Fortsätt till huvudinnehåll

Förändring

Plötsligt hände något. Fåglarna tystnade och färgerna försvann. Grå slöjor drog in med fast beslutsamhet och ramlade ner som ett tjockt vaddtäcke över min gröna boforsoverall. Den jag använder när jag sågar ner träd, bär stenblock, bilar i betong eller river upp idegransrötter.

Eller nä. Det var sånt jag brukade göra. Något har hänt även här. I dag har jag äntligen insett (utom ibland när jag glömmer mig och får ryggskott, kotförskjutning eller drar i gång den där inflammationen i axelleden) att jag inte längre är skapt för den slags sysslor som jag klarade i går. Det får någon annan göra. Jag kan flytta en kullersten möjligtvis. Eller gå en vända med sekretären. När ingen ser och bannar kan det också hända att jag tar fram sågen.

Tiden går. Jag med den. Ständig förändring. Utveckling. Jag väljer åtminstone att kalla det för något positivt fast jag väldigt ofta nu för tiden får en känsla av stagnation. Av en serie dagliga repriser eller fortsatt underutveckling.

Sedan jag la bloggen på hyllan för några år sedan har mycket hänt. Fast egentligen ingenting alls. Jag står stilla. Både rent fysiskt här i mitt hus men också med min hälsa, med mina drömmar och jag väntar fortfarande på att det skall bli min tur att släppa loss den där människan jag bär inom mig. Hon med en längtan efter ett helt annat liv någon helt annanstans. Eller är jag en person som hela tiden flyr. Som tror att gräset är grönare på andra sidan staketet och om jag bara hoppade över dit skulle allt ordna sig. Eller är min inre känsla rätt och bör jag lyssna på den. Ta den på allvar. Gå vidare. Hur vet jag?

Väninnan suckar åt mig och säger att jag flyr så klart. Men hur skall hon kunna förstå vad varje cell i min kropp, i min hjärna och i min själ tänker och längtar efter. Hur skall någon, när jag knappt förstår själv?

Ibland får man nöja sig med att stanna upp och avvakta. Det är väl det jag gör just nu. Det är väl det jag har gjort i snart 8 år. Fast å andra sidan har min största och viktigaste mission i livet handlat om att bärga mina barn till vuxen självständig ålder. Jag har haft en uppgift större än mig själv.

Nu är vi nästan där! Hur gick det till? Hur blev de båda så bra, kreativa, tänkande och fina människor. Min största glädje i livet ligger i att få följa dem på deras fortsatta väg och jag ångrar inte en dag. Love!

Samtidigt kan jag förändra. Det är snart bara jag igen. Möjligheterna är både hisnande och oroväckande. Vad vill jag då, egentligen? Är jag helt säker på att jag vill flytta till Italien, börja måla och varför skulle jag bli hel i Toscana. Är det när det kommer till kritan närmare till helheten här där jag står i dag. Eller är jag bara feg. Nu när jag snart kan.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Recept, inte för alla

Alla pratar recept hela tiden. Mormors mjuka pepparkaka, Christers julskinka och mumma och Mormors pomeransbröd. För att inte tala om alla dessa TV-kockar . Jag är nöjd, det är kul att botanisera och kanske förnya det gamla invanda. Nigelas glaserade skinka till exempel eller Leilas "Rocky Road"? Monicas rödkålsmojja eller gravad lax eller vad de nu heter och allt vad de nu gör. Recept, nya och gamla, ligger i tiden! Vi delar med oss som aldrig förr. På jobbet men också i blogglandet. Rutan bidrar till exempel med ett mer udda och smått hårresande recept på blodpudding i dag. Tycker jag som gärna äter både blodkorv och kyckling men jag förtränger effektivt vad det egentligen är jag äter varje gång. Kan absolut inte tänka mig att pilla med en fjäderklädd kyckling eller skopa upp grisblod på min köksbänk. Intresset för mat och dryck är hur som helst stort. Eftersom jag har turen att ha fått ärva min gamla faster Kagas Apotekarreceptsamling, kommer här ett par av julgodbitarna

Helt körd?

Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt.  Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad.  Jag går en timme med hunden, sen är

Barndomsångestminnen

Eske teske tää...Jag tyckte inte om Plupp. Gör fortfarande inte. Det lilla blåhåriga trollet med håret i kryss över ansiktet framkallar fortfarande illabefinnande...Vet inte varför men som barn avskydde jag Plupp. Min syster älskade samma figur varför jag ibland tvingades utstå sagostunder med Plupp och hans kompisar i den råkalla fjällvärlden...Usch! Samma sak med Televinken. Ångestframkallande marionettkille. OM det var Anita, rösterna eller den svartvita, bulliga skärmen? Jag hatade Televinken. Och Anita sen.....? Först när jag började läsa Mumintrollet för mina egna barn började jag fatta tycke för dessa märkliga varelser. Som barn framkallade böckerna bara ångest! Men det var ju så. I dag har man tonat ner den neurotiska, ångestfyllda och oroliga värld som muminfamiljen levde i. Se bara på teckningarna från 60-talet (visst var det väl Tove Jansson själv som tecknade??) Svart och vitt med enstaka bleka färger. Hårda penndrag. Mycket ondska, hua....Jag säger bara, Morran!!! Däremot