Ännu en period när jag inte lyckats skriva en rad, varken här eller till mina andra "skrivlådor". Flackande tankar, känt mig halv en hel vecka. Det har smugit sig på.. Förr hade jag alltid sån koll. Visste exakt vad som hände i kroppen och varför. Nu, efter "smällen" för snart ett år sedan vet jag inte längre vad som är vad. Illamående och huvudvärk i några dagar är inte längre självklart ett virus. Det kan lika gärna vara tänderna, ryggen eller en mental kräkreflex.. Skit samma men det är ju bra att veta om man skall ta en kur pencillin, gå till ryggkvackar´n, svälja lite extra B-vitaminer eller beställa en dubbeltid till terapeuten.
Som ett frågetecken väntar jag på svar. Tänker att jag får ta till ett nytt grepp, att det kanske blir bättre om jag bara går här hemma och sjavar ett par dagar. Tar ett beslut att lägga ner allt. Som om jag hade feber, vilket jag aldrig har, men just därför. Då är det okej att inte göra någonting alls.
Så, jag stänger av. Befriande i sig så länge det inte kommer någon på besök. Håret i en stripig hästsvans och skönaste mest urtvättade mjukiskläderna på. Promenerar inte, tränar inte, lagar inte mat, gör ingenting alls. Köper färdigkäk, låter ungarna dricka coca-cola både fredag, lördag och söndag. Såsar omkring till lugn, långsam musik, rör mig som i ultradapid och tänker att äh, vem bryr sig? Känner att töckenet i hjärnan blir allt mer ogenomträngligt. Orkar till sist inte ens svara i telefon eller gå med soporna.
Söndag kväll är jag rätt nöjd med mig själv. Det har lyckats. Jag har lyckats med att bara sjava omkring som en zoombie i över ett dygn, något som var otänkbart för ett år sedan. Det har nog sina poänger med att vara totalt oduglig, slapp och lat ibland. Nolla sig själv. Känna hur kroppen värker efter för många timmar i sängen och soffan. Upptäcker att jag längtar till i morgon. Till vardagen, till strukturen, gymet, promenaden, duschen och vilan i kroppen efteråt. Jag längtar efter att få skärpa sinnet vid datorn och att få jobba en liten stund.
Får hoppas på att jag startar i morgon bitti då!?
Som ett frågetecken väntar jag på svar. Tänker att jag får ta till ett nytt grepp, att det kanske blir bättre om jag bara går här hemma och sjavar ett par dagar. Tar ett beslut att lägga ner allt. Som om jag hade feber, vilket jag aldrig har, men just därför. Då är det okej att inte göra någonting alls.
Så, jag stänger av. Befriande i sig så länge det inte kommer någon på besök. Håret i en stripig hästsvans och skönaste mest urtvättade mjukiskläderna på. Promenerar inte, tränar inte, lagar inte mat, gör ingenting alls. Köper färdigkäk, låter ungarna dricka coca-cola både fredag, lördag och söndag. Såsar omkring till lugn, långsam musik, rör mig som i ultradapid och tänker att äh, vem bryr sig? Känner att töckenet i hjärnan blir allt mer ogenomträngligt. Orkar till sist inte ens svara i telefon eller gå med soporna.
Söndag kväll är jag rätt nöjd med mig själv. Det har lyckats. Jag har lyckats med att bara sjava omkring som en zoombie i över ett dygn, något som var otänkbart för ett år sedan. Det har nog sina poänger med att vara totalt oduglig, slapp och lat ibland. Nolla sig själv. Känna hur kroppen värker efter för många timmar i sängen och soffan. Upptäcker att jag längtar till i morgon. Till vardagen, till strukturen, gymet, promenaden, duschen och vilan i kroppen efteråt. Jag längtar efter att få skärpa sinnet vid datorn och att få jobba en liten stund.
Får hoppas på att jag startar i morgon bitti då!?
Kommentarer