1984.
Reste till Tromsö. Skulle det bara bli Norge fick det bli längst bort. Egentligen längtade jag till värmen, söderut.
Började på en hjärtobservationsavdelning. Hit fördes patienterna när de var lite bättre, låg vägg i vägg med intensivavdelningen. Mest hjärtinfarkter. Kvällstid var vi två sjuksköterskor.
Här var jag i 8 månader. Vi återupplivade och försökte återuppliva, hela tiden. Det var hysteriskt, larmet gick konstant. Samtliga patienter gick med övervakning. De gånger vi fick bryta upp toalettdörren och dra ut någon med stillestånd var otaliga. Ofta var det män. Stora män. Vi slet, vi mycket mindre kvinnliga sköterskor. Ett, två tre - lyyft. Under med hjärtbrädan, upp i sängen och tryck, TRYCK. En-två-tre-fyra-fem. På med masken, blås. BLÅS.. Larmet tjöt. Oftast lyckades vi inte, men ibland gick det. Tills det var dags nästa gång.
Så minns jag det. Kanske någon blev frisk till och med, men i mitt minne dog alla. Personalen var underbar!
Minne nr. 1:
Patienten, en gammal fiskegubbe från en nordnorsk fjord, låg i sin säng efter en massiv hjärtinfarkt. Hans dialekt var ... svår. Nordnorskan var "peace of cake" jämfört med det här!
Här kommer vi in, två sköterskor i vitt. Gubben har syrgasmask, kateter, dropp och halvligger upp mot en massa kuddar. Han är blek, nästan inte vid medvetande och hänger snett. Jag, den svenska unga sjuksköterskan, säger med hög röst (eftersom jag antog att han hörde dåligt eller inte alls) : -"JAG SKALL BARA RÄTTA TILL KUDDARNA LITE FARBROR"
För någon sekund stannade rummet. Min norska kollega for frustande ut ur rummet. Gubben drog efter andan, han blev genomskinlig och började skaka. Jag tänkte att "Nu dör han". Trodde han krampade så jag larmade för att få hjälp.
Gubben klarade sig men tittade skeptiskt på mig och höll krampaktigt i täcket varje gång jag kom in i hans rum efter det.
Varför? Jo, i hans land är kuddar synonymt med - testiklar!
Reste till Tromsö. Skulle det bara bli Norge fick det bli längst bort. Egentligen längtade jag till värmen, söderut.
Började på en hjärtobservationsavdelning. Hit fördes patienterna när de var lite bättre, låg vägg i vägg med intensivavdelningen. Mest hjärtinfarkter. Kvällstid var vi två sjuksköterskor.
Här var jag i 8 månader. Vi återupplivade och försökte återuppliva, hela tiden. Det var hysteriskt, larmet gick konstant. Samtliga patienter gick med övervakning. De gånger vi fick bryta upp toalettdörren och dra ut någon med stillestånd var otaliga. Ofta var det män. Stora män. Vi slet, vi mycket mindre kvinnliga sköterskor. Ett, två tre - lyyft. Under med hjärtbrädan, upp i sängen och tryck, TRYCK. En-två-tre-fyra-fem. På med masken, blås. BLÅS.. Larmet tjöt. Oftast lyckades vi inte, men ibland gick det. Tills det var dags nästa gång.
Så minns jag det. Kanske någon blev frisk till och med, men i mitt minne dog alla. Personalen var underbar!
Minne nr. 1:
Patienten, en gammal fiskegubbe från en nordnorsk fjord, låg i sin säng efter en massiv hjärtinfarkt. Hans dialekt var ... svår. Nordnorskan var "peace of cake" jämfört med det här!
Här kommer vi in, två sköterskor i vitt. Gubben har syrgasmask, kateter, dropp och halvligger upp mot en massa kuddar. Han är blek, nästan inte vid medvetande och hänger snett. Jag, den svenska unga sjuksköterskan, säger med hög röst (eftersom jag antog att han hörde dåligt eller inte alls) : -"JAG SKALL BARA RÄTTA TILL KUDDARNA LITE FARBROR"
För någon sekund stannade rummet. Min norska kollega for frustande ut ur rummet. Gubben drog efter andan, han blev genomskinlig och började skaka. Jag tänkte att "Nu dör han". Trodde han krampade så jag larmade för att få hjälp.
Gubben klarade sig men tittade skeptiskt på mig och höll krampaktigt i täcket varje gång jag kom in i hans rum efter det.
Varför? Jo, i hans land är kuddar synonymt med - testiklar!
Kommentarer