Det har gått en jävla massa år. Ingenting har hänt även om livet där utanför har rullat på. Det har känts som en film, en händelserik och omvälvande väldigt lång film med mig som åskådare, stillasittande på första raden. Jag är helt körd. Frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka ett liv där jag känner mig delaktig och integrerad. Få känner till min resa, få vet vad som hände och hur det gick. Få vet vem jag är innerst inne i dag. Det är skämmigt att erkänna men jag är en av dem som inte tillfrisknade. Jag hör inte hemma någonstans, inte i Malous tv-soffa för dit når bara de som kommit vidare, tagit sig ur.....fortsatt. Jag hör inte hemma i någon relation, grupp, förening, vänskapskrets, familjekonstellation eller ens i mitt eget hus som nu är till försäljning. Jag hör inte hemma här där jag bor men heller ingen annanstans. Trots det klär jag på mig varje dag, sätter på mascara och går ut. Jag ler mot de jag möter. Pratar och är glad. Jag går en timme med hunden, sen är
Utanför mitt sovrumsfönster finns djungeln. På riktigt. Åsen klättrar uppåt, över hustaket och vidare upp mot himlen. Bokar och björkar närmast stjärnorna. Marssolen strilar genom ett ännu bladlöst grenverk ända ner och fram till min fotända. Värmer. Lite längre ner hasseldungen, körsbärsträdet, stenröset, den felplacerade rododendronbusken, det krypande lärkträdet, hägg, kaprifol, buskhortensior och pioner blandat med kirskål och daggkåpa. Klätterhortensian. Murgrönan. Helhetsintrycket är snårigt och stilla. vetskapen om att allt snart kommer att vara grönt och fullt av liv igen. Min djungel. Det knakar i knoppar och grenar. Snart slår allt ut. Fåglarna dansar, kurtiserar och sjunger. Bara den här morgonen har jag hört koltrasten, göken, bofinkar och min favorit näktergalen! Ibland passerar rovdjuret Ester. Långsamt långsamt sträcker hon ut ett ben i taget där hon smyger fram längs kanten på betongfundamentet som hindrar grönskan att ramla in över mig där jag tar långfrukost