Overkligt. En kväll såg jag din kajak vid stranden. Dagarna före hade vi träffats och brutit upp vårt femåriga förhållande. Jag var på bryggan och tog ett kvällsdopp med grannarna. Solen gick ner och jag förstod vad det var som lyste rött vid strandkanten där borta i bukten. Jag visste att snart reser du dig och sätter på dig en tröja, sen tar du din kajak och går hem. Nu börjar du snart huttra, trots en eller två Jägermeister under västen. Mycket riktigt. Som en klocka. Där var din vita tröja. Där var du på det vanliga stället. Men du var inte ensam. Jag var inte med dig utan någon annan var där.
Jag frös där på bryggan trots den ljumma sommaren. Där var en man i vit tröja. En främling Och han hade sällskap av en kvinna hon aldrig sett tidigare. Nu bär hon kajaken med dig. Samma kajak som jag alldeles nyss gav dig och bar med dig.
De här kan inte vara du, det är omöjligt. Vem är du egentligen vill jag skrika över bukten.
Har jag verkligen känt honom, den där långa mannen i vit tröja? Jag känner inte igen honom. Jag ser honom inte tydligt, det är nog inte han, men han reser sig från samma ställe som alltid... Exakt vid solnedgången. Då skall kajaken bäras hem genom skogen. Vi brukade ta i var sin ände och du går alltid före. En kvinna som inte är jag bär kajaken med dig.
En okänd kvinna som går med den okände mannen från stranden och försvinner in i skogen. Jag håller andan ett ögonblick. Det är helt stilla den här bedrövligt vackra sommarkvällen. En hand kramar mitt hjärta, samtidigt upplever jag med förvåning också en lättnad! Jag behöver inte längre vara den där kvinnan som går bredvid dig och längtar efter dig, som behöver lalla efter dig i dina upptrampade spår som du haft så svårt att vika av från. Jag slipper dricka den äckliga Jägermeistern och jag kan gå omvägar och hitta nya vägar.
Det är färdigt nu. Jag må vara sårad och känna mig kränkt. Men jag slipper ha dig som en våt filt runt mina axlar, som tynger ner mig och gör mig vek. Det var inte jag.
Undrar vart du är på väg nu? Jag är helt lugn. Det är skönt. Senare ser hon hur lampan i din lägenhet släcks. Jag tänker sluta längta efter dig, min närmaste vän. Trodde jag.
Du är bara en främling på stranden.
Jag frös där på bryggan trots den ljumma sommaren. Där var en man i vit tröja. En främling Och han hade sällskap av en kvinna hon aldrig sett tidigare. Nu bär hon kajaken med dig. Samma kajak som jag alldeles nyss gav dig och bar med dig.
De här kan inte vara du, det är omöjligt. Vem är du egentligen vill jag skrika över bukten.
Har jag verkligen känt honom, den där långa mannen i vit tröja? Jag känner inte igen honom. Jag ser honom inte tydligt, det är nog inte han, men han reser sig från samma ställe som alltid... Exakt vid solnedgången. Då skall kajaken bäras hem genom skogen. Vi brukade ta i var sin ände och du går alltid före. En kvinna som inte är jag bär kajaken med dig.
En okänd kvinna som går med den okände mannen från stranden och försvinner in i skogen. Jag håller andan ett ögonblick. Det är helt stilla den här bedrövligt vackra sommarkvällen. En hand kramar mitt hjärta, samtidigt upplever jag med förvåning också en lättnad! Jag behöver inte längre vara den där kvinnan som går bredvid dig och längtar efter dig, som behöver lalla efter dig i dina upptrampade spår som du haft så svårt att vika av från. Jag slipper dricka den äckliga Jägermeistern och jag kan gå omvägar och hitta nya vägar.
Det är färdigt nu. Jag må vara sårad och känna mig kränkt. Men jag slipper ha dig som en våt filt runt mina axlar, som tynger ner mig och gör mig vek. Det var inte jag.
Undrar vart du är på väg nu? Jag är helt lugn. Det är skönt. Senare ser hon hur lampan i din lägenhet släcks. Jag tänker sluta längta efter dig, min närmaste vän. Trodde jag.
Du är bara en främling på stranden.
Kommentarer