Jag drömde så konstigt i natt. Jag drömde att jag var förälskad i en person som rör sig återkommande på mina vardagsliga små stigar. Jag möter honom så där 3 gånger om året. Han är inte något speciellt men han har på ett underligt sätt, ett bohemiskt, självklart, självsäkert och kreativt sätt en utstrålning som jag till min förvåning dras lite till.
Jag är absolut inte intresserad, inte i en enda stavelse. Det är till och med förbjuden mark. Varför denna dröm?
Nu kom jag plötsligt ihåg den, nu när jag fick tid igen. Känslan fanns kvar, som ett diffust och trevligt minne, fast det inte var på riktigt. Dagen har inte varit min och inte givit utrymme för några egna tankar eller reflektioner förrän just nu igen. Från det att jag vaknade klockan 08.00 har dagen vikts åt sonen och hans konfirmation. Fattar inte hur jag tog mig igenom hela planeringen och genomförandet men nu sitter jag här i efterdyningarnas behagliga lugn.
Vin finns det kvar, diskmaskinen jobbar för högtryck. Sonen är välsignad, blev lycklig över elgitarren och är nu ute och firar med kompisar. Han är konfirmerad. Stor. När jag var tonåring fick inte flickorna på Bjäre åka till Strandparken innan de var konfirmerade. Jag är inte konfirmerad. Det var aldrig aktuellt. Mamma säger att jag aldrig pratade om det. Rätt, jag visste nog inte ens att det fanns något som hette så. Dessutom flyttade vi mitt i konfirmationsåldern. Det blev fel och det blev ingenting.
Så, vi har inga konfirmationstraditioner i den här familjen alltså. Jag/vi köpte en elgitarr med förstärkare i konfirmationspresent åt sonen. En lycklig kille öste på så mormor nästan blåstes av stolen.
Kyrkan var full av folk. Sonen spelade en av Noaks söner, hade en oförglömlig replig som han mumlade bort eftersom han glömde vad han skulle säga.
Behållningen var annars kantorn. Var han verkligen okej? Spelade så det dånade i vår gamla kyrka. Tog i från tårna. Blev full i skratt när jag såg honom bakifrån, vid den stora orgeln. Han guppade upp och ner med hela kroppen och vevade med axlar och armar, ni vet ungefär som dvärgen...var det "Toker" som spelade piano i Snövit?? Den lilla mannen spelade falskt så in i norden och liksom hamrade fram varje ton. Att kyrkobesökarna sjöng psalmer hördes knappt bakom hans ackompangemang. Dessutom la han helt omotiverat ibland till små truddelutter, hejhopptjolahej..små egna kompositioner. Till och med prästen log vid något tillfälle och såg road ut.
Sen var det mottagning med mat och tårta i två omgångar.
Jag fixade det men nu är jag en liten, klen, böjd figur i grå morgonrock, utan tankar och med stora lila raggsockar på fötterna. Trött, trött och stopp nu. Godnatt och sov gott.
Jag är absolut inte intresserad, inte i en enda stavelse. Det är till och med förbjuden mark. Varför denna dröm?
Nu kom jag plötsligt ihåg den, nu när jag fick tid igen. Känslan fanns kvar, som ett diffust och trevligt minne, fast det inte var på riktigt. Dagen har inte varit min och inte givit utrymme för några egna tankar eller reflektioner förrän just nu igen. Från det att jag vaknade klockan 08.00 har dagen vikts åt sonen och hans konfirmation. Fattar inte hur jag tog mig igenom hela planeringen och genomförandet men nu sitter jag här i efterdyningarnas behagliga lugn.
Vin finns det kvar, diskmaskinen jobbar för högtryck. Sonen är välsignad, blev lycklig över elgitarren och är nu ute och firar med kompisar. Han är konfirmerad. Stor. När jag var tonåring fick inte flickorna på Bjäre åka till Strandparken innan de var konfirmerade. Jag är inte konfirmerad. Det var aldrig aktuellt. Mamma säger att jag aldrig pratade om det. Rätt, jag visste nog inte ens att det fanns något som hette så. Dessutom flyttade vi mitt i konfirmationsåldern. Det blev fel och det blev ingenting.
Så, vi har inga konfirmationstraditioner i den här familjen alltså. Jag/vi köpte en elgitarr med förstärkare i konfirmationspresent åt sonen. En lycklig kille öste på så mormor nästan blåstes av stolen.
Kyrkan var full av folk. Sonen spelade en av Noaks söner, hade en oförglömlig replig som han mumlade bort eftersom han glömde vad han skulle säga.
Behållningen var annars kantorn. Var han verkligen okej? Spelade så det dånade i vår gamla kyrka. Tog i från tårna. Blev full i skratt när jag såg honom bakifrån, vid den stora orgeln. Han guppade upp och ner med hela kroppen och vevade med axlar och armar, ni vet ungefär som dvärgen...var det "Toker" som spelade piano i Snövit?? Den lilla mannen spelade falskt så in i norden och liksom hamrade fram varje ton. Att kyrkobesökarna sjöng psalmer hördes knappt bakom hans ackompangemang. Dessutom la han helt omotiverat ibland till små truddelutter, hejhopptjolahej..små egna kompositioner. Till och med prästen log vid något tillfälle och såg road ut.
Sen var det mottagning med mat och tårta i två omgångar.
Jag fixade det men nu är jag en liten, klen, böjd figur i grå morgonrock, utan tankar och med stora lila raggsockar på fötterna. Trött, trött och stopp nu. Godnatt och sov gott.
Kommentarer
Och DET hade bara att göra med att han är så otroligt uppbokad av alla idrotter så jag kände att ett åtagande till var för mycket.
Men han envisades, han ville verkligen och det har betytt massor för honom.
All denna tid för reflexion, samtal om livet, etik och moral, hur skulle han fått det annars ?
Till en konfirmation tänkte jag "attvaffan" och bjöd in all släkt - alltså även på pappans sida. Gissa om det rörde om i grytorna! Först sa flera av dem ja, men efter att ha konfererat med pappan blev det nej. Han ville ha en egen fest, gudbevars.
Den sista studentfesten gick det dock bättre; då blev det en salig blandning och man kände det som om man var med i "Tomten är far till alla barnen".
Som t ex att han och hans släkt blev jätteglada för att jag bjöd in allihop till dotterns konfirmation för två år sedan.
Dessutom kommer han ju, han hittar inte på skäl för att slippa.
Det frestade på att skriva så positivt om honom just nu eftersom jag är skitförbannad på honom.
"Du kan väl plugga lite med mamma ikväll istället..." säger han till sonen som är där och har prov i morgon. Allt för att slippa det jobbiga i livet. Och sonen får lära sig att allt går att skjuta upp, att det roliga alltid kommer först och det tråkiga det gör man bara om det blir tid över och det blir det ju aldrig med den taktiken.
Elgura var en jättebra idé, bara att blåsa peruken av mormor, rätt stil!! Min 11-åring vill ha en och det skall han få! Till jul!
Strandparken, jo du där har man varit!
Vi har haft sommarviste i trakten så länge jag kan minnas.