Sonen är sen till bussen. Eftersom han har ont i sina revben och eftersom jag är glad att ändå få iväg honom till skolan säger jag okej till att skjutsa honom ner till hållplatsen.
Hasar ut till bilen i morgonrock, koskinnstofflor och jacka. Låser upp bildörren, öppnar, sticker in huvudet först och försöker sedan dra in kroppen och benen efter mig. Det går inte. Som om jag aldrig klivit in i en bil tidigare dyker jag på något sätt in i bilen. Eftersom jag dessutom har vänster hand i jackfickan tappar jag så klart balansen och far in med fart och landar med näsan på passargerarsätet, rumpan och i vädret och benen sprattlandes utanför bilen.
Någon fick sig ett gott skratt. Varsågod så mycket!
Normalt sett öppnar man väl dörren, lyfter höger ben och glider ner på rumpan. Så drar man in huvudet sist. Gör inte alla så? Så har jag gjort i de 35 år jag haft körkort och bil! Varför gjorde jag nu så här?
Försökte tänka efter om jag drömt att jag red eller planerade att rida, som att jag skulle kunna förklara mitt beteende med att jag trodde att jag satt upp på en häst! (jajaja......)
Men nej. Jag hade inte tankarna på något alls, ingenting annat än att sonen skulle hinna med 07.14-bussen faktiskt. Fast kanske mitt undermedvetna hann tänka att jag borde skrapa bort isen från vindrutan och på något sätt lyckades sträcka mig in efter isskrapan samtidigt som jag tog beslutet att sätta mig och starta bilen först......Kanske.
Påminns om den gången för flera år sedan när jag hämtat barnen i skolan. Svänger iväg för att köra hemåt, samma väg som jag kört så många gånger. Den här gången fortsätter jag att svänga och svänger en gång till, in på cykelvägen som går längs stranden. Först då reagerar alla... Frustande backar vi tillbaka och jag hör mig själv säga till mitt försvar: "Ja, men det var nog för att jag trodde att vi cyklade" eftersom vi faktiskt lika ofta cyklade sträckan mellan skolan och hemmet....
Men ändå....."vissling"
Varsågoda, den där bjöd jag just också på.
Hasar ut till bilen i morgonrock, koskinnstofflor och jacka. Låser upp bildörren, öppnar, sticker in huvudet först och försöker sedan dra in kroppen och benen efter mig. Det går inte. Som om jag aldrig klivit in i en bil tidigare dyker jag på något sätt in i bilen. Eftersom jag dessutom har vänster hand i jackfickan tappar jag så klart balansen och far in med fart och landar med näsan på passargerarsätet, rumpan och i vädret och benen sprattlandes utanför bilen.
Någon fick sig ett gott skratt. Varsågod så mycket!
Normalt sett öppnar man väl dörren, lyfter höger ben och glider ner på rumpan. Så drar man in huvudet sist. Gör inte alla så? Så har jag gjort i de 35 år jag haft körkort och bil! Varför gjorde jag nu så här?
Försökte tänka efter om jag drömt att jag red eller planerade att rida, som att jag skulle kunna förklara mitt beteende med att jag trodde att jag satt upp på en häst! (jajaja......)
Men nej. Jag hade inte tankarna på något alls, ingenting annat än att sonen skulle hinna med 07.14-bussen faktiskt. Fast kanske mitt undermedvetna hann tänka att jag borde skrapa bort isen från vindrutan och på något sätt lyckades sträcka mig in efter isskrapan samtidigt som jag tog beslutet att sätta mig och starta bilen först......Kanske.
Påminns om den gången för flera år sedan när jag hämtat barnen i skolan. Svänger iväg för att köra hemåt, samma väg som jag kört så många gånger. Den här gången fortsätter jag att svänga och svänger en gång till, in på cykelvägen som går längs stranden. Först då reagerar alla... Frustande backar vi tillbaka och jag hör mig själv säga till mitt försvar: "Ja, men det var nog för att jag trodde att vi cyklade" eftersom vi faktiskt lika ofta cyklade sträckan mellan skolan och hemmet....
Men ändå....."vissling"
Varsågoda, den där bjöd jag just också på.
Kommentarer