En längre historia. Jag skrev den i somras men gömde den rätt snart och som drafts blev den liggande. Här kommer den igen:
Ja, inte hela. Jag fokuserar jag på de senaste 6 åren, men för att förklara hur jag hamnade här gör jag några tillbakablickar. Det handlar om både kärlek och förhållanden, arbete och meningsfull sysselsättning, att ha pengar och att inte ha pengar. Jag har varit igenom allt. Gjort hela resan. Åt alla håll...
Jag är född med en inneboende glädje, en lust och nyfikenhet som är min styrka. Jag är positiv, företagsam, kreativ och har inte varit utan sysselsättning sedan mitt första sommarjobb som potatisplockare när jag var 13.
Sedan några månader tillbaka är jag sjukskriven under diagnosen "utmattningsdepression". Jag känner mig inte deprimerad, så något är fel. Utmattad är rätt. Jag rör mig långsammare än tidigare, har tappat min tidigare suveräna simultankapacitet och om en oförutsedd händelse inträffar när jag är mitt upp i någon form av koncentration, blir jag inte bara lite störd. Jag kan gå fullständigt i baklås. Det har gått mer än 4 månader. Jag har hittat några verktyg att använda i vardagen, så att inte varje moment ska bli en plåga. Det fungerar. Oftast, men inte alltid.
Min "ulvifårakläderkollega" tittar skeptiskt på mig. - "Vad du är solbränd då". När jag frågar hur de har det på jobbet svarar hon med en tydlighet och skärpa som inte går att missförstå -"Ja, nej det går inte alls. Det finns inga vikarier. Det är ingen som vill komma hit. Nej, nej, det är en tjänst som behövs!"
Iskallt. Jaha...
Där har jag jobbat i 4 år.
Otrohet
Den 6 maj 2000 kom min dåvarande man hem från sin älskarinna. Han blev avslöjad då han inte lyckades dölja sanningen bakom en resa till Stockholm. Jag kastade en stol på honom, hällde en kanna vatten över hans älskade dator, ringde ett par samtal och på två dagar hade jag fått lägenhet, ordnat flyttfirma och lagt ut huset till försäljning. Jag blev varse en inneboende turbokapacitet, blev en handlingskraftig och iskall supermamma som chockad rasade fram, om än i dimma.
5 kilometersslingan i Hemlingby. Här kunde jag sörja och vara vansinnig, tjuta och skälla. Jag sprang och spydde nästan galla av ansträngning. Det var skönt. Det hände att jag tog 10-kilometersslingan när jag hade samlat på mig extra mycket skit. Där var det i stort sett folktomt. Vad jag gick på vet jag inte. Adrenalin och ett måste, för barnens skull. De var så små. 7 och 5 1/2.
Sen åkte jag hem och städade ur ett jättehus, fyllde 2 containrar, målade skavanker på huset, skötte en trädgård, 5 hyresgäster, 2 barn, betalade räkningar, sorterade papper, skötte ett litet företag jag hade i källaren och överlevde den sommaren. Han, "måste jobba" men var mest hos älskarinnan. Fínskan, som hon fick heta...
Det värsta var nog känslan av att vara den sista som förstod. Upplevde att en hel stad visste. Detta var inte första gången. Välmenade grannar kunde plötsligt upplysa mig om både det ena och det andra. 9 år. Vad hade varit sant? Hade han ljugit och bedragit i 9 år? Jag som trott att våra problem låg på ett helt annat plan. Till sist slog jag händerna för öronen, ville inte höra mer.
Jag fyllde vår stora Chrysler med barn, katt, bagage. Hängde på ett stort "envägssläp", fyllde det också och drog. Det var den 7 augusti. Innan dess hade jag lånat 100 000 på banken. Resan från Gävle tog 11 timmar. Från Jönköping och de sista 18 milen satt jag och stänkte mig själv i ansiktet med Ramlösa för att inte somna. Barnen sov, det var kolsvart ute men stanna var inte att tänka på. På radion varnade man för vägpirater just längs E4. Halv 2 på natten kom jag fram till min mamma.
Här börjar vårt nya liv. Mitt liv som ensamstående mamma. Tänk om jag visste då vad jag vet i dag? Tänk om jag hade haft några alternativ eller åtminstone någon som sett och som hade sträckt ut handen, tagit tag i mig och sagt åt mig att stanna upp och vänta.... Inte skena i väg som om någon slagit mig. Men det var just så jag kände mig. Jag ville bara bort, ville inte stanna. Kunde heller inte stanna i huset och visste att det skulle vara omöjligt för mig att söka jobb inom mitt yrke. Då skulle jag komma till min exmans arbetsplats och vad som hänt där...det ville jag inte närma mig.
Ja, inte hela. Jag fokuserar jag på de senaste 6 åren, men för att förklara hur jag hamnade här gör jag några tillbakablickar. Det handlar om både kärlek och förhållanden, arbete och meningsfull sysselsättning, att ha pengar och att inte ha pengar. Jag har varit igenom allt. Gjort hela resan. Åt alla håll...
Jag är född med en inneboende glädje, en lust och nyfikenhet som är min styrka. Jag är positiv, företagsam, kreativ och har inte varit utan sysselsättning sedan mitt första sommarjobb som potatisplockare när jag var 13.
Sedan några månader tillbaka är jag sjukskriven under diagnosen "utmattningsdepression". Jag känner mig inte deprimerad, så något är fel. Utmattad är rätt. Jag rör mig långsammare än tidigare, har tappat min tidigare suveräna simultankapacitet och om en oförutsedd händelse inträffar när jag är mitt upp i någon form av koncentration, blir jag inte bara lite störd. Jag kan gå fullständigt i baklås. Det har gått mer än 4 månader. Jag har hittat några verktyg att använda i vardagen, så att inte varje moment ska bli en plåga. Det fungerar. Oftast, men inte alltid.
Min "ulvifårakläderkollega" tittar skeptiskt på mig. - "Vad du är solbränd då". När jag frågar hur de har det på jobbet svarar hon med en tydlighet och skärpa som inte går att missförstå -"Ja, nej det går inte alls. Det finns inga vikarier. Det är ingen som vill komma hit. Nej, nej, det är en tjänst som behövs!"
Iskallt. Jaha...
Där har jag jobbat i 4 år.
Otrohet
Den 6 maj 2000 kom min dåvarande man hem från sin älskarinna. Han blev avslöjad då han inte lyckades dölja sanningen bakom en resa till Stockholm. Jag kastade en stol på honom, hällde en kanna vatten över hans älskade dator, ringde ett par samtal och på två dagar hade jag fått lägenhet, ordnat flyttfirma och lagt ut huset till försäljning. Jag blev varse en inneboende turbokapacitet, blev en handlingskraftig och iskall supermamma som chockad rasade fram, om än i dimma.
5 kilometersslingan i Hemlingby. Här kunde jag sörja och vara vansinnig, tjuta och skälla. Jag sprang och spydde nästan galla av ansträngning. Det var skönt. Det hände att jag tog 10-kilometersslingan när jag hade samlat på mig extra mycket skit. Där var det i stort sett folktomt. Vad jag gick på vet jag inte. Adrenalin och ett måste, för barnens skull. De var så små. 7 och 5 1/2.
Sen åkte jag hem och städade ur ett jättehus, fyllde 2 containrar, målade skavanker på huset, skötte en trädgård, 5 hyresgäster, 2 barn, betalade räkningar, sorterade papper, skötte ett litet företag jag hade i källaren och överlevde den sommaren. Han, "måste jobba" men var mest hos älskarinnan. Fínskan, som hon fick heta...
Det värsta var nog känslan av att vara den sista som förstod. Upplevde att en hel stad visste. Detta var inte första gången. Välmenade grannar kunde plötsligt upplysa mig om både det ena och det andra. 9 år. Vad hade varit sant? Hade han ljugit och bedragit i 9 år? Jag som trott att våra problem låg på ett helt annat plan. Till sist slog jag händerna för öronen, ville inte höra mer.
Jag fyllde vår stora Chrysler med barn, katt, bagage. Hängde på ett stort "envägssläp", fyllde det också och drog. Det var den 7 augusti. Innan dess hade jag lånat 100 000 på banken. Resan från Gävle tog 11 timmar. Från Jönköping och de sista 18 milen satt jag och stänkte mig själv i ansiktet med Ramlösa för att inte somna. Barnen sov, det var kolsvart ute men stanna var inte att tänka på. På radion varnade man för vägpirater just längs E4. Halv 2 på natten kom jag fram till min mamma.
Här börjar vårt nya liv. Mitt liv som ensamstående mamma. Tänk om jag visste då vad jag vet i dag? Tänk om jag hade haft några alternativ eller åtminstone någon som sett och som hade sträckt ut handen, tagit tag i mig och sagt åt mig att stanna upp och vänta.... Inte skena i väg som om någon slagit mig. Men det var just så jag kände mig. Jag ville bara bort, ville inte stanna. Kunde heller inte stanna i huset och visste att det skulle vara omöjligt för mig att söka jobb inom mitt yrke. Då skulle jag komma till min exmans arbetsplats och vad som hänt där...det ville jag inte närma mig.