Kära mamma. Hur kunde det bli så här? Det är säkert inte vad du hoppades på eller önskade dig den dagen du födde ditt första barn, mig. Det var i maj och du har berättat hur liljekonvaljerna blommade och hur solen lyste den dagen jag kom till världen. Det var en söndag. Du har också berättat att min pappa visserligen var med på Karolinska sjukhuset, men att han under ditt värkarbete satt med en liten transistorradio klistrad till örat. Samtidigt med dina värkar slogs Ingemar Johansson en titelmatch, som han vann. Det var enligt min far stort, EM och kunde inte missas. Jag kom ut i samma stund som Ingemar slog knock-out på sin motståndare så pappas jubel var dubbelt. Han ringde mormor som ivrigt väntade vid telefonen: - Hur har det gått, hur har det gått???? - Han vann ! - Va !! Blev det en pojke? - Jasså det.. Nä, det blev en flicka. Hon döptes inte till Anders som min pappa nog hoppats på. Enligt honom var jag mest lik ett katrinplommon och när det inte gick med Anders (gudskelov!) bo
Stundtals med glasögonen på, andra gånger med fel glasögon, ofta med inga alls. Ibland med vidvinkelperspektiv, andra gånger ett smalt tunnelseende. Vissa dagar bara för min skrivklådas skull.