Nu har jag gjort mina solhälsningar. 6 st. Det räcker, en söndagsmorgon, för att få igång kroppen och förbereda mig mentalt inför fortsättningen. Eftersom jag nästan alltid vaknar med ett brus av "måsten" och "rädsla att inte hinna" i skallen, funkar lite yoga för att stänga av för att sedan, mer konstruktivt, slå på strömbrytaren igen.
Yoga. Någongång runt 1983 anmälde jag mig till min första yogakurs. Centret var beläget i en lägenhet på Sveavägen. Jag tog trapporna upp och möttes i dörren av en mager man med långt, blont och lockigt hår. Han var klädd i orange plyschkläder; tröja och byxor och tassade barfota före mig in i ett nästan helt nedsläckt rum.
Vi var ungefär 15 personer. Lektion nummer 1 började med att vi uppmanades lägga oss ner på rygg. Med händerna över magen skulle vi så föreställa oss vår egen födelse. Jaha. Efter 10 minuter när alla fötts till denna jord skulle vi dra upp fötterna mot låren i lotusställning. Men inte nog med det. Vi skulle gå upp på knäna och promenera omkring sådär i ett helt nedsläckt och kolsvart rum. När vi stötte ihop med någon, och det gjorde man ju hela tiden, skulle vi bara känna tillit och kärlek.
Herre Gud. Vi ramlade och famlade oss fram bland främlingar. Hur kunde jag vara säker på att bli bemött med kärlek när jag tappade balansen och satte en armbåge i sidan på någon där i mörkret.
Det var lektion 1. Sen gick jag hem och gick aldrig mer tillbaka. Skrämd av tillitsövningarna och över att inte ha kunnat föreställa mig min egen födelse. Kanske fanns jag inte ens? Bara inbillade mig?
Inte förrän 20 år senare vågade jag prova igen. Den här gången hette det ashtanga yoga och kursen var upplagd så att man tränade 1,5 h/dag i 5 dagar. Efter första dagen var jag trött men okej. Efter den andra kunde jag inte gå, efter dag 3 inte röra mig. Dag 4 insåg jag förundrat att trots att kroppen värkte och ömmade klarade jag hela passet. Dag 5 började det hända saker i både kropp och själ.
Men...1,5h/dag. Det går bara inte. Min starka och böjliga instruktör Karin Björkegren berättade att hon gick upp 1,5 h tidigare varje morgon för att hinna yoga själv innan hon tog itu med sin dag. För mig som ändå har svårt att få ihop tillräckligt med sömn funkar inte det. Jag hade antagligen mått bra av mer yoga. Antagligen. Frågan är hur knän och handleder hade mått i längden.
Så, jag blev en sporadisk yogautövare. Kompromissyogar och tar så ofta jag hinner och har lust en kvart med solhälsningar när jag vaknat. Jag blir mjukare i kroppen och att säga godmorgon till sig själv och till dagen är bra. Att medvetandegöra sig själv och sin nya dag. Det här är ett sätt.
Yoga. Någongång runt 1983 anmälde jag mig till min första yogakurs. Centret var beläget i en lägenhet på Sveavägen. Jag tog trapporna upp och möttes i dörren av en mager man med långt, blont och lockigt hår. Han var klädd i orange plyschkläder; tröja och byxor och tassade barfota före mig in i ett nästan helt nedsläckt rum.
Vi var ungefär 15 personer. Lektion nummer 1 började med att vi uppmanades lägga oss ner på rygg. Med händerna över magen skulle vi så föreställa oss vår egen födelse. Jaha. Efter 10 minuter när alla fötts till denna jord skulle vi dra upp fötterna mot låren i lotusställning. Men inte nog med det. Vi skulle gå upp på knäna och promenera omkring sådär i ett helt nedsläckt och kolsvart rum. När vi stötte ihop med någon, och det gjorde man ju hela tiden, skulle vi bara känna tillit och kärlek.
Herre Gud. Vi ramlade och famlade oss fram bland främlingar. Hur kunde jag vara säker på att bli bemött med kärlek när jag tappade balansen och satte en armbåge i sidan på någon där i mörkret.
Det var lektion 1. Sen gick jag hem och gick aldrig mer tillbaka. Skrämd av tillitsövningarna och över att inte ha kunnat föreställa mig min egen födelse. Kanske fanns jag inte ens? Bara inbillade mig?
Inte förrän 20 år senare vågade jag prova igen. Den här gången hette det ashtanga yoga och kursen var upplagd så att man tränade 1,5 h/dag i 5 dagar. Efter första dagen var jag trött men okej. Efter den andra kunde jag inte gå, efter dag 3 inte röra mig. Dag 4 insåg jag förundrat att trots att kroppen värkte och ömmade klarade jag hela passet. Dag 5 började det hända saker i både kropp och själ.
Men...1,5h/dag. Det går bara inte. Min starka och böjliga instruktör Karin Björkegren berättade att hon gick upp 1,5 h tidigare varje morgon för att hinna yoga själv innan hon tog itu med sin dag. För mig som ändå har svårt att få ihop tillräckligt med sömn funkar inte det. Jag hade antagligen mått bra av mer yoga. Antagligen. Frågan är hur knän och handleder hade mått i längden.
Så, jag blev en sporadisk yogautövare. Kompromissyogar och tar så ofta jag hinner och har lust en kvart med solhälsningar när jag vaknat. Jag blir mjukare i kroppen och att säga godmorgon till sig själv och till dagen är bra. Att medvetandegöra sig själv och sin nya dag. Det här är ett sätt.
Kommentarer