Tro inte att du känner mig. Det kanske du tror nu när du tagit del av alla dessa mina ord. I ett års tid har du tagit emot så mycket skit, en hel del sentimentalt stuff. Somligt är dråpligt och roligt men inte allt. Ibland är det jag ända nerifrån tårna men inte alltid. Tro inte att du känner mig.
Så kan jag ibland reagera när jag blir misstänksam, osäker... Drar mig tillbaka. Söker mig till säker mark, tiger och muttrar på en gång. Måste tänka i fred en stund. Inser att jag är som min pappa. Vi sluter oss inom vårt skal när det börjar osa. Backar...Det kan ta lite tid innan jag vet vad jag vill, vilket håll jag skall gå åt och vad jag skall säga. Ibland har jag varit outhärdligt trög. Somliga gånger har det tagit åratal! Det är ju det här med min felinställda kompass.....I dag är det troligare att syd är syd när kompassnålen pekar mot syd än det var för en del år sedan.
När jag känner mig missförstådd och får fel reaktion...Då blir jag konstig och har ibland slagit knut på mig själv i min iver, i min längtan kanske, efter att reda ut, få lugn. Att det skall bli bra igen. Att den andre skall må bra. Så lätt har jag glömt mig själv, vad jag själv känner och vill. Men aldrig igen...
Så...kära blogg. Jag lämnade dig inte på riktigt eller för alltid. Fick bara ett behov av att bli mitt anonyma jag igen. Gå undan.
Jag är egentligen inte alls en allmänning! Tvärtom. Har alltid varit mån om min integritet. Gillar att vara anonym...lite hemlig för den oinsatte. Den där som människor runt mig, i byn, inte riktigt kan greppa...vet något om. Tycker inte om när människor vet, eller tror sig veta, saker om mig. Smyger hellre i bakvattnet.
Så, du bloggen... tro inte att du känner mig.
Så kan jag ibland reagera när jag blir misstänksam, osäker... Drar mig tillbaka. Söker mig till säker mark, tiger och muttrar på en gång. Måste tänka i fred en stund. Inser att jag är som min pappa. Vi sluter oss inom vårt skal när det börjar osa. Backar...Det kan ta lite tid innan jag vet vad jag vill, vilket håll jag skall gå åt och vad jag skall säga. Ibland har jag varit outhärdligt trög. Somliga gånger har det tagit åratal! Det är ju det här med min felinställda kompass.....I dag är det troligare att syd är syd när kompassnålen pekar mot syd än det var för en del år sedan.
När jag känner mig missförstådd och får fel reaktion...Då blir jag konstig och har ibland slagit knut på mig själv i min iver, i min längtan kanske, efter att reda ut, få lugn. Att det skall bli bra igen. Att den andre skall må bra. Så lätt har jag glömt mig själv, vad jag själv känner och vill. Men aldrig igen...
Så...kära blogg. Jag lämnade dig inte på riktigt eller för alltid. Fick bara ett behov av att bli mitt anonyma jag igen. Gå undan.
Jag är egentligen inte alls en allmänning! Tvärtom. Har alltid varit mån om min integritet. Gillar att vara anonym...lite hemlig för den oinsatte. Den där som människor runt mig, i byn, inte riktigt kan greppa...vet något om. Tycker inte om när människor vet, eller tror sig veta, saker om mig. Smyger hellre i bakvattnet.
Så, du bloggen... tro inte att du känner mig.
Kommentarer