Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från augusti, 2006

Att vara trött

Förstår fortfarande inte... Denna förlamande trötthet. Tror att jag är på väg, går så fortare och längre, sover mindre och hjärnan drar igång för fullt. NU, är jag tillbaka. Något jäklas. Sover sämre igen, vaknar med huvudvärk, det snurrar. Vaknar inte trots kaffe, yoga och långsam start. Får lägga mig efter att ha plockat undan frukosten...Frustration...är ledsen! En vän sa, "du måste nog tillbaka till jobbet, du blir säkert piggare då" Det är inte så. Jag har viss struktur på dagen. Jag gör saker, jag håller i gång. Jag vilar regelbundet mitt på dan. Jag kommer ihåg hur det var... Ibland kan jag inte röra mig. På väg mot dammsugaren stannar jag - svajar, det fladdrar för ögonen, susar i öronen...knappt hålla mig på benen. Det är obehagligt, jag orkar inte, kan inte. Otroligt att jag kunnat bli så här av mental utmattning...eller? Det är det jag någonstans inte helt begriper men alla prover har varit bra! Utom blodtrycket. Men jag sprängs inte längre. I över 1 år gick jag om

Mindfulness

Inser att jag hela tiden måste vara förberedd, steget före. Aldrig släppa taget helt. Jag var på gång, då i våras när krampen om hjärnan började släppa. Det hände något, jag fick en lugnare kontakt med mig själv, blev säkrare och tryggare i vem jag var, vad som skett och vilken väg jag skulle välja. Det fick mig till och med så klar att jag förmådde mig att backa från en avdomnad relation. Jag bad honom gå. Han förmådde inte möta mig. Det gick inte. Jag har inte ångrat mig, även om jag sörjer att det blev så fel och att det inte gick. Det var rätt. När det var som värst, stressen och det akuta med panikångesten och efter den första lamslagna tiden började jag med små korta stunder, sittande, där jag andades och kände med varje andetag. Alla störande tankar eller känslor lyftes vänligt med bestämt bort och jag återgick till mitt fokus, hur det kändes i kroppen när jag andades. I början var det svårt ens i 2 minuter. Jag satt i 5 sen kröp det i hela kroppen. Efter vart kunde jag sitta l

Det gäller att "hänga" med

Fixade till min morgon riktigt bra, kanske är jag på väg trots allt? Det började, som det fortsatte, i moll. Vet inte vad jag vill, vad jag tänker på i dag eller hur jag mår. Kan inte skriva, har ínte promenerat. Nöjd med min mammadag, vilket är viktigast. Lagade våfflor med ägg och dinkelmjöl till frukost, var hemma med varma bullar i ugnen när båda kom från skolan. Har skojat och busat med 13-årige sonen som i går eftermiddag bestämde sig för att han skall börja med "häng". Så, han drog ner brallorna till halva rumpan, speglade sig nöjt i två timmar, drog handen genom sitt nyklippta hår. -"FAN, jag är ju snygg!!" Sen jagade jag honom genom huset för att dra upp brallorna. Han skrattade rått och sa -"Ja nuru, nu börjar det, min tonårstrots - REVOLUTIOOOON! I love him, trots "hänget"

Det sista..

Man vaknar och konstaterar att det är morgon. Man går upp och sätter på kaffet, blaskar kallt vatten i ansiktet, gör några solhälsningar och väcker barnen. Man lagar våfflor med ägg och dinkelmjöl till de som skall till skolan, brer tjockt med brunost på grovbrödmackan som toppas med en bit persika. Mjölk i kaffet och sen kan man sitta ner och vakna, njuta lite trots alla grå moln inne och ute. Man plockar fram allt det bästa, tänder ljus, skojar med morgontrötta barn, läser högt ur tidningen och sköljer ner mackan med den sista kaffeslatten. Man vinkar hej då till sina telningar, går in i huset och ser allt som skall göras. Häller upp lite mer kaffe, sätter sig i den lilla soffan och - bryter ihop. Tårarna blandar sig med kaffet, jag surplar och spiller på morgonrocken. Inom mig har sorgen växt och fyller hela bröstkorgen. Jag sprängs. Hulkar och spiller ännu mer. Kognitivt var det - ok, vad handlar det om? Är det L? vill du verkligen ha honom tillbaka då Nike? Svar: Nej. Fråga: Kom i

Sirap

I dag har jag röntgat huvet Hoppas de hittar en svult eller en sjukdom som går att operera bort Sen, när jag vaknar ur narkosen är allt bra, alla oroshärdar försvunna och allt är som det skall vara. Lugnt och tryggt, jag är glad, lyckligt förälskad och har god ekonomi! Fast, det är bara mina bihålor man röntgat . Fick ligga ner med fastspänt huvud, kördes så in i en stor rund apparat, en datortomograf. Det tog 2 minuter. Fortsatte till Väla. Gick runt där i två timmar, åkte in till Helsingborg, parkerade dyrt och promenerade upp till doktor E. Samtalsterapi, över en timme. Hon är strukturerad. Det är inte någon bra dag i dag. Varför är vissa dagar så här? Varför går det bakåt igen? Är tillbaka på ruta 1. Fladdrar oroligt fram och tillbaka, tics, okoncentrerad, ledsen..känner mig folkskygg och bedrövligt asocial. Vill ingenting. Försöker kamouflera mitt tillstånd genom att sträcka på ryggen och se stark, extra lång och självsäker ut. Får syn på mig själv i ett skyltfönster. Hjälp. Jag

TICS

Jag har tics. Nu var det sagt. Det är som en gammal efterhängsen släkting, en sån man inte kan göra sig av med. Välbekant..lika störig som alltid. Nu var det länge sen, mer än ett halvår. Så det kan ju inte ha med stress, panikångest eller sorg att göra. Vad som utlöser vet jag inte helt säkert. Klart är att jag blir nervösare av att hålla på med mina tics. Det kan vara omvänt. I perioder när jag varit oroligare, så måste till sist överladdningen ut. Då börjar det. Ungefär som om man öser på elektricitet in i en transformator eller någon maskin. Jag kan tänka mig att det till slut inte får plats mer. Det börjar spraka, slå gnistor..det kan till och med explodera kanske. Så är det med mina tics. En slags överflöd som måste ut. Min väninna V. gratulerade mig när jag berättade att jag hade tics!! Skumt... tänkte att hon har hört fel.... Det visade sig att hennes dotter hade haft tics och att V. var väl påläst, hon försökte inte försköna eller släta över det faktum att jag gick runt och lä

Jag mötte jultomten

Fan också...det slår till när jag minst anar det. Sorgen, ilskan, frustrationen....kände det i hela kroppen, kunde inte fokusera på någonting i dag. Åkte upp på åsen, ställde bilen och gick, gick...fortare. Den låga kvällssolen gjorde skuggorna från träden långa och färgerna på åkrarna varma och intensiva. Mycket är skördat. Det är fredag kväll och inga traktorer hörs. Några höns, en katt....så, tvärs över några åkrar ser jag jultomten komma gående. Ja, i rött och med långt vitt skägg! Vi närmar oss varandra, jultomten och jag. Efter en stund ser jag att tomten har stavar. Inte så konstigt, han är väl gammal och har svårt att gå? Vi analkas en korsning. Mitt ute på fälten, bland sädesslag, humlor, hönor och lärkor. Nu ser jag att jultomten har solglasögon och keps. En havrefärgad huvudbonad som inte gick att se på långt håll. Hans röda träningsoverall lyser i klaraste rött. Jackan har han uppknäppt över en kritvit T-shirt. -"Hej, hej" hälsade han glatt. -" Hej, hej sa ja

Fiber TV !

Ofta ifrågasätter jag mina barns val av TV-program. Sedan den fiberoptiska kabeln drogs in i huset för 9 månader sedan har vi ofta och intensivt diskuterat alla de olika typer av program som plötsligt skjöljde över oss. Barnen var saliga och fjärrkontrollen gick varm. Som mamma insåg jag snart att här gällde det att ge och ta. Det blev många stop och nej, men också en hel del ja visst och underhållning, för oss alla tre skulle det visa sig.... Motsträvigt finner jag nu att också jag har kapitulerat inför ett par höjdpunkter. Så, jag erkänner att vi ser på "americas most funniest homevideo" nästan varje dag. Oh dear... ser det som några minuters daglig skratterapi. Det är visserligen inte kul att se små barn trilla omkull och slå sig eller när djur gör sig illa, men merparten av det som visas är bara dråpligt och sanslöst kul! "Det är klart att det är bra för mina må-bra-hormoner!" Vad gäller barnen. Tja, det är inte lätt...Vad är ok att titta på och vad är inte ok?

Amos Oz

Veckans intryck. Gjorde utan tvekan den palestinskfödde författaren Amos Oz. Den israeliske författaren lever med sin familj i Arad i Negeveöknen. Nyligen var han i Stockholm för att presentera sin senaste bok "Hur man botar en fanatiker". I en intervju som gjordes av Lydia Capuliccio berättade han om sin syn på fanatism. Han menar att fatatism /fundamentalism – på båda sidor – är hindret för fred i Mellanöstern. Botemedlet är humor, sans och nyfikenhet. Citat: "Fanatiker har ingen humor. Fanatiker är ofta mycket sarkastiska. Humor rymmer förmågan att skratta åt sig själv. Humor är förmågan att se sig så som andra kan se en. Jag har aldrig sett en människa med sinne för humor bli fanatiker. En annat motmedel är nyfikenhet. – Barn är alltid nyfikna. Och nyfikenhet är grunden för all utbildning, all kunskap. Men nyfikenheten undertrycks ofta av skolsystemet och betraktas som ett tecken på omognad och fåfänglighet" Amos Oz fick mig att stanna till. Jag bar honom med m

"Sex och Lucia"

Såg en fantastisk film i går kväll..ja, natt. Tänkte se lite nyheter men på tvåan hade en spansk film börjat och något fick mig att stanna här...efter en stund var jag fast. Lät mig förtrollas och förföras av denna poetiskt vackra film. Visst, en skruvad historia. En film om kärlek och åtrå. En sexig film! En massa människor vars öden drar sig mot varandra ( visar det sig ) Deras liv vävs samman och i mitten står den vackra servitrisen Lucia. Vackert. Vackra miljöer, vackra bilder, vackra människor.... vackra känslor även om filmen egentligen var ganska svart och fylld av sorg. Underbar, se den. Slog upp regissören, som visade sig vara Julio Medem. Fann att han var värd att visa upp på bild!! S(e ovan!)

Idealisten

Funderar på vad en idealist är? Att det är en människa med höga ideal är klart, så höga att han har svårt eller är oförmögen att se verkligheten i dess rätta sken...Han har svårt att se sig själv i verkligheten, utan den inre bilden av hur det borde vara, som ett skynke framför sig. Han har svårt att ta verkligheten till sig med allt vad den innebär därför att han alltid väntar på att hans ideal skall visa sig och få honom att ta till sig verkligheten. Det kan vara i mycket. I kärlek t.ex. Han har bilden av idealkvinnan klar för sig, han har bilden av idealförhållandet som en drömbild inom sig. Hans ideella väder är sol och värme, något annat tar han inte till sig, vägrar anpassa sig till det klimat han lever i. Han har en idealbild av sig själv, den kämpar han dagligen för att upprätthålla. Han har sina bestämda åsikter och det är ett ideal i sig att vara kreativt flexibel så till vida att han håller alla möjligheter öppna, även i diskussionen. Han bär sin idealvärld inom sig och i vä

Varför inte?

Tänker att himmel, vad jag håller på... Blir trött på mig själv ibland..Just nu vill jag ta semester från mig själv. Bli någon annan. Vem? Tja, någon med pengar, frihet och som har ett vackert hus i Spanien som jag kan bo i ett par månader. Bodil Malmsten gjorde något jag skulle kunna göra i morgon. Hon packade bilen och drog söderut utan att veta vart hon skulle. Hon hamnade i Frankrike och hittade hem! Det är tufft, men hon är lite för tuff kanske. Hon skriver att alla kan göra det hon gjorde. Sälja allt och bara dra.. Easy om man bara har sig själv att ta hänsyn till. Skulle jag stoppa in min tonåring och hans långbenta snart 12-åriga syster i vår ultralilla Toyota Starlet, vinka hej då och dra ut på autobahn mot okänt mål. Vad skulle hända? Skulle skolan polisanmäla mig för att jag tagit barnen ur skolan utan att meddela var de skulle ämna fortsätta sin skolgång? Skulle deras helige far anmäla att jag fört dem ur landet, inte av intresse för barnen, utan som ett led i hans pikanta

Att blogga

Det här börjar bli en vana...att knattra ner några rader nästan varje dag. Det är skillnad på att blogga och att skriva dagbok. Här lämnar jag ut mig eftersom vem som helst kan se det jag skriver. I en dagbok förblir det jag skriver en hemlighet icke tillgänglig för andra. Det spelar ingen roll om någon verkligen läser min blogg eller om ingen någonsin kommer att göra det. Bara tanken, att det är möjligt gör det hela mer spännande och är i sig en drivkraft. Samtidigt längtar jag spänt efter en kommentar, att någon skall tycka något om vad som helst.

Min blonda lilla tjej...

Min dotter stampar i golvet och säger att hon vill från och med nu bara ha svarta kläder. I dag är det en stor dag. Hon skall klippa lugg. Med svartmålade ögonfransarna och med en enorm klubba i munnen knycker hon på nacken och fnyser uppgivet över sin mammas milda fråga på om det inte är någon annan färg hon kan tänka sig.. - "Tja, chockrosa", kommer det sedan från ena mungipan i det hon studsar i väg genom köket ivrigt knattrande på sin mobiltelefon. Mottagaren heter Sebbe och är lika gammal. Är det inte tidigt? Känner det som att jag plötsligt fått en tonåring till i huset, ,hon har inte fyllt 12! Det hände något efter nästan 3 veckor med kusinen 14 år, från Stockholm. Är det reversibelt eller kommer det att fortsätta så här nu? I morgon börjar sötnosen femman..

Min historia, del 1: Om otrohet & svek

En längre historia. Jag skrev den i somras men gömde den rätt snart och som drafts blev den liggande. Här kommer den igen: Ja, inte hela. Jag fokuserar jag på de senaste 6 åren, men för att förklara hur jag hamnade här gör jag några tillbakablickar. Det handlar om både kärlek och förhållanden, arbete och meningsfull sysselsättning, att ha pengar och att inte ha pengar. Jag har varit igenom allt. Gjort hela resan. Åt alla håll... Jag är född med en inneboende glädje, en lust och nyfikenhet som är min styrka. Jag är positiv, företagsam, kreativ och har inte varit utan sysselsättning sedan mitt första sommarjobb som potatisplockare när jag var 13. Sedan några månader tillbaka är jag sjukskriven under diagnosen "utmattningsdepression". Jag känner mig inte deprimerad, så något är fel. Utmattad är rätt. Jag rör mig långsammare än tidigare, har tappat min tidigare suveräna simultankapacitet och om en oförutsedd händelse inträffar när jag är mitt upp i någon form av koncentration,

Dröm

Drömde i natt. Appropå stress... Kollegorna på jobbet, de var 24 st, dubbelt så många som i verkligheten. Jag skulle ordna med maten, det var min tur. Alla kom klockan 17, klockan 18.30 hade jag ännu inte bestämt vad vi skulle äta, ännu mindre varit och handlat. Drog i väg, medveten om att alla började skruva på sig av hunger.. Kom till någon slags affär med stora höga hyllor, typ Willys... Skenade runt med en stor kundvagn. Oorganiserat, utan att hitta. Började räkna ut vad som behövdes. Bestämde mig i all hast för bandspagetti med någon slags kycklingsås. Isbergssallad, jag behövde 5 huvuden, 6 kycklingar. Det fanns inte, många hyllor gapade tomma. Virrade fram och tillbaka, hade inte skrivit ner något. Hjärtat slog, jag var andfådd...Kom på att jag inte hade plånboken med. Släppte kundvagnen och sprang tillbaka till min fest...Såg en kollega som jag rusade fram mot. Hon kunde nog hjälpa mig..Just när jag var framme vid henne var hon som bortblåst. Ingen där. Jag sprang runt men såg

Jag har en ny relation

Regn, regn. I floder, äntligen efter all torka. Fick en känsla av regnskog där det var som tätast med grönska. Det luktade ännu värre än häromdagen. Är det död katt eller luktar överkörda sniglar? Fadd, rutten, gammal odör. Fick hålla andan och småjogga uppåt, förbi svängarna. När landskapet öppnade sig mot ängar och kor släppte stanken. Jag kunde slappna av och känna efter. Vad kände jag? Ingenting... Ingenting alls? Det var konstigt. Jag kämpade med att hitta sorgen, ledsenheten men ingenting hände. Gick ner i mörkret mot Lyabäcken. Där står en bil parkerad sedan över en vecka. Tittar mot vattnet och upp i bokskogens grenar. Varför står bilen där? Svart, övergiven..?? Vems är det? Är ägaren kanske död, drunknad eller hänger han i ett träd. Kommer jag bli den som finner honom? Han kan vara mördad.. Nu går jag i gång, i min fantasi har han bragts om livet. Den som följde honom och mördade honom lämnade bilen och försvann. Ingen har hittills frågat efter bilen, inte heller efter honom.

Tack, Linda Skugge!!

Äntligen! Linda Skugge, har hittills inte varit något stort fan av det du ägnar dig åt, även om jag inte kan låta bli att beundra ditt mod och din förmåga att "sätta huvudet på spiken" ibland.. Nu har du verkligen gjort det, din krönika i dagens Aftonblad var guld värd. Thanks, för din sanna obsevation av de ynkliga männens problem med sina före detta kvinnor som tar hand om de barn de satt till världen men inte har brytt sig om att ta hand om förrän det är för seeeeent! Då går det an att lägga ner energi. Kan bara bero på någon slags behov av att visa att "jag bryr mig minsann".... för att freda sitt eget samvete kanske...men ännu hellre för att visa upp en perfekt fasad gentemot omvärlden, vänner, släkt och kollegor! "Stackars mig" som kämpar så för mina barn. NEJ, som kämpar så för ditt rykte och din heder, för någonstans inser du ynkedomen och att du redan är ute ur leken som pappa åt dina barn. Ingen annan än du själv har försatt dig där du sitter. Ja

Lokalradio kl. 08.10

Programledaren har påannonserat din närvaro i lokalradion. Varför lyssnar jag ? Hur kommer jag att reagera? Är jag färdig? Programledaren: - "vad är du rädd för"? Åh, gud låt mig svara på den frågan! Du: - "inget speciellt faktiskt" Nähä du.. Tänk om jag skulle ringa in ! Programledaren: " så bra" Du - "Ja, jag mår bra faktiskt bra, jag har ett bra liv" Sure, men inte utan skygglapparna dear... Hör din välbekanta röst, känner varje nyans, hur du känner. Du har varit viktig för mig. - "Är du bra på att laga mat?" - "Hyggligt, speciellt lasagna" Äntligen sanning.. - "Din uppväxt?" - "Ja, den var jättebra!" - "Lyckliga minnen bara?" - "Ja, faktiskt! Jag hade det bra." Yes, sure!! Du låter aningen spänd men som vanligt klarar du dig fint och kan svara för dig. Du är trött, det är tidig morgon. Är det här direktsändning? Småler åt en del av de fåniga frågor du får. Förstår vad du tänker..haha

Humlan Christer

Vaknade tidigt. Tog långsamt in solskenet, tystaden förutom vinden och humlan som surrade utanför mitt fönster. Den slog mot rutan, som om den ville in. Jag drog upp hissgardinen, öppnade fönstret och humlan flög rakt in och satte sig på mitt nattduksbord. Jag betraktade den på nära håll. Den ville in. Känner vi varandra? Är det här någon jag känner. Farmor? - Farmor, är det du? Ingen reaktion. Vem är det då? Jag provar lite olika.. - Pappa? - Yngve? Eller kanske det är Christer! Det slår mig att det är den 6:e augusti. Christers födelsedag. Är det du Christer? Humlan lyfter och flyger några varv runt i rummet, sen drar den ut och försvinner iväg upp mot molnen. Det är Christer. Happy Birthday to you!

Film är bra

Filmfestival! Såg en lågmäld men intensiv, svartvit men färgstark "Kärlek 65" av Bo Widerberg. Jag tyckte om den. Tyckte om stämningen den lämnade kvar i mig. Det är svårt det här med kärlek. Bra att jag tog mig ut. Ett steg i rätt riktning. Förmiddagen var trög, jag kände mig instängd. Hade huvudet fullt med fetvadd. Kunde inte tänka, kunde inte sörja, kunde inte plocka fram några känslor eller tankar alls. Gick, gick, stretade i uppförsbacken. Ingen förlösning i dag. Tog mig till "mitt sorgeställe" och tvingade fram lite tårar och hyperventilerade hulkande i ungefär 2 minuter. Sen, ingenting... Gick vidare, ingen större förändring, men i dag fick jag tydligen vara glad över det lilla. Tog mig samman, duschade och drog iväg på vinst och förlust. Glad att jag gick. Har köpt biljetter till söndagens nattfilm, "united 93". Fasar, men den fascinerar och lär vara välgjord.

Vad är kärlek 2

Kärlek är när man vill hålla ihop och är beredd att offra en del för att få vara tillsammans. Det finns många människor som inte har förmågan att fördjupa känslor och känna kärlek. När förälskelsen tillfälliga lyckorus är över, tröttnar de. Jaha.