söndag, mars 30, 2014

Frukost på djungelkanten

Utanför mitt sovrumsfönster finns djungeln. På riktigt.

Åsen klättrar uppåt, över hustaket och vidare upp mot himlen. Bokar och björkar närmast stjärnorna. Marssolen strilar genom bladlöst grenverk ända ner och fram till min fotända. Värmer.

Lite längre ner hasseldungen, körsbärsträdet, stenröset, den felplacerade rododendronbusken, det krypande lärkträdet, hägg, kaprifol, buskhortensior och pioner blandat med kirskål och daggkåpa. Klätterhortensian. Murgrönan.

Helhetsintrycket -  är snart grönt grönt. Grön djungel. Det knakar i knoppar och grenar. Snart slår allt ut. Fåglarna dansar, kurtiserar och sjunger.  Bara den här morgonen har jag hört koltrasten, göken, bofinkar och min favorit näktergalen!

Ibland passerar ett rovdjuret Ester, långsamt långsamt längs kanten på betongfundamentet som hindrar grönskan att ramla in över mig där jag tar långfrukost i sängen.

Fatta!!

tisdag, mars 25, 2014

Förändring

Plötsligt hände något. Fåglarna tystnade och färgerna försvann. Grå slöjor drog in med fast beslutsamhet och ramlade ner som ett tjockt vaddtäcke över min gröna boforsoverall. Den jag använder när jag sågar ner träd, bär stenblock, bilar i betong eller river upp idegransrötter.

Eller nä. Det var sånt jag brukade göra. Något har hänt även här. I dag har jag äntligen insett (utom ibland när jag glömmer mig och får ryggskott, kotförskjutning eller drar i gång den där inflammationen i axelleden) att jag inte längre är skapt för den slags sysslor. Det får någon annan göra. Jag kan flytta en kullersten möjligtvis. Eller gå en vända med sekretären. När ingen ser och bannar kan det också hända att jag tar fram sågen!

Tiden går. Jag med den. Ständig förändring. Utveckling. Jag väljer åtminstone att kalla det för något positivt fast jag väldigt ofta nu för tiden får en känsla av stagnation. Av en serie dagliga repriser eller fortsatt underutveckling.

Jag är inte på något vis helt under isen. Men jag har varit. Sedan jag la bloggen på hyllan för några år sedan har mycket hänt. Fast egentligen ingenting alls. Jag står still. Både rent fysiskt här i mitt hus men också med min hälsa, med mina drömmar och jag väntar fortfarande på att det skall bli min tur att släppa loss den där människan jag bär inom mig. Hon med en längtan efter ett helt annat liv någon  helt annanstans.

Skall du fly nu igen, suckar väninnan som känt mig sedan jag var 13. Vad då fly? Jag har väl aldrig flytt! Jag blir så trött när hon inte förstår eller när jag inte får medhåll! Men hur skall hon kunna förstå vad varje cell i min kropp, i min hjärna och i min själ tänker och längtar efter. Hur skall någon, när jag knappt förstår själv?

Ibland får man nöja sig med att stanna upp och avvakta. Det är väl det jag gör. Det är väl det jag har gjort i snart 8 år. Fast å andra sidan har min största och viktigaste mission i livet handlat om att bärga mina barn till vuxen självständig ålder. Jag har haft en uppgift större än mig själv.

Nu är vi nästan där! Hur gick det till? Hur blev de båda så bra, kreativa, tänkande och fina människor. Min största glädje i livet ligger i att få följa dem på deras fortsatta väg och jag ångrar inte en dag. Love!

Samtidigt kan jag förändra. Det är snart bara jag igen. Möjligheterna är både hisnande och oroväckande. Vad vill jag då, egentligen? Är jag helt säker på att jag vill flytta till Italien, börja måla och varför skulle jag bli hel i Toscana. Är det när det kommer till kritan närmare till helheten här där jag står i dag. Eller är jag bara feg. Nu när jag snart kan.