Kära mamma

Kära mamma.
Hur kunde det bli så här? Det är säkert inte vad du hoppades på eller önskade dig den dagen du födde ditt första barn, mig. Det var i maj och du har berättat hur liljekonvaljerna blommade och hur solen lyste den dagen jag kom till världen. Det var en söndag. Du har också berättat att min pappa visserligen var med på Karolinska sjukhuset, men att han under ditt värkarbete satt med en liten transistorradio klistrad till örat. Samtidigt med dina värkar slogs Ingemar Johansson en titelmatch, som han vann. Det var enligt min far stort, EM och kunde inte missas. Jag kom ut i samma stund som Ingemar slog knock-out på sin motståndare så pappas jubel var dubbelt.

Han ringde mormor som ivrigt väntade vid telefonen:

- Hur har det gått, hur har det gått????
- Han vann !
- Va !! Blev det en pojke?
- Jasså det.. Nä, det blev en flicka.

Hon döptes inte till Anders som min pappa nog hoppats på. Enligt honom var jag mest lik ett katrinplommon och när det inte gick med Anders (gudskelov!) borde flickan följaktligen heta just så, Katrin! Men du hade redan siktet inställt på Anna, något inte min pappa fixade. Så det fick bli en kompromiss.... som strax därpå kortades ner och blev just, Nike. Fast när mormor sydde ett tyghus till mig, ett sånt som vi trädde över bordet, hade hon broderat "Nickebo" på dörren, men det gick bra det också.

Det här har du berättat för mig. Du fick en dotter och jag vet att du tog väl hand om mig de första åren, jag var priviligerad och fick allt. Första barnet, första syskonbarnet, första barnbarnet till alla. Jag fick uppmärksamhet och bekräftelse, alla slogs om att bära mig och passa mig.

Det är underligt men jag kommer inte ihåg dig. Jag kommer bara ihåg dina ben. En förklaring är antagligen att jag tillbringade många timmar liggandes på köksgolvet medan du travade runt över mig. Troligen var det mitt sätt att få vara nära dig. Det var trygghet att ligga där, när du var där. Men, dina ben är för alltid mitt bestående minne av dig. Kan inte för mitt liv minnas ditt ansikte, inte förrän i tonåren och då är det inte längre goda minnen. Men där, på det gula linoleumgolvet med svartvita prickar, där låg jag och såg på dina ben. Jag minns det mesta nerifrån och upp. Gasspisen, de gula köksluckorna, fönstret framför diskbänken, där vildvinet slog mot rutorna när det blåste ute. De grå 50-talsgardinerna med grönsakstryck på..Jag minns att skafferiet var till höger om kylskåpet och att du alltid hade kjol för jag minns att dina ben hade tunna nylonstrumpor.

Alla andra bilder jag har av dig är från olika fotoalbum. Du var en vacker kvinna. Du var säkert uppvaktad och antagligen var min far avundsvärd, han som fick dig. Ni är båda så snygga!! Något av det bästa jag vet är albumet från er bröllopsresa. Det är så härligt att det borde publiceras. Fantastiska bilder av ett vacker, förälskat par. De reser med bil genom Europa. När de kommer hem klistrar de in bilder, skriver texter och kommentarer. Ritar och tar med både restaurangkvitton och små kartor. Bäst är pappas karikatyrer ! Så vill jag minnas dig och pappa! Det här var 2 år innan min ankomst.

Mina senare, egna minnen av er två ryms inte i detta fotoalbum.

Du rökte Kent. Eller Minden mentholcigaretter. Pappa rökte inte alls men tog sig gärna en whiskey på fredagskvällen. Du hade samma frisyr som Lill Lindfors och såg ut som Elisabeth Taylor. Ni hade dubbelsäng på övervåningen och ett socialt liv med vänner, fester och grannar.

Plötsligt hade pappa flyttat ner i källaren, till rummet med endast ett smalt, högt källarfönster. Ungefär samtidigt tröttnade du på hemmafrurollen. Min lillasyster började skolan och du startade egen sjukgymnastpraktik.

Jag gick i skolan. Jag minns skolan, vägen dit och hem, skolkompisarna, kompisarna på gatan, vissa föräldrar, vår hund Pepita, farmor, mormor, moster Tina...men jag minns inte dig.

Åren gick och ni skiljdes. Jag, som då fyllt 13 och min 3 år yngre syster flyttade med dig till Skåne. Det var då pappa vinkade av oss på centralen, det var det jag inte hade velat se, min pappas smärta vars ansvar jag tog på mig.

Du hade åkt i förväg. Du var stark och frånvarande, som alltid. Jag kom efter med tåget, med syster, hund och resväskor. Bytte tåg i Göteborg och resan tog över 8 timmar. Jag skulle börja andra terminen i sjuan.

Vad hände sen mamma? Var du så upptagen av ditt eget liv, din egen ångest och dina tankar att du glömde bort att ibland se på mig? I mina minnen släppte du mig långt tidigare. Jag protesterade inte, tyckte om att klara mig själv och visste inte något annat, att det fanns ett alternativ. Du tog min lillasysters hand och vi flyttade in i vårt nya hus.

Tonårstiden satte fart. Hormonerna rusade och rasade. Jag förstår varför jag klampade i golvet, ditt tak, på väg till mitt rum. Förstår varför jag slängde i dörrar, spelade Pink Floyd på högsta volym och var ledsen inåt men arg utåt. Har du tänkt på att jag kanske bara ville att du skulle se på mig ?? Det gjorde du förvisso ibland, men utan värme och engagemang. Du suckade mest, tungt och uppgivet!!

Din äldsta dotter gjorde dig trött, orolig, arg och ångestfylld. Du, som hela ditt liv varit så konflikträdd hade plötsligt att göra med en ilsken, högljudd tonåring. Du blev nog rädd...Ja, hon var stark. Men hon var också liten och rädd kan jag berätta. Hon hade behövt dig. Hon hade behövt ditt stöd, din bekräftelse och att du trodde på henne. Hon hade behövt känna att hon hörde till. Att hon inte bara var besvärlig och i vägen.

Jag drevs trots det av en inre övertygelser och styrka. En livslust och glädje som inte ens du rådde på. Kanske var det just dettta som fick dig att storögt rygga baklänges och se ut som att du just fått en örfil.

Här minns jag ditt ansikte igen.

Åren gick. Tonåren fortskred mamma. Du la pussel med min lillasyster som tagit efter ditt förhållningssätt till mig. Det suckades och stönades. Hånfulla tillrop från både dig och syrran när jag lånade dina Carmen Curlor inför lördagskvällen. Hur jag än gjorde var det fel. Du var (och är) så full av kritik och negativa tankar kring mig, din äldsta, att du kört fast i det. Det blev en vana, ett beteende som du inte vågade eller kunde ta dig från. Det har du burit med dig. Det och en konstig självupptagenhet.

Jag försökte mildra. Försökte få din uppskattning. Kommer du ihåg att jag alltid städade hela huset på fredagarna, innan du kom hem? Kommer du ihåg att jag hela högstadietiden cyklade hem för att ta ut hundarna på lunchrasten? Kommer du i håg att jag lagom till du kom hem på fredagen, när huset var rent, dukade till kaffe med den fina servicen?

Nej, det kommer du inte ihåg. Du kommer inte heller ihåg hur du kom hem, suckade och kommenterade att - Är det nödvändigt att använda de kopparna som jag är så rädd om!

Du kommer nog inte heller ihåg hur du slängde i dig en kopp kaffe på stående fot för att sedan försvinna iväg till ditt sovrum för att vila.

- Min mamma pratar inte med mig.
Jag minns att jag blev så förvånad när det gick upp för mig att mina kompisar kunde umgås med sina föräldrar, åtminstone ibland. Så var det. Du pratade inte med mig då och du pratar inte med mig nu. Nu för tiden, pratar du till mig ibland, men du får som alltid mig att känna din otålighet. Du lyssnar inte, otåligt tror du att du vet vad jag skall säga långt innan jag är färdig. Du avbryter ofta och kommer med kommentarer som inte alls har med saken att göra. Oftast har du fel. Du vet inte vem jag är, vågar inte omvärdera den bild du har av mig. Jag har gått om dig, det vet vi båda men du gör vad du kan för att hävda din position som den äldre av oss. Den som har rätt, vet bäst och den som det är synd om. Som inte förstår varför hennes äldsta dotter backar, inte berättar allt längre. Går sin egen väg utan att fråga dig eller ibland helt enkelt inte orkar höra av sig eller umgås med dig. Du beklagar dig till din syster och "förstår inte varför Nicke är så avig"


Vet du, att det är tragiskt. Utan mina barn hade jag kanske inte alls haft kontakt med dig. Jag hade troligen inte bott på samma ort. Men mina barn har rätt till ett eget förhållande till sin mormor och det vill jag inte lägga mig i. 

Det går inte att prata. Det är för sent. Jag har längtat efter dig så länge och jag orkar inte det längre. Jag har gett upp. Du känner dig bara orättvist behandlad. Det är som att trilla tillbaks till 70-talet igen. Jag backar hellre. Backar undan dina gliringar, din än i dag stundom hånfulla stelt leende uppsyn när du ser på mig.

Varför är du så avundsjuk? Blev jag mer lyckad än du? Var jag också vacker? Fick du höra för mycket positivt om mig? Blev jag en konkurrent? Dessutom blev inte jag den dottern som höll dig som min stora förebild. Självklart kände du mitt avståndstagande. Du märkte att jag klarade mig utan dig. När du sedan försökte att återta kontrollen var det för sent. Jag var säkert en besvärlig och arg tonåring. Men frågade du dig en enda gång varför?

Jag menar att du har problem som ligger långt utanför ditt och mitt förhållande. Vad har hänt dig? Hur hade du det hemma med dina föräldrar? Vad dras du med för gener?

Att växa upp med dig var som att växa upp med en mamma som var sjuk. Eller alkoholist. Ena dagen var du totalt borta, konstig och arg. Så var det oftast. Men ibland glimtade du till och kunde vara närvarande, se på mig och le. De stunderna går att räkna på en hand men jag vet att de fanns. Då var du strålande och jag älskade dig. Jag längtade efter att de skulle komma igen, men jag väntade mest. Till sist gick jag en annan väg, den enda möjliga, bort från dig.

Fortfarande kan du ibland glimta till och jag ser den rara, intelligenta, intressanta, och trevliga Ingrid som du också är. De stunderna tänker jag bära med mig som små guldkorn i mitt hjärta. Med tiden hoppas jag att de minnena överskuggar det andra, som inte är någon mening med att försöka förstå längre. Jag lär aldrig få svar på mina frågor i alla fall. Du är på väg att bli en gammal kvinna, mamma. Jag skall inte fråga igen. Men det är aldrig för sent. Om du vill berätta något för mig eller fråga mig om något, så är det aldrig för sent.

Om jag älskar dig? Det vet jag inte..... Jag kanske gör det. Men oftast känner jag irritation och tomhet inför dig.  Tror att känslan jag bär inom mig mer handlar om att du är min mamma och sorgen över att inte kunna älska dig är det som känns...Men jag vet inte. Kanske det bara är mitt försvar. Kanske att det finns en slags kärlek någonstans. 

Jag vill tacka dig för att du finns här för mig och mina barn när det kniper. Inte en enda gång sedan jag blev ensamstående har du frågat om du kan hjälpa mig med någonting! Inte en enda gång, innan jag stöp som ett korthus, kunde du fråga hur jag mådde.

Nej, vad hade jag förväntat mig. Förstår du att det tar emot att fråga dig. Förstår du hur jag får spela oberörd och låtsas som att det är den naturligaste sak i världen. Det är det inte. Du är svår. NÄr jag ber dig om hjälp kan du aldrig säga - Ja, men visst! Utan alltid _ (suck) Nja, jag hade ju förstås andra planer. ÄR det nödvändigt? Är hon verkligen sjuk på riktigt? Ja, ungefär så. Det slutar oftast med att du ändå hjälper mig, men aldrig utan stön och "problematisering", aldrig utan att ge mig en känsla av att jag är till besvär, i vägen och en belastning. Som alltid.

Ack ja. Vi får dras med de föräldrar vi har.... Vi väljer dem inte, de väljer inte heller oss. Där står vi. Det gäller väl bara att hitta ett förhållningssätt som går att leva med. Allt går inte att förändra. Jag skriver inte det här brevet för att jag nyss kommit på hur det är eller för att jag går och mår illa över något som hände för 30 år sedan. Jag skriver för att det känns bra att skriva om det som om jag skriver till dig. Jag önskar dig allt gott, att du skall slippa känna dig ensam trots att du har så många vänner. Jag önskar att du slapp knapra lyckopiller och att du kanske skall få lugn i själen så att du slipper känna dig så bitter.

Men en sak skall du veta. Jag är så oerhört tacksam att jag kom först. Du hjälpte till att göra mina första 3 år till en drömstart i det här livet! Du vet det inte, men jag vet att det har räckt väldigt långt, trots allt...