Han fick mig ner på knä. Hans vrede, hans hårda ord fick mig att vika mina ben i snön. Där, på sluttningen på väg upp mot "Tind" släckte han ljuset för mig, ännu en gång. Han lät mig sitta, höjde sig över mig och hans frustration smattrade ner mot mig, fick mig att lägga kinden mot den kalla snön. Kommer ihåg att jag tittade förbi honom, ner mot dalen där vattnet glittrade. Kontrasternas land, så oändligt vackert. Han gick några steg, vände sig om, lång och stolt. Han sa "goodbye Hiroshima, goodbye" Så gick han. Jag satt kvar och såg honom försvinna upp mot toppen av fjället. Till sist var han bara som en liten svart prick mot den vita snön. Solen gassade och jag reste mig, snubblade ner mot fjällhissen men valde, omtöcknad som jag var, att till fots ortsätta ner för den brantare delen av fjället. Jag ömsom rasade, ömsom voltade ner mellan småbjörk och buskar som dock bidrog till att mildra min framfart något. Minns känslan. Vad skulle nu hända? Skulle jag åka därif