Vaknade tidigt. Tog långsamt in solskenet, tystaden förutom vinden och humlan som surrade utanför mitt fönster. Den slog mot rutan, som om den ville in. Jag drog upp hissgardinen, öppnade fönstret och humlan flög rakt in och satte sig på mitt nattduksbord. Jag betraktade den på nära håll. Den ville in. Känner vi varandra? Är det här någon jag känner. Farmor? - Farmor, är det du? Ingen reaktion. Vem är det då? Jag provar lite olika.. - Pappa? - Yngve? Eller kanske det är Christer! Det slår mig att det är den 6:e augusti. Christers födelsedag. Är det du Christer? Humlan lyfter och flyger några varv runt i rummet, sen drar den ut och försvinner iväg upp mot molnen. Det är Christer. Happy Birthday to you!
När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Råckstabadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönderskra
Kommentarer