Det här hade gjort sig på film. Eller - ibland är verkligheten bättre än filmen..
Jag var 30 och mitt i en av de mer kaotiska kriserna med vildhjärnan uppe i norr. Jag flydde ut i natten till väninna Helen, en vacker öländska, mansslukerska och en otroligt inspirerande, tokig väninna. Hon och senastes älskaren, en narkosläkare som såg ut som en grekisk gud, släppte in mig, gav mig en cognak och enades om att jag behövde skaka av mig mina bekymmer. De packade en ryggsäck, placerade oss i en bil och drog ut mot öarna, bort från Tromsö. Klockan var ca 01 och midnattsolen färgade de snöklädda fjälltopparna rosa, orange och turkost.
Karl Johans Nese är det näst högsta fjället i hela området. På håll har det formen som den gamle kungens näsa, se bilderna ovan. Näsan sticker upp och kan ses från alla håll, även inifrån staden. Den grekiske guden parkerade sin bil och påbörjade stigningen uppåg med sitt harem efter sig. - Jag kan säga att ingen var klädd för den uppgift som nu följde.
Vi gick och gick. Den vältränade guden höll ett högt tempo och hela situationen var så fantastisk så av det fick jag den kraft jag behövde. Omtumlad av Y:s vrede, cognacen, den vackra naturen, gudens vältrimmade rumpa ovanför mig och av äventyret höll jag takten. Vi gick i en timme, vi gick i två. Det blev allt brantare, men vi klagade inte. Det blev ännu brantare, isigare och att vi inte slant och for bakåt var nog mest ett under... Solen steg långsamt men fanns fortfarande bakom fjället, vi klättrade i skuggsidan mot väst. Jag vet att jag en gång vände mig om men insåg att det var bättre att bara titta den dm rakt fram in mot isväggen där jag försiktigt klättrade uppåt. Guden använde nu en ishacka som han slog hål i väggen med. Där kunde vi sätta våra fötter när vi stretade uppåt. Ingen hade vantar, jag använda naglarna för att hålla mig fast, guden klättrade spänstigt och vant. Vi hängde på. Vet inte hur länge vi klamrade oss fast vid den där isväggen men plötsligt slog en stark låg sol oss rakt i ansiktet, bländande och varm. Vi hade nått toppen. Det var hisnande och i ren extas dansade vi och sjöng midnattsolens och näsans sång där uppe. Klockan var närmare halv 4 på morgonen när vi slog oss ner för att njuta av en himmelsk utsikt. En mäktig stund, högst upp på Karl Johans Näsa. Utsikten var hisnande över alla dessa fjäll och långt där ute, havet! En havsörn cirklade avvaktande runt oss. Härifrån var jorden rund som ett klot. Vi åt färska räkor och drack te. Guden höll sina armar runt oss och vi förstod att inget ont skulle kunna hända. Vi var trygga här i himmelriket!
Långt om länge var vi tvungna att inse att vi nu skulle ta samma väg igen, fast denna gång nedför. Trötta och skakiga klättrade vi så baklänges nedåt, samma hål i isväggen användes för samma fötter. Väl nere för den brantare delen plockade Guden upp 3 stora svarta sopsäckar. -Hoppa i! - och så vi gjorde. Sedan bar det av. Vi kanade nedför fjällsluttningen i mjuk pudersnö, allt var så rykande vitt att det gick inte att förstå hur fort vi åkte. När vi planade ut kände jag mig alldeles lycklig över all upplevelse och allt skrik och skratt där vi for utför fjället som 3 svarta plastbollar.
Tack Guden för den upplevelsen och tack Helen "wherever you are these days" . Jag glömmer er aldrig!
Kommentarer