Jag har tics. Nu var det sagt.
Det är som en gammal efterhängsen släkting, en sån man inte kan göra sig av med.
Välbekant..lika störig som alltid. Nu var det länge sen, mer än ett halvår. Så det kan ju inte ha med stress, panikångest eller sorg att göra. Vad som utlöser vet jag inte helt säkert. Klart är att jag blir nervösare av att hålla på med mina tics. Det kan vara omvänt. I perioder när jag varit oroligare, så måste till sist överladdningen ut. Då börjar det. Ungefär som om man öser på elektricitet in i en transformator eller någon maskin. Jag kan tänka mig att det till slut inte får plats mer. Det börjar spraka, slå gnistor..det kan till och med explodera kanske. Så är det med mina tics. En slags överflöd som måste ut.
Min väninna V. gratulerade mig när jag berättade att jag hade tics!! Skumt... tänkte att hon har hört fel.... Det visade sig att hennes dotter hade haft tics och att V. var väl påläst, hon försökte inte försköna eller släta över det faktum att jag gick runt och lät som en jättehöna! Eftersom V. är läkare, tillika skolläkare så var jag ju tvungen att ta in det hon sa. Jag tog det som en komplimang och för första gången i hela mitt liv gick jag hem och kände mig stolt.
"Jag har minsann tics!"
Det hade aldrig hänt förr. V. sa att det tydde på att jag hade ett rörligt intellekt och att det var stor aktivitet där inne under pannbenet. Det var bara överskottsenergin som behövde komma ut.
Vilken tjusig förklaring, den har jag burit med mig sedan dess!
Så kommer dessa perioder, som startade när jag var i 11-12 årsåldern. Den gången hummade jag och stötte ut luft med struphuvudet...Min pappa sa åt mig att"låta bli". Det kunde jag inte. Det fortsatte. Ibland gapade jag återkommande. Lite jobbigare. Ibland gapade jag och utstötte små skrik (Det värsta, som väl är bara i några få perioder när det var som värst i 17-18 årslåldern!! ) Ibland blinkade jag, gjorde högre grymtningar, stönade, gjorde ljud med tungan och.....tja.
Det gäller att ha humor
Fast hur kul var det här då? Här försökte man vara cool i Gul&Blå:s V-jeans, syntetpäls och crushlacksstövlar - och så lät jag underligt och gjorde ocoola grimaser !
Kompisarna förstod ingenting, jag förstod ingenting. Ingen förstod någonting. Min mamma tog mig till psykolog. Jag begrep inte varför, trodde hon det var något fel på mig? Där fick jag rita en fånig teckning. Jag var 13. Sen sa psykologen, vänd mot mamma, att "det är inget fel på din dotter". Nehe, så bra. Fick aldrig någon ytterligare förklaring och fortsatte med mina tics. De blev en del av mig.
Jag har en lindrig form, men kronisk. Har aldrig velat prata om det för då kan det starta, då blir det värre. Märker när jag sitter och skriver om det att jag mina "gamla läten" knackar på dörren.. HAHAHA, lyteskomik, hur skall man annars förhålla sig till något så LÖJLIGT?
Är jag onormal? Vem är i så fall normal? Har inte alla människor i själva verket någon egenhet för sig? Jag tror att vi är långt ifrån stöpta i samma mall, även om vi alla är människor med hjärtat till vänster, armar ,ben, två ögon och hår under armarna. Samhället, skolan, politiken, alla förstärker de känslan av att vi är så himla lika. Det gäller att inte avvika, det gäller att passa in. I själva verket tror jag nog att vi alla har lite av antingen ADHD, DAMP eller autism... inte är det svartvitt, det finns grader av allt. Vem avgör vad som är sjukt? Samhällets uppgift är att anpassa alla till samället för samället anpassar sig inte till individen.
Och, för guds skull människa, gör som alla andra. Klä er som alla andra, följ strömmen. Utbilda dig, ta studielån, åk gärna utomlands något år men inte mer, gå med i en bokklubb, träna - helst på gym, ha några förhållanden, gift dig i lämplig ålder och skaffa barn. Stöt dig inte med omgivningen. Sköt dig och se till att du får ett jobb så du får banklån till villan och bilen. Följ strömmen. Bekräfta dig själv tillsammans med väninnorna när mannen dröjer kvar allt längre på jobbet. Klä dig som de andra, se till att du har råd med märkeskläder, helst en Canada Goosejacka, även om det är fejk. Vårda ditt språk, rök inte, drick måttligt med alkohol, använd solkräm, flytväst och öronsnäcka till mobiltelefonen. Stick inte ut. Visa att du har pengar men prata inte om pengar. Har du inte pengar, låtsas att du har. Köp hellre ett par Nudejeans än att betala telefonräkningen den månaden. Låt inte konstigt, ryck inte med axeln eller snurra på ögonen.. Halta heller inte, se åtminstone till att det går över. Säg aldrig upp dig. Se till att din man är trogen. Skilj dig inte, gör ingenting som kan äventyra din ekonomi. Om du gör det, se till att du verkligen är alkoholist, hemlös, krigsskadad invandrare eller outbildad, håglös överviktig förortskvinna. Så du passar in i socialkontorets, försäkringskassans och arbetsförmedlingens mall. Så du blir omhändertagen. Men låt inte konstigt, berätta inte att du inte går på linjerna mellan gatstenen på trottoaren, att du kontrollerar varje toalett 2 ggr innan du åker hemifrån eller att du måste slå till vänster smalben om du råkar slå dig på det högra. .
Nu har det hållt på i en vecka. Jag blir andfådd, det är jobbigt. Låter inte högt men sitter man bredvid mig hör man naturligtvis. Min son sa -"OJ, nu var det mycket". Mina barn skrattar åt mig. Min dotter har också tics. Min son visar tendenser , så visst är det ärftligt.
Såg ett program om Tourettes syndrom på TV häromdagen. Det är ju ingen tvekan om att den varianten av lindriga tics som jag har, är släkt till denna förfärliga sjukdom. Jag stängde av programmet efter en stund. Blev plötsligt rädd att jag skulle förvärra mina tics och börja skrika könsord!! HerreGud! Skrattade hysterikskt åt en ung kvinna som skulle flyga till USA. Vid incheckningsdisken ropade hon högt och flera gånger - "Bomb, bomb.....bomb". Hennes mamma dog nästan. Killen bakom disken, ja....
Jag stängde av.
Mina tics är under kontroll. Jag har "bara" lindriga vokala tics, ingenting annat. Annars är jag kanske helt normal!? Eller? När jag tänker på det tror jag att de startade just då, efter att jag sett programmet för några veckor sedan. Det är nog ett år sedan senast. Det enda jag kan vara säker på är att det kommer tillbaka. Jag kan inte stänga av det med viljekraft men jag vet att det läker ut. Så är det bara. Det här är jag.
Det är som en gammal efterhängsen släkting, en sån man inte kan göra sig av med.
Välbekant..lika störig som alltid. Nu var det länge sen, mer än ett halvår. Så det kan ju inte ha med stress, panikångest eller sorg att göra. Vad som utlöser vet jag inte helt säkert. Klart är att jag blir nervösare av att hålla på med mina tics. Det kan vara omvänt. I perioder när jag varit oroligare, så måste till sist överladdningen ut. Då börjar det. Ungefär som om man öser på elektricitet in i en transformator eller någon maskin. Jag kan tänka mig att det till slut inte får plats mer. Det börjar spraka, slå gnistor..det kan till och med explodera kanske. Så är det med mina tics. En slags överflöd som måste ut.
Min väninna V. gratulerade mig när jag berättade att jag hade tics!! Skumt... tänkte att hon har hört fel.... Det visade sig att hennes dotter hade haft tics och att V. var väl påläst, hon försökte inte försköna eller släta över det faktum att jag gick runt och lät som en jättehöna! Eftersom V. är läkare, tillika skolläkare så var jag ju tvungen att ta in det hon sa. Jag tog det som en komplimang och för första gången i hela mitt liv gick jag hem och kände mig stolt.
"Jag har minsann tics!"
Det hade aldrig hänt förr. V. sa att det tydde på att jag hade ett rörligt intellekt och att det var stor aktivitet där inne under pannbenet. Det var bara överskottsenergin som behövde komma ut.
Vilken tjusig förklaring, den har jag burit med mig sedan dess!
Så kommer dessa perioder, som startade när jag var i 11-12 årsåldern. Den gången hummade jag och stötte ut luft med struphuvudet...Min pappa sa åt mig att"låta bli". Det kunde jag inte. Det fortsatte. Ibland gapade jag återkommande. Lite jobbigare. Ibland gapade jag och utstötte små skrik (Det värsta, som väl är bara i några få perioder när det var som värst i 17-18 årslåldern!! ) Ibland blinkade jag, gjorde högre grymtningar, stönade, gjorde ljud med tungan och.....tja.
Det gäller att ha humor
Fast hur kul var det här då? Här försökte man vara cool i Gul&Blå:s V-jeans, syntetpäls och crushlacksstövlar - och så lät jag underligt och gjorde ocoola grimaser !
Kompisarna förstod ingenting, jag förstod ingenting. Ingen förstod någonting. Min mamma tog mig till psykolog. Jag begrep inte varför, trodde hon det var något fel på mig? Där fick jag rita en fånig teckning. Jag var 13. Sen sa psykologen, vänd mot mamma, att "det är inget fel på din dotter". Nehe, så bra. Fick aldrig någon ytterligare förklaring och fortsatte med mina tics. De blev en del av mig.
Jag har en lindrig form, men kronisk. Har aldrig velat prata om det för då kan det starta, då blir det värre. Märker när jag sitter och skriver om det att jag mina "gamla läten" knackar på dörren.. HAHAHA, lyteskomik, hur skall man annars förhålla sig till något så LÖJLIGT?
Är jag onormal? Vem är i så fall normal? Har inte alla människor i själva verket någon egenhet för sig? Jag tror att vi är långt ifrån stöpta i samma mall, även om vi alla är människor med hjärtat till vänster, armar ,ben, två ögon och hår under armarna. Samhället, skolan, politiken, alla förstärker de känslan av att vi är så himla lika. Det gäller att inte avvika, det gäller att passa in. I själva verket tror jag nog att vi alla har lite av antingen ADHD, DAMP eller autism... inte är det svartvitt, det finns grader av allt. Vem avgör vad som är sjukt? Samhällets uppgift är att anpassa alla till samället för samället anpassar sig inte till individen.
Och, för guds skull människa, gör som alla andra. Klä er som alla andra, följ strömmen. Utbilda dig, ta studielån, åk gärna utomlands något år men inte mer, gå med i en bokklubb, träna - helst på gym, ha några förhållanden, gift dig i lämplig ålder och skaffa barn. Stöt dig inte med omgivningen. Sköt dig och se till att du får ett jobb så du får banklån till villan och bilen. Följ strömmen. Bekräfta dig själv tillsammans med väninnorna när mannen dröjer kvar allt längre på jobbet. Klä dig som de andra, se till att du har råd med märkeskläder, helst en Canada Goosejacka, även om det är fejk. Vårda ditt språk, rök inte, drick måttligt med alkohol, använd solkräm, flytväst och öronsnäcka till mobiltelefonen. Stick inte ut. Visa att du har pengar men prata inte om pengar. Har du inte pengar, låtsas att du har. Köp hellre ett par Nudejeans än att betala telefonräkningen den månaden. Låt inte konstigt, ryck inte med axeln eller snurra på ögonen.. Halta heller inte, se åtminstone till att det går över. Säg aldrig upp dig. Se till att din man är trogen. Skilj dig inte, gör ingenting som kan äventyra din ekonomi. Om du gör det, se till att du verkligen är alkoholist, hemlös, krigsskadad invandrare eller outbildad, håglös överviktig förortskvinna. Så du passar in i socialkontorets, försäkringskassans och arbetsförmedlingens mall. Så du blir omhändertagen. Men låt inte konstigt, berätta inte att du inte går på linjerna mellan gatstenen på trottoaren, att du kontrollerar varje toalett 2 ggr innan du åker hemifrån eller att du måste slå till vänster smalben om du råkar slå dig på det högra. .
Nu har det hållt på i en vecka. Jag blir andfådd, det är jobbigt. Låter inte högt men sitter man bredvid mig hör man naturligtvis. Min son sa -"OJ, nu var det mycket". Mina barn skrattar åt mig. Min dotter har också tics. Min son visar tendenser , så visst är det ärftligt.
Såg ett program om Tourettes syndrom på TV häromdagen. Det är ju ingen tvekan om att den varianten av lindriga tics som jag har, är släkt till denna förfärliga sjukdom. Jag stängde av programmet efter en stund. Blev plötsligt rädd att jag skulle förvärra mina tics och börja skrika könsord!! HerreGud! Skrattade hysterikskt åt en ung kvinna som skulle flyga till USA. Vid incheckningsdisken ropade hon högt och flera gånger - "Bomb, bomb.....bomb". Hennes mamma dog nästan. Killen bakom disken, ja....
Jag stängde av.
Mina tics är under kontroll. Jag har "bara" lindriga vokala tics, ingenting annat. Annars är jag kanske helt normal!? Eller? När jag tänker på det tror jag att de startade just då, efter att jag sett programmet för några veckor sedan. Det är nog ett år sedan senast. Det enda jag kan vara säker på är att det kommer tillbaka. Jag kan inte stänga av det med viljekraft men jag vet att det läker ut. Så är det bara. Det här är jag.
Kommentarer
Alla de där psykiatriska tillstånden kännetecknas av vissa personlighetsegenskaper som finns hos alla. Eftersom det rör sig om sådant som går i arv så märks det även på aläkten. Autisters släktingar brukar vara tillbakadragna, ADHD:ares impulsiva, schizofrenas excentriska och så vidare.
Om någon blir för extrem så säger man att han eller hon är sjuk. Det är samhällets sätt att två sina händer.