torsdag, januari 31, 2008

Kurs för att lära sig leva

Kunskap är bra, ibland fantastisk, nödvändig och berikande. Men inte i tid och otid. Inte i alla lägen. Vi måste ge oss tid att bara vara och att hitta svaren inom oss också. Vi behöver kanske inte gå på kurs! Många människor går på kurser, inte för att de egentligen behöver det, utan för att de är rädda för att göra fel´, för att misslyckas om de inte går på kurs. Det kan liknas vid en slags modern frälsningsmetod. Vi går inte i kyrkan längre och gör som prästen säger. Vi går på kurs!

Alltså....är vi människor så imbecilla, handikappade och handlingsförlamade som makthavare, myndigheter och andra styrande organ med "ansvar" behandlar oss? Jag spyr ibland på välutbildade experters styrande och fixande med de vanliga samhällsmedborgarna som om de inte fattar någonting alls av egen kraft!

Det finns så många olika kurser för allt möjligt att man omöjligt kan förstå annat än att det nog är nödvändigt att gå ett antal för att klara livhanken i detta land. Speciellt när man får barn och blir gudhjälpeoss FÖRÄLDRAR!! Nu senast beskrivs en ny typ av föräldrautbildning som erbjuds till föräldrar som anser sig ha problem med sina barn. Eller som är rädda för att kanske få problem och tänk om man får ett barn som inte kan sitta stilla i skolan!!! Så för att slippa skämmas eller komma att skämmas i framtiden uppmanas föräldrarna att sluta tänka och känna efter. I stället bör de prova alla de beprövade och säkert mindre beprövade uppfostringsmetoder som kurshållarna presenterar. Som t.ex. att helt negligera ett skrikigt och "besvärligt" barn.

Var..jag undrar var, uppmanas föräldrarna att tänka själva, att använda sitt sunda förnuft, sina unika erfarenheter och det som de lärt sig genom livet och göra det som de anser vara det bästa för just sitt barn? Åh nej. Det här luktar småpanik! Samhällelig eller ekonomisk panik! Låt nu inte alla göra som de vill så människors speciella personligheter och olika läggningar blir för synligt och tar för stor plats, då blir det bara jobbigt och då kostar det samhället mer pengar. Bättre om vi försöker stöpa alla i samma form i god tid. Så blir det lugnt och bra, då blir nog alla lyckliga. Då blir det mindre besvärligt. (fast skulle man nu missa någon kan man ju alltid ge dem lite amfetamin eller nå´t som tur är!!!)

Hu, så hemskt. Ett samhälle där alla är lika lugna, tänker samma tankar och har gått samma kurser. Jag är barnmorska. Jag har hållt i föräldrautbildningar inom mödravårdens regi. Dessbättre har jag lärt mig att jag kan göra lite som jag vill. Många av mina kollegor är så styrda av PM, allmäna riktlinjer och av rädsla att göra fel håller de sig till mallen. Mallen säger till exempel att man SKALL amma till varje pris. Det säger inte jag. Mallen behandlar förstagångsföräldrar över en kam och minimaliserar deras jag-känsla, deras unika förmågor att gå in i barnväntandet och föräldraskapet. Det menar jag. Det finns de som behöver en "morsa" som säger åt dem hur det är och hur det skall vara, men de allra flesta som väntar barn och får sitt första barn är vuxna självständiga människor. Unika och kloka personer väl rustade att ta emot sitt barn på bästa bästa sätt. Jag pratar inte om de som inte är kapabla. De fångar man förhoppningsvis upp redan på mödravården. Det är annorlunda. Då bör man naturligtvis ingripa på ett helt annat sätt. Jag pratar om den största mängden sunda, friska, kloka människor i detta land, i utgångspunkten förmögna att känna efter och tänka självständigt. Bara genom att tala om för dem att de behöver en kurs nu när de skall bli föräldrar, talar man också om för dem att de inte duger, inte kommer att klara det annars.

Nu skall man alltså dessutom gå kurs när barnet är fött. Inte bara höra på trista lektioner om barnsäkerhet och farlig mat som kan ge barnallergier utan också lära sig att forma sina små telningar till små, perfekta tysta och lydiga avkommor. Mota bort både tecken på bokstavskombinationsdiagnoser och risker för föräldrar så frustrerade att de kanske börjar aga sina barn. Bäst att stämma i bäcken så får samhället det så mycket lättare och så blir det så mycket billigare tycks man tänka och tro på.

Och tråkigare. Och farligare. Till sist har vi väl raderat ut varenda sund instinkt hos oss människovarelser så att vi inte längre fattar att vi skall fly när vi möter en brunbjörn i skogen eller känner lukten av rutten påläggsskinka i kylen!

Ett rådjur

Det var ett rådjur. Tillsyningsmannen ringde. Hade sett något som såg ut som en klöv. - Är de silvergrå frågade jag - På vintern kan de bli det svarade han.

Okej, men nog var det lite synd att det inte var en varg trots allt! Tänk vad folk hade blivit upphetsade här nere!

Makabert kadaver

Det kanske var en hund trots allt. En stor hund. I Hovs Hallar går en flock highland cattle. Tänkte först att det var kadavret av en sådan jag såg. Men kossorna är bruna. Pälsen, som tydligt syntes ovanför bröstkorg med revben och halskotor var silvergrå. Silvergrå och 5 cm lång ?


Vem, vad? Långhårig säl? (finns inte), Get (för stor) , hund? Neäää, snarare varg.

Varg? På Bjärehalvön?

Kanske är det något som kommit med havet i förra helgens storm? Fyndet var så udda och skumt att jag inte kunde släppa tankarna på det. Vad hade jag egentligen sett? Inga, som har koll på vilda djur tipsade mig om att jag kunde rapportera fyndet till Länstyrelsen eller något jägarförbund. Jag gjorde så via mail och blev efter några timmar uppringd, både av en gubbe på länstyrelsen och av länsveterinären! Båda var väldigt intresserade och tacksamma för tipset. I dag skulle någon av dem bege sig ut på stenarna och leta efter mitt kadaver.

Om inte stormen hinner ta han, den skall komma tillbaka i dag.

måndag, januari 28, 2008

Brandminnen

Läser om Annaas barndom från det branddrabbade huset. Bränder är otäcka. Minns 70-talet på Bjäre. Vi fick körkort en efter en. Lånade bilar och körde runt bara för att få köra. Jag lärde mig hitta på åsens tusentals små, slingriga vägar. En tid härjade en pyroman i trakten. Det ena huset efter det andra antändes, alltid på natten. Vi körde så högt upp vi kunde komma, släckte lyktorna och spanade ut över vår by i mörkret, fast beslutna att se när nästa hus började ryka. Vi ville ta honom på bar gärning. Det lyckades vi nu inte med, men så småningom greps och dömdes en tokstolle för dåden. Minns känslan. Vilket hus står på tur? Kan det vara vårt?

Nästa brandminne. (Och musminne, för det var musen som knaprat på bensinslangen!) Vaknar av att jag hör mamma ropa. Rusar yrvaket mot fönstret på övervåningens gavel, där mitt rum ligger. Stora orangegula lågor slickar sig upp från bilen där nedanför. Jag rusar mot trappan, hugger i farten min täckjacka och drar den på mig samtidigt som jag springer ut och mot gaveln, fram till bilen som brinner. Minns mammas och lillasysters ropande där de står tryckta bakom en klen björk 25 meter bort -Gå bort, neeeej, gå därifrån!! Vi har ringt brandkåååren! Men jag stod kvar jag. Tog en filt i garaget som jag försökte släcka elden med. Så kom brandbilen. Killarna gjorde snabbt och lätt vad de skulle. Ingen som hade hjärtklappning där inte. När det vita skummet täckte hela bilen och den sista röken skingrat sig tittade jag upp mot brandmännen. De log. Så tittade jag ner på mig själv. Svart, kort täckjacka, vita trosor och ingenting mer. Jag var 18. Minns inte om jag log tillbaka..

Hovs Hallar

Ny kamera!! Nya bilder. De här är Hovs Hallar i går, söndag. Jag älskar havet, speciellt här ute...




















söndag, januari 27, 2008

Till slut blir allt optimalt ändå

Har massor av bilder i min mobil men överföringen till datorn har inte fungerat på flera månader och jag har inte haft ork att ta tag i saken. Det är alltid saker att ta tag i....fixa, laga, ordna, byta, greja, styra upp. Ibland kräks jag på alla dessa små vardagsliga ting som det måste läggas tid på för att de skall fungera!! Jag vill trycka på en knapp och så skall saker gå. Stöön, denna inneboende jävlighet i tingen!! Så, mobilen har fått vänta. Väntat har också kablarna från fiberoptikmottagaren fått göra. Det innebär att vi fortfarande bara har en kabel till en TV. Ibland är kabeln borta och jag får följa ena änden för att se vart den tar vägen, vanligtvis in i sonens rum. Son och dotter kör med kablar till routern, jag kör trådlöst som väl är. (Det är förvisso bra, då har jag någorlunda koll....)Men alla dessa kablar gör mig annars vansinnig. Än mer jobbig är tanken på att åka och köpa splitter och nya kablar, en massa, långa metrar. Ännu värre blir det när jag tänker på att dessa kablar skall fästas upp och ner, fram och tillbaka. Dessa små sladdhållare gör mig också galen. Pillrigt. Svårt att träffa just bara den pyttelilla spiken med den stora hammaren! Så det blir inte av. Inte än, inte än.... Elgrejor har jag för övrigt ett ansträngt förhållande till.
Vidare så behövs några dörrhandtag skruvas fast, den nya väggtelefonen skall monteras på väggen, sopkärlen sättas på plats, IKEA-byrån till sonens rum monteras ihop, cykel nr 1: fixas punka på. Cykel nr 2: också fixa pyspunka på. Gamla digitalkameran: fråga någon varför objektivet fastnat i utåtläge. Veden som skall klyvas men jag måste åka och hämta själva klyven först. Glödlampan till spiskåpan (skitjobbig, måste skruva av ett lock först, dessutom komma ihåg att köpa rätt lampa) jag har lagat mat i ledsyn några veckor nu.

Små ting men så många. Nä, ibland får allt vara. Rätt vad det är kommer det en dag när jag är på exakt rätt ställe eller har exakt rätt verktyg framför mig och dessutom är mätt, nöjd och utsövd. Det kan ta mer eller mindre lång tid men ingen mer blir lidande än jag som tur är. Mina barn är i en ålder när de ändå går med både skygglappar och inåtvänd blick. Är bara kylskåpet välfyllt, datorer och tv fungerande och om lyset på toa funkar, verkar de helt nöjda.

Jamen, kanske jag bara är rätt ungdomlig i min inställning när allt kommer omkring???

Moto boy

Fallit för Motoboy. En snygging. Lite feminin med massor av utstrålning. Udda med helt egen stil och musik. Brunkrämen och läppstiftet bryr jag mig inte om. Han är en frisk fläkt, inte en dussinvara. Gillar när han mopsar sig och säger att han är det bästa som hänt Sverige sedan Jussi Björling. Right?

lördag, januari 26, 2008

Killar och kött

Gåtan och tonårssonen sov till halv 1. Det blir 12,5 timme det upplyste jag honom om när han sömndrucken ramlade ner för trappan för en pannkaka. Stingslig. Humöret sjönk till nedre botten när jag påpekade att det luktade apa eller som från något dött djur i hans rum. Han rusade tillbaka till boet med sin pannkaka. Där blev han. Jag gick ut. Efter några timmar ringer han från sin mobil och jag är alltså hemma igen. Han vrålar i luren: JAG VILL HA KÖÖÖÖÖTTTTT! NUUUUUUUUU.........

Herre guuud! Är alla killar så där?

Han fick en stor biff, massor av gräddsås och några kokta potatisar. Sen skymtade vi faktiskt ett leende, mamsen fick t.o.m. en kram men inte förrän chokladkakorna plockats fram. Sen försvann han in i råttboet igen.

I morgon tänker jag inte vara lika mild.

torsdag, januari 24, 2008

Fri som en fågel ?

Jag läser en bok som bland annat ger läsaren konkreta tips på hur man blir en lyckligare människa. Jag är inte olycklig men strävar mot en förändring som tär på både humör och ork vissa dagar. Boken innehåller en hel del floskler, mycket amerikanskt förverkligadittlivprat och en hel del som hörts tidigare. Men på något sätt rör författarinnan samman alla ingredienserna på ett lättläst och väldigt praktiskt och användbart sätt. Miraklernas tid kanske inte är förbi i alla fall. Boken är skitbra helt enkelt! Det stora är att den handlar om mig!

Nog för att jag skaffat mig en hel del självinsikt med åren. Men ingenting har som den här boken satt fingret på exakt, vad problemet är. Framför allt förstår jag allt mer att jag inte är så udda, så annorlunda. Efter att ha läst Lucinda Bassetts "Befriad från ångest" vågar jag sätta ord på min oro, min vånda... på det som aldrig syns men som alltid känns. Jag har helt enkelt inte förstått att det är just så här subtilt och tärande som ångest kan te sig. Har man alltid ångest är det svårt att förstå vad ångest är och att man är drabbad. Att det tillstånd som man befinner sig i inte är normaltillståndet. Det blir en naturlig del av ens personlighet. Bara att säga det hemska ordet, ångest, har tidigare givit mig ångest. Vilket hemskt och laddat ord....Boken bekräftar mina spretiga och orediga tankar så att de plötsligt blivit lättare att förstå sig på. Hon, Lucinda Bassett, vet.. för hon har varit där. Nu har jag aldrig haft agorafobi (torgskräck) eller haft ångestattacker som hämmat mitt dagliga liv på samma sätt som Lucinda hade. Jag hade inte några panikatattacker, bara en ångestliknande uppfattning om mig själv och min omvärld. En kväljande, konstant ström av obehag och oro utan någon ände... Som en kletig hudkräm, omöjlig att tvätta bort. Kanske hade det varit bättre om jag fått ut det, fått ur mig obehaget i en attack! Nej inte jag inte. Ingen fick ana min svaghet, min inre strid. Så, jag hittade tidigt ett förhållningssätt så att ingen skulle märka något. .

Nu var det där inte helt sant. Under de senaste 2 åren har jag haft två "riktiga" ångestattacker. Det var nog droppen. Att en som jag kunde drabbas. Samtidigt bestämde jag mig för att, hur lång tid det än må ta, hitta min väg ut ur attintemåbra-träsket. Att vända skutan och börja göra sådan som är jag, som jag vill och mår väl av. Samtidigt skall jag kämpa för att skingra denna jävla ångestdimma. Det lär ta tid men jag är hoppfull. Utåt sett fungerar jag ju tillfredställande som väl är. Inom mig har jag absolut mer eller mindre goda dagar och perioder.

Jag hade inte ångest som barn. Tvärtom. Jag var modig, social och trygg. Det här började i tonåren. Det fanns en massa anledningar och människor som påverkade mig att kliva in i en delvis sluten värld som jag hade järnkoll på och sällan släppte in någon helt i. Det låter kanske hemskt. Men så var det. Dessutom förstår jag i dag att många med mig lider och har lidit av samma fenomen. Man kan kalla det ett slags försvar som uppstår när man lever under ett hot, av vilket slag det än må vara, under uppväxten eller delar av uppväxten.

Ingenting jag tidigare läst, och det är en del, har varit så mitt i prick. Så, tack för den här boken!Jag läser den långsamt och eftertänksamt. Stannar ofta upp. Känner igen. Tar till mig. Känner efter. Det är bra.

Kanske Lucindas väg är en bra väg? Mitt förnuft väser att jag får nog vara nöjd om det så bara leder till ett litet större inre lugn, något nirvana skall jag nog inte förvänta mig att finna. Men vem vet? En del av boken innehåller konkreta råd hur man förändrar förhållningssättet man dragit på sig under barndom, uppväxt och genom alla år. Jag bestämmer mig för att testa ett råd per vecka. Ungefär, eftersom det måste vara lustfyllt det här. Börjar med det som verkar enklast. Naturligtvis är det att börja bakifrån eftersom jag är så självständig att jag helt enkelt måste göra det på mitt sätt!! Så, i dag har jag medvetet tänkt minst en god och positiv tanke om varje människa jag sett och mött. De som kommit nära har jag fäst blicken på och smält iväg ett leende till. Det var inte helt enkelt när jag mötte skvallerkärringen nummer 1 i vår by eller närapå blev påkörd av en sur gubbe i en röd gammal Volvo. Det är så mycket lättare att tänka något mindre bra och bara vända bort blicken. När jag inte kom på något bra alls om surgubben i bilen hjälpte min dotter mig. Hon tyckte att han i allafall var värd en komplimang för att hans bil var så ren och nytvättad trots skitvädret. Där ser man!

Människan som skrivit den här boken heter alltså Lucinda Bassett och boken har titeln "Befriad från ångest" Jag vill ge den till en massa människor jag känner. Nämner inga vid namn, nog bäst så.

Nu är det fredag! Favoritkvällen. Snart är klockan tillräckligt mycket för att jag skall få korka upp vinpavan, langa fram ostarna och den mörka chokladtryffen.....valnötsglassen!! Men först biffen och de rostade rotsakerna! Närapå helt ångestfritt...men å andra sidan är det ingenting som "hotar". Båda mina youngsters är på sina rum, Ester snarkar mellan mina händer, till hälften på tangentbordet. Huset står stadigt i blåsten och lönekontot är just påfyllt!

Skål och trevlig helg!

tisdag, januari 22, 2008

Istället för antirynkkräm ?

Han spelar på allt han har framför sig. Från det han vaknar till han stupar i säng. Df-df-df-df dfdfdfdfdfdf df-df-df-df... drrrrrr drrrrriiiiiii.....I brist på annat spelar han i luften. - Wow, vet du hur många accord Buckethead kan göra på en minuuut? Va, han är ett geni. Bucket Head ääger. Fattar du?????? Han är aaascooool!

Yes. Här gäller det att inte tappa kontrollen och ta till flykten. Inte är jag en mossig morsa som inte fattar, inte jag inte. Men efter 4 timmars lirande blir jag pensionär och stoppar in öronpropparna. Jeee, det kostar på att hänga med. Förhoppningsvis är det hudutslätande eller åtminstone hjärntrimmande också.

måndag, januari 14, 2008

Nike Hissar!

Jag skall inte bara gnälla. Jag kan hissa också. Appropå dagens tv-programsutbud. Visst sänds det mycket skräp men nu har jag hittat tröstsajten och tröstkanalen. TV 4 Anytime, där man för mindre pengar än vad tv-licensen kostar, kan gå in och se redan sända program eller delar ur program, är suverän! På Sveriges Radios (låter inte det så där nostalgiskt hemtrevligt!) hemsida går det att klicka sig fram till "minnen". Finns inte de minnen man är intresserad av går det att önska sig ett sådant. I går lyssnade jag på ett radioprogram från 1959. Maud Reuterswärd intervjuar Elise Ottessen-Jenssen under rubriken "när pessaret kom till byn". Prästdottern blev senare känd under signaturen Ottar. (RFSU:s tidskrift) Elises mor fick totalt 17 barn, något som bidrog till hennes engagemang för kvinnans situation. Hon växte upp i nordnorge och reste under 20- och 30-talet runt och pratade sex och samlevnad, preventivmedel och förde utsatta kvinnors talan. Vilken kvinna, vilken människa! Oerhört intressant.
Sen lyssnade jag, medans jag jobbade någon timme, på skvalradio från 1984. Jag förpassades tillbaka till södermalm och Tavastgatan. Kände pulsen från Café Opera (ja, även jag en kort tid. Paulo Roberto var dörrvakt och köerna ringlade sig runt hela kungsan i den stora discoeran! Där var jag i orange overall med byxbenen nedstoppade i ett par cowboyboots. En liten blinkande bling-bling-lampa fäst på kragen. Håret permanentat och stort..jag menar STORT. Himmel!)Jag säger bara "Who´s gonna drive you home" (The Cars) Sådana minnen! Man kan gråta för mindre....

I dag skall jag lyssna på "radion möter Sighsten Herrgård", ett program från 1987, från tiden då han gav AIDS ett ansikte här i Sverige.

söndag, januari 13, 2008

Gå på magkänslan och tappa förståndet?

På ett sätt känns det som att allt jag gör, det gör jag baklänges. Man slutar inte en fast anställning när man redan har en darrig tillvaro som ensamstående och i stort sett ensamförsörjande tonårsmorsa till två. Det rimmar dåligt. Jag har inte sagt upp mig riktigt.....bara nästan. Tjänstledigheten är beviljad och klar redan från vecka 6 och detta trots att jag inte har fortsättningen fixad än. Något nytt jobb har jag alltså inte papper på men jag tror...och hoppas.....att det ordnar sig. Meningen är att jag skall kunna fokusera mer på mitt eget, på att komma i gång med det som jag egentligen vill pyssla med. Under tiden hade jag tänkt mig att vikariera som "vanlig" syrra på olika instanser här i vår behändiga håla. Jag har vidgat mina vyer så pass att jag också kan tänka mig att då och då, om det kniper, åka till minst 3 närbelägna städer för lite timmar som barnmorska. Men bara om det kniper.

Det är faktiskt på det här sättet att jag snart blir tokig om jag stannar i vården. Om jag tvingas måla mig ännu gråare och stanna kvar i landstinget som en av många marionettfigurer styrda utav årskorta budgetar, av fler politikers smådesperata saltomotaler och bli behandlad som en liten menlös varelse i ett större spel utan eget värde.

Låter jag krass? Det är jag. Har varit med för länge. Det var roligt en gång. Att jobba som barnmorska på förlossningen på KS var nog det roligaste jag gjort. Min bästa arbetsplats. Jobbet med små, sjuka barn uppe i nordnorge, med flygtjänst som ingick var också fantastiskt spännande, trevligt och roligt. Jag har gjort mycket som för all del varit lärorikt och kul men jag kommer inte vidare. Jag har tappat "det där". Gnistan eller viljan att plåstra om. Orkar inte längre. Vill inte jobba med människor, inte ta hand om människor.

Jaha, så var det med den Florence Nightingale. Inte hade hon varit stolt över mig. Men så går det när man väljer utbildning på en höft och utan någon som bekräftar och berättar för en vilken människa man är och vad man borde satsa på.

Mina planer och drömmar var helt andra. Men modet och självförtroendet svek och jag gick en annan väg.

Jag ångrar ingenting. Är inte bitter utan glad åt mina erfarenheter och det jag ändå varit med om.

Men det räcker nu. Det räcker definitivt. Kompassen fladdrar oroväckande hit och dit men jag kan inte annat än att gå på magkänslan. Vad som kommer ut av det vet jag inte än.

lördag, januari 12, 2008

TV eller en kväll på Met?

Varför betalar jag TV-licensen? Vad får jag för pengarna, egentligen? Jag ser faktiskt väldigt lite på TV. Men när jag väl sätter mig är det sällan något att se. Jul- och nyårshelgen skall vi inte prata om. Jag längtade efter sköna, långa filmer, intressanta program och människor i rutan. Vad erbjöds förutom amerikanska komedier och repriser? Ingenting av värde.

Sen har vi dessa galor, den ena mer krystad än den andra. Lets dance är ungefär det värsta jag vet. Det spelar ingen roll att deltagarna är kändisar, jag förstår verkligen inte uppståndelsen! Nu är det en kommersiell kanal, jag är medveten om det men även på dessa sänds mycket mög. Stjärnorna på slottet tittar jag på. Arja Saionmaa var en besvikelse. Så självupptagen och långrandig. Magnus Härenstam är naiv som få och tjatig. Också han en självupptagen tråkmåns. Men Peter Stormare gillar jag, så klart. Det var hans dag i dag och han är ju bara underbar! Britt Ekland är också skön. Hon är som hon är. Jan Malmsjö förlåter jag för allt för att han är så begåvad och har gjort så fenomenalt mycket som är sååå bra. Det var det för denna lördagskväll. Inte ens en anständig deckare!

Min mamma var på Metropolitans föreställning av La Boheme. Jag skulle gått med dit i stället. Ja, hon var inte i New York. Men väl på vår lokala biograf, Scala, där man sände direkt från Metropolian! Mamma var lyrisk, det hade varit helt fantastiskt.

Nästa gång skall jag gå.

Hudlös "njutning"

Jag vet inte om det är åldern eller vad det är. Mer åren blir jag allt mer blödig! Kan gråta en skvätt bara för att cellon är så känslosamt vacker, för att de inte får varandra mot slutet av filmen, när jag ser en död koltrast på grusvägen. Tårarna kan komma plötsligt. Nyss stannade jag till framför TV:n. Där var de där kvinnorna från Pajala, de som fick åka till Kenya. En av dem gick hand i hand med en liten afrikansk flicka. Jag kan inte förklara vad som hände men jag blev så rörd och så kom tårarna....

Jag kan känna mig glad men gråter i alla fall. På ett sätt är det befriande och faktum är. Jag berörs mer på djupet i dag, jag är mer hudlös (citat Herrbjörg Vassmo) och alla känslor är liksom lättare att få tag på. Det är bra....tror jag.

Ny kvinnosajt! - Inte för den här kvinnan!

En ny kvinnosajt. Jaha. Fick ju en liten notis i självaste DN. Kan det vara något då? En sajt av kvinnor för kvinnor, som om det i dag skulle vara något originellt. Fast förhoppningen fanns ju...Att det var någon som tänkte göra något för kvinnor som vill ha mer än bara flärd, mode, avslappningsövningar och populistiska relationstips. Så jag klickade in mig på marianova, sponsrad av ett spelbolag.

Det tog mig inte många minuter att inse att konceptet var detsamma som i samtliga tidskrifter för kvinnor till kvinnor. Eller, låter "laga mat med Linda Skugge" som ett originellt inslag? Det finns massor av bra matsajter, vem orkar se vad Skugge lagar för middag hemma hos sig. Det finns massor av bra bloggar, nättidningar med fetare innehåll och roligare layout. Mig kvittar det om det är en man inblandad!

Herre Gud! Ibland pallar jag inte det här väninneköret. I alla fall inte den här storstadsväninnementaliteten. Väninna mig hit och väninna mig dit. "Vi flickor". Det känns nästan lite förnedrande. Ja visst, jag är kvinna. Jag är väninna. Jag är mamma och har varit hästflicka när jag var liten. Ja visst. Men först av allt är jag människa.

För mig är jämställdhet lika naturligt och självklart som korvspad och rent bordsvatten. Jag tycker också samvaron med män är tilltalande. Jag spyr ibland på den här förfjantningen av kvinnor. Jag har absolut ingenting emot att det finns separata mans- eller kvinno-magasin, jag läser dem också ibland, men upprepningen på samma koncept känns såå trist och förutsägbar. Det leder ingenstans. Har man behov av grupper eller sajter för till exempel nyblivna mammor, kvinnor i försvaret eller män med torgskräck, sportbilsintresse eller som ensamseglar, kan man ju få sitt genom något sakinriktat magasin eller genom likasinnade i något forum på internet.

Jag har i alla fall inte behov av ytterligare en tjejtidning, även om den är i nätform. Inte heller har jag behov av ännu en tjejmötesplats!! NEJ TACK, kom hellre med något nytt som har förutsättningar att leda till något bättre än allt som redan finns.

Förvånades över att jag inte hittade någon mer som reagerade...tills jag hittade Mamselamsens synpunkter. Tack för det här inslaget!

onsdag, januari 09, 2008

Inte så små

14,5-åringen tog tåget i morse. Börjat ny skola i staden strax söder om vår hemort och får samtidigt mer luft under sina vingar. Ville byta och det är bara att hålla tummarna för att det är rätt! Att han får mer arbetsro, nya bra kompisar m.m.

13-åringen skall välja till 7:an.

Times fly....

måndag, januari 07, 2008

Ännu en lisssta...

Okej, blogglandets nyårslista. Okej, okej. Det är något väldigt avkopplande med listor av det här slaget. Så får den som vill ytterligare en chans att summera det som varit. Helt okej.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Nej

Höll du några av dina nyårslöften?
Hade inga

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja, glädjande nog 2 stycken! Skrämmande nog blev en mormor!

Dog någon som stod dig nära?
Bara grårandig. Vår förra katt.

Vilket datum från år 2007 kommer du alltid att minnas?
Mitt jubileumsdatum som var som bäst när det var passerat

Vad är det bästa som hänt dig år 2007?
Fler insikter

Största misstaget?
Att jag stannade kvar på jobb nr. 3 alldeles för länge. Skulle slutat tidigare.

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Kapitlet tänder gick i repris

Bästa köpet?
En ihopfällbar plastgrej för småtvätt. En billig supergrej! Och, mitt härliga överkast!!

Vad spenderade du mest pengar på?
Mat, bensin och kläder till barnen. Skor och telefonräkningar.

Vilken var din favorittrend?
Tja. Det smala brallorna som lätt stoppas ner i de höga stövlarna.

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2007?
Kommer alltid ihåg fel när det gäller musik och film. Gissar på någon låt med Mika eller Marie Picasso kanske. Frågan gällde väl inte minnen av musik jag tycker OM?

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Både och. Först blev allt värre än någonsin men det vände, ungefär som när man börjar en salvebehandling mot allergiska utslag. Det måste värka ut innan det kan bli bättre.

Vilket plagg använde du mest?
Smala jeans, varma sjalar, sjalar och tröjor, tröjor, tröjor och mina Timberlandstövlar.

Blev du kär i år?
Lite attraherad en kort period. Kär? Nej, tyvärr.....den som hängde kvar i början av året försvann ut i periferin

Favoritprogram på tv?
Kulturnyheterna och Kobra. Nyheterna. Morgonprogrammet hos TV4, speciellt på slöa helgmorgnar. Jag såg faktiskt rätt ofta på Medium och ibland Jordan, rättsläkaren. Missade ogärna Parlamentet. Såg repriserna av danska "Mordkommissionen" = bäst.

Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Jag hatar inte. Men vet bättre och bättre var mina gränser går. Bort med alla parasiter, energitjuvar, avundsjuka och negativa människor. Jo, jag hatar "Willys" och Lidl.

Bästa boken du läste i år?
Läst mycket men kan inte välja ut någon favorit. Ingen är i en klass för sig.

Något du önskade dig och fick?
15 riva-av-talonger med vardera 10 min kli på ryggen. En storstädning av hela huset.

Något du önskade dig men inte fick?
En resa. Inte ens av mig själv.

Årets bästa film?
?

Ett uttryck du missbrukat 2007:
"Alldeles strax" eftersom mina barn nu ständigt säger samma sak.

Något som du irriterat dig på under året?
George Bush, Göran Persson, Katerina Janoush samt en "perfekt" och väldigt negativ kollega. Samt att åtgärdsprogrammen för vår miljö och vår planet skall ta så lång tid att genomföra.

Vad gjorde du på din födelsedag 2007?
Hade mingel med småmat, vit chokladmoussetårta och champagne hemma. Åt och drack från klockan 10 på förmiddagen och cirka 12 timmar framåt. Hela jag var full av bubblor i flera dagar.

De bästa nya människorna du träffade?
Körde med de gamla invanda säkra korten.

Hur skulle du beskriva din stil år 2007?
Mer avspänd än tidigare. Ärlig. Möjligen tråkig.

Vad fick dig att må bra?
Vissa möten, böcker, utflykter, musik, konst, filmer. Mina barn de goda dagarna.

Favoritmånad?
Maj

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Om jag hade varit ekonomiskt oberoende hade jag lugnt kunde ägna mig åt det jag vill på riktigt. Att utveckla skrivandet och målandet. Fått ur mig mer, på olika sätt.

söndag, januari 06, 2008

Käck och knäckt i kombination

Jag lovar er att det krävs regelbunden positivitetsträning för att inte få lappsjuka eller bli helt konstig, där jag bor! Sen kan utsikten vara hur fantastisk den vill, havet hur enormt som helst och bokskogen hur sagolik som bara den. Jag får ändå aldrig bo där i mitt kråkslott vid havet, bredvid Operan i Stockholm i subtropiskt klimat fast i Italien eller Grekland kanske. Egentligen tycker jag just nu bäst om tanken på att gå ut genom "min port" och då befinna mig mitt på ett fantastiskt promenadstråk, med massa butiker, matställen och sköna caféer inom en armlängds avstånd.

Men så bor inte jag. Inte än, kanske aldrig. Det är inte alls alltid så lätt att vara käck och tänka positivt! Så klart inte. Ibland är det bäst att bara släppa taget och skrika helvetes fan, jävla väder och sura sumpstad..

Ibland hjälper ingenting. I dag är det kört. Allt som var frostigt knasigt i går rinner i dag i små bäckar och slaskar runt fötterna.

lördag, januari 05, 2008

En god jävlig dag

Det var runt 0 grader men det blåste full storm. Så kom snökornen, eller isregnet kanske och la sig som en tunn, knottrig glashinna över allting. Bilen var inkapslad i tunn is, entrétrappan höll på att kosta mig svanskotan och småvägarna uppe på åsen gick inte att gå på!

Då anamade jag mitt akuttänk, det jag ibland tar till när det är riktigt jävligt av någon anledning. Stormar det skall man gå och ställa sig i stormens öga. Då är man där det är som värst och där kan det inte bli värre. Regnar det skall man absolut gå ut och bli riktigt dränkt....o.s.v. Oftast händer då det att situationen blir så på gränsen att det vänder, det som tidigare var negativt blir nu positivt! Det fungerar!

I dag bestämde jag mig för att eländets öga var mitt uppe på åsen, där det är flackt och inget som läar. Dessutom förstod jag att vandringen uppåt inte borde bli som den vanligtvis är.

Jag kom upp. Liksom klättrande i kanten, i gräset. Mitt i värsta backen strax nedanför Café Utsikten kommer en kille i 12-årsåldern på cykel! Ingen vågade sig ut på asfalten så vi trasslade oss stelfrusna och leende förbi varandra. - "Jaa, jag har rredan slatt rrunt feyrrra gångörrr". Jag bad honom vara försiktig och han lovade.

Mitt uppe på horsten, för det är egentligen ingen ås, undrade jag en stund vad jag givit mig in på. Det blåste så jag en stund var rädd att vinden skulle fånga mig och svepa med mig ut över havet. Fick luta mig bakåt för balansens skull. Mössan djupt neddragen. Händer och armar rakt ut från kroppen, också för balansens i vägrenens skull. Det från himlen kändes som småspik. Hade jag någon näsa kvar? Kände att hela min jacka hade fått ett lager av blankis, ägnade en tanke åt Mount Everestbestigarna och nordpolsfararna, de man brukar se med rimfrost och istappar i skägg och ögonbryn. Varför gick jag hit upp?
Jag tog mig vidare och ner igen. I badet efteråt var jag glad att jag gått min lilla runda och att jag valt långa alternativet.

Bättre kunde inte den här dagen bli, lugn både i kropp och sinne som varade hela kvällen lång.

PS) Nina, Om du nu skulle läsa det här inlägget där borta i Brasssssilien, så är det tillägnat dig. Bara så att du förstår vad du missar!!!

fredag, januari 04, 2008

Humor eller inte

Såååå glaaad! Springer omkring och tar konstiga bilder på youngstrarna, den ene mer krumryggad än den andre. Sitter de inte vid datorer, sitter de vid TV:n, hänger över ritblocket eller bara såsar med munnen full av socker i någon fåtölj. Ingen har tyll, brodyr eller nitar i dag. Alla är vinterbleka men sonen och jag har aningen vinterrosor på våra kinder. Den isande vinden från Ryssland fick sonen, som vid varje påpekande om att han kanske borde ta mössa och vantar på sig svarar "äh, det är lugnt", att trä en ica-kasse över huvudet och dra åt på vägen hem igen, för att han frös så om öronen. Jag lyckades lura ut honom. Tog moroten, som bestod i varm choklad med vispgrädde på Coffee and the bakery samt valfri bulle, och sprang före honom. Han kom! Min son är en kul kille. På riktigt. Han får mig att sätta i halsen och kippa efter luft ibland. Både morfar och pappa har nog bidragit till den komiska ådran. Nog för att jag har humor men jag kan omöjligt dra en vits! Här kommer ett exempel:

- Har ni hört den om våningssängen?

Jaha, där förstörde jag den då jag inledde med själva poängen. Samma sak har hänt ett flertal gånger.

Eller....Han ni hört att boken i Oslo är stulen? Äh, jag menar, vet ni VARFÖR boken på biblioteket i Oslo är stulen? Neej, nu kan jag: VARFÖR ÄR BIBLIOTEKET I OSLO STÄNGT? Japp, där satt den!

Det går bara inte. Hatar dessutom när andra drar vitsar. Oerhört få får mig att ens dra på ena mungipan. Stand-up komedi är ingenting för mig heller. Sååå tröttsamt. Den enda jag skrattat åt är Babben Larsson. Ett par gånger. Parlamentet gillar jag. Jag skrattar ibland rått åt Americas funniest homevideo och, nu tror ni inte att jag är klok, jag tycker att är Benny Hill var såå gubbsjukt rolig. Jaques Tatis "semestersabotören" skrattade jag hysteriskt åt första gången jag såg den men inte alls den andra gången, 10 år senare. Så kan det också vara. Monte Pytongänget är ingenting för mig.

Nej, min humor är mer sjuk, ful, oväntad. När någonting är oväntat roligt eller när det inte var meningen att det skulle vara kul, då kan det blir riktigt roligt. Skall se "Plötsligt i Vinslöv" i morgon. Det låter som någonting för mig. Återkommer med en liten rescention.

Nu återstår att lära sig alla finesser min nyinköpta kamera har. Det blev en Canon 400D. Ett litet lyft från min tidigare Canon, en AT1 från 1976. Kan man ha samma objektiv kanske var det någon som trodde??

torsdag, januari 03, 2008

Tonårsvanor

Helgsläpig vardag. Svårt är det att komma igång. Svårare än vanligt att vara disciplinerad och få saker ur händerna. Längtar nästan till den vanliga vardagen. När skolan dragit i gång, när rutinerna fungerar och dagarna blir längre före de blir kväll. Sonen är på LAN. Dotter+kusin har just vaknat och inleder dagen med att prova sina klädinköp från gårdagens utflykt till Väla köpcentrum. Tyllklänning i svart kompletteras med svart kort kofta och svarta slimmade brallor. Håret är fortfarande råååsa. (Hon är riktigt söt) Kusinen matchar med knallblå shorts, svarta strumpbyxor, blus i folklorestil plus en till i brodyr, svart. Håret var rött men nu åt det laxblonda hållet efter ett nedblekningsförsök. Lejongula raggsockor.
Hennes mamma mailade att hon blir nog lite sen från Australien. Förlänger resan med nya kärleken som övertalat henne att följa till Nya Zeeland en sväng innan hon far hem. Jaha. Det går bra men din dotter äter ingenting annat än vitlöksost, sojakorvar och ketchup! Hon ratade både skaldjuren på nyåret och all annan julmat. Åt sina sojakorvar. Vegetarianen kan förvisso också tänka sig chokladkladdkaka och grädde. Äter bara roast-and-toast-bröd, ingenting annat. Tycker illa om det mesta i vår kyl. 15,5 åringen skickas själv till ICA i dag.