Nikes Rum

Läser Trickys inlägg om bråket med dottern. (ÅH, Tricky!! Jag önskar jag hade haft dig på närmare håll.) Fasen, det är SVÅRT det här att rådda två tonåringar genom uppväxten. Himmel säger jag bara. Jag har mina duster, jag lovar dig och jag förstår dig så väl. Man blir galen ibland, det går inte att vara en robot och vara en exemplarisk förälder i alla lägen när man aldrig har någon att bolla över till eller stödja sig mot. Det går heller inte att gå därifrån eftersom ingen annan är där och tar vid. Det är bara du, du och du hela tiden. Det är svårt och det tär och jag SPYR ibland över ensamheten i föräldraskapet.

Jag har regredierat. Eller kanske snarare kapitulerat! Det känns så bra så. En gammal hästtjej som på senare tid bara åkte lite häst då och då har plötsligt blivit som tokig igen. Hästar, hästar, hästar och då spreciellt islandshästar och helst "Otur". Nu vill jag så klart bli hästbonde, skaffa gård och hästar. Lite får kanske, några engelska bulldogar och varför inte en stilig, snäll karl i sjyssta läderridstövlar?

Det ringde in..... Vi får väl se om det bara är för en kort lektion eller om jag stannar den här gången. Ligger raklång med benen högt. Datorn på brickbordet framför mig. Ester värmer vänstersidan, från höger ilar en novembervind som letat sig in genom otäta fönsterlister. Här ligger jag - och kan inte annat. Uttråkad och suddig i skallen av alla skojiga piller. I går morse slet jag med en trång ridstövel (vad har hänt med mina vader??) Det drog till i ländryggen, ungefär som om en jätte tog sin enorma näve och ströp svanken i ett järngrepp. Fasen, jävla stövel! Envist drog jag mig ändå, via en stol, upp på "Otur". Efter 5 meter höll jag på att spy och ramla av. Snabbt vände vi och av hästen, in igen och efter att ha släpat mig över gårdsplanen ramlade jag ihop på mosters hunds soffa där två lurviga, brunvita monster efter 2 sekunder studsade upp och över mig i tron att nu skall vi leka. Krampen i ryggen var helt outhärdlig. Den har inte släppt än. Jäkla skit, jäkla skit. Jag