Jag är en sån som aldrig är helt knäppt och knuten. Det finns människor som alltid knäpper kappan, ända upp i halsen, innan de går utanför dörren. De knyter omsorgsfullt sjalen i halsen, trär på sig mössan och handskarna. Ordentligt. Tar handväskan, där allt finns med och ligger på sin plats. Stövletterna klapprar rytmiskt mot trottoarens asfalt. Effektivt. Effektiva människor som klär sig effektivt innan de går ut. Ordentligt. Sån är inte jag. Jag öppnar dörren samtidigt som jag hänger på mig kappan och drar till mig handväskan, modell större. Förhoppningsvis är allt med. Jag låser i allafall dörren. På väg mot bilen dyker jag ner i väskan för att leta efter bilnycklarna. Halsduken glider av och ner mot marken, om jag hittar vantarna får jag ta dem i munnen så jag får händerna fria till letandet efter nycklar. De smakar får och hall. Antagligen inga bilnycklar. Tillbaka till huset, samtidigt som jag letar efter husnyckeln i det stora svarta hålet. Jag kallar den så, min väska. (Varför