Nikes Rum

Jag glider omkring på mina nya dubbdäck. Det känns som om jag åker skridskor...eller snowboard kanske? Ligger liksom lite ovanpå asfalten och svajar märkligt i kurvorna. Skall det vara så här?

När jag var ung, ursäkta...yngre fotograferade jag mycket. Köpte min första systemkamera, en Canon AT 1 (har den kvar!) för en hel månadslön när jag var 17 år. Framkallade hemma i pannrummet. Räknade sekundrar a´la väninnan som jobbat på sjön: een pilsner, tvåå pilsner, tree pilsner o.s.v. (Tar fortfarande tiden i pilsner om jag behöver) Jag fortsatte att fotografera men inte i samma utsträckning som tidigare. Har i alla år tänkt att NU är det snart dags! Nu skall jag köpa mig en vass kamera igen! Har köpt några exemplar men halvautomatiska, krångliga och dåliga saker. Dessutom låg fokus på annat under en hel del år. NU, är tiden kommen. En digital systemkamera skall inhandlas innan året är till ända. Av "bokföringstekniska" skäl. Börjar förstå min pappa under mellandagarna när jag växte upp. Då inhandlades det nya TV-apparater, bord, stolar och en gång kom han hem med 8 mässingslampor av samma sort. Rea på Carneruds på Götgatan och pappa mådde som en prins. Han kunde vara rä

Dottern klär på sig framför elden. Plötsligt skriker hon till. På det nyligen ihopmonterade tvåvåningshuset mitt över gatan står det 4 helt svartklädda individer och stirrar mot vårt håll. Svarta kläder, svarta handskar, svarta toppluvor. Instatsstyrkan är här! ....konstaterar min yrvakna hjärna som fortfarande delvis är kvar i drömmen om gammelkatten och inbrottstjuvarna. Bäst att ducka. Regnet och dimman förstärker det dramatiska. Dottern far ner på golvet med sina kläder. Så ser jag vapnet...jag menar kranen. Den som lyfter upp takpannorna till de 4 byggarna. Grå. Måste alla människor som bygger hus använda gråa takpannor. Vad är det för fel på de gamla röda keramikpannorna? Grått, grått, grått... Kör en stund senare i väg och klyver den kompakta grå morgonen med min vårgröna bil. Har någon kört över Bjäre en apregnig dag i november? Jag skulle till skroten, den i Förslöv, för de hade de billigaste dubbdäcken. Hittar dit. Det är lerigt, grått och allt är förbannat unket. Orkar någon

Så här började en kommentar hos Rutan. Här fortsätter jag med lite mer: Jag har inte varit helt avspänd i mitt bloggande på ett bra tag. Kanske för att jag i dag inte är särskilt anonym här hemomkring. Jag hade hellre varit det inser jag. Känner mig begränsad. Väntar på att jag skall komma över det och bara ösa på utan en massa överstrykningar, runtomkringskrivningar o.s.v. Jag vill hellre sluta bry mig över det än att börja om med en ny blogg. Basta! Jag har ju också alltid gjort som Rutan. Skrivit om både smått och stort i min vardag och i mitt liv. Att skriva är en naturlig del av en vanlig dag. Får jag inte skriva och reflektera i fred en stund varje dag så är något fel. Och varför då inte skriva i en blogg? Älskar ju egentligen fenomenet som sådant så det syntes som det ultimata för en som jag. Sådana som jag blir helt enkelt bloggare. Det går att bli läst, kommenterad, sedd, bekräftad men också påhoppad, dissad, sågad, ratad eller utskälld. Det får man ta. Who cares egentligen? D

Tro inte att du känner mig. Det kanske du tror nu när du tagit del av alla dessa mina ord. I ett års tid har du tagit emot så mycket skit, en hel del sentimentalt stuff. Somligt är dråpligt och roligt men inte allt. Ibland är det jag ända nerifrån tårna men inte alltid. Tro inte att du känner mig. Så kan jag ibland reagera när jag blir misstänksam, osäker... Drar mig tillbaka. Söker mig till säker mark, tiger och muttrar på en gång. Måste tänka i fred en stund. Inser att jag är som min pappa. Vi sluter oss inom vårt skal när det börjar osa. Backar...Det kan ta lite tid innan jag vet vad jag vill, vilket håll jag skall gå åt och vad jag skall säga. Ibland har jag varit outhärdligt trög. Somliga gånger har det tagit åratal! Det är ju det här med min felinställda kompass.....I dag är det troligare att syd är syd när kompassnålen pekar mot syd än det var för en del år sedan. När jag känner mig missförstådd och får fel reaktion...Då blir jag konstig och har ibland slagit knut på mig själv i

Har tappat bloggnistan - igen! Frågar mig om det är någon mening med att ha bloggen kvar? Vet inte, den får nog bara stå här ett tag och luta sig mot väggen i mitt bloggförråd. Vart har det roliga, det som kittlade, tagit vägen? Vad vill jag, frågar jag mig igen? Vad finns det att skriva om som ingen annan har skrivit om? Varför vill jag skriva här? För min egen del, kunde jag länge svara. Nu är jag inte där längre. Halvanonyma halvtyckare finns det för många av. Umgänge? Ja, ett visst mått av bloggumgänge är trevligt och inspirerande. Några av de kontakter jag fått via bloggen har varit otroligt givande och roliga! Är fortfarande. Men jag föredrar umgänge på riktigt. Åtminstone så pass att jag och du vet vilka vi är och kan kontakta varandra på annat, mer personligt vis, om vi vill. Bekräftelse kan man förstås få här. Oj, oj så bra bloggen är när man vill få medhåll, beröm och en klapp på axeln eller på kinden ibland. Bloggen är en ventil, onekligen. En skojig, dråplig, ironisk och ef