kom DET mailet. Fler hjärtan. Sa att han tänkte på mig och längtade efter mig. Lyssnade på ljuv musik och såg mig framför sig.

Blablabla, men vi ses på torsdag då löd ändå mitt svar.

Sen blev det tyst. Tyst, tyst och så tyst att när torsdagen kom visste jag inte om jag hade en dejt. SMS:ade utan att få svar. Ringde och mailade att okej, hej då och ha ett bra liv!

Då kom ett mail: "Jag måste vara ärlig mot dig, vill inte spela dubbelspel men något hände på den där firmarfesten förra veckan. Jag är kär i en annan kvinna"

Alltså...kunde knappt hålla mig för skratt... Men HALLÅÅ! Varför så desperat och varför så bråttom. Han hade inte ens separerat klart från gamla frun sedan 25 år. Varför är många män så här? Pallar inte....

Nu lägger jag locket på igen, på obestämd tid.....Eller går tillbaka till min gamla vanliga stil: Bättre fly än illa fäkta, i tid.

PS) Jag gillar inte att träffa främmande karlar på konstiga platser.... vill helst känna de jag dejtar. Problemet är att de jag känner vill jag inte dejta. Hur gör man då?

Nyåret är inträdet

Nytt År. Nya förväntningar? Nya löften? Ny känsla? Nya kläder, pojkvän? Nya pengar?

Inte här inte. Har insett att jag med tiden verkligen lyckats att lägga bort det där jobbiga och känslomässigt ångestladdade som tidigare så envetet klibbat sig fast vid dessa laddade högtider som vi nu lämnar bakom oss.

Det händer i själva verket inte så mycket. Allt bär vi inom oss.

Min känslan i dag är rätt och slätt - Guuud, så skönt att allt är över för den här gången det var trevligt men rätt slitigt och tack och lov att jag nu kan pusta ut lite och att allt snart blir som vanligt igen......

Möjligen kan ju nyårsinträdelsen användas som ett slags bot. Ett tillfälle att få bikta sig, få syndernas förlåtelse. Är man inte katolik kan man ju för sig själv stryka både ett och flera streck för att så kunna träda in i ett nytt årtal med en rensad, nyduschad och lättad själ! Lämna det gamla bakom sig.

Så här sitter jag då med en själ, så lätt och vit som nyfallen snö.

I Skåne har vi själva verket ingen snö alls i dag. Bara fukt och lite morgonslask... Jag lutar åt höger efter att ha mockat ur tre boxar. Sonen mullrade nyss godmorgon från nedervåningen och dottern försöker irriterat att hålla tonen till en indisk schlager från julklappen "Singstar" - Bollywood. Ester får inte komma in förrän hon tvättat bort den senaste sorken från tassarna.

God fortsättning