Nikes Rum

Har inte varit här på ett halvår. Läser i bloggen. Har roligt. Inser att det här har ett värde. För mig, ett stort värde. Det är inte bara en slags dagbok online. Det är också något som beskriver mig, min värld, mina känslor och mitt liv. Och, nu är vi där igen. Jag f å r ta plats. Jag som alltid ställt mig bakom, inte velat visa, helst inte synas. Det är okej. Hela registret jag visat upp är okej. Om jag tar upp bloggandet, det får vi se. Jag älskar ju att skriva. Tänker bättre då än när jag måste prata samtidigt. Det flyter bättre. Fem år har gått. Så oerhört mycket som har hänt. Samtidigt står jag fortfarande här. Jag har flyttat tvärs över dalen. Huset är mitt eget. Barnen är 182 respektive 193 cm långa. På väg ut, bort, fram i sina egna liv. Inga småungar längre. Härliga, kreativa, roliga blivande vuxna människor. Jag har möjligen ME. Kanske en dold borrelios. Läkarna tvistar fortfarande. Men jag har jobbat. Jag har tagit mig fram. Det har gått. Nu äntligen får jag gå ner i tjäns