Jag älskar faktiskt hösten. Det är min bästa icke-ångest-tid. Kanske för att den är så kravlös. Naturen går in i sin viloperiod, troligen något det är meningen att vi levande väsen på denna jord också borde göra. Åtminstone dra ner på tempot. Det är en tid när det är okej att bara orka lite grann, bara göra det mest nödvändiga. Det är bra. Dessutom så vackert och vilsamt. Fram till att alla löv knäppts av från sina grenar är det magiskt. Sen återstår några veckor innan det gyllene på marken påbörjat sin förmultning och när det endast kvarstår en brunsvart sörja längs skogens stigar, då måste advent komma fort fort så jag får tända alla ljusslingor runt mig. December är uthärdligt trots mörkret och trots julens oundvikliga krav på något glatt, snyggt och perfekt! Januari däremot. Då brukar min energi vara slut. Min dvala infinner sig någongång mellan nyår och tjugonda knut. Jag kan bara se dimma, gråtunga dagar och väta. Men trots allt. Det blir snart vår igen. När de första soliga hel
Stundtals med glasögonen på, andra gånger med fel glasögon, ofta med inga alls. Ibland med vidvinkelperspektiv, andra gånger ett smalt tunnelseende. Vissa dagar bara för min skrivklådas skull.