Plötsligt hände något. Fåglarna tystnade och färgerna försvann. Grå slöjor drog in med fast beslutsamhet och ramlade ner som ett tjockt vaddtäcke över min gröna boforsoverall. Den jag använder när jag sågar ner träd, bär stenblock, bilar i betong eller river upp idegransrötter.
Eller nä. Det var sånt jag brukade göra. Något har hänt även här. I dag har jag äntligen insett (utom ibland när jag glömmer mig och får ryggskott, kotförskjutning eller drar i gång den där inflammationen i axelleden) att jag inte längre är skapt för den slags sysslor som jag klarade i går. Det får någon annan göra. Jag kan flytta en kullersten möjligtvis. Eller gå en vända med sekatören. När ingen ser och bannar kan det också hända att jag tar fram sågen.
Tiden går. Jag med den. Ständig förändring. Utveckling. Jag väljer åtminstone att kalla det för något positivt fast jag väldigt ofta nu för tiden får en känsla av stagnation. Av en serie dagliga repriser eller fortsatt underutveckling.
Sedan jag la bloggen på hyllan för några år sedan har mycket hänt. Fast egentligen ingenting alls. Jag står stilla. Både rent fysiskt här i mitt hus men också med min hälsa, med mina drömmar och jag väntar fortfarande på att det skall bli min tur att släppa loss den där människan jag bär inom mig. Hon med en längtan efter ett helt annat liv någon helt annanstans. Eller är jag en person som hela tiden flyr. Som tror att gräset är grönare på andra sidan staketet och om jag bara hoppade över dit skulle allt ordna sig. Eller är min inre känsla rätt och bör jag lyssna på den. Ta den på allvar. Gå vidare. Hur vet jag?
Väninnan suckar åt mig och säger att jag flyr så klart. Men hur skall hon kunna förstå vad varje cell i min kropp, i min hjärna och i min själ tänker och längtar efter. Hur skall någon, när jag knappt förstår själv?
Ibland får man nöja sig med att stanna upp och avvakta. Det är väl det jag gör just nu. Det är väl det jag har gjort i snart 8 år. Fast å andra sidan har min största och viktigaste mission i livet handlat om att bärga mina barn till vuxen självständig ålder. Jag har haft en uppgift större än mig själv.
Nu är vi nästan där! Hur gick det till? Hur blev de båda så bra, kreativa, tänkande och fina människor. Min största glädje i livet ligger i att få följa dem på deras fortsatta väg och jag ångrar inte en dag. Love!
Samtidigt kan jag förändra. Det är snart bara jag igen. Möjligheterna är både hisnande och oroväckande. Vad vill jag då, egentligen? Är jag helt säker på att jag vill flytta till Italien, börja måla och varför skulle jag bli hel i Toscana. Är det när det kommer till kritan närmare till helheten här där jag står i dag. Eller är jag bara feg. Nu när jag snart kan.
Eller nä. Det var sånt jag brukade göra. Något har hänt även här. I dag har jag äntligen insett (utom ibland när jag glömmer mig och får ryggskott, kotförskjutning eller drar i gång den där inflammationen i axelleden) att jag inte längre är skapt för den slags sysslor som jag klarade i går. Det får någon annan göra. Jag kan flytta en kullersten möjligtvis. Eller gå en vända med sekatören. När ingen ser och bannar kan det också hända att jag tar fram sågen.
Tiden går. Jag med den. Ständig förändring. Utveckling. Jag väljer åtminstone att kalla det för något positivt fast jag väldigt ofta nu för tiden får en känsla av stagnation. Av en serie dagliga repriser eller fortsatt underutveckling.
Sedan jag la bloggen på hyllan för några år sedan har mycket hänt. Fast egentligen ingenting alls. Jag står stilla. Både rent fysiskt här i mitt hus men också med min hälsa, med mina drömmar och jag väntar fortfarande på att det skall bli min tur att släppa loss den där människan jag bär inom mig. Hon med en längtan efter ett helt annat liv någon helt annanstans. Eller är jag en person som hela tiden flyr. Som tror att gräset är grönare på andra sidan staketet och om jag bara hoppade över dit skulle allt ordna sig. Eller är min inre känsla rätt och bör jag lyssna på den. Ta den på allvar. Gå vidare. Hur vet jag?
Väninnan suckar åt mig och säger att jag flyr så klart. Men hur skall hon kunna förstå vad varje cell i min kropp, i min hjärna och i min själ tänker och längtar efter. Hur skall någon, när jag knappt förstår själv?
Ibland får man nöja sig med att stanna upp och avvakta. Det är väl det jag gör just nu. Det är väl det jag har gjort i snart 8 år. Fast å andra sidan har min största och viktigaste mission i livet handlat om att bärga mina barn till vuxen självständig ålder. Jag har haft en uppgift större än mig själv.
Nu är vi nästan där! Hur gick det till? Hur blev de båda så bra, kreativa, tänkande och fina människor. Min största glädje i livet ligger i att få följa dem på deras fortsatta väg och jag ångrar inte en dag. Love!
Samtidigt kan jag förändra. Det är snart bara jag igen. Möjligheterna är både hisnande och oroväckande. Vad vill jag då, egentligen? Är jag helt säker på att jag vill flytta till Italien, börja måla och varför skulle jag bli hel i Toscana. Är det när det kommer till kritan närmare till helheten här där jag står i dag. Eller är jag bara feg. Nu när jag snart kan.
Kommentarer