Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från september, 2006

Så vackra !!

Karl Johans Näsa

Det här hade gjort sig på film. Eller - ibland är verkligheten bättre än filmen.. Jag var 30 och mitt i en av de mer kaotiska kriserna med vildhjärnan uppe i norr. Jag flydde ut i natten till väninna Helen, en vacker öländska, mansslukerska och en otroligt inspirerande, tokig väninna. Hon och senastes älskaren, en narkosläkare som såg ut som en grekisk gud, släppte in mig, gav mig en cognak och enades om att jag behövde skaka av mig mina bekymmer. De packade en ryggsäck, placerade oss i en bil och drog ut mot öarna, bort från Tromsö. Klockan var ca 01 och midnattsolen färgade de snöklädda fjälltopparna rosa, orange och turkost. Karl Johans Nese är det näst högsta fjället i hela området. På håll har det formen som den gamle kungens näsa, se bilderna ovan. Näsan sticker upp och kan ses från alla håll, även inifrån staden. Den grekiske guden parkerade sin bil och påbörjade stigningen uppåg med sitt harem efter sig. - Jag kan säga att ingen var klädd för den uppgift som nu följde. Vi gick

Farväl stranger

Nu vet jag. Det var 3 saker! Ett, två och tre. Inte en. Det var flera stopp.. Det här vill jag inte. Han försökte i allafall hålla mig utanför. Jag fick en slags förklaring, samtidigt får jag en otroligt varm och nära omfamning... Förvirrad men lugn. Skrivit och berättat... han vet att jag inte kan möta honom förrän han kan möta mig reservationslöst, utan andra inblandade, varken rent fysiskt eller som en mental spärr. Lyssnar på Katie Meluah. Hon sjunger "I cried for you".. Sorgset inser jag att jag inte kommer att kunna närma mig den man som jag delat en tät och laddad, kärleksfull skriftväxling med i över en månad. Han fick mig att börja tro på något som jag inte trodde var möjligt... Och, det var det tydligen inte heller...

Till Hanne

Hej Hanne! Du har kommit rätt, välkommen till min "avstjälpningsplats", min virtuella kompis eller mitt eget självutlämnande rum! Sköt om dig, vad snäll mot dig själv och kom ihåg att det är förbjudet att omge sig med människor som bara tar energi utan att ge någon tillbaka... Kram

M

Konstigt, men plötsligt, flera gånger varje dag, växer värmen inom mig Jag känner hur hjärtat slår fortare, jag stannar till och känner din närvaro !??

"Lawrence of Arabia"

Jag fick för en månad sedan veta att jag ärvt "en summa" av min nordnorska kärlek från 80-talet. Kanske borde jag blivit förvånad, men det blev jag inte. Mer av en "jajustdet"-känsla infann sig för inte var "summan" (som jag inte vet värdet av än) bara en summa utan en summa inklusive medföljande instruktioner till. Såklart, än i dag vill han försöka kontrollera mig kanske.. Eller, jag vet att han på sitt sätt någonstans, på sitt sätt faktiskt älskade mig. Jag förstår, hans sista ord till mig kommer att berätta något. Kanske är det hans sätt att be mig om förlåtelse och visa sin svunna kärlek..Jag vet inte vad "instruktionerna" innebär men hans dotter B. försäkrade mig om att det bara var "söte" sådana.. I dag känner jag en slags ömhet för mannen som kunde varit tvilling med Peter O´Toole så som han framstod i storfilmen "Lawrence of Arabia", för övrigt Y:s favoritfilm (såklart) Han var som landskapet han levde i, höga berg oc

"Goodbye Hiroshima, goodbye"

Han fick mig ner på knä. Hans vrede, hans hårda ord fick mig att vika mina ben i snön. Där, på sluttningen på väg upp mot "Tind" släckte han ljuset för mig, ännu en gång. Han lät mig sitta, höjde sig över mig och hans frustration smattrade ner mot mig, fick mig att lägga kinden mot den kalla snön. Kommer ihåg att jag tittade förbi honom, ner mot dalen där vattnet glittrade. Kontrasternas land, så oändligt vackert. Han gick några steg, vände sig om, lång och stolt. Han sa "goodbye Hiroshima, goodbye" Så gick han. Jag satt kvar och såg honom försvinna upp mot toppen av fjället. Till sist var han bara som en liten svart prick mot den vita snön. Solen gassade och jag reste mig, snubblade ner mot fjällhissen men valde, omtöcknad som jag var, att till fots ortsätta ner för den brantare delen av fjället. Jag ömsom rasade, ömsom voltade ner mellan småbjörk och buskar som dock bidrog till att mildra min framfart något. Minns känslan. Vad skulle nu hända? Skulle jag åka därif

Musmord

Gick för att väcka barnen. Klockan var 06.30. Hittade antingen Ester eller Sigrid död på mattan i vardagsrummet. Skrek till och rusade in i min dotters rum. Buren var tom. Ingen av mössen var där. I fåtöljen låg en trött och mätt katt! Oh dear.., väckte dottern som bröt samman. De små natalmössen gjorde sin entré för bara 4 dagar sedan. Dessförinnan hade vi provat med vanliga vita möss men de stank så jag tvingade henne att byta sort. Nu var det äntligen lugn, alla var nöjda. Katastrof. Berättade inte om den hittade musen. Fann efter ett tag blodspår och tecken på vad som försigåtts. Nu kan min dotter inte vara i sitt rum. Säger att -"ett mord har begåtts där"

Långt kvar??

Långt kvar...i dag känner jag att jag har långt kvar. Men långt till vad. Till en fulländad tillvaro där en perfekt tajming i agendan får mitt liv att sväva fram som en mild havsbris en sommarkväll.. Det kanske inte är jag. Jag är mer som en virvlande otyglad bäck som delar sig och ofta skapar nya vägar då inte de gamla räcker till. Jag kan inte sväva. Ändå stressar det livet mig. Jag är för odisciplinerad och okoncentrerad för att styra upp mitt liv, än efter mer än 4 månader. Skapa rutiner. Det enda jag åstadkommit är en korg i hallen. Där skall mina ting läggas, men gör de det? Klarar inte att leva med mig själv? Vem skall jag då leva med? Skall jag bli någon annan, som jag kan hantera?

Min historia 4 - om en nordnorsk kärlek

Jag levde med Y i nästan 6 år.  I dag, med avståndets och tidens hjälp har jag en annan förståelse för honom. Jag kan även känna ömhet och sorgset vedmod över att det blev som det blev. Y. är död. Han gick ut på taket för att spänna fast presenningen över den lilla balkongen som höll på att renoveras. Han klättrade, som han alltid gjort, ut genom ett fönster, balanserade fram på takkanten fram mot balkongen. Huset, ett sekelskifteshus i gult trä kände han väl. Men den här förmiddagen gick det snett. Han slant, tappade balansen och föll handlöst de ca 9-10 metrarna ner på den stenbelagda innergården. Y skulle inte falla. Han kunde cykla enhjuling runt hela öya. Han var ofta uppe på taket. Han var ju lite akrobat. Han levde när ambulansen kom men dog strax efter ankomst till sjukhuset. Det är snart exakt ett år sedan. B. ringde och berättade. Hans dotter är 25 år i dag !!! Hon var 4 när jag blev hennes extramamma. Det är fantastiskt att ha fått ny kontakt med henne. Tänk att jag har

M

Min vän F. säger att -"Nej, låt bli, inte en ny man än, inget flirtande" Jag begriper det. Men vad göra? Förstår inte varför det är så mysigt med den här kontakten som jag inte kan motstå. Han skriver så jag dras in i datorn. Suck, jag vet inte. Men jag går på magkänslan. Det har hur som helst varit tråkigt och ledsamt så länge. Jag kanske är mer bearbetad än jag själv tror. Det är som det är. M. gör mig så glad! Skall inte förvänta mig något alls men just nu njuter jag av det lilla som är, som spirar och lyfter min dag.

Tur med Otur

Har hittat ett nytt sätt att andas. Otur! När han höjer sitt huvud och spänner varje muskel i sin kropp sätter jag mig tillrätta, känner hur bakändan dras in och så - bär det i väg. Vi töltar! Eller, jag åker häst. Bekvämt och blir efter en stund aningen sömnigt. I allafall för en gammal hästtjej som jag. Slutade rida någon gång vid tiden när jag fick barn. Tröttnade på att fara runt på en programmerad ridskolehäst och kunde ingen egen ha. Vad jag ville och fortfarande vill, det är att i rasande fart spränga fram över skog och mark, upp och ner, över hinder. Full fart alltså, på ett ivrigt fullblod helst. Och, hur bra är det? Över 40, småbarnsmamma och lite otränad. Jag har inte råd att bryta alla ben i hela kroppen eller ens bara en arm. Så jag lät bli att rida helt. Tills nu. Jag har träffat Otur, en 11 årig, isabellafärgad islänning. Ser lika vild ut som naturen han kommer i från. Och, det här är inte så dumt. Vi "spränger" inte fram, men visst går det undan ibland, även i

Du borde sluta fega runt vattnet...

Jag har fått ännu en melodi - känner mig uppskattad av någon... Såg en annans cykel i dag. Irritation. Är jag på väg in i nästa fas? Blev irriterad över att dina cirklar tydligen fortsätter att snurra runt samma gamla axel. Arg över att jag inte slutade tro på dig tidigare. Besviken över att du inte var så stor inombords som du är på ytan. Du går runt sjön och inbillar dig att du trivs. Du vågar dig inte ut på den tunna isen av rädsla att den brister. Och då, då har du ingen kontroll längre. Du vet inte vad som händer eller vad som finns under ytan, det som inte syns i det mörka vattnet. Allt du gör är att titta över kanten ibland, du ser det du ser och är nöjd. Sen fortsätter du på din invanda stig... Tillit. Du skulle få känna tillit. Finn tillit till dig själv, börja med det så kommer du att kunna känna tillit till en annan människa sen. Dyk! Du behöver ingen flytväst, ta på dig en snorkel om du är osäker. Men det håller. Ring en dykinstruktör, du behöver en hand som vägleder dig på

En liten historia

1984. Reste till Tromsö. Skulle det bara bli Norge fick det bli längst bort. Egentligen längtade jag till värmen, söderut. Började på en hjärtobservationsavdelning. Hit fördes patienterna när de var lite bättre, låg vägg i vägg med intensivavdelningen. Mest hjärtinfarkter. Kvällstid var vi två sjuksköterskor. Här var jag i 8 månader. Vi återupplivade och försökte återuppliva, hela tiden. Det var hysteriskt, larmet gick konstant. Samtliga patienter gick med övervakning. De gånger vi fick bryta upp toalettdörren och dra ut någon med stillestånd var otaliga. Ofta var det män. Stora män. Vi slet, vi mycket mindre kvinnliga sköterskor. Ett, två tre - lyyft. Under med hjärtbrädan, upp i sängen och tryck, TRYCK. En-två-tre-fyra-fem. På med masken, blås. BLÅS.. Larmet tjöt. Oftast lyckades vi inte, men ibland gick det. Tills det var dags nästa gång. Så minns jag det. Kanske någon blev frisk till och med, men i mitt minne dog alla. Personalen var underbar! Minne nr. 1: Patienten, en gammal fisk