Varför är vi så faschinerade av en människas ålder? Fast jag inte vill och inte bryr mig dyker alltid frågan upp, undrar hur gammal hon eller han är??
När vi är födda och exakt hur gamla vi är spelar stor roll för vår självuppfattning, identitet, möjligheter i samhället, vissa relationer, tilltro och hur vi värderas politikskt, personligt och ekonomiskt.
Varför tänker jag så mycket på min ålder. Det har börjat nu, nyligen, kanske för exakt 1 år sedan. Innan dess brydde jag mig inte alls. Har alltid känt mig ung och frisk. Samma status liksom hela tiden. Har alltid fått höra att jag ser yngre ut. Då var det nästan ballt att fylla 40! No big deal! Jag ser bättre ut och känner mig både smartare och trevligare än när jag var 20.
Sen fyllde jag 41, fortfarande en baggis som knappt noterades. Så följde 42, 43 och 44. Helt okej. 45, ja då. 46, 47 och 48.....men vänta nu. Stopp nu börjar jag vackla. Det går för fort, nu behöver jag lite andrum. Men nej nej, innan jag hinner ta nästa andetag skall jag fylla 49.
Vad är det för en ålder. 49? Det är jävligt gammalt det! Hur rimmar det med vad jag ser i spegeln och hur jag känner mig. Inser att jag åldersmässigt räknas som mer än medelålders (åh, nej!) snart i klimakteriet (inte i närheten!) och på väg utför (vad menar jag??)
Ser några gamla skolkamrater med breeeda höfter, runda midjor, järngrått hår och åderbråck under sommarklänningen. Tänker smått desperat att något måste vara fel. Hur ser jag själv ut egentligen? Är jag också en kärring, tant fast jag inte fattat det? Går hem och tar desperat några självutlösande bilder med digitalkameran. Granskar bilderna med lupp. Nä, det funkar rätt bra än, jag har varken åderbråck, grått hår eller övervikt. Så länge jag inte zoomar in ansiktet eller händerna så bör jag väl vara förhållandevis nöjd, när det gäller min ålder alltså. Men det är inte längre ballt att bli äldre.
Talar högt med mig själv; "Du har nog inga tantanlag" Ändå blir jag inte lugnad. Vid min ålder BÖR man ha det ordnat runt sig, vara i ett stabilt förhållande, ha god ekonomi, utflugna barn, äga sitt boende, jobba max halvtid och ha en stabil umgängeskrets med likartade förhållanden. Kan man fortfarande jogga eller vandra över en brant ås som jag gör, fortfarande ha korta kjolar ibland eller tajta jeans, lyssna på hög musik, plugga på högskolan och drömma om en ny yrkeskarriär? Fortfarande vänta på sin stora kärlek kanske?? Jag vill inte ha mintgrön jacka för att hitta den i hallen (citat Coola Morsan), tyska tantskor eller höga pösjeans. Tanterna under min uppväxt hade små dukar på alla bord, prydnadssaker och syntetblommor i små pottor och krukor. Jag gillar inte sånt, vill inte heller läsa Året Runt eller Allers. Något är fel.
Definitivt fel och jag får inte ordning på tankarna. Jag passar inte som 49-åring och blivande 50-åring. Det gör mig både lättad och orolig.
När vi är födda och exakt hur gamla vi är spelar stor roll för vår självuppfattning, identitet, möjligheter i samhället, vissa relationer, tilltro och hur vi värderas politikskt, personligt och ekonomiskt.
Varför tänker jag så mycket på min ålder. Det har börjat nu, nyligen, kanske för exakt 1 år sedan. Innan dess brydde jag mig inte alls. Har alltid känt mig ung och frisk. Samma status liksom hela tiden. Har alltid fått höra att jag ser yngre ut. Då var det nästan ballt att fylla 40! No big deal! Jag ser bättre ut och känner mig både smartare och trevligare än när jag var 20.
Sen fyllde jag 41, fortfarande en baggis som knappt noterades. Så följde 42, 43 och 44. Helt okej. 45, ja då. 46, 47 och 48.....men vänta nu. Stopp nu börjar jag vackla. Det går för fort, nu behöver jag lite andrum. Men nej nej, innan jag hinner ta nästa andetag skall jag fylla 49.
Vad är det för en ålder. 49? Det är jävligt gammalt det! Hur rimmar det med vad jag ser i spegeln och hur jag känner mig. Inser att jag åldersmässigt räknas som mer än medelålders (åh, nej!) snart i klimakteriet (inte i närheten!) och på väg utför (vad menar jag??)
Ser några gamla skolkamrater med breeeda höfter, runda midjor, järngrått hår och åderbråck under sommarklänningen. Tänker smått desperat att något måste vara fel. Hur ser jag själv ut egentligen? Är jag också en kärring, tant fast jag inte fattat det? Går hem och tar desperat några självutlösande bilder med digitalkameran. Granskar bilderna med lupp. Nä, det funkar rätt bra än, jag har varken åderbråck, grått hår eller övervikt. Så länge jag inte zoomar in ansiktet eller händerna så bör jag väl vara förhållandevis nöjd, när det gäller min ålder alltså. Men det är inte längre ballt att bli äldre.
Talar högt med mig själv; "Du har nog inga tantanlag" Ändå blir jag inte lugnad. Vid min ålder BÖR man ha det ordnat runt sig, vara i ett stabilt förhållande, ha god ekonomi, utflugna barn, äga sitt boende, jobba max halvtid och ha en stabil umgängeskrets med likartade förhållanden. Kan man fortfarande jogga eller vandra över en brant ås som jag gör, fortfarande ha korta kjolar ibland eller tajta jeans, lyssna på hög musik, plugga på högskolan och drömma om en ny yrkeskarriär? Fortfarande vänta på sin stora kärlek kanske?? Jag vill inte ha mintgrön jacka för att hitta den i hallen (citat Coola Morsan), tyska tantskor eller höga pösjeans. Tanterna under min uppväxt hade små dukar på alla bord, prydnadssaker och syntetblommor i små pottor och krukor. Jag gillar inte sånt, vill inte heller läsa Året Runt eller Allers. Något är fel.
Definitivt fel och jag får inte ordning på tankarna. Jag passar inte som 49-åring och blivande 50-åring. Det gör mig både lättad och orolig.
Kommentarer
P.s, du verkar ha en skön blogg, och nu har du en återkommande besökare, kastar in ett bokmärke :) d.s
Det verkar som du har lite ork kvar till maj!
Jag kommer ner och tänder grillarna!
(vi får väl fira vårens ankomst om vi inte ska fokusera på åldrar)
K.J. (44 och ett halvt)
2) J: Det behövs inga grillar, det räcker med champagne! För VÅREN måste absolut firas...möjligen en liten skål då, för att jag går i bräschen för er andra i kusinflocken.
www.annaamattsson.blogg.se
Nike
PS) Tack, kommer och hälsar på!