Okej, jag hakar på:
För 5 år sedan
Mitt i relationen med L. Livet malde på och den nedåtgående spiralen hade startat på allvar. Barn. Lågstadietid. Mycket med aktiviteter, köra hit och dit, läxor, föräldraförening. Oron smög sig in på allvar. För lite jobb och så för mycket jobb. Berg- och dalbana på alla plan. Också med L. Var han med eller var han inte med? Diffus. Följde med och anpassade mig. Ovisst, tveksamt, vagt... Allt tog för mycket av min energi. Allt. Tack och lov för skogen och havet, stranden som aldrig tar slut. Joggade, joggade......
För 10 år sedan
Gävle. På många sätt en bra tid. Rolig. Vänner, matlag, umgänge, socialt bättre än någonsin. Ordentligt. Mamma-pappa-barn. E! Tack och lov för E. Och för V!! Orosmolnet var P. Ständigt på väg, aldrig stilla. Som en tegelvägg. Blev alltmer ilsken och avståndstagande. Aldrig riktigt närvarande, varken mentalt eller fysiskt. Det var två år kvar till den stora kraschen när allt tog slut och jag och barnen flyttade långt bort från allt och alla.
För 15 år sedan
Min son V föddes. Fantastiskt och omtumlande. Hela den där grejen med att bli mamma; omställningen, amningen, frustrationen över att inte hinna klä sig och komma ut på promenad innan det blev kväll. Förhållandet, när det var roligt och lätt. När det inte längre gick att kommunicera. Sömnbristen! Glädjen! Sålde med sorg i hjärtat lägenheten på Tavastgatan. Köpte hus i Näsby Park. Härlig tid med barnvagn, nästa barn och goda vänner vid samma sandlåda i över ett år. Jag trodde fortfarande på oss, på familjen. Trots signalerna.
För 20 år sedan
Flyttade tillbaka till Tromsö från Oslo. Vi var inte färdiga, jag och Y. Mörkertid, norrsken, fjäll och dalar. Y och hans lila hus. Det mest intensiva förhållande jag haft. Passionerat och galet, roligt och förödande..nedbrytande. Jag åkte tillbaka för att kunna ta mig därifrån. Det tog 1,5 år.
För 25 år sedan
Snart färdig med utbildningen. Därefter Tromsö. Ersta med S (som senare konverterade till katolicismen och blev nunna) och A (som var bisexuell och hittade sin kärlek, en distriktssköterska under utbildningen. Blev psykolog) Och så jag då......Caféer. Samtal, diskussioner, analyser av människor, företeelser, konst och livet. Konstig musik. Indisk mat. Farmor, lilla farmor! Södermalm, livet runt Mariatorget. Heta, soliga somrar i Båstad. Ångesttid. Men hittade inte ut, hittade inte min väg. Levde mitt liv till hälften. Det var inte jag. Men vem var jag?
För 30 år sedan.
Skåne. På väg att lämna det instängda ungdomslivet bakom mig. Obeslutsamhet. Osäkerhet. Mycket vilja och drömmar, drömmar.... A, som var gift och som var 15 år äldre. Som bara kom och tog tag i mig. Jag lät mig svepas med, hade ingen chans och inget val. Han representerade något helt annat än de där jämnåriga, omogna grabbarna från trakten som jag var van vid. Det var fel men tack och lov för A! Han fick mig att resa mig upp och fara i väg. Till Stockholm igen.
35 år sedan
Slutade grundskolan. Fick mitt betyg i hemmasydd jeanskjol. Nästa lördag ses vi igen...
För 5 år sedan
Mitt i relationen med L. Livet malde på och den nedåtgående spiralen hade startat på allvar. Barn. Lågstadietid. Mycket med aktiviteter, köra hit och dit, läxor, föräldraförening. Oron smög sig in på allvar. För lite jobb och så för mycket jobb. Berg- och dalbana på alla plan. Också med L. Var han med eller var han inte med? Diffus. Följde med och anpassade mig. Ovisst, tveksamt, vagt... Allt tog för mycket av min energi. Allt. Tack och lov för skogen och havet, stranden som aldrig tar slut. Joggade, joggade......
För 10 år sedan
Gävle. På många sätt en bra tid. Rolig. Vänner, matlag, umgänge, socialt bättre än någonsin. Ordentligt. Mamma-pappa-barn. E! Tack och lov för E. Och för V!! Orosmolnet var P. Ständigt på väg, aldrig stilla. Som en tegelvägg. Blev alltmer ilsken och avståndstagande. Aldrig riktigt närvarande, varken mentalt eller fysiskt. Det var två år kvar till den stora kraschen när allt tog slut och jag och barnen flyttade långt bort från allt och alla.
För 15 år sedan
Min son V föddes. Fantastiskt och omtumlande. Hela den där grejen med att bli mamma; omställningen, amningen, frustrationen över att inte hinna klä sig och komma ut på promenad innan det blev kväll. Förhållandet, när det var roligt och lätt. När det inte längre gick att kommunicera. Sömnbristen! Glädjen! Sålde med sorg i hjärtat lägenheten på Tavastgatan. Köpte hus i Näsby Park. Härlig tid med barnvagn, nästa barn och goda vänner vid samma sandlåda i över ett år. Jag trodde fortfarande på oss, på familjen. Trots signalerna.
För 20 år sedan
Flyttade tillbaka till Tromsö från Oslo. Vi var inte färdiga, jag och Y. Mörkertid, norrsken, fjäll och dalar. Y och hans lila hus. Det mest intensiva förhållande jag haft. Passionerat och galet, roligt och förödande..nedbrytande. Jag åkte tillbaka för att kunna ta mig därifrån. Det tog 1,5 år.
För 25 år sedan
Snart färdig med utbildningen. Därefter Tromsö. Ersta med S (som senare konverterade till katolicismen och blev nunna) och A (som var bisexuell och hittade sin kärlek, en distriktssköterska under utbildningen. Blev psykolog) Och så jag då......Caféer. Samtal, diskussioner, analyser av människor, företeelser, konst och livet. Konstig musik. Indisk mat. Farmor, lilla farmor! Södermalm, livet runt Mariatorget. Heta, soliga somrar i Båstad. Ångesttid. Men hittade inte ut, hittade inte min väg. Levde mitt liv till hälften. Det var inte jag. Men vem var jag?
För 30 år sedan.
Skåne. På väg att lämna det instängda ungdomslivet bakom mig. Obeslutsamhet. Osäkerhet. Mycket vilja och drömmar, drömmar.... A, som var gift och som var 15 år äldre. Som bara kom och tog tag i mig. Jag lät mig svepas med, hade ingen chans och inget val. Han representerade något helt annat än de där jämnåriga, omogna grabbarna från trakten som jag var van vid. Det var fel men tack och lov för A! Han fick mig att resa mig upp och fara i väg. Till Stockholm igen.
35 år sedan
Slutade grundskolan. Fick mitt betyg i hemmasydd jeanskjol. Nästa lördag ses vi igen...
Kommentarer
Det är kluvet att bryta upp, börja om, finna ny kärlek, tro, tvivla, sörja, flytta igen o.s.v. Det tar så mycket energi. Ibland tänker jag att tänk om jag stannat stilla. Hittat min man, min kärlek i livet tidigare. Kan avundas de som är tryggt förankrade....om du förstår vad jag menar. Tänker att allt hade varit lugnare och bättre då? Men kanske inte ändå? Men det är tufft att börja om Inga.....
Jag har hittat ett festligt mönster i mitt liv när jag ser tillbaka. Av 4 längre förhållanden så är 3 med gängets lustigkurre! Den där som väcker skratt och som alltid säger det som är huvudet på spiken. Jag passar alltså på något sätt ihop med skämtsamma personer trots att jag själv är världens torraste, totalt kass på att berätta historier t.ex.