måndag, mars 31, 2008

House, igen.....

Sonen sjuk - igen! Det var bara ett par veckor sedan han låg till sängs med feber och ont i halsen. Han har mått illa i omgångar, haft långvarig jobbig hosta och därmed missat skolan alldeles för mycket under vårterminen.

Går upp med frukost, ett par Alvedon och ett glas vatten. Hängig kille och jag tar chansen, han känns medgörlig och mottaglig. Ynklig och febrig. Som den noggranna modern jag är, tillika med en sjuksköterskeexamen i botten, tar jag tillfället i akt och frågar honom om han själv tänkt på vad han skulle kunna göra/ändra för att öka motståndskraften mot infektioner o.s.v.

?

- Kanske äta mer apelsiner?

- Ja, passar jag på. Och sova lite mer. Du kanske borde gå och lägga dig lite tidigare om kvällarna? Sen behöver du röra mer på dig, komma ut varje dag. Den där lilla promenaden till bussen räcker inte. Det finns C-vitaminer i köksskåpet. Ta en om dagen. Och drick mycket vatten. Ät inte så mycket godis, minska på läskintaget och tvätta händerna när du åkt buss eller tåg och innan maten!

Tystnad.

- Vet du vad det är för fel på mig då? - hörs från under täcket.

- Du har en halsinfektion med feber.

- Nä. Jag har lupus. Och vi har nog termiter här hemma för jag har antagligen fått naftalförgiftning och det beror på den gas termiterna avger när de ger sig på vårt hus. Sen är jag lite blå på armen, det är nekros. Jag har hepatit E och sarkoidos. Dessutom troligen ett subduralt hematom och jag har MSRL och jag är infekterad med Epstein Barrvirus.

!

- HAHAHAHAHA..... jag är inne på sista DVD:n med House. Jag kollade på House hela natten. Man lär sig massor. Förrästen är jag nog hypokondriker också.

lördag, mars 29, 2008

Jubileumstime

Jag erkänner att jag först kände ett litet obehag av att bli påmind. 35-årsjubileum!! Det kändes som vääääldigt länge sedan. Vissa saker blir värre när man uttalar det på ett speciellt sätt. Att sätta på det där årsprefixet bidrog till lätt obehag.

Jäkligt länge sen!!!

Nu har jag bearbetat obehaget. Telefonerna har gått varma och jag har pratat med flera från svunna tider. Vi var ju ändå så vääldigt unga då, när vi gick ut grundskolan.

Alla kommer! Det skall bli skitkul helt enkelt! Har redan fått veta att en av de ordentligaste blev psykolog och värstingen i klassen, han är kycklingslaktare han! Det kommer folk från Uppsala i norr till Köpenhamn i söder.

Läskigt. Tur vi får gå hem till B och stärka oss lite innan....

fredag, mars 28, 2008

Mesigt och kränkande av Vetlanda Kommun

Fullständigt obegripligt.

Pappan som är dömd för rättpsykiatrisk vård för att ha förgripit sig på sin dotter under flera år är nu tilldömd vårdnaden om henne.

Hur är det möjligt??

Vad är det för fel med det här landet??

I det här fallet borde även mamman straffas. Hon har tidigare slängt ut dottern och har i dag ingen kontakt alls med henne. Hon har inte hört av sig sedan det kom fram hur dottern haft det hos sin pappa och hon har uteblivit från alla överenskomna möten med myndigheter.

Att det är fel på flickans pappa är uppenbart. Men vad är det för fel med en sådan mamma?

"Du och jag i vårnatten"


Finnes: Attraktiv, charmig katthona utan riktigt koll på någonting. (Hon jobbar på den biten...)

Sökes: Stilig, trevlig katthane. Gärna med mycket päls och definitivt okastrerad!!

Location: Skåne

onsdag, mars 26, 2008

Ett uselt och fult förslag

Appropå det här med Maud Olofssons idé om att slopa barnbidraget. Jag tror inte på det goda med det. Det spelar ingen roll hur trovärdig Maud Olofsson ser ut eller låter med sin hemtrevliga dialekt. Det är ett illasinnat förslag.

Förslaget går ut på att de som tjänar mer än 240 000 kr/år inte skall få något barnbidrag alls. 240 000!!! 20000 kr/månad alltså. Är det en hög lön i dag?? Efter skatt blir det i bästa fall kvar 14000 kr. Om man har barn är det svårt att bo i en etta. Åtminstone om man har fler barn än ett. Säg att du har 3 barn. Hyran tar lätt halva beloppet. Återstår 7000 till ALLT det som en barnfamilj behöver. Mat och hushållsartiklar tar minst 2/3. Vad finns kvar? För en ensamstående förälder kan det här stjälpa ett redan starkt lutande lass.

Det enda man vill är att minska statens utgifter. Alla andra förklaringsmodeller är bara för en snyggare ytas skull. Jag tror inte ett dugg på det goda med alla nedskärningar. Det är så lätt att se hur man jagar pengar till kassaskrinet för att ha att visa upp inför nästa val. Se, hur bra vi har lyckats!!

Att välfärden krymper, det verkar vara ett sekundärt bekymmer. Viktigast är en stark pengapung. Tror inte att det spelar någon roll om det är höger eller vänster som styr just nu. Den allt kallare, tuffare attityden i samhället oroar mig och det handlar inte i första hand om att allt fler bär vapen ute på stan. Det handlar om vad för signaler man skickar ut från styrande håll. Människor som behöver hjälp eller stöd ifrågasätts och blir lätt andra klassens medborgare. För att vara något i samhället Sverige skall vara lyckat. Och att vara lyckad är att inte "ligga samhället till last!. Man skall därmed tjäna över 240000 kr om året. Man skall aldrig vara sjuk, åtminstone inte vara hemma från jobbet. Nåde den som hamnar i onåd på annat sätt, blir arbetslös, hamnar i kris, förlorar sina pengar eller skiljer sig och därmed kommer i ett känsligare läge som ensamstående förälder.

Går förslaget igenom kommer staten att tjäna miljardbelopp. Jag tror inte på det idékläckaren Annika "svammelsvammel" Qarlsson säger om att samma mängd pengar skall användas och att de behövande i stället skall få mer!!

Det är många som tjänar strax över 20000 kr/månad. Se bara på sjuksköterskor, lärare för att nämna några. Stora kvinnogrupper. Med en lön på 21-24000 kronor är det redan svårt att få ekonomin att gå ihop. Speciellt om man har barn. En stor grupp kvinnor kommer att hamna i kläm här och det är just det. Åter kommer kvinnor och många av dessa är ensamstående mammor, att drabbas hårdast.

Jag fattar faktiskt inte alls vad man menar?? Skall man inkomstpröva barnbidraget borde man väl i så fall lägga ribban på en helt annan nivå. Människor med väldigt höga inkomster eller stora förmögenheter kanske inte direkt behöver något barnbidrag. När det går direkt in på ett sparkonto för barnets framtida behov kan jag också tycka att det är fel. I övrigt tror jag på att vårda principen om ett allmänt barnbidrag, lika för alla.

måndag, mars 24, 2008

Passande väderlek

Hur sannolikt är det att det mitt i årets värsta snökaos börjar blixtra och åska? Inte alls skulle jag svara men efter dagens värstingväder är tydligen allt troligt. Ett rejält blixtnedslag och en knall som måste ha skakat om åtminstone hela halva Skåne, mitt i ett horisontellt snöande. Vädret passar bra till min röriga, spretiga person med ett ben i sängen, ett jagandes Ester på stora vägen och ett om nacken i ett tappert försök att komma igång med yogan igen!!

Pappa

När jag var ungefär 12 år skiljde sig mina föräldrar. Min mamma träffade raskt en ny man. Det höll i något år, i alla fall tillräckligt länge för att jag skulle ta honom för given och tro på honom när han lovade mig en häst, ett flipperspel till mitt rum och en egen segelbåt. Jag fick faktiskt en segelbåt, sedan var han borta.

Mamma var lättad och ville från stan. Det blev Skåne och "hålan" i nordvästra delarna. Här bodde moster och kusinerna redan. Andra terminen i sjuan knackade jag på dörren till ett nytt klassrum och en ny klass. Bakom mig hade jag lämnat pappa, mormor och farmor.

Ett av mina hemskaste minnen är när pappa följde mig och min syster till Centralstationen för att sätta oss på tåget ner till Skåne. Han sa ingenting i bilen. Jag var 13, min syster 10. Vi hade en stor hund med oss och en jätteresväska. Mamma hade med bil kört i förväg och nu skulle vi komma efter. Det var strax efter jul, himlen var mörkgrå och det snöade lätt.
Jag minns att jag var förväntansfull och tyckte att resan och flytten skulle bli ett spännande äventyr. Ungefär som när man åker på semester. Tror inte att jag fullt ut och på allvar kunde ta till mig att jag faktiskt flyttade på allvar. Från Stockholm och från pappa.

Det var som det brukar vara när vuxna följer sina barn till tåget och sedan vinkar av dem. Vi hade tagit plats i vår kupé och pappa stod där utanför på perrongen. Vi tryckte näsorna mot glasrutan och gjorde grimaser. Det blev konstigt för pappa gjorde inga tillbaka. I stället såg jag plötsligt någonting annat i hans ansikte. Jag såg hans sorg och jag såg min pappa gråta. Tyst och behärskat, men ändå.

Den bilden grep tag i mig och ristade för all framtid ett sår i mitt hjärta. Ett sår som aldrig läkt helt. Ett sår som inte bara skapade sorg och förundran över att min pappa var ledsen. Också skuld. Jag har alltid tänkt på det som att det var mitt fel att pappa var ledsen. Det var jag som var äldst och jag lät det ske. Vi flyttade, bort från honom.

För att glömma, och det var jag tvungen till, tänkte jag inte på den här händelsen på många år, förträngde bilden av pappa på perrongen. Jag började skolan, fick nya kompisar och livet rullade på. Ibland hälsade vi på i Stockholm men inte så ofta. Pappa var oftare i Libyen, Vietnam, i Spanien eller Portugal än hemma i radhuset. När vi sågs hade han alltid en ny kvinna vid sin sida. Några fanns kvar en längre tid. Som hon den mörka från Madrid som gav mig spanska hästsaker och kläder. Apotekaren, hon var trevligast och dessutom farmors favorit! Med tiden blev det mer stadigt med U, barndomsförälskelsen som efter en del år blev hans änka.

Min pappa var aldrig ledsen igen. Inte inför mig. Han hade två sinnen, det ilskna eller det humoristiska. Han var arg eller rolig. Han hörde sällan av sig, glömde våra riktiga födelsedagar men köpte ändå presenter från jordens alla hörn som vi fick ett halvår senare. Ibland kom han förbi vår "håla". Han körde alltid nya volvobilar och han körde fort. Han trivdes i Skåne. Här gick han promenader med hundarna över ljunghedar och vid havet, bastade med ortens gubbar och så klagade han över att vi inte var hemma när han kom för att träffa oss! Men han kunde aldrig visa eller säga vad vi betydde för honom. Han sa aldrig att han älskade mig, aldrig att han tyckte att jag var bra eller att han var stolt över mig. Han frågade inte hur jag mådde, hur jag hade det med kompisar, med pengar eller i skolan. Om något var svårt?

Vi var tonåringar. Värsta åldrarna, speciellt jag som varken trivdes med mig själv eller med att vara hemma. Att sitta hemma bara för att min pappa var på besök var inte att tänka på. När mamma gifte om sig slutade pappa helt att komma förbi. Jag var inte särskilt ofta i Stockholm. Pappa gjorde ingenting för att locka dit mig eller för att få mig att känna att han saknade mig. När jag åkte hade jag alltid en kompis med mig. Det var enklast så.

Så blev jag vuxen och mitt förhållande till pappa blev lite annorlunda i och med att jag flyttade tillbaka till Stockholm. Vi sågs då och då. Men någonstans höll han alltid sin distans. Han hade en förmåga att alltid få mig att känna mig dålig, åtminstone inte tillräckligt bra. Det var fel på mitt yrkesval och han klagade över hur jag använde mina pengar. Även om jag ibland kunde se en strimma av värme och hopp i hans ögon, visade han mig aldrig någon riktig uppskattning eller kärlek. Han kunde helt enkelt inte.

Jag tror också att han hade svårt att förhålla sig till en vuxen dotter som han knappt sett växa upp. Han hade intagit sin postition, rustat sig med ett känslomässigt försvar som inte så lätt lät sig ruckas. Det var som det var. Jag sörjde honom alltid. Sörjde att han, min pappa, inte fanns där för mig. Hela hans liv längtade jag efter honom men han kom aldrig. Det kändes som ett straff för att jag hade lämnat honom, då den där gången på Centralstationen.

Det fanns undantag, små guldkorn. En gång om året bjöd han mig på lunch i Östermalmshallen. De minnena vårdar jag ömt. Det var bara jag och pappa. Samtalet flöt förvisso aldrig helt avspänt och ledigt men kunde ändå vara trevligt och ibland riktigt roligt. Hans vapen var fortfarande humorn. Men tyvärr kände jag mig aldrig riktigt bekväm och så där självklar, önskad och välkommen som jag alltid velat känna mig, men ändå. Alternativet var omöjligt för det var att inte träffa honom alls. Och han gjorde faktiskt något för mig och jag fick ha honom för mig själv ett par timmar. Det var hans sätt tror jag, vad man än kan tycka om det.

Han lyste upp när han fick välja matställe och vad vi skulle äta. Vi pratade aldrig om det som varit eller om hur vi mådde. Det blev oftast skaldjur, ibland fisk. Alltid bakelse och kaffe hemma hos farmor efteråt.

Min pappa var en rolig, kreativ, intelligent och snäll person. Egentligen. Men i hans hjärta fanns så mycket sorg och bitterhet. Tyvärr. Mellan oss skedde inga under och jag försvarar inte hans papparoll. Han borde ha varit mer vuxen, han borde tagit bördan från mina axlar och han borde sagt till mig vad han kände och tänkte, att han älskade mig och att han alltid fanns där för mig. För någonstans tror jag att han gjorde det, jag måste tro det. Alternativet är outhärdligt för det är viktigt att en människas ursprung, anledning till att finnas till här på jorden bekräftas, framför allt av de som gjorde livet möjligt, av föräldrarna. Det gjorde inte min pappa. Det kunde han inte. Född 1921 var nog en av förklaringarna. Man visade inte känslor på det sättet, framför allt inte om man var man. Hans sätt blev att distansera sig, säkert för att mildra smärtan och saknaden, men det ursäktar honom ändå inte. Han var min pappa.

Pappa dog för 14 år sedan. Från att ha varit en rätt spänstig, frisk 72-åring rasade han ihop efter en stroke och dog en månad senare. Det var en fruktansvärd månad. Min son var 7-8 månader när pappa blev sjuk. Med honom på armen satt jag hos pappa någon timme varannan dag. Först på akutsjukhuset, senare på rehabiliteringen. Pappa kunde inte prata. Inte resa sig då halva hans kropp slutade att fungera. Hade han varit arg tidigare var det ingenting jämfört med den ilska och frustration som nu genomsyrade honom.

Han ville inte längre. Jag vet det. Han skulle aldrig stått ut med förödmjukelsen att bli omhändertagen, att inte kunna sköta sig själv och sin hygien. Att inte kunna äta själv eller gå sina promenader med hunden.

Så han dog.

Det var alldeles stilla i rummet. Pappa låg på rygg och såg plötsligt så liten ut. Min långa, stora pappa.....Jag satt bredvid honom, omtumlad av upplevelsen och chockad över att han var borta. Jag hade ångest över att jag inte hunnit få hem honom, att han inte hade fått somna in hemma. Åter tog jag på mig ansvaret och gjorde det i flera år. Men det var inte mitt fel.

Det var inte mitt fel att mina föräldrar skiljdes. Inte mitt fel att pappa var ledsen och att han vände oss ryggen. Det var inte på grund av mig som han allt mer sällan hörde av sig, att han inte kunde visa mig vad jag betydde, stärka mig eller säga att han älskade mig.

1
Man kan aldig någonsin lämna över ansvaret på sina barn. Inte ens på sina större barn. Det är alltid föräldern som har ansvaret, som måste ta initiativen i första hand. Det är inte lätt men man har en skyldighet att försöka förstå sina barn och de olika faser en växande ung människa går igenom. Barnet vill alltid ha sina föräldrar men hon eller han prioriterar inte alltid kontakten. Föräldraskap skall vara självklart och inte på något sätt egoistiskt. Sårade känslor och snarstuckenhet får inte plats här. Bara storsinthet och kärlek, förståelse och värme. Ibland kommer inte belöningar på en gång, men är man en sådan förälder får man tillbaka, inom sinom tid.

2
Efter en skilsmässa måste de vuxna vara och uppföra sig vuxet. Alltid inför barnen och så långt det är möjligt mot sin f.d. partner också. Man måste vilja gott och försöka. Självklart inte alltid så lätt men man har en skyldighet att försöka och att göra sitt allra bästa för att bibehålla en god och öppen kontakt. För barnens skull. Samtidigt tror jag att man mår bättre i längden om man lyckas vara generös och empatisk och stå över småsinthet, snålhet och bitterhet.

Att man ibland tappar humöret, känner uppgivenhet och blir förbannad. Att man måste få vara trött och ledsen ibland.....Det är en annan sak. Det kan man få känna och ge utlopp för. Utan att blanda in barnen. Det måste vara förståeligt.

Man kan också glömma och göra fel. Sånt händer, det är okej. Man kan reparera det mesta om viljan finns där. Om man väljer att ha en överseende inställning och en generös, altruistisk attityd till sin omgivning.

----------------------------------------------------------------------------------

I dag har jag förlåtit min pappa. Han kunde inte, visste inte bättre. Tyvärr är han borta så jag får säga det till havet som hans aska på något sätt blivit en del av. Han älskade havet. Kanske älskade han mig också. Men havet och hunden, säkert också en del kvinnor, fick hans kärlek när han levde.

Han var speciell. Han ville säkert att det skulle bli bra. Ingen ville att vi skulle tappa kontakten och glömma bort att visa att vi var viktiga för varandra. Så, jag väljer att minnas det goda och det är endast det bästa som jag för vidare till mina egna barn. Jag vill att de skall få en ljus bild av sin morfar. Min son är så lik honom. Samma humor, samma raka hår som växer rakt ner i ansiktet. Han går likadant. Pappa var ingenjör. Han konstruerade broar och husfundament. Senare utrymmen för kärnreaktoravfall. Ett av hans stoltaste projekt var bygget av DN-huset. Jag minns hur han tog oss med och stolt visade det jättelika hålet i marken där senare skrapan växte sig högst av alla andra hus.

Han var sportig och spelade handboll, en tid på elitnivå. Han tecknade. Humoristiska blyertsteckningar. Under studietiden drygade han ut sin ekonomi genom att teckna för olika tidningar. Mest sportkarikatyrer. Härifrån har nog både syrran och jag fått en släng av sleven, i alla fall vad det gäller det konstnärliga. Speciellt syster U.

Och jag vet att jag var ett önskat och älskat barn när jag kom. Det betyder mycket. Pappa var 36 när jag föddes. Jag vet någonstans djupt inom mig att jag fick så mycket då i början. Självklart och ovillkorligt. Jag fick allt det bästa i några år och det är jag tacksam för. Det betyder egentligen mer än sveket och bristen på självklar kärlek senare.

Det är alltid sorgligt och svårt när någon närstående dör. Men ibland kan det också föra med sig goda saker. I dag har jag ett betydligt bättre och närmare förhållande till min pappa, något som var omöjligt när han levde. I dag kan jag skapa det förhållande jag vill och jag inbillar mig åtminstone att han är med på noterna, att han bidrar med det han kan från sitt hörn av horisonten....

Jag skulle så gärna ha känt dig då när du var yngre. Tänk om jag hade kunnat möta och prata med dig innan allt det där trassliga började? Innan det började bli fel. På många sätt är jag så lik dig. Det är en spännande tanke. Jag har några otroligt fina fotografier och jag har en hög med skisser, teckningar som du gjort. Jag visar dem för barnen. Det är så jag vill att de skall se dig. Det hade du säkert också velat.

Snygg helst långhårig make sökes

Såsar runt i morgonrock och raggsockar på fötterna denna annandagspåskdag. Tittar ut och inser att jag måste sno tillbaka min mössa från sonen om det skall bli någon promenad. Dricker mitt kaffe, först vid TV:n men tar det sista vid datorn.

Ester råmar bakom mig. Hon har blivit en galen häxa i påsk. Tokig i blicken, ligger mest och kråmar sig med rumpan upp i vädret. Jamar inte som en katt längre. Skriker hest: arrrrrhoooooooouuuuuuuuuu.....

Hela hon är elektrisk och hela familjen är snart lika tokiga. Hennes frustration smittar. Måste släppa ut henne. Får fixa ett halsband. Hon har varit innekatt ett tag. Vi vill inte ha småbarn här för tidigt, inte före juni helst. Och vi som ville välja kille! Vi vill ha en stor, snygg kattpappa till våra kommande kattungar. Vi vill inta ha Frans-Josef!!!

Frans-Josef är vildkatt. Han är enögd och har en krokig svans. En riktig fuling. Men grannen som älskar katter har förbarmat sig över Frans-Josef och ställer varje dag ut mat till honom. Hon menar att hans gener är oöverträffbara. I sin ungdom var han en svartvit snygging och han har visat vilken överlevare han är.

Okej då....låt gå för Frans-Josef.

Eller?

Utomhuspåsken

...varierade från dag till dag. Annandagen såg ut så här:


Inomhuspåsken 2008

..blev bättre och bättre dag för dag!

Varför hänger de påskriset i taket?


fredag, mars 21, 2008

Lagom nördig

Ännu ett litet lustigt test. (Tips från Rutan)

torsdag, mars 20, 2008

Ordningen återställd

Nu har flera personer, både i radio och på TV, av kategorin "de som har koll" uttryckt hur UTE det är att blogga.

Gud så skönt då säger jag som inte är direkt van vid att ligga på innelistan.

Väck

Han spelade ingen musik men solen sken in och från min halvliggande pose såg jag Öresunds glittrande vatten ända bort till Danmark.

Han var sååå bra....Jag behövde inte säga någonting alls, han fattade direkt. Ja kunde till och med njuta en smula av utsikten. Han var sympatisk, uttalade sig säkert och hade full koll. Dessutom mjuk på handen så tandutdragningen gick galant. Tandutdragningar är inte min favoritsyssla men jämfört med allt annat var det här a piece of cake!

Den här tanden var INTE snygg...den var i själva verket så ful, så anskrämlig och läbbig att klockorna ända bort till Helsingör stannade. Någon frågade hur jag hade klarat att gå med den ens i en enda dag, men det var ju det jag inte hade...

Jag fick lägga band på mig för att inte falla honom om halsen.

Kanske blir 10 år yngre på kuppen. Dansade ut från 6:e våningen. Dunkandet i huvudet dunkade åtminstone i takt nu och i bakgrunden hördes en vacker stråke. Nu är jag redo för våren.

onsdag, mars 19, 2008

Ut med ond tand

Nervös är bara förnamnet. I dag skall det ske. Klockan 10.20 skall den ut!

Eftersom jag på grund av alla turer genom åren fått näst intill tandläkarfobi tycker jag inte alls om att jag skall träffa ytterligare en tandläkare. Han får inte ifrågasätta. Det skall ut, basta!

Tusen frågor. Tänk om det trots allt inte är rätt tand? Tänk om det är den längst bak? Tänk om bullen i tandköttet liksom kapslat in sig och inte vill försvinna ändå och varför har den inte försvunnit trots två sorters penicillin?

Han måste bedöva med gel först, innan han sticker. Och, jag vill inte ha för mycket bedövning med adrenalin, då blir jag sprittig och stirrig. Och, jag vill ha kristallklara, begripliga svar, inget mumlande i skägget!

Jag kommer att vara en besvärlig patient. Det är faktiskt okej det också och jag hoppas han tar plastkort.

tisdag, mars 18, 2008

Om att våga att inte vara perfekt

Det är märkligt.

Jag lever mitt liv med mina barn. Som ensamstående förälder räcker inte dygnets 24 timmar. Det har det inte gjort på många år. Så, varje dag får någonting stryka på foten. Städar jag, handlar jag inte. Tvättar inte heller och fixar inte med ett enda papper. Sitter jag vid skrivbordet och jobbar, fixar med papper, räkningar med mera så blir det inte någon städning. Ibland har det inte ens blivit undanröjning efter middagen. Det handlar om att välja eller välja bort. Det tog tid men i dag struntar jag helt enkelt i om det är lite tandkrämsfläckar i handfatet eller om någon glömt sin morgonrock på golvet i vardagsrummet. Jag tvättar inte längre håret varje dag och motionerar inte längre till varje pris varannan dag. Behöver stolen nya möbeltassar får den stå upp och ner till jag har ork, tid eller lust. Det kan ta dagar, helt okej.

I många år var jag speedad som en Duracellkanin med nya batterier. Jag tänkte inte på att batterier måste ta slut ibland, till och med bytas ut.

Jag har lärt mig en hel del. Jag inser i dag att jag omöjligt kunde eller kan klara att rådda allt själv som heltidsarbetande, ensamstående med två barn, en katt, en bil och ett hem att sköta. Det är vansinne att ens försöka. Dessutom hade jag, eller åtminstone försökte ha, ett socialt liv. Jag hann inte träna men tjurrusade genom skogen varannan dag. Avspänning? Vila? Nej, inte ens på nätterna vilade jag efter vart. Sov ingenting, hjärnan var som ett flipperspel 24h/dygn. Jag planerade, tänkte ut strategier för mig och barnen, löste ekonomiska bekymmer och planerade nästa middag med 8 personer.

Ingen människa klarar den här ekvationen. Ändå slet jag för att lyckas. Jag ville hinna för vem vill inte vara lyckad? Åtminstone inte misslyckad.

I dag fattar jag att jag inte är misslyckad för att mitt köksgolv har fläckar efter middagslagningen. Att det är förståeligt och helt okej att tvätthögarna från helgen fortfarande ligger kvar på bänken, att hallen svämmar över av prylar, bilen är ostädad och att jag inte ännu varit och hälsat på I som jag sagt så länge att jag skulle göra. Och, jag är definitivt inte misslyckad för att jag inte orkade, för att jag blev sjuk och tvingades till reträtt.

Somliga har sin mamma, syskon, andra släktingar och framför allt, barnens pappa som hjälp ibland. Det har inte jag haft. Så är det bara och det är inte något att göra någonting åt. Det är en lång historia men så är det. Jag menar att det inte skall vara så att jag måste be om hjälp, jag tycker faktiskt att människor måste kunna tänka och se själva! Det kan heller inte vara meningen att jag dessutom skall behöva ta ansvar för fler människors lycka, belåtenhet och välmående, än min familjs, mina barns??? Det man kan göra i en sådan situation är att vara tillåtande, mottaglig, postitivt inställd och ha dörren välkomnande öppen för den som vill komma. Vilket jag alltid gjort och haft.

Barnen är större. Var och en kan inte mer än göra sitt bästa. Inte heller jag.
Så är det bara. Det är okej. Jag är okej. Barnen är okej. Hur andra människorna i min och barnens omgivning har det, det vet jag faktiskt inte. Jag kan inte ta ansvar för hur de mår, om de ångrar något eller tycker att det är fel på något. Inte ens vad gäller min egen mamma tyvärr. Var och en får ta ansvar för sig själv. Alla har vi ett ansvar, alla utom barnen. De har inte valt. De har bara rättigheter, inga skyldigheter alls. Framför allt har de rätt att bli älskade utan förbehåll och bekräftade för dem de är, i första hand och speciellt av sina föräldrar.

Människor i "omgivningen", tror så ofta att de begriper hur saker och ting förhåller sig. Det är också lätt att slå och skylla på andra när relationer eller företeelser inte fungerar eller gnisslar. Det kan man inte. Man kan bara gå till sig själv och fråga sig vad man kan förändra för att få det man längtar efter och saknar i livet. Att göra sig till offer är det sämsta någon kan göra. Men det är lätt hänt, jag har också varit där och vadat i träsket i de jobbigaste perioderna. Jag har svurit över både han där uppe och somliga jordvarelser.

Det leder inte till något gott, kan inte bidra till en positiv förändring. Inte i något sammanhang.

Någon sa att hos svenskarna är offermentaliteten djup rotad. Kanske är det så. Många måste hela tiden ha någont annan eller något där borta att skylla sitt tillkortakommande eller misslyckande på. Varför inte ta ett djupt andetag i stället, vägra vara ett offer och fråga sig hur jag kan bidra på bästa sätt för att få det jag förtjänar och vill ha? Hur kan jag göra för att de som betyder mest för mig här i världen skall må bra eller bättre? Hur kan jag göra för att vi skall få en bättre relation? Och så vidare......

Ta ansvar och vara sann. Inte bara mot sin omgivning utan främst mot sig själv.

En sak har jag bestämt mig för. Något offer är jag inte. Trots mina kriser och en hel del svek från människor jag trott på och hållit av, så är jag banne mig inget offer. De är förlåtna och färdigt med det. Och TACK det eller någon....för den insikten och för att den faktiskt bottnar, äntligen. Dessutom läser jag böcker igen och lyssnar på musik. Jag kan bara sitta ner en stund igen och jag gör saker bara för att jag har lust och för min egen skull!!

Det var väl något jag skulle lära mig helt enkelt.

måndag, mars 17, 2008

Ett vårtecken i tiden

Det här med "Fria talares tribun". Kommer någon mer än jag ihåg, då för kanske 40 år sedan (hujedamej...) Vårsol på Sergels torg. Där uppe, någonstans mellan fontänen och sergelpassagen....En liten avsats med plats för en talare och så en skylt -Fria talares tribun. Ibland hörde man en och annan galenpanna stå där och förkunna sitt obegripliga budskap. Människor med ett brinnande engagemang tog också plats. Om de blev lyssnade på vet jag inte. En kul grej.

Jag stod också där. Mitt långlånga hår hade nyss fallit offer för en ondsint frisör och jag såg ut som Stellan Skarsgårds lillebror trots min turkosa vårkappa. (letar efter bilden....)Det enda jag gjorde var att le mot fotografen men jag minns känslan. Högt upp. Alla tittade på mig (inbillning) Några djupa andetag och jag var en stjärna. Hela "plattan" var full av folk (fantiserade jag) som alla såg upp mot den där långbenta grabben i talartribunen!

I själva verket har jag alltid varit förskräckt inför att tala inför en publik med mer än 4 personer. Trots det har jag aldrig varit tyst utan är den som frågar, kommenterar och deltar aktivt under föreläsningar eller lektioner. Bara jag fick sitta på min plats, då kunde jag vara pratig och kaxig. Ställde man mig där framme svimmade jag nästan.

Med tiden var jag tvungen att hålla kurser på jobbet så i dag är det okej. Tricket är att vara trygg med det man skall prata om. Att förmedla kunskap man behärskar funkar bra men ställa mig upp och hålla tal, bara så där...det gör jag aldrig mer efter den där gången.....

Fria talares tribun

I går klippte jag rosorna och krattade rent i rabatter. I dag stretar vi fram i en horisontellt tjutande snöstorm. I Skåne. Lutande i motvinden och med kapuschongen väl åtdragen lagom utanför ansiktet skyler vi våra bleka vårfejs nu när vintern kommer alldeles lagom till påsk.

Dags att snurra lite på den där kalendern kanske. Det känns som att vi borde justera bak hela året. Augusti håller på att bli den varmaste månaden. Julen är i stort sett alltid snöfri, säkrare med den varan i februari och kanske mars nu då...

Sonen frågade om det var någon idé att han skaffade barn?

Om jag stod i den där tribunen i dag skulle jag säga att jag tror, så här i nästan domedagstider, när allt fler faktiskt reagerar och förfasar sig över vår miljö, klimatförändringarna, sopbergen och så vidare, att vi samtidigt måste tänka möjligheter, vara positiva och vända hotprat och undergångstänk till möjlighets- och förändringstänk. Framför allt för våra barns skull. De måste få känna hopp och en tro på att deras föräldrar och folkvalda gör sitt allra bästa för att hjälpa vår planet att klara förändringarna så bra som möjligt.

Är det något som kan göra mig ilsk så är det miljögnälliga människor som inte själva orkar lyfta ett finger eller skaffa sig den kunskap som behövs för att själva vara med och bidra till en bättre miljö. Det går an att sitta där inne och klaga på orkaner och skyfall fast trots att man via televisionen får veta hur det ser ut med växthusgaserna och klimatet, vägrar man att själva förändra minsta lilla. Vanans makt eller

"det hjälper väl inte att just vi komposterar eller kör bränslesnålt!! Men hualigen, så eländigt det är i världen. Ack ja, nu går det åt helsefyr med hela jordklotet, HUR skall det GÅ???"'

Våra barn skall inte behöva känna tvivel och oroa sig för om det kanske bara är att ge upp. Nej, vad vi än gör måste vi få dem att tro på framtiden men också att engagera sig och vara inställda på stora förändringar. Förändringar som inte endast och nödvändigtvis behöver vara så dramatiska att jorden går under utan kanske bara förändras så som den alltid förändrats genom tiderna.

Att vi människor sedan har ett gigantiskt ansvar att bli medvetna och att vårda vår planet och göra förutsättningarna så bra som möjligt för våra barn och barnbarn, det är en annan sak och lika odiskuterbart självklart.

Det finns så mycket dumt. Varför till exempel att köpa argentinskt kött och bananer från Venezuela. Varför? Vi har bra frukt och fint kött här i närheten. Sätt fart på bönderna igen om inte maten räcker. Med modern teknologi borde vi väl också snart kunna producera egna bananer! Att transportera mat kors och tvärs över hela jordklotet är ju egentligen helt urbota korkat. Åtminstone kött och annan tung färskvara....

Så...nu får det räcka för i kväll. Godnajt.

fredag, mars 14, 2008

Ibook eller vad?

1993 satte jag mig för första gången framför en dator. Med sonen i magen och lite tid över innan det var dags närmade jag mig den där monitorn och vågade röra vid musen.

Jag säger bara - Akranoid!

Level för level, lite bättre för varje gång. Jag var fast.

Det har hänt en del sedan dess. Sonen är ute och snurrig, öh:ande tonåring. Datorn är en laptop från Fujitsu.

Men, den är snart tre år. Fungerar så där bra. Är tung för att vara en laptop. Dessutom reagerar jag fortfarande i ansiktet när jag sitter mer än 1 timme. Känns i ögonen också trots bättre terminalglasögon.

Snyggast är Ibook eller Imac...

Kanske stationär är bättre för hud och ögon? Med en stor skärm långt bort? Men det är fint att kunna bära med sig datorn och då är en liten lätt att föredra.

Ibland kan jag formligen fastna i alla fördelar, nackdelar, detaljer, utseenden, möjligheter och måsten och till sist orkar jag inte tänka mer utan lägger allt åt sidan. Beslut, allt handlar om att ta en massa beslut, hela tiden....

Det är här Akranoid gör som bäst nytta och hjälper till att tömma hjärnan...nollställa. Faktiskt! I övrigt kan jag ingenting alls om dataspel. Min erfarenhet av TV-spel har jag berättat om tidigare...

torsdag, mars 13, 2008

Tandjäkel

Det var tanden. Antibiotika igen. Nu har jag gått med en tandrots/käkbens-infektion i snart 4 år. Kan man bli tokig för mindre. Äntligen skall eländet ut så nu blir jag tandlös i överkäken några månader så man ser att det läker ut ordentligt. Det skall bli intressant att se om migränen, yrsligheten och allt annat trassel försvinner med tandjäkeln!

Jag skall skjuta min gamla tandläkare. Han med Porschen. Åtminstone skära upp hans breda Michelindäck. För nu har jag bytt. Min nya är kvinna och åker skidor. Hon bröt just armen men är så engagerad i mitt bett att hon tvingat en snäll kollega på den stora fräscha kliniken att ta sig an mig snarast.

Halleluja!

(Eftersom någon undrade....Om jag skjuter på honom blir det med sonens slangbella, om nu några fler skulle undra.)

onsdag, mars 12, 2008

Hur jag blev historisk

Mer om att vara förälder

Dottern: Vi har haft historia i dag och så fick vi välja något att forska om. Jag valde dig!

Jag: Va?

D: Jag skall forska på dig. Kul va?

Jag: Du skall forska på mig. Du menar inte i samhällskunskapen eller svenskan eller nå´t?

D: Nä, historia. Jag tyckte att det skulla vara kul att forska på allt som du har varit med om genom tiderna. Det där med hippitalet speciellt...

Bombhot

Bombhota mig hit och bombhota mig dit....Gässp!

Men, tänk om det smäller då? - På riktigt!!

Vår Gymnasieskolan är bombhotad. Sonen ringde i går och sa att det satt en lapp på dörren till skolan, dörren som också leder in till vårt bibliotek:

"Onsdagen den 12 mars hålls byggnaden stängd p.g.a. bombhot."

Jaha tänker man först. Jag som tänkte gå dit och lämna tillbaka den där boken. Någon rubbar mina cirklar. Så onödigt. Här finns inget sånt där. Här bombas det inte för VEM skulle göra något sådant. Ivårt trygga, fredliga hörn av landet Sverige bor bara snälla elever och pensionärer.

Två saker.

Det första är att OM någon verkligen tänker bomba sönder skolan/bibblan, varför annonserar man då i förväg och talar om NÄR? Okej, för att det bara skall bli materiella skador. Men HUR kan man lita på det där? Varför inte spärra av omedelbart, söka igenom byggnaden, bevaka den och låta bli att stänga den aktuella dagen??

Det andra som slog mig var i morse när jag körde barnen till tåg respektive skola i ett sjuhällande ösregn. Vi såg bandavspärrningarna och polisbilarna.

Vi passerar 10 meter från byggnaden. Hick. Men vad F....tänk om det smäller på riktigt!!!?

Ja, tänk om det smäller på riktigt. Tänk om det ÄR på riktigt? Dottern undrade om hon var säker nere på sin skola 200 meter därifrån. Jag försäkrade henne att hon var det

??

Vad är det som händer? Är det någon som tycker att det här är kul? Är det en smittsam sjukdom eller är det bara inne just nu att bombhota skolor och mordhota lärare etcetra?

Men därute finns det faktiskt en och annan galning. Nu för tiden låser vi inte in dem. De finns där ute bland oss och det har hänt en del rysliga saker under åren sedan man stängde ner S:ta Maria, Sigfrid, Långbro och allt vad de hette.

Fast det är väl inte de där riktiga dårarna som bombhotar skolor? Är inte bilden en missnöjd, plågad, eventuellt f.d. elev? Troligen en enstöring, i alla fall en med ett stört och asocialt beteende?

Har vi sådana här i vår perfekta håla? Kan de ha tillgång till vapen? Vet de hur man gör bomber?

Sannolikt men kanske ändå inte troligt. Fast det var det väl inte i Finland heller? Äsch, säkert inte i dag. Ingen smäll hittills. Tittar ut och ner mot byn. Byggnaden står kvar.

Kanske jag borde åka och möta dottern i alla fall...

Går mot hallen, fångar upp bilnycklarna på vägen. Hinner inte dra på mig skorna förrän någon kastar sig mot dörren från utsidan och sliter i handtaget. Det är dottern som redan är hemma (nytt schema, visst ja...) Hon rusar in, kastar av sig kläderna, springer mot utsiktsfönstret och ropar: "Skynda dig, jag måste in. Jag vill se när det smäller. Klockan tre smäller det!!"

Jag försöker säga att nej då, poliserna har sökt igenom byggnaden under dagen...hon behöver inte vara orolig.

Jag är inte orolig, det är skitspännande. Förrästen, eleverna vet f a k t i s k t mer om skolan än poliserna!

söndag, mars 09, 2008

Varför gnälla på Carola?

Vilket hallå. Jag har svårt att ta till mig den här uppståndelsen över "skrällen" i schlagervärlden i går kväll. Nähä, Carola och Andreas gick inte vidare. So what? Genast frågar man sig om Carola är slut, man riktigt hör skadeglädjen och triumfen i frågan. Hon vann inte, men än sen? Oavsett om det var jantelagen eller låten som gjorde att de inte gick vidare så är det sånt som händer. Någon annan gick vidare.

Fast jag har aldrig förstått det här märkvärdiga med Carola. Jag har aldrig varit något fan men imponerades som de flesta av tjejen när hon vann så det rök, då med "Främling". Sen har man inte kunnat låta bli att häpna, fascineras och fasat inför en del val hon gjort privat här i livet...

För mig är hon en snygg kvinna med en skön röst som hon oftast inte använder alldeles bra.. Ibland har hon briljerat men oftare har hon inte gjort det. Värst är när hon tar i för mycket och sjunger på ett sätt som lätt kan tolkas som lite desperat hallelujabön. Bäst är när hon dämpar sig och sjunger något mer stillsamt och avskalat....Värst är också när hon var med i Livets Ord och hennes giftemål med Runar visades överallt. Men hon är också en vanlig människa. Lite egen kanske, vilket hon gärna får vara, men en helt vanlig kvinna, artist och mamma. Snacka om att ha krav på sig. Dessutom har hon på kort tid mist sina föräldrar och säkert inte haft det så lätt i övrigt heller.

Det här handlar inte alls om Carola egentligen utan om vissa människors behov av att offentligt avrätta någon som lyckats, som sticker ut i mängden och som framstått med självkänsla och trott på sig själv som artist.

Äh, låt Carola vara i fred. Hon har inte gjort något fel, mer än att hon genom att vara den hon är i många år gäckat och retat upp kreti och pleti. Säkert har de suttit där i flock och bara väntat på att hon skall ta ett felsteg eller säga något förlupet som man kan tolka som man vill...

Sen kan man fråga sig om rätt låt vann eller inte, ingen tycker likadant. Jag tycker att Nordman är urtradig som artist, föredrar faktiskt Andreas Johnsson och Carola. Det kvittar mig vad hon tror på och jag skulle aldrig i livet sätta min fot i Livets Ords kyrka i allafall...

Fast Sibel var nog sötast. Hon får gärna vinna hela klabbet för mig.

I övrigt bryr jag mig inte alls. Allra minst om vad unga nöjes- eller rovdjursreportrar på väg uppåt i karriären säger och skriver om schlagerdrottningen Carola. Kul för dem att få något att bita i då?

Tröttsamt....

tisdag, mars 04, 2008

En gräns, också för bröderna S

Nu har jag läst lite mer i båda bröderna Schulmans blogg på Värmlands Folkblad.

Jaja, jag fnissar fortfarande åt en hel del men i längden .... ähm, ibland är det bara barnsligt. Gör Alex S så för att han är så barnslig eller spelar han en roll på bloggen, en bloggroll för att han tjänar pengar på att vara dum och barnslig. Jag vill tro det.

Samtidigt har han inte så bra koll som han gärna vill ha. Det här med Schyfferts stundande 40-årsfest var riktigt roligt!

Det var ballt av Schyffert att bjuda in bröderna och sedan dra tillbaka inbjudan med förklaringen att inbjudan var falsk och bara avsedd att användas i ett humorprogram!!

Det blir bara värre och värre.....

måndag, mars 03, 2008

"Har ni några fråger kan ni maila in dem"

Även om mitt öra är språkkänsligt är det också rätt flexibelt och ursäktande så till vida att jag tycker om lek med ord och egna "hittepåord". Felskrivningar kan jag också ursäkta om det blir en poäng.

Men det finns lägen när det bara skall vara rätt. Programledare på TV kan man ställa höga krav på. Så varför måste TV 4:s programledare envisas med att säga: fråger.....DET HETER FRÅGOR. Tilde de Paula är nog värst. Hela tiden: "Om ni har några fråger kan ni maila in......." Malou av alla kan inte heller säga ordet frågor: "Hon skall svara på några fråger"

Eller: Ser ni vilka fina kråker det flyger där ute?
Skall vi äta ett par macker innan vi åker?
I kväll skall vi äta räker!

söndag, mars 02, 2008

Man varnade

Det kanske är fel på mig men jag har inte märkt av något oväder?

När då?

Det kanske beror på vad man jämför med?

Jämfört med Gudrun? Då behövs vindar som rycker upp hus med källare och allt.

Jämför man med den sista veckans bedrövliga snålblåst och blöta så går inte det. I så fall gömde sig ovädret från södra Europa i det allmänt dyngiga vädret.

Fast jag märkte ingenting. I går? Inget vinande eller skallrande i ventilen. Inget ryckande i altantaket. Ingenting. Var då?

lördag, mars 01, 2008

Ändå min prinsessa

I går färgade hon håret korpsvart. I dag fick naglarna samma färg. Tyllkjol. Svart, möjligen rött och lite vitt. Rutigt. Randigt. Men mest svart.

Vart tog hon vägen, den lilla tjejen i rosa prinsessklänning och det långa, blonda håret??

Hon är sååå himla fin! Så stark och så full av liv och drömmar.

Härliga unge!

Calle Schulman ändå.....

Har av någon anledning retat mig lite på de här allt mer omskrivna bröderna Schulman. Jag har fått samma känsla inför dem som inför alla andra unga mediekåta människor som ibland desperat och ofta okänsligt verkar kunna göra vad som helst för att bli omskrivna och kända.

Schulmans, för det är först nu jag kan skilja på dem och förstår att det är fråga om 2 bröder, så ointresserad har jag varit. I alla fall har det låtit väldigt mycket om "den där" Schulmans. Så slutade "han" blogga och jag fick i förbifarten en känsla av sårat barn men eftersom mitt intresse har varit noll, har jag aldrig brytt mig mer än så. Jag är sååå trött på det där svärande och illaluktande sättet av att skriva ner och dissa allt och alla på. Typ Linda Skugge och ännu värre då, the Schulmans.

Men, ett stort MEN. Av någon anledning hamnade jag i går på Calle Schulmans gamla blogg. Efter att ha sett Alex S på TV häromdagen när han försvarade sina falska mail till personalen på TV4, förstod jag alltså att de var två. De ser inte ens klonade ut utan går att skilja åt.

Jag läste lite. Läste lite till. Efter en kvart satt jag där fortfarande. Varför? Jo, för det här är skitkul! Calle S är en äkta galenpanna och för mig får han dissa hur mycket han vill. Det får inte Linda Skugge. Varför? Jo, för att Calle S har en skön distans. Han driver med sig själv och det gör det hela inte bara uthärdligt utan också underhållande. För det finns inget värre med människor som allvarligt och utan egen självinsikt gör sig till samhällets talesmän och öppet kritiserar och pucklar på alla andra. Åtminstone inte när det gäller personangrepp på det här viset som är så vanligt i bloggens värld.

Calle Schulman får, som tack för allt fniss i går kväll, morgonens största jättehiss!

Och jag hittade honom igen....med brorsan. På Värmlands Folkblad. Bara det!