Nikes Rum

Kunskap är bra, ibland fantastisk, nödvändig och berikande. Men inte i tid och otid. Inte i alla lägen. Vi måste ge oss tid att bara vara och att hitta svaren inom oss också. Vi behöver kanske inte gå på kurs! Många människor går på kurser, inte för att de egentligen behöver det, utan för att de är rädda för att göra fel´, för att misslyckas om de inte går på kurs. Det kan liknas vid en slags modern frälsningsmetod. Vi går inte i kyrkan längre och gör som prästen säger. Vi går på kurs! Alltså....är vi människor så imbecilla, handikappade och handlingsförlamade som makthavare, myndigheter och andra styrande organ med "ansvar" behandlar oss? Jag spyr ibland på välutbildade experters styrande och fixande med de vanliga samhällsmedborgarna som om de inte fattar någonting alls av egen kraft! Det finns så många olika kurser för allt möjligt att man omöjligt kan förstå annat än att det nog är nödvändigt att gå ett antal för att klara livhanken i detta land. Speciellt när man får bar

Det var ett rådjur. Tillsyningsmannen ringde. Hade sett något som såg ut som en klöv. - Är de silvergrå frågade jag - På vintern kan de bli det svarade han. Okej, men nog var det lite synd att det inte var en varg trots allt! Tänk vad folk hade blivit upphetsade här nere!

Det kanske var en hund trots allt. En stor hund. I Hovs Hallar går en flock highland cattle. Tänkte först att det var kadavret av en sådan jag såg. Men kossorna är bruna. Pälsen, som tydligt syntes ovanför bröstkorg med revben och halskotor var silvergrå. Silvergrå och 5 cm lång ? Vem, vad? Långhårig säl? (finns inte), Get (för stor) , hund? Neäää, snarare varg. Varg? På Bjärehalvön? Kanske är det något som kommit med havet i förra helgens storm? Fyndet var så udda och skumt att jag inte kunde släppa tankarna på det. Vad hade jag egentligen sett? Inga, som har koll på vilda djur tipsade mig om att jag kunde rapportera fyndet till Länstyrelsen eller något jägarförbund. Jag gjorde så via mail och blev efter några timmar uppringd, både av en gubbe på länstyrelsen och av länsveterinären! Båda var väldigt intresserade och tacksamma för tipset. I dag skulle någon av dem bege sig ut på stenarna och leta efter mitt kadaver. Om inte stormen hinner ta han, den skall komma tillbaka i dag.

Läser om Annaas barndom från det branddrabbade huset. Bränder är otäcka. Minns 70-talet på Bjäre. Vi fick körkort en efter en. Lånade bilar och körde runt bara för att få köra. Jag lärde mig hitta på åsens tusentals små, slingriga vägar. En tid härjade en pyroman i trakten. Det ena huset efter det andra antändes, alltid på natten. Vi körde så högt upp vi kunde komma, släckte lyktorna och spanade ut över vår by i mörkret, fast beslutna att se när nästa hus började ryka. Vi ville ta honom på bar gärning. Det lyckades vi nu inte med, men så småningom greps och dömdes en tokstolle för dåden. Minns känslan. Vilket hus står på tur? Kan det vara vårt? Nästa brandminne. (Och musminne, för det var musen som knaprat på bensinslangen!) Vaknar av att jag hör mamma ropa. Rusar yrvaket mot fönstret på övervåningens gavel, där mitt rum ligger. Stora orangegula lågor slickar sig upp från bilen där nedanför. Jag rusar mot trappan, hugger i farten min täckjacka och drar den på mig samtidigt som jag spri

Ny kamera!! Nya bilder. De här är Hovs Hallar i går, söndag. Jag älskar havet, speciellt här ute...

Har massor av bilder i min mobil men överföringen till datorn har inte fungerat på flera månader och jag har inte haft ork att ta tag i saken. Det är alltid saker att ta tag i....fixa, laga, ordna, byta, greja, styra upp. Ibland kräks jag på alla dessa små vardagsliga ting som det måste läggas tid på för att de skall fungera!! Jag vill trycka på en knapp och så skall saker gå. Stöön, denna inneboende jävlighet i tingen!! Så, mobilen har fått vänta. Väntat har också kablarna från fiberoptikmottagaren fått göra. Det innebär att vi fortfarande bara har en kabel till en TV. Ibland är kabeln borta och jag får följa ena änden för att se vart den tar vägen, vanligtvis in i sonens rum. Son och dotter kör med kablar till routern, jag kör trådlöst som väl är. (Det är förvisso bra, då har jag någorlunda koll....)Men alla dessa kablar gör mig annars vansinnig. Än mer jobbig är tanken på att åka och köpa splitter och nya kablar, en massa, långa metrar. Ännu värre blir det när jag tänker på att des

Fallit för Motoboy. En snygging. Lite feminin med massor av utstrålning. Udda med helt egen stil och musik. Brunkrämen och läppstiftet bryr jag mig inte om. Han är en frisk fläkt, inte en dussinvara. Gillar när han mopsar sig och säger att han är det bästa som hänt Sverige sedan Jussi Björling. Right?

Gåtan och tonårssonen sov till halv 1. Det blir 12,5 timme det upplyste jag honom om när han sömndrucken ramlade ner för trappan för en pannkaka. Stingslig. Humöret sjönk till nedre botten när jag påpekade att det luktade apa eller som från något dött djur i hans rum. Han rusade tillbaka till boet med sin pannkaka. Där blev han. Jag gick ut. Efter några timmar ringer han från sin mobil och jag är alltså hemma igen. Han vrålar i luren: JAG VILL HA KÖÖÖÖÖTTTTT! NUUUUUUUUU......... Herre guuud! Är alla killar så där? Han fick en stor biff, massor av gräddsås och några kokta potatisar. Sen skymtade vi faktiskt ett leende, mamsen fick t.o.m. en kram men inte förrän chokladkakorna plockats fram. Sen försvann han in i råttboet igen. I morgon tänker jag inte vara lika mild.

Jag läser en bok som bland annat ger läsaren konkreta tips på hur man blir en lyckligare människa. Jag är inte olycklig men strävar mot en förändring som tär på både humör och ork vissa dagar. Boken innehåller en hel del floskler, mycket amerikanskt förverkligadittlivprat och en hel del som hörts tidigare. Men på något sätt rör författarinnan samman alla ingredienserna på ett lättläst och väldigt praktiskt och användbart sätt. Miraklernas tid kanske inte är förbi i alla fall. Boken är skitbra helt enkelt! Det stora är att den handlar om mig! Nog för att jag skaffat mig en hel del självinsikt med åren. Men ingenting har som den här boken satt fingret på exakt, vad problemet är. Framför allt förstår jag allt mer att jag inte är så udda, så annorlunda. Efter att ha läst Lucinda Bassetts "Befriad från ångest" vågar jag sätta ord på min oro, min vånda... på det som aldrig syns men som alltid känns. Jag har helt enkelt inte förstått att det är just så här subtilt och tärande som ån

Han spelar på allt han har framför sig. Från det han vaknar till han stupar i säng. Df-df-df-df dfdfdfdfdfdf df-df-df-df... drrrrrr drrrrriiiiiii.....I brist på annat spelar han i luften. - Wow, vet du hur många accord Buckethead kan göra på en minuuut? Va, han är ett geni. Bucket Head ääger. Fattar du?????? Han är aaascooool! Yes. Här gäller det att inte tappa kontrollen och ta till flykten. Inte är jag en mossig morsa som inte fattar, inte jag inte. Men efter 4 timmars lirande blir jag pensionär och stoppar in öronpropparna. Jeee, det kostar på att hänga med. Förhoppningsvis är det hudutslätande eller åtminstone hjärntrimmande också.

Jag skall inte bara gnälla. Jag kan hissa också. Appropå dagens tv-programsutbud. Visst sänds det mycket skräp men nu har jag hittat tröstsajten och tröstkanalen. TV 4 Anytime, där man för mindre pengar än vad tv-licensen kostar, kan gå in och se redan sända program eller delar ur program, är suverän! På Sveriges Radios (låter inte det så där nostalgiskt hemtrevligt!) hemsida går det att klicka sig fram till "minnen". Finns inte de minnen man är intresserad av går det att önska sig ett sådant. I går lyssnade jag på ett radioprogram från 1959. Maud Reuterswärd intervjuar Elise Ottessen-Jenssen under rubriken "när pessaret kom till byn". Prästdottern blev senare känd under signaturen Ottar. (RFSU:s tidskrift) Elises mor fick totalt 17 barn, något som bidrog till hennes engagemang för kvinnans situation. Hon växte upp i nordnorge och reste under 20- och 30-talet runt och pratade sex och samlevnad, preventivmedel och förde utsatta kvinnors talan. Vilken kvinna, vilken m

På ett sätt känns det som att allt jag gör, det gör jag baklänges. Man slutar inte en fast anställning när man redan har en darrig tillvaro som ensamstående och i stort sett ensamförsörjande tonårsmorsa till två. Det rimmar dåligt. Jag har inte sagt upp mig riktigt.....bara nästan. Tjänstledigheten är beviljad och klar redan från vecka 6 och detta trots att jag inte har fortsättningen fixad än. Något nytt jobb har jag alltså inte papper på men jag tror...och hoppas.....att det ordnar sig. Meningen är att jag skall kunna fokusera mer på mitt eget, på att komma i gång med det som jag egentligen vill pyssla med. Under tiden hade jag tänkt mig att vikariera som "vanlig" syrra på olika instanser här i vår behändiga håla. Jag har vidgat mina vyer så pass att jag också kan tänka mig att då och då, om det kniper, åka till minst 3 närbelägna städer för lite timmar som barnmorska. Men bara om det kniper. Det är faktiskt på det här sättet att jag snart blir tokig om jag stannar i vården

Varför betalar jag TV-licensen? Vad får jag för pengarna, egentligen? Jag ser faktiskt väldigt lite på TV. Men när jag väl sätter mig är det sällan något att se. Jul- och nyårshelgen skall vi inte prata om. Jag längtade efter sköna, långa filmer, intressanta program och människor i rutan. Vad erbjöds förutom amerikanska komedier och repriser? Ingenting av värde. Sen har vi dessa galor, den ena mer krystad än den andra. Lets dance är ungefär det värsta jag vet. Det spelar ingen roll att deltagarna är kändisar, jag förstår verkligen inte uppståndelsen! Nu är det en kommersiell kanal, jag är medveten om det men även på dessa sänds mycket mög. Stjärnorna på slottet tittar jag på. Arja Saionmaa var en besvikelse. Så självupptagen och långrandig. Magnus Härenstam är naiv som få och tjatig. Också han en självupptagen tråkmåns. Men Peter Stormare gillar jag, så klart. Det var hans dag i dag och han är ju bara underbar! Britt Ekland är också skön. Hon är som hon är. Jan Malmsjö förlåter jag för

Jag vet inte om det är åldern eller vad det är. Mer åren blir jag allt mer blödig! Kan gråta en skvätt bara för att cellon är så känslosamt vacker, för att de inte får varandra mot slutet av filmen, när jag ser en död koltrast på grusvägen. Tårarna kan komma plötsligt. Nyss stannade jag till framför TV:n. Där var de där kvinnorna från Pajala, de som fick åka till Kenya. En av dem gick hand i hand med en liten afrikansk flicka. Jag kan inte förklara vad som hände men jag blev så rörd och så kom tårarna.... Jag kan känna mig glad men gråter i alla fall. På ett sätt är det befriande och faktum är. Jag berörs mer på djupet i dag, jag är mer hudlös (citat Herrbjörg Vassmo) och alla känslor är liksom lättare att få tag på. Det är bra....tror jag.

En ny kvinnosajt. Jaha. Fick ju en liten notis i självaste DN. Kan det vara något då? En sajt av kvinnor för kvinnor, som om det i dag skulle vara något originellt. Fast förhoppningen fanns ju...Att det var någon som tänkte göra något för kvinnor som vill ha mer än bara flärd, mode, avslappningsövningar och populistiska relationstips. Så jag klickade in mig på marianova, sponsrad av ett spelbolag. Det tog mig inte många minuter att inse att konceptet var detsamma som i samtliga tidskrifter för kvinnor till kvinnor. Eller, låter "laga mat med Linda Skugge" som ett originellt inslag? Det finns massor av bra matsajter, vem orkar se vad Skugge lagar för middag hemma hos sig. Det finns massor av bra bloggar, nättidningar med fetare innehåll och roligare layout. Mig kvittar det om det är en man inblandad! Herre Gud! Ibland pallar jag inte det här väninneköret. I alla fall inte den här storstadsväninnementaliteten. Väninna mig hit och väninna mig dit. "Vi flickor". Det kä

14,5-åringen tog tåget i morse. Börjat ny skola i staden strax söder om vår hemort och får samtidigt mer luft under sina vingar. Ville byta och det är bara att hålla tummarna för att det är rätt! Att han får mer arbetsro, nya bra kompisar m.m. 13-åringen skall välja till 7:an. Times fly....

Okej, blogglandets nyårslista. Okej, okej. Det är något väldigt avkopplande med listor av det här slaget. Så får den som vill ytterligare en chans att summera det som varit. Helt okej. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Nej Höll du några av dina nyårslöften? Hade inga Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, glädjande nog 2 stycken! Skrämmande nog blev en mormor! Dog någon som stod dig nära? Bara grårandig. Vår förra katt. Vilket datum från år 2007 kommer du alltid att minnas? Mitt jubileumsdatum som var som bäst när det var passerat Vad är det bästa som hänt dig år 2007? Fler insikter Största misstaget? Att jag stannade kvar på jobb nr. 3 alldeles för länge. Skulle slutat tidigare. Har du varit sjuk eller skadat dig? Kapitlet tänder gick i repris Bästa köpet? En ihopfällbar plastgrej för småtvätt. En billig supergrej! Och, mitt härliga överkast!! Vad spenderade du mest pengar på? Mat, bensin och kläder till barnen. Skor och telefonräkningar. Vilken var din favo

Jag lovar er att det krävs regelbunden positivitetsträning för att inte få lappsjuka eller bli helt konstig, där jag bor! Sen kan utsikten vara hur fantastisk den vill, havet hur enormt som helst och bokskogen hur sagolik som bara den. Jag får ändå aldrig bo där i mitt kråkslott vid havet, bredvid Operan i Stockholm i subtropiskt klimat fast i Italien eller Grekland kanske. Egentligen tycker jag just nu bäst om tanken på att gå ut genom "min port" och då befinna mig mitt på ett fantastiskt promenadstråk, med massa butiker, matställen och sköna caféer inom en armlängds avstånd. Men så bor inte jag. Inte än, kanske aldrig. Det är inte alls alltid så lätt att vara käck och tänka positivt! Så klart inte. Ibland är det bäst att bara släppa taget och skrika helvetes fan, jävla väder och sura sumpstad.. Ibland hjälper ingenting. I dag är det kört. Allt som var frostigt knasigt i går rinner i dag i små bäckar och slaskar runt fötterna.

Det var runt 0 grader men det blåste full storm. Så kom snökornen, eller isregnet kanske och la sig som en tunn, knottrig glashinna över allting. Bilen var inkapslad i tunn is, entrétrappan höll på att kosta mig svanskotan och småvägarna uppe på åsen gick inte att gå på! Då anamade jag mitt akuttänk, det jag ibland tar till när det är riktigt jävligt av någon anledning. Stormar det skall man gå och ställa sig i stormens öga. Då är man där det är som värst och där kan det inte bli värre. Regnar det skall man absolut gå ut och bli riktigt dränkt....o.s.v. Oftast händer då det att situationen blir så på gränsen att det vänder, det som tidigare var negativt blir nu positivt! Det fungerar! I dag bestämde jag mig för att eländets öga var mitt uppe på åsen, där det är flackt och inget som läar. Dessutom förstod jag att vandringen uppåt inte borde bli som den vanligtvis är. Jag kom upp. Liksom klättrande i kanten, i gräset. Mitt i värsta backen strax nedanför Café Utsikten kommer en kille i 12

Såååå glaaad! Springer omkring och tar konstiga bilder på youngstrarna, den ene mer krumryggad än den andre. Sitter de inte vid datorer, sitter de vid TV:n, hänger över ritblocket eller bara såsar med munnen full av socker i någon fåtölj. Ingen har tyll, brodyr eller nitar i dag. Alla är vinterbleka men sonen och jag har aningen vinterrosor på våra kinder. Den isande vinden från Ryssland fick sonen, som vid varje påpekande om att han kanske borde ta mössa och vantar på sig svarar "äh, det är lugnt", att trä en ica-kasse över huvudet och dra åt på vägen hem igen, för att han frös så om öronen. Jag lyckades lura ut honom. Tog moroten, som bestod i varm choklad med vispgrädde på Coffee and the bakery samt valfri bulle, och sprang före honom. Han kom! Min son är en kul kille. På riktigt. Han får mig att sätta i halsen och kippa efter luft ibland. Både morfar och pappa har nog bidragit till den komiska ådran. Nog för att jag har humor men jag kan omöjligt dra en vits! Här kommer e

Helgsläpig vardag. Svårt är det att komma igång. Svårare än vanligt att vara disciplinerad och få saker ur händerna. Längtar nästan till den vanliga vardagen. När skolan dragit i gång, när rutinerna fungerar och dagarna blir längre före de blir kväll. Sonen är på LAN. Dotter+kusin har just vaknat och inleder dagen med att prova sina klädinköp från gårdagens utflykt till Väla köpcentrum. Tyllklänning i svart kompletteras med svart kort kofta och svarta slimmade brallor. Håret är fortfarande råååsa. (Hon är riktigt söt) Kusinen matchar med knallblå shorts, svarta strumpbyxor, blus i folklorestil plus en till i brodyr, svart. Håret var rött men nu åt det laxblonda hållet efter ett nedblekningsförsök. Lejongula raggsockor. Hennes mamma mailade att hon blir nog lite sen från Australien. Förlänger resan med nya kärleken som övertalat henne att följa till Nya Zeeland en sväng innan hon far hem. Jaha. Det går bra men din dotter äter ingenting annat än vitlöksost, sojakorvar och ketchup! Hon ra