Nikes Rum

Utanför mitt sovrumsfönster finns djungeln. På riktigt. Åsen klättrar uppåt, över hustaket och vidare upp mot himlen. Bokar och björkar närmast stjärnorna. Marssolen strilar genom ett ännu bladlöst grenverk ända ner och fram till min fotända. Värmer. Lite längre ner hasseldungen, körsbärsträdet, stenröset, den felplacerade rododendronbusken, det krypande lärkträdet, hägg, kaprifol, buskhortensior och pioner blandat med kirskål och daggkåpa. Klätterhortensian. Murgrönan. Helhetsintrycket är snårigt och stilla. vetskapen om att allt snart kommer att vara grönt och fullt av liv igen. Min djungel. Det knakar i knoppar och grenar. Snart slår allt ut. Fåglarna dansar, kurtiserar och sjunger.  Bara den här morgonen har jag hört koltrasten, göken, bofinkar och min favorit näktergalen! Ibland passerar rovdjuret Ester. Långsamt långsamt sträcker hon ut ett ben i taget där hon smyger fram längs kanten på betongfundamentet som hindrar grönskan att ramla in över mig där jag tar långfrukost

Plötsligt hände något. Fåglarna tystnade och färgerna försvann. Grå slöjor drog in med fast beslutsamhet och ramlade ner som ett tjockt vaddtäcke över min gröna boforsoverall. Den jag använder när jag sågar ner träd, bär stenblock, bilar i betong eller river upp idegransrötter. Eller nä. Det var sånt jag brukade göra. Något har hänt även här. I dag har jag äntligen insett (utom ibland när jag glömmer mig och får ryggskott, kotförskjutning eller drar i gång den där inflammationen i axelleden) att jag inte längre är skapt för den slags sysslor som jag klarade i går. Det får någon annan göra. Jag kan flytta en kullersten möjligtvis. Eller gå en vända med sekretären. När ingen ser och bannar kan det också hända att jag tar fram sågen. Tiden går. Jag med den. Ständig förändring. Utveckling. Jag väljer åtminstone att kalla det för något positivt fast jag väldigt ofta nu för tiden får en känsla av stagnation. Av en serie dagliga repriser eller fortsatt underutveckling. Sedan jag la blog