söndag, september 30, 2007

Grått

I kväll är humöret sådant att jag undrar vad det är för ett liv jag lever. Fattar någon som inte varit där själv vad det innebär att vara den enda heltidsföräldern? Alla "ensamstående" föräldrar som har sina barn varannan vecka vet inte vad ensamstående är. För mig förefaller det vara ett skönt lyxliv! Jag kan inte ens åka bort över en ynka natt utan att det blir komplicerat och knepigt att få ihop allt. VARFÖR är inte min mamma som min mormor var? En klippa som ofta kom och hälsade på. Hon fixade, bakade, fejade och var som en sol. Alltid med samma tålamod och värme. Min mamma vet inte vad det vill säga att vara ensamstående utan en mamma som den hon hade.

Jag har nog kapitulerat. Jag menar, jag älskar mina ungar och vill inte byta bort mitt liv på något sätt. Det är inte det jag menar. Jag menar att jag är ensam om allt runt barnen och deras liv, uppfostran och med allt ansvar. Det är inte barnens fel. Det är barnens pappa, mormor och andra runt barnen som borde ta sitt ansvar men som inte gör det. Där felar det.

torsdag, september 27, 2007

Om simultankapacitet

Det fanns en tid när jag hade simultankapacitet. Jag styrde med van hand runt ungar, matlagning, disk, tvätt, trädgårdsarbete, bokföring, handling, körning och husrenovering. Det bara gick av sig själv, jag behövde inte tänka så mycket.

I dag måste jag fokusera väldigt mycket bara jag skall gå ut och sopsortera. Var sak på rätt ställe och nåde den som pratar med mig när jag sopsorterar! Då tappar jag bort mig och färgat glas kan hamna bland metallen.

Jag kan högst göra en sak åt gången. Någon sa att "Bah! Det där med simultankapacitet Det är ett påfund som männen uppf unnit för att hålla oss kvinnor där de vill att vi skall vara. På plats i hemmet med andra ord. Vi är så stolta över vår simultanakapacitet så vi gör gärna allt, även skitjobbet. De där stackars männen, de HAR ju INGEN simultankapacitet så vi sträcker stolt på oss och fortsätter att slava"

Nu kom jag att tänka på vad min exman, tillika läkare, sa en gång. Det hör till saken att han var en katastrof där hemma. Rörig, släppte paltorna där han stod och gick. Lämnade disk, kuvert och post där han öppnat dem. När jag påpekade att han kunde väl i alla fall lägga kalsongerna i tvättkorgen så svarade han på ett ungerfär så här men på fullt allvar: "Nej men du måste förstå skillnaden på män och kvinnor. Det har med kemi, signalsubstanser att göra. Du får en signal in i din hjärna att du måste tvätta när du ser ett par kalsonger på golvet eller när tvättkorgen är full. Det spelar ingen roll vad du håller på med. Du reagerar direkt. Jag får signalen först när kalsonglådan är tom! Aha...DÅ letar jag reda på mina kallingar och tvättar. Jag ser inte ens kalsongerna om de så ligger på köksbänken eller på soffbordet. Först när jag måste leta efter dem ser jag dem"

Eehhh...kommer faktiskt inte ihåg vad jag svarade honom. Det fanns liksom ingenting att säga. Man kan tappa hakan och svarsförmågan för mindre....Det var ju egentligen obeskrivligt roligt och det lät jag honom veta. Men han stod envetet fast vid sin naturveteskapliga förklaring.

Min så kallade simultankapacitet bidrog i alla fall till att ta kål på mig. Jag var aldrig stilla, aldrig i ro.

I dag kan jag inte ens sköta min blogg samtidigt som jag upptäcker något nytt, nämligen Facebook! Ja men så trevligt det var då. Mest spännande är det att söka på alla gamla och nya bekanta, vänner, pojkvänner, kreti och pleti. Ja men där är ju HON!!! Och HAN!! Hehehe...

Det tar på krafterna att försöka lära sig vad poke är, hur man gör med än det ena än det andra. Fånigast är nog "presenterna" man kan ge bort men trots min kritiska snobbighet vad gäller sådana barnsliga ting var det rätt kul att ge bort " en grill" till en annan lika kritisk och ny facebookare. (Jag fick i min tur en ny lavalampa...) För att inte tala om att man med en smileygubbe kan visa sin sinnesstämning. Så hemskt och ändå sitter jag där och trycker in min "mood". Jag är värre än mina barn. Inser att jag är lika barnslig och förtjust i allt det här som de är i sina dataspel!

Så, eftersom jag inte längre besitter någon simultankapacitet så har bloggandet få stryka på foten. Två husdjur att sköta är ett för mycket. Får se om jag lyckas strukturera upp mitt cyberliv så att ingen svälter ihjäl!

söndag, september 23, 2007

Tung högerdojja Per Gessle?

Jag hade inte gnällt om det varit lite för fort. Men det var dramatiskt. Därför får han på nöten av Nike i dag. Så här var det:

Når krönet på Hallandsåsen. Motorvägen smalnar av från trefiligt till tvåfiligt.

Kollar i backspegeln, ser bussen jag körde om för några hundra metrar sedan. I övrigt är vägen tom. Tittar framåt och närmar mig en långtradare. Jag håller 120 och hinner tänka att nu kör jag om.

Då....kommer en stor mörk skugga vinande förbi mig i ytterfilen. Jag överdriver inte men jag har nog aldrig blivit så överraskad i trafiken. Aldrig omkörd av någon som kört så in i helvete fort!! För om jag körde i 120 måste han ha kört runt 200.

Det är en svart, fet Mercedes med tonade rutor. Jag hinner se registreringsnumret bara för att det är så löjligt enkelt och ser speciellt och utvalt ut. Min dotter knappar in numret och skickar snabbt iväg det till "Hitta bil". Svaret kommer när vi fortfarande ser skymten av mercedeshäcken långt där nere vid åsens fot.

Min dotter vrålar: PER GESSLE!! Mamma, det är Per Gessle! Tjejerna studsar upp och ner.

Jag hade två 12,5:åriga flickor i min lilla Toyota.
Per Gessle, jag hoppas inte att du hade din son med dig?

Vi frågade oss:
Körde du verkligen själv eller hade du lånat ut bilen till en idiot?
Om det var du som körde...Hur kan man vara så dum att man, när man är så känd, skaffar sig ett så löjligt registreringsnummer om man tänker sig att man skall ut och köra i 200 knyck längs de svenska vägarna.

Din bil var tre gånger så stor som min. Jag hade satt mig som en insekt på din vindruta om du hade brakat in i mig.

Vad tänkte du på?

Så här tänkte du redan 2003. Läs intervjudelen längst ner på sidan. (Är 200 okej hastighet alltså? Åker alla i tyngsta mercedesmodellen?)

Jag förstår att du känner dig som en kung i musiksvängen. Det är du!
Men tror du verkligen att du står över andra, att du är kung också på våra vägar??

En händig man, möjligen. Smart affärsman och duktig musiker, ja visst. Men det saknas uppenbarligen något. Omdöme och hänsynsfullhet i trafiken.

Fast tänk om det var Per Gessles fru som körde??

lördag, september 22, 2007

Längsta kommentaren

Någon kille "vadhannuhette" har skrivit den absolut längsta och mest häpnandsväckande kommentaren någonsin på min blogg sedan jag startade den. Under inlägget "Nix" finns en låååång redogörelse för allt som är så halelujabra med telefonförsäljning. Men varför i allsin dar? Är det på allvar något slags försök att få mig att ändra uppfattning? Är det någon slags reklam? Finns den här killen på riktigt? Om han gör det hoppas jag innerligt att han är lycklig här i livet???

fredag, september 21, 2007

Effektivt arbetspass

Någon ringer och jag svarar. Samtalet varar i mer än 15 minuter. Det är ett arbetssamtal med en danska som dels pratar fort, dels just har landat på Grönland där hon ringer från sin mobiltelefon. En viss fördröjning bidrar till att vi hela tiden pratar i mun på varandra. Det knastrar och störningarna gör att bara vartannat danskt ord går fram till mig. Dessutom befinner hon sig på en flygplats och högtalarrösten i bakgrunden ekar blandat på danska, engelska och grönländska. Efter 15 minuters hyperkoncentration där både min hörsel och uppfattningsförmåga testas till bristningsgränsen har jag skrivit ner de 5 punkterna min danska chef vill att jag skall fixa. Till sist ropar jag så att hon skall höra mig att "det är okej, ha det, ha det!! Jeg ordner dine changes och så snakkes vi etter helgen".

Huvudet ekar tomt, kan inte läsa vad jag skrivit och eftersom jag inte hörde vad hon sa vet jag inte vad jag skall göra! Det här kunde använts i en film, så jäkla roligt!!

- hoppas att min chef också tycker det?

tisdag, september 18, 2007

Singel och mingel

Började kommentera på Rutans blogg men det blev så långt att jag bestämde mig för att skriva ett eget inlägg i ämnet i stället. Det handlar om singellivet. Livet som ensamstående utan man närmare bestämt. Att inte leva i en parrelation blir ofta betraktat som suspekt. Varför lever hon ensam? Vad är det för fel när hon inte har någon man? För de som lever i tvåsamhet förfasar sig oftare över kvinnorna än om de ensamlevande männen. Man blir svårplacerad och ofta ratad i det sociala sällskapslivet. Det är inte komfortabelt att bjuda in en ensamstående "ledig" kvinna till sina partillställningar. Så är det bara. Det går an att stå där och kasta ur sig att man är så jäkla storsint och inte bryr sig. Men i själva verket är parmiddagarna så bekväma! Det är mycket lättare, jämnare...

"Theholygoat" undrar i en kommentar efter Rutans inlägg om inte singlarna också ratar barnfamiljerna? Tja, i viss mån. Som ensamstående tonårsmorsa, d.v.s "singel", stämmer det att jag kan känna mig i otakt med barnfamiljerna. För många är det en lättnad att slippa umgås med småbarn när man själv passerat det livet, wait and see. Man njuter av att slippa springa och kolla småbarnen hela tiden, avbryta middagen för att natta bebben, kunna dricka vad man vill utan att behöva ta hänsyn till graviditeter eller amning. Olika slags liv bara, olika faser i livet..

Det jobbiga med att umgås med "par" eller "hela" familjer är att man ofta blir betraktad som den det är synd om, alternativt den som avviker. Man vet liksom inte riktigt vad man skall göra med dem!! Jag generaliserar och hänvisar till präktighetssverige. Det finns alternativ. Det finns människor som är tillräckligt avspända, trygga och okonventionella för att inte bry sig. Det märker man, då känns det och till och med en "singel" kan trivas alldeles utmärkt i sådana sällskap, även om övriga deltagare är jämna par. Jag har sådana vänner men de är inte många....Det har med inställning, självkänsla och trygghet att göra.

De yngre singlarna har ännu inte fått partänket. Inga barn själva och därför känns det nog bara besvärligt och störande. Det är också en speciell fas i livet.

Eftersom jag inte vet vad jag vill komma fram till avslutar jag här. Det som fick igång mig var Rutans inlägg om att känna sig utanför och avvikande bara för att man inte har en man vid sin sida. Lever det där parlivet, det stabila familjelivet längre. Vem man är och hur blir man betraktad? Jag skulle vilja säga och verkligen mena det jag säger, nämligen att jag aldrig mer tänker identifiera mig med den mannen jag eventuellt har vid min sida. Jag hoppas och tror att jag står av egen kraft hela vägen in i framtiden. Att jag sedan också hoppas på att finna den där någon, kärleken helt enkelt, och gärna leva med honom för resten av mitt liv. Det är en helt annan sak.

måndag, september 17, 2007

Tur hon inte tog en ICA-kasse

- eller en svart soppåse?? Vindfylld regnhatt på fin dam med stelsprayad frisyr. Finns det regnhattar i den här modellen att köpa?

Kontraster


Halv nio i går kväll kom dottern på att årets skolfotograferíng skulle äga rum nästa dag, alltså i dag. Kris, kris - Mamma, VAR är min råsa HÅRFÄRG? Är min rosarandiga tröja reeeen? Mina svarta cheap monday? ÅH NEJ, det GÅR INTE! Jag MÅSTE färga håret NU!

Okej, dra tre djupa andetag och ner med huvet i badkaret. Fram med färgburken. Instruktionerna hade ramlat bort och några plasthandskar hittade jag inte så det var bara att börja kleta. Det var rååsa. Jag menar rejält råsa. Efter en minut såg mina händer ut som någonting ur en B-skräckfilm. Dottern fick plastpåse om huvudet och efteråt skrubbade jag mina händer med aceton.

Resultatet blev över förväntan. Snart 13-åringen bubblade förtjust och begärde väckning en timme tidigare än hon brukar.

Jag skulle köra henne till skolan i dag. På väg ut i bilen sa jag vad jag tyckte, att det var riktigt snyggt. Hon var jättefin! Hon sträckte stolt på sig och förkunnade att om någon sa någonting dumt skulle hon bara sticka ut hakan och säga "Careface?" I nästa andetag: Men Mamma, DU är inte precis snygg i dag! VET du hur du ser UT?

Tja, vad svara. Otvättad, omålad, oborstat hår i förd grå morgonrock och trätofflor i koskinn. Det var allt. Vi bor tämligen i utkanten och jag inbillar mig att ingen ändå ser mig när jag går till bilen. Ingen tittar knappast in heller. Jag matchade inte den råsahåriga men fick ändå tillstånd att köra nästan ända fram till skolan.

onsdag, september 12, 2007

En gåva

Jag har ärvt en summa pengar. Min kanske största kärlek, åtminstone min mest passionerade, dramatiska kärlek dog för två år sedan. Han ramlade ner från ett hustak. Y var arkitekt. Från Tromsö i nordnorge. Dit kom jag i mitten på 80-talet. Planen var att jag skulle stanna 3, högst 6 månader. Men där var han. Efter första mötet på nattklubben Companiet sökte han följande kväll upp mig. Han klev med långa steg in i korridoren på sjukhusets lägenhetshotells andra våning. Vi var många i samlingsrummet den kvällen. Plötsligt stod han där i dörröppningen med ett ursäktande snett leende. Lång, blond och med de mest intensiva blå ögon jag någonsin skådat. Han hade nyfallen snö på den svarta baskern, på axlarna och i ögonbrynen.

- "Hej.....Jag ville bara se om du fanns på riktigt"- sa han.

Han skrev själv ner sina telefonnummer i min adressbok. Jag har den fortfarande kvar. Han bad mig ringa om jag fick lust att komma upp och ta en kopp thé någon kväll.

Jag fick lust redan nästa kväll. De kvällarna blev många. Tiden för hemresan sköts upp om och om igen. Till sist fanns den inte i min planering längre. I stället fanns Y där, hans dotter och hans mamma. En underbar familj. Aldrig har jag känt mig så älskad och välkommen.

Och ändå. Aldrig har jag känt mig så ledsen och frustrerad mitt i det goda.

Varför var han så svartsjuk? Så kontrollerande? Han kunde vara den mest varma, omtänksamma, kärleksfulla man. I nästa andetag svängde det och han blev misstänksam, avståndstagande, anklagande och ibland hotfull. Han var som de omkringliggande fjällen. Det var höga berg men också djupa dalar. Jag försvann nästan till slut. Var tvungen att använda all kraft jag hade för att bryta mig loss. Banden till honom var så starka. Jag älskade honom faktiskt. Han är, trots allt, min innerligaste kärlek.

Varför dog han? Alldeles för tidigt. Och hur han dog! Det förvånade mig trots allt inte. Han var lite av en akrobat. Atletisk och lite för dristig ibland. Helt vild mellan varven. Intensiv var bara förnamnet. Han blev 58. Skulle balansera ut på taket för att spänna för en presenning. Han hade god balans. Cyklade alltid enhjuling. Men han ramlade ner. 10 meter rätt ner på stenbeläggningen mellan de gamla husen.

B skrev till mig häromdagen. Äntligen kunde man avsluta dödsboet. Y hade lämnat en summa pengar till mig. Han lämnade dem tillsammans med några skrivna rader. Jag blev mer berörd än jag kunnat tro. Tänker mycket på honom och nu är allt runt honom ljust och gott. I dag är jag nostalgisk. Han ville att jag skulle använda pengarna på ett sätt så att de blev ett minne av honom. Köpa något? Resa? Jag började med att åka och köpa en vit blomma. En blomma jag vet att han tyckte mycket om.

Väninna B utropade glatt: Vad bra! Nu har du pengar så att du kan fixa dina tänder! Så har du honom i munnen sen för alltid!

måndag, september 10, 2007

Popkonst i min mobil

"Någon" gillar min mobil bättre än sin egen.....

Livet på landet


Kör som vanligt hem från jobbet. Passerar åkrarna utanför Laholm....Höstskörden är snart helt avklarad. Korna går fortfarande ute....??

lördag, september 08, 2007

Lyckliga dem i himmelen !

Det här är så fantastiskt! Jag har mina svagheter....här är en - Pavarotti!

onsdag, september 05, 2007

Ljuvligt och tänkvärt

Onsdag. Vaknar till en absolut ljuvlig septembermorgon. Krispig men vindstilla som om vi vore inomhus. Går några varv i trädgården när barnen cyklat iväg. Ester klättrar i träd och dansar fram över gräsmattan. Havet är som en spegel och luften så där hög som den bara kan bli i början av september. Rosorna har fått fnatt igen och blommar överdådigt längs husväggen. Där intar vi frukosten, jag och Ester. Jag får sitta där och bara njuta av lugnet och av kaffet i 45 minuter. Sen är jag vaken. Så här vill jag leva varje morgon!

Mer och mer inser jag att jag bara vill vara. Så här. Orkar inte engagera mig längre. Vill måla, skriva, vandra och bara vara. Vill inte ta ställning, tycka, ställa mig till höger eller vänster, lägga om kurs, ta nya tag. Nej, låt mig bara vara här så blir allt bra.

Läste någonstans att en människa har kapacitet att klara 2, max 3 stora omställningar i sitt liv. Därefter är hennes resurser till nyorientering förbrukade. Förr var det ovanligt med en enda. Jo, kanske när hon flyttade hemifrån till grannbyn och nya maken. I dag görs ibland helomvändningar flera gånger om året. Ta landstingen i Sverige till exempel. Landsting och Kommuner. Styrda av just årets budget. Därför kan man inte planera långsiktigt. Besluten blir många gånger abrupta och verkar ogenomtänkta. Ena stunden lägger man ner en förskola. Efter några månader har man plötsligt mer pengar igen och kan öppna 2 nya. Så där håller det på, om och om igen. Det går fort, väldigt fort och det är svårt att påverka och ens hänga med i svängarna.

Hur mår dessa människor som drabbas av de tvära kasten. Som aldrig kan få lugn och ro, trygghet. Som tvingas byta arbetsmiljö om och om igen. Samtidigt så skiljer vi oss. Går in i nya förhållanden. Flyttar. Byter miljö, partner, jobb och liv många gånger om under vår livstid. Hur går det ihop?

Vi har fortfarande krafter kvar efter två större omställningar. Därefter tär vi på reserven ett tag. Till sist är inte hjärnan, sinnet, psyket eller kroppen med längre.

måndag, september 03, 2007

En bomb till middag?

Åker till stan och inser att jag inte hinner hem i tid till middagen. Ringer min mamma som lovar åka över och hjälpa barnen att laga till middagen. Inser också att min mobil håller på att ladda ur eftersom jag glömde sätta den på laddning över natten. Dessutom har jag glömt glasögonen.
Ordning och reda!

SMS:ar så fort jag kan utan glasögon: "Hej. Är i Hbg. Bobo kommer."

(Mamma, d.v.s. mormor kallas Bobo)

Skickar i väg meddelandet. Får raskt ett svar från sonen: "VA?"
Jag svarar : "Kommer till middagen. Hemma 20. Puss"

Sen dör min telefon.

Senare: Hemma och öppnar dörren. Dottern kommer rusande: "Mamma, du skrämde mig! "
Hon visar mig mobilen och mitt SMS. Nu har jag glasögonen på.
Läser: "Hej. Är i Hbg. Bomb kommer"