Sitter i mörkret och bara myser. Gör ofta så. När barnen har lagt sig och det äntligen är tyst i huset, då smyger supermorsan sig fram till sitt stora fönster med en liten besk jävel i sin ena hand. Här kan jag sitta i lugnet och titta ut över mitt lilla samhälle, mot mörket som är först havet och sen natthimlen där det i dag syns fler stjärnor än vanligt. Jag drar filten om mig och sätter fötterna mot fönsterkarmen. Känner värmen från elementet underifrån, zippar lite på cognacen och trivs med mig själv. Lite svaga toner från Lhasa i bakgrunden. Går förbi datorn på väg mot sängen...tänkte egentligen bara stänga av men kan inte hålla fingrarna från tangenterna. Några ord bara, för att förmedla en harmonisk, lugn liten stund. Godnatt.
När jag var 12 deltog jag i en hopptävling. Jag red en häst jag aldrig ridit tidigare. En stor fux som mitt i varje språng knyckte till med nacken, uppåt. S:t Göran var svårriden och ridläraren frågade mig säkert tre gånger om jag verkligen skulle vara med i lätt B (där hindrena låg på sådär 120 om jag inte minns fel) Vi fick alltså inte välja häst utan tilldelades pålle efter ett lottsystem. För mig var det inga problem. Vaddå? Varför skulle inte jag?? Det var helt självklart och jag förstod inte de som ifrågasatte om jag inte i stället skulle vara med i lätt A, där jag fick ha min lite mindre och säkrare pålle som jag var van vid, Spjuver! Nähä, lätt B lät coolare. Det var ett självklart val. Lika självklart som att hoppa från högsta trampolinen i Råckstabadets inomhusbassäng, som att leka med de svarta barnen på gatan i Sfax, som att cykla nedför grusvägen på Ingla Gård på en cykel jag inte nådde upp till sadeln på. Ingen av det här gick så bra. Det blev både magplask och sönderskra
Kommentarer