Förstår fortfarande inte... Denna förlamande trötthet.
Tror att jag är på väg, går så fortare och längre, sover mindre och hjärnan drar igång för fullt. NU, är jag tillbaka.
Något jäklas. Sover sämre igen, vaknar med huvudvärk, det snurrar. Vaknar inte trots kaffe, yoga och långsam start. Får lägga mig efter att ha plockat undan frukosten...Frustration...är ledsen!
En vän sa, "du måste nog tillbaka till jobbet, du blir säkert piggare då"
Det är inte så. Jag har viss struktur på dagen. Jag gör saker, jag håller i gång. Jag vilar regelbundet mitt på dan. Jag kommer ihåg hur det var...
Ibland kan jag inte röra mig. På väg mot dammsugaren stannar jag - svajar, det fladdrar för ögonen, susar i öronen...knappt hålla mig på benen. Det är obehagligt, jag orkar inte, kan inte. Otroligt att jag kunnat bli så här av mental utmattning...eller? Det är det jag någonstans inte helt begriper men alla prover har varit bra!
Utom blodtrycket. Men jag sprängs inte längre.
I över 1 år gick jag omkring med huvudvärk, yrsel och en total och förödande utmattningströtthet inom mig. Jag grät när jag körde till jobbet. Jag grät när jag körde hem. Hur jag än sov så blev det inte bättre. Jag tappade min tidigare simultankapacitet, blev grå och långsam. Lågpresterande - för jag kunde inte annat. Ändå fortsatte jag, utan en enda sjukdag. Jag jobbade intensivt mellan 8-17. Skötte hem, barn med allt vad det innebar och skrev på kvällar och helger...
Öste i mig vitaminer, rosenrot, fiskleverolja och ginseng. Joggade, började med yoga...
Ingenting hjälpte.
Egentligen började det för över 10 år sedan. Jag tog på mig för mycket, mitt i graviditet och amning. Tänk om jag vetat bättre då, fattat... Men gjort är gjort och här är jag nu. Mer än mitt i livet, tröttare än någonsin och på väg mot en ny fas i mitt liv.
Börja om... Det orkar man inte längre. Men, jag är på väg och jag måste...
Det gäller liv eller död, vem förstår det?
Hur förklara?
Det är så mycket som är så bra och som lyfter.. Det är så skönt att leva och mina barn ger mig kraft, dessa fantastiska halvstora människor.
Alla tårar är inte av sorg längre
Hoppfullt, hoppfull!
Tror att jag är på väg, går så fortare och längre, sover mindre och hjärnan drar igång för fullt. NU, är jag tillbaka.
Något jäklas. Sover sämre igen, vaknar med huvudvärk, det snurrar. Vaknar inte trots kaffe, yoga och långsam start. Får lägga mig efter att ha plockat undan frukosten...Frustration...är ledsen!
En vän sa, "du måste nog tillbaka till jobbet, du blir säkert piggare då"
Det är inte så. Jag har viss struktur på dagen. Jag gör saker, jag håller i gång. Jag vilar regelbundet mitt på dan. Jag kommer ihåg hur det var...
Ibland kan jag inte röra mig. På väg mot dammsugaren stannar jag - svajar, det fladdrar för ögonen, susar i öronen...knappt hålla mig på benen. Det är obehagligt, jag orkar inte, kan inte. Otroligt att jag kunnat bli så här av mental utmattning...eller? Det är det jag någonstans inte helt begriper men alla prover har varit bra!
Utom blodtrycket. Men jag sprängs inte längre.
I över 1 år gick jag omkring med huvudvärk, yrsel och en total och förödande utmattningströtthet inom mig. Jag grät när jag körde till jobbet. Jag grät när jag körde hem. Hur jag än sov så blev det inte bättre. Jag tappade min tidigare simultankapacitet, blev grå och långsam. Lågpresterande - för jag kunde inte annat. Ändå fortsatte jag, utan en enda sjukdag. Jag jobbade intensivt mellan 8-17. Skötte hem, barn med allt vad det innebar och skrev på kvällar och helger...
Öste i mig vitaminer, rosenrot, fiskleverolja och ginseng. Joggade, började med yoga...
Ingenting hjälpte.
Egentligen började det för över 10 år sedan. Jag tog på mig för mycket, mitt i graviditet och amning. Tänk om jag vetat bättre då, fattat... Men gjort är gjort och här är jag nu. Mer än mitt i livet, tröttare än någonsin och på väg mot en ny fas i mitt liv.
Börja om... Det orkar man inte längre. Men, jag är på väg och jag måste...
Det gäller liv eller död, vem förstår det?
Hur förklara?
Det är så mycket som är så bra och som lyfter.. Det är så skönt att leva och mina barn ger mig kraft, dessa fantastiska halvstora människor.
Alla tårar är inte av sorg längre
Hoppfullt, hoppfull!
Kommentarer