fredag, november 30, 2007

Nya dubbdäck

Jag glider omkring på mina nya dubbdäck. Det känns som om jag åker skridskor...eller snowboard kanske? Ligger liksom lite ovanpå asfalten och svajar märkligt i kurvorna. Skall det vara så här?

torsdag, november 29, 2007

Välja kamera

När jag var ung, ursäkta...yngre fotograferade jag mycket. Köpte min första systemkamera, en Canon AT 1 (har den kvar!) för en hel månadslön när jag var 17 år. Framkallade hemma i pannrummet. Räknade sekundrar a´la väninnan som jobbat på sjön: een pilsner, tvåå pilsner, tree pilsner o.s.v. (Tar fortfarande tiden i pilsner om jag behöver)

Jag fortsatte att fotografera men inte i samma utsträckning som tidigare. Har i alla år tänkt att NU är det snart dags! Nu skall jag köpa mig en vass kamera igen! Har köpt några exemplar men halvautomatiska, krångliga och dåliga saker. Dessutom låg fokus på annat under en hel del år.

NU, är tiden kommen. En digital systemkamera skall inhandlas innan året är till ända. Av "bokföringstekniska" skäl. Börjar förstå min pappa under mellandagarna när jag växte upp. Då inhandlades det nya TV-apparater, bord, stolar och en gång kom han hem med 8 mässingslampor av samma sort. Rea på Carneruds på Götgatan och pappa mådde som en prins. Han kunde vara rätt radikal i sitt handlande. Det var antingen eller.

Kamera. Men det är en jungel... Hjlp. Vad välja? Är Canon 400 D ett bra köp eller är den nästan 2000 kr billigare Nikonkameran väl så bra. Något proffs därute??

Morgonbestyr

Dottern klär på sig framför elden. Plötsligt skriker hon till. På det nyligen ihopmonterade tvåvåningshuset mitt över gatan står det 4 helt svartklädda individer och stirrar mot vårt håll. Svarta kläder, svarta handskar, svarta toppluvor. Instatsstyrkan är här! ....konstaterar min yrvakna hjärna som fortfarande delvis är kvar i drömmen om gammelkatten och inbrottstjuvarna. Bäst att ducka. Regnet och dimman förstärker det dramatiska. Dottern far ner på golvet med sina kläder. Så ser jag vapnet...jag menar kranen. Den som lyfter upp takpannorna till de 4 byggarna. Grå.

Måste alla människor som bygger hus använda gråa takpannor. Vad är det för fel på de gamla röda keramikpannorna? Grått, grått, grått...

Kör en stund senare i väg och klyver den kompakta grå morgonen med min vårgröna bil. Har någon kört över Bjäre en apregnig dag i november? Jag skulle till skroten, den i Förslöv, för de hade de billigaste dubbdäcken. Hittar dit. Det är lerigt, grått och allt är förbannat unket. Orkar någon le? Får sitta i "väntrummet" och slipper gå på promenad som jag först tänkt. Skrothunden är raggig, lätt överviktig och hoppar glatt upp mot mina ben när den vill hälsa. En alldeles för långhårig kvinna i fjällrävenbrallor erbjuder mig platsen bredvid henne i den diarréfärgade skinnsoffan. Vi dricker blaskigt kaffe i skenet från lysrören i taket och börjar småprata. Omedvetet har jag redan placerat henne i facket: något konstnärligt, troligen textilt. Småförvirrad, ostrukturerad....inflyttad från annan ort, Småland? Odlar nog sin egen mat och fjällvandrar på semestrarna. Outbildad, sjunger nog i kör och har katt.

Jag anade onåd redan efter 2 minuter när hon erbjöd mig sin Sköna Hem och själv la beslag på dagens Sydsvenskan.

Tvi, tvi....

Det visar sig att den alldeles för långhåriga är narkosläkare, för tillfället uthyrd till Huddinge sjukhus i Stockholm. Hon har åsikter om det mesta, är engagerad feminist (Hon var helt klart husockupant då för 40 år sedan)gillar också att skriva (tänk om hon bloggar?), har tre katter, utflugna barn och renoverar en gård tillsammans med mannen. Jaha. Där sitter vi i ett oljekletigt, gummiluktande rum på skroten i Förslöv, dricker glatt vår ljumma, bruna dryck, gäspar i kapp och har hur morgonmysigt som helst! Inte förrän det är dags att betala inser jag att mitt däckbyte tagit en timme. En hel timme. Inte har det brått på skroten i Förslöv. Sega gubbar i blåbrallor som inte hastar.

Det blev inte som jag tänkt mig. Överraskningar är bra. Fast sjöng i kör, det gjorde hon.

(Undrar vilket fack hon stoppade mig i när jag snubblade in i kalvapannetofflor, mjukisbrallor och med en grå mössa neddragen till näsroten?)

lördag, november 24, 2007

Vara bloggare eller inte vara bloggare - det är frågan?

Så här började en kommentar hos Rutan. Här fortsätter jag med lite mer:

Jag har inte varit helt avspänd i mitt bloggande på ett bra tag. Kanske för att jag i dag inte är särskilt anonym här hemomkring. Jag hade hellre varit det inser jag. Känner mig begränsad. Väntar på att jag skall komma över det och bara ösa på utan en massa överstrykningar, runtomkringskrivningar o.s.v. Jag vill hellre sluta bry mig över det än att börja om med en ny blogg. Basta!

Jag har ju också alltid gjort som Rutan. Skrivit om både smått och stort i min vardag och i mitt liv. Att skriva är en naturlig del av en vanlig dag. Får jag inte skriva och reflektera i fred en stund varje dag så är något fel. Och varför då inte skriva i en blogg? Älskar ju egentligen fenomenet som sådant så det syntes som det ultimata för en som jag. Sådana som jag blir helt enkelt bloggare. Det går att bli läst, kommenterad, sedd, bekräftad men också påhoppad, dissad, sågad, ratad eller utskälld. Det får man ta. Who cares egentligen? Det enda jag inte vill är att såra någon annan. Så vissa omskrivningar behövs. Annars får jag nog träna på att bli lite mer "careface" som vissa i min familj uttrycker sig när jag berättar något för mig angeläget. (fritt översatt: vem bryr sig? inte jag!)Skall fråga Alex Shulman eller Linda Skugge om jag får prya hos någon av dem.

Jag vill bry mig mindre för min egen del: Äh, bjussa på dig själv Nike, vad kan hända? Vill också bry mig mindre om vad andra skall tänka: Vara mer obrydd och ego helt enkelt. Lite kognitiv akrobatik ett par gånger om dagen så fixar det sig nog med tiden. Hell, vad är jag präglad av egentligen? Uppfostrad med? Jävla karma kanske? Är defintitivt inte längre den där fina flickan i brun sammetsklänning med spetskrage som man hyssjade åt på släktmiddagarna. Skall i själva verket aldrig mer bära spetskrage. Inte i något sammanhang.

Beslut: Jag förblir en bloggare. Mer eller mindre tillfällig, stabil och pålitlig.

fredag, november 23, 2007

Du, bloggen...

Tro inte att du känner mig. Det kanske du tror nu när du tagit del av alla dessa mina ord. I ett års tid har du tagit emot så mycket skit, en hel del sentimentalt stuff. Somligt är dråpligt och roligt men inte allt. Ibland är det jag ända nerifrån tårna men inte alltid. Tro inte att du känner mig.

Så kan jag ibland reagera när jag blir misstänksam, osäker... Drar mig tillbaka. Söker mig till säker mark, tiger och muttrar på en gång. Måste tänka i fred en stund. Inser att jag är som min pappa. Vi sluter oss inom vårt skal när det börjar osa. Backar...Det kan ta lite tid innan jag vet vad jag vill, vilket håll jag skall gå åt och vad jag skall säga. Ibland har jag varit outhärdligt trög. Somliga gånger har det tagit åratal! Det är ju det här med min felinställda kompass.....I dag är det troligare att syd är syd när kompassnålen pekar mot syd än det var för en del år sedan.

När jag känner mig missförstådd och får fel reaktion...Då blir jag konstig och har ibland slagit knut på mig själv i min iver, i min längtan kanske, efter att reda ut, få lugn. Att det skall bli bra igen. Att den andre skall må bra. Så lätt har jag glömt mig själv, vad jag själv känner och vill. Men aldrig igen...

Så...kära blogg. Jag lämnade dig inte på riktigt eller för alltid. Fick bara ett behov av att bli mitt anonyma jag igen. Gå undan.

Jag är egentligen inte alls en allmänning! Tvärtom. Har alltid varit mån om min integritet. Gillar att vara anonym...lite hemlig för den oinsatte. Den där som människor runt mig, i byn, inte riktigt kan greppa...vet något om. Tycker inte om när människor vet, eller tror sig veta, saker om mig. Smyger hellre i bakvattnet.

Så, du bloggen... tro inte att du känner mig.

onsdag, november 07, 2007

Bloggtrögt

Har tappat bloggnistan - igen! Frågar mig om det är någon mening med att ha bloggen kvar? Vet inte, den får nog bara stå här ett tag och luta sig mot väggen i mitt bloggförråd. Vart har det roliga, det som kittlade, tagit vägen? Vad vill jag, frågar jag mig igen? Vad finns det att skriva om som ingen annan har skrivit om? Varför vill jag skriva här? För min egen del, kunde jag länge svara. Nu är jag inte där längre. Halvanonyma halvtyckare finns det för många av. Umgänge? Ja, ett visst mått av bloggumgänge är trevligt och inspirerande. Några av de kontakter jag fått via bloggen har varit otroligt givande och roliga! Är fortfarande. Men jag föredrar umgänge på riktigt. Åtminstone så pass att jag och du vet vilka vi är och kan kontakta varandra på annat, mer personligt vis, om vi vill.
Bekräftelse kan man förstås få här. Oj, oj så bra bloggen är när man vill få medhåll, beröm och en klapp på axeln eller på kinden ibland.
Bloggen är en ventil, onekligen. En skojig, dråplig, ironisk och eftertänksam plats för såväl enklare som mer komplexa reflektioner. Man kan fritt och ohämmat ifrågasätta och kommentera. Alla kan läsa, alla i hela världen. Med ett par musklick. (Om man kan svenska vill säga..) Men är detta meningsfullt?
Ja visst är det fantastiskt, detta att vem som helst kan läsa och vem som helst kan säga allt och uttala sig om vem som helst. För många är det nog ett lyft, bara känslan att "vara med i detta stora sammanhang".
Man får ju visa vem man är här. Kan skriva om sig själv, sitt liv och allt därtill. Det funkade ett tag, som helanonym. Med tiden blev det konstigare. Nu vet jag inte ens om det stämmer det jag skriver. Är det jag? Bör jag yppa minsta lilla om mig själv? Var går gränsen för hur självutlämnande jag kan vara, var är spygränsen??
Nu gnälls det. Kanske jag skall lägga av. Meningslöst att skriva och ifrågasätta om detta är meningslöst. Känner jag så är det väl bara att stänga. Men det vill jag inte heller...Det var roligt. Det är lagom kul nu. Visst, ibland läser jag något helkul eller fantastiskt genialt eller något dråpligt från någons vardag. Men allt mer sällan. Det känns som samma, samma. Allt upprepar sig. Tyvärr. Speciellt jag...