Man vaknar och konstaterar att det är morgon. Man går upp och sätter på kaffet, blaskar kallt vatten i ansiktet, gör några solhälsningar och väcker barnen. Man lagar våfflor med ägg och dinkelmjöl till de som skall till skolan, brer tjockt med brunost på grovbrödmackan som toppas med en bit persika. Mjölk i kaffet och sen kan man sitta ner och vakna, njuta lite trots alla grå moln inne och ute. Man plockar fram allt det bästa, tänder ljus, skojar med morgontrötta barn, läser högt ur tidningen och sköljer ner mackan med den sista kaffeslatten. Man vinkar hej då till sina telningar, går in i huset och ser allt som skall göras. Häller upp lite mer kaffe, sätter sig i den lilla soffan och - bryter ihop.
Tårarna blandar sig med kaffet, jag surplar och spiller på morgonrocken. Inom mig har sorgen växt och fyller hela bröstkorgen. Jag sprängs. Hulkar och spiller ännu mer.
Kognitivt var det
- ok, vad handlar det om? Är det L? vill du verkligen ha honom tillbaka då Nike?
Svar: Nej.
Fråga: Kom ihåg allt det du inte vill ha, som inte var bra
Svar: (Tystnad)
Går till datorn, drar igång Photoshop - där är han.
Jag känner ingenting. Kommer ihåg då när vi gick där, på väg till morgondoppet förra sommaren.
Plötsligt vet jag hur det kändes när jag stapplade efter dig och bredvid dig på den smala stigen mot hamnen. Det var du och jag, men ändå inte. Var och en för sig trots att vi gick bredvid varandra. Då, trodde jag att det var bra. Jag försvarade dig så länge...( som en idiot för att jag har separationsångest?? ) "Man skall gå bredvid varandra genom livet, inte klängandes på varandra" Försvar bara, för att jag gick där med dig. Du, glad och trött, distanserad, skojande och kallpratande.
Jag tittar på dig och ser din rädsla, din oförmåga men också ditt varma, sympatiska, lugna väsen. Som jag trodde att jag älskade. Som jag trodde värmde mig av kärlek när det faktiskt var av skamlig insikt över att du inte ville vara där, bredvid mig.
Jag känner mer inom mig i minnet, i fantasin än när jag ser på kortet. Hur kommer jag att känna när jag träffar dig nästa gång.
Känner mig lättad. Det är en lättnad att slippa dig, slippa låtsas, slippa hoppas! Du har inte precis förtjänat så mycket mer av mig.
Minns den dagen det sa stop. När vägbanan rörde sig framför bilen, när alla ljud blev till skrik och gnissel. Hur jag höll krampaktigt om ratten, förtvivlat andades yogaandning, fumlade efter telefonen i fickan och ringde dig -"Snälla, prata med mig. jag måste ha kontakt, vet inte om jag klarar att köra hem"
Hur du, snäll och tillmötesgående som alltid, svarade att -Ja, visst. Inga problem!"
När jag kom hem till dig fick jag en flyktig kram. Vi fikade med TV:n påslagen (som alltid).
I dag förstår jag att jag råkade ut för panikångest. Det låg strax under ytan i 2-3 veckor. Kunde inte göra något som fick mitt hjärta att slå lite fortare, då kom paniken. Det räckte med att tömma diskmaskinen i början, sen fick jag lägga mig, helt slut. Jag var rädd, lite chockad...kunde inte gå långt, högst ner till stora vägen den första tiden. Tvingade mig ut till sist, kände pulsen, stannade och kallsvettades, gick vidare. Så småningom gick det bättre. Jag gick längre sträckor, vågade mer. Vilade varje dag flera timmar, andades, gjorde min lilla yoga, skrev, vilade igen, promenerade. Skrev mer. Kunde inte tänka. Hade fullt sjå med att få vardagen med mat, barn och hem att fungera. Kunde inte gå själv och handla de första veckorna. Berättade för sonen som var snäll och gick med. Knogarna vitnade runt handtaget på kundvagnen. Fick stanna och böja mig över vagnen mellan varje varugång. Tvingade ner andningen, såg inte uppåt i rädsla att alla varor skulle ramla över mig. Som då, när det brakade, på Intersport.
Så vad gör man då när dagen börjar som beskrivet, när allt är skit och man har kaffe över hela morgonrocken. Jo, man tillåter sig att gråta och lätta på trycket men sen tar man ta sig tusan vidare och fortsätter snacket med sig själv. Inte fastna i någon sentimental smörja, lära sig något.
Snyter näsan och tittar ut bort över havet där solen glittrar i ett mörkblått vatten. Det här var det sista, tänk att det fanns något kvar som ville ut. Jag är defintivt klar.
Så, man torkar ansiktet, tar en dusch, sätter på mer kaffe och tänker att GUUUD, så jag tar i ibland, men det hjälper faktiskt. Det hjälper att gå in i varenda liten skrynkla, det hjälper att böla, boxas ( i garaget!!!) och snacka ifrågasättande med sig själv. Jag är botad, egentligen var detta över för 1,5 år sedan, det vet vi båda.
Gick tillbaka till kontaktförmedlingen på internet. Det tog 10 minuter och kostade nästan 300 kr och anledningen var ett par intelligenta ögon!
Väntar...
Tårarna blandar sig med kaffet, jag surplar och spiller på morgonrocken. Inom mig har sorgen växt och fyller hela bröstkorgen. Jag sprängs. Hulkar och spiller ännu mer.
Kognitivt var det
- ok, vad handlar det om? Är det L? vill du verkligen ha honom tillbaka då Nike?
Svar: Nej.
Fråga: Kom ihåg allt det du inte vill ha, som inte var bra
Svar: (Tystnad)
Går till datorn, drar igång Photoshop - där är han.
Jag känner ingenting. Kommer ihåg då när vi gick där, på väg till morgondoppet förra sommaren.
Plötsligt vet jag hur det kändes när jag stapplade efter dig och bredvid dig på den smala stigen mot hamnen. Det var du och jag, men ändå inte. Var och en för sig trots att vi gick bredvid varandra. Då, trodde jag att det var bra. Jag försvarade dig så länge...( som en idiot för att jag har separationsångest?? ) "Man skall gå bredvid varandra genom livet, inte klängandes på varandra" Försvar bara, för att jag gick där med dig. Du, glad och trött, distanserad, skojande och kallpratande.
Jag tittar på dig och ser din rädsla, din oförmåga men också ditt varma, sympatiska, lugna väsen. Som jag trodde att jag älskade. Som jag trodde värmde mig av kärlek när det faktiskt var av skamlig insikt över att du inte ville vara där, bredvid mig.
Jag känner mer inom mig i minnet, i fantasin än när jag ser på kortet. Hur kommer jag att känna när jag träffar dig nästa gång.
Känner mig lättad. Det är en lättnad att slippa dig, slippa låtsas, slippa hoppas! Du har inte precis förtjänat så mycket mer av mig.
Minns den dagen det sa stop. När vägbanan rörde sig framför bilen, när alla ljud blev till skrik och gnissel. Hur jag höll krampaktigt om ratten, förtvivlat andades yogaandning, fumlade efter telefonen i fickan och ringde dig -"Snälla, prata med mig. jag måste ha kontakt, vet inte om jag klarar att köra hem"
Hur du, snäll och tillmötesgående som alltid, svarade att -Ja, visst. Inga problem!"
När jag kom hem till dig fick jag en flyktig kram. Vi fikade med TV:n påslagen (som alltid).
I dag förstår jag att jag råkade ut för panikångest. Det låg strax under ytan i 2-3 veckor. Kunde inte göra något som fick mitt hjärta att slå lite fortare, då kom paniken. Det räckte med att tömma diskmaskinen i början, sen fick jag lägga mig, helt slut. Jag var rädd, lite chockad...kunde inte gå långt, högst ner till stora vägen den första tiden. Tvingade mig ut till sist, kände pulsen, stannade och kallsvettades, gick vidare. Så småningom gick det bättre. Jag gick längre sträckor, vågade mer. Vilade varje dag flera timmar, andades, gjorde min lilla yoga, skrev, vilade igen, promenerade. Skrev mer. Kunde inte tänka. Hade fullt sjå med att få vardagen med mat, barn och hem att fungera. Kunde inte gå själv och handla de första veckorna. Berättade för sonen som var snäll och gick med. Knogarna vitnade runt handtaget på kundvagnen. Fick stanna och böja mig över vagnen mellan varje varugång. Tvingade ner andningen, såg inte uppåt i rädsla att alla varor skulle ramla över mig. Som då, när det brakade, på Intersport.
Så vad gör man då när dagen börjar som beskrivet, när allt är skit och man har kaffe över hela morgonrocken. Jo, man tillåter sig att gråta och lätta på trycket men sen tar man ta sig tusan vidare och fortsätter snacket med sig själv. Inte fastna i någon sentimental smörja, lära sig något.
Snyter näsan och tittar ut bort över havet där solen glittrar i ett mörkblått vatten. Det här var det sista, tänk att det fanns något kvar som ville ut. Jag är defintivt klar.
Så, man torkar ansiktet, tar en dusch, sätter på mer kaffe och tänker att GUUUD, så jag tar i ibland, men det hjälper faktiskt. Det hjälper att gå in i varenda liten skrynkla, det hjälper att böla, boxas ( i garaget!!!) och snacka ifrågasättande med sig själv. Jag är botad, egentligen var detta över för 1,5 år sedan, det vet vi båda.
Gick tillbaka till kontaktförmedlingen på internet. Det tog 10 minuter och kostade nästan 300 kr och anledningen var ett par intelligenta ögon!
Väntar...
Kommentarer