lördag, juli 28, 2007

En Brahma tack!

Glider fram längs asfalten. Bryr mig inte om motvinden eller den gråflammigt oroliga himlen. Jämfört med allt regnande som varit är det här bra väder och vi tackar för det. Smiter mjukt nedför, ned mot havet. Målet är stranden. Där skall jag ta en iskall Brahma, strosa barfota i sanden, mingla runt bland kända och okända till tonerna av någon brasiliansk samba eller schlager. Årets brassevecka! Brukar faktiskt vara riktigt riktigt mysigt. Är vädret som i sydamerika är det himmelskt att dra ner en varm kväll och till en gassande solnedgång inta middagen i form av en mör grillad biff på gott bröd med en skopa het salsa ovanpå!

Att vandra runt en stund känns bra, men att sitta i timmar blir nog lite mycket. Det är mycket Brasilien i Båstad. Kulmen nås just i kväll. Slet mig hemifrån, ibland får jag göra det. Är en riktig stugsittare, har blivit så bekväm. Men inser att jag måste ut ibland, att jag mår bra av det och att jag aldrig ångrar mig efteråt. Sommargästerna bryr jag mig inte om. Skaran av spännande och trevliga åretruntbor har ökat på senare tid. Det räcker för mig, det tycker jag om. Sen tar jag sonen med mig hem. No shit, du skall med hem senaste 11. Det här är nog den sista lugna sommaren, innan tonårslivet tar fart på allvar. Hotar med att bli en av nattvandrarna. Sonen ryser men det får han göra. Vore jag inte så sabla kvällstrött skulle jag inte tveka. Brahma är gott. Varför smakar öl allt bättre? När jag var 25 smakade det gammalt diskvatten, i dag kan jag inte få nog ; )

Nix!

-Heeej Nike, för visst är det DUU?
-Jaa, vem frågar?
-Nike, HEJ, det är BOSSE, hur har ni det där ute vid havet i dag?
-Ehh, Vilken Bosse?
-BOSSE LINDBERG såklart! Bosse från Telecomtelenorvaddetnuvar...Jag har min BUSSIGASTE dag i dag NIKE och du kommer inte att ångra dig jag vill ..
- STOP, jag vill inte köpa någonting..
-Nej, nej...jag erbjuder dig något FANTASTISKT Nike, bara i dag lyssna i 2 minuter så kommer du att få ditt livs erbjudande du kommer inte att ångra dig Niiike, men bara i ..
Nej, STOP. Jag skall varken ha något nytt telefonabbonemang eller några strumpor, godmiddag!
Andnöd och PANG på med luren!

Himmel! Ring inte hit och dua mig med förnamnet som att du känner mig när enda syftet är att försöka få mig att köpa något! Vad är det för inställning, vad är det för tänk på de kurser de gått försäljarna? Det är ju helt fel taktik eller tycker flertalet människor att det är trevligt när främmande personer ringer och tilltalar dem som om de vore gamla polare? Det är förnedrande på något sätt. För det första är det ett sätt att försöka få den som svarar att känna någon slags god trevlighets- och "vi känner varandra"-känsla. Båg alltså. Att använda förnamnet i tid och otid kan också vara ett sätt att hålla den man tilltalar "under sig". Det här är något som överklasseln, adeln, alltid använt sig av, till viss del sitter det i fortfarande. Det blir konstigt helt enkelt, när en främmande försäljare. ofta en väldigt ung person, förnamnar mig i var och varannan mening. Nå, alla är inte lika påfrestande som han häromdagen. Men telefonförsäljning är alltid lika jobbigt!

Egentligen skulle de be om lov först. Omvänt kan jag frånsäga mig att bli uppringt, men varför skall jag behöva lägga tid på det? Var har jag nu lagt det där från "Nix"?

tisdag, juli 24, 2007

Den rafflande fortsättningen

De allt för stora skruvarna gick inte att gänga ut ur pluggen. Slet till sist ut 2 hela plastpluggar ur gipsväggen. De såg mer eller mindre våldtagna ut, hade desperat vridit och snott sig helt fast kring de överdimensionerade skruvarna.

Hål i väggen? Svar, ja. Fram med spackel, tre djupa andetag, en sväng till vår lokala järnhandlare, inköp av nya skruvar och metallexpander för säkerhets skull, men kom strax därefter på att det inte kommer att funka eftersom borrdiametern här skall vara 8 mm och jag redan borrat 10...för att inte tala om kratrarna jag just spacklat över!

Någon som vill ha råd och hjälp med sitt snickeri? Jag blir ledigt er hjälp-on-line, trust me!

söndag, juli 22, 2007

Nä, allt illfänades...

What a wonderful day! Ibland får man kämpa med känslan, som i dag. Pratar vi väder så gör vi det kort. Blött, förbbb..t blött....igen. Regn, regn ute men inne tände vi solen i kaminen, med god mat och med en god intention att göra klart dotterns rum. Det gamla flickrummet åkte ut förra veckan, nu skulle det blir mer vuxet. Det innebar att en vägg målades svart, med skoltavlefärg så att 12,5-åringen kan måla hur många dödskallar hon vill över hela väggen. Gardinen blev klarröd och vit i ett psykedeliskt mönster. Från IKEA inhandlades två hyllor "Lack", en svart och en röd. Boxar och förvaringslådor i svart med dödskallar och i vitt med svarta dödskallar. Jag hittade en oöppnad förpackning med vajerspottar i en låda med eldon. Äntligen skulle jag få användning för den där!

Jaha, lämpligt väder att vara duktig och montera lite då. Väggen som skulle användas för hyllorna var i gips. Men plugga, det kan jag ju. Borrade vant och tryckte in pluggarna. Drog i de största skruvarna jag kunde hitta och smäckte på hyllplanen. Såg bra ut men när prylarna och pinalerna ställdes på sin plats började hyllplanen luta misstänkt. Jaha, efter en och en halv timma har jag förstått att jag förstört plastpluggarna med för stora skruvar, de har liksom skurit sönder där det skulle hugga...

Vajrarna kom på plats. Ledningar drogs och jag skruvade glatt åt alla håll. Kändes bra, mycket bra. Tryckte i kontakten och ingenting hände. Mörkt. Skruvade åt allt lite till, ända tills plasten i gängorna rök. Nu rasade den sista lilla energin av och ur mig, jag bad barnen hålla händerna för öronen, svor en nattsvart ramsa och dängde ner skruvdragaren i verktygslådan. Här var jag positiv och full av energi, se nu vad dagen och IKEA har orsakat! Ett par hyllor från IKEA och några gamla vajrar skulle ju vara en kakbit att få upp men hyllplanen hänger snett och lamporna lyser inte och kommer aldrig att göra det heller efter mitt sista drag med mejseln.

Man kan inte vara allt, fast ibland tror jag att jag är det. I själva verket inser jag att det mest är en önskedröm. Men allt hade varit så mycket lättare då..

Plan: Montera ner hyllorna, knipa av plastpluggarnas huvuden så att jag kan trycka in dem i väggen. Trycka in nya plastpluggar. Montera hyllplanen med rätt sorts skruv.
Montera ner vajereländet. 10 år gammal hårdplast är nog bara att kasta. Får väl ta ännu en tur till IKEA, men inte än, i dag surar jag... Sen blir lätt väldigt mycket sen, kanske t.o.m. nästa år. Vem vet när jag får ett ryck nästa gång.

lördag, juli 21, 2007

torsdag, juli 19, 2007

Pizzatajm

Förr var en pizza utbakat bröd med tomatsås, skinka och ost...med några små variationer hit och dit. Den första pizzan i Sverige serverades redan på 40-talet men slog igenom stort runt 1970 i Sverige. Min pappa åt det i mitten men jag föredrog kanterna. Sen gick vi på bio. Staden var Stockholm. Bästa pizzerian var den i Gamla Stan, kommer inte ihåg namnet, men när man går in är det som att gå ombord på en skuta ?

I London gick vi på Pizza Express. Där var favoriten en med sardeller, salt som attan. Det var 80-talets pizza. Eftersom jag egentligen inte är någon pizzafantast, föredrar annan mat, så är inte mina pizzaminnen så många.

I kväll var vi på en av våra lokala pizzerior, mest för att jag inte orkade laga mat. Att jag blev poppis på kuppen gjorde ju ingenting. Nu skulle alla välja. På en pizza i Sverige kan man ha hur dålig smak som helst och blanda hej vilt. Bearnaissås, oxfilé, räkor, musslor, rukola, lök, oliver, bananer, lax, chevre, ägg, bacon, spenat och gärna allt på samma pizza, ingen reagerar.
Sonen tog något som hette Diavlo, en het sak med pepperoni, chili och biff. Till det 4 glas vatten. Systerdottern som är vegetarian och dottern som är en het kandidat, tog varsin Marguerita, d.v.s. utan nästan någonting alls på trots utbudet. Jag tog en Pavarotti, en modern historia med fårost, banan och curry. Den smakade bara banan och vad har det med Pavarotti att göra? Den var inte god men lättäten och jag blev mätt.

Förra veckan serverades det en annan pizza en bit bort. För 18000 kronor kunde ni få en rund fullkornsbrödbit med bland annat bladguld och hummer på. Va, det låter inte ens gott. Undrar om de sålde en enda?

tisdag, juli 17, 2007

Stor i orden men liten på jorden

Jag är en fredlig person. En förbannat snäll själ.. Tänker gott om människor, tror på vad de säger till mig. Försöker ibland in absurdum mäkla, ordna och stävja för att "alla skall må så jävla bra". Det kallas visst medberoende. Det behöver inte ha sin grogrund i alkoholism, även om det oftast är där vi hör om medberoende. Är man barn ur en kraschad familj så är man.

Hur som helst, inga sidospår nu. Det jag släpat med mig har bland annat inneburit att jag inte i tid fattat när jag har en skitstövel framför mig. Jag har ju varit van. Har per automatik tänkt att så här är det ju, livet. Men det går nog över den här gången, det är inte så farligt. I vissa fall har det inte heller varit så farligt, jämfört med vad jag varit med om i det jag kallar "mitt första hem", där jag var barn och tonåring. Vad hade jag alltså att jämföra med? Har man inte någon kärleksfull, respektfull bas att stå på vet man ju inte vad man skall jämföra med. Min utgångspunkt när jag var färdig att ge mig ut i livet var alltså skev. Jag har haft så oerhört svårt att förstå när någonting eller någon är bra för mig eller dålig för mig, hur det bör vara. Min ribba har hamnat på tok för högt, jag vet ta mig tusan fortfarande inte exakt var den bör ligga. För att få mig att reagera har det ibland krävts jordbävningar, supermegafoner och riktig utstuderad jävlighet....eller otrohet.

Det har hänt någonting. I dag vet jag mitt värde på ett annat sätt, vet framför allt vad jag inte vill ha och aldrig mer kommer att utsätta mig för. Jag är vaksam och eftertänksam på ett nytt sätt. Ibland undrar jag om jag är för kritisk i min bedömning? Som väl är har jag i alla fall gjort det där med barn och hela det racet, så jag behöver inte stressa. Jag behöver inte "hålla till godo". Jag är bättre. Jag är definitivt värd bättre, mycket bättre. Ribban har jag bättre koll på men får fortfarande jobba på tilliten. Inte tilliten till människan jag möter, men tilliten till att jag kan, att jag är värd något bra, att jag är värd att älskas jag också......

Jag berättar lite kort om det här för att nu med ett spikrakt drag koppla ihop den här bakgrunden till min exman, tillika fadern till mina barn. Där var jag både blind, döv och bortkollrad av uppmärksamheten, den påstådda kärleken och den axelbreda spjuverns charm. Han var rolig, fick mig att skratta. Men trodde jag verkligen på fullt allvar att han var min kärlek, min livskamrat eller var det bara dags? Hur som helst trodde jag på honom. Trodde på hans ärliga uppriktiga vilja att aldrig upprepa sitt tidigare mönster, att vilja vara min man. (ja ja.. ) Därför valde jag att låta så mycket passera, att ta så mycket stryk så länge.

Men efter den nordnorska stormen gick jag rakt in i en annan slags oväder.

Det var skitsnack, så mycket skitsnack. Ingen man har behandlat mig så svinigt som den här mannen. Och jag höll käften så länge. Trodde på andra förklaringar. Stackarn, som jobbade så intensivt, höll väl på att överanstränga sig? Jag fick väl förstå att jag blev snäst åt och kritiserad för allt när han ibland kom hem. Det skulle nog bli bra, sen..... Kämpade som en tok med allt för att han skulle få en chans att må bättre. Försvarade hans frånvaro och hans humör inför vänner, bekanta, grannar och barnen. I flera år. Sen, tja.....hur otroheten avslöjades har jag skrivit om tidigare. Den bryr jag mig inte ett skvatt om längre. Tack finskan för att du tog över honom, utan dig hade jag kanske gått där ännu. Behövde nog faktiskt den där feta smällen rakt ner i backen!

Så det är inte det värsta. Det värsta är hur han behandlar sina barn och hur han bemöter mig nu efteråt. Jag bestämde mig för att vara hans vän, trots allt... Men hade vi inte haft barn tillsammans hade jag för evigt raderat ut honom ur mitt liv.

Han var värre än värst. Han snöt mig på pengar jag ärvt, mycket pengar. Han snuvar sina barn på ett vettigt underhåll. Tjänar man strax under miljonen varje år är det bedrägeri att inte betala mer än ynka 1200 kr per barn och månad. Tycker jag. Finns det någon som tycker annorlunda. I 9 år kom han hem och var vrång och oåtkomlig, i nästan lika många år bedrog han mig. I dag pratar han illa om mig, hånar barnen och mig, är som tidigare arg och uppför sig som att det är jag som kränkt honom!

Han tänker i första hand bara på sig själv. Att det i grunden bottnar i någon slags livsångest och osunt bekräftelsebehov, det orkar jag inte ta hänsyn till. Det hjälper förvisso att förstå att det i grund och botten inte handlar så mycket om mig som om hans oförmåga. Hans emotionella störningar. Men han är mer än vuxen. Det är hans förbannade skyldighet att ta en ordentlig titt i spegeln och att ta tag i sig själv.

Trots det har jag varit tyst. Trots att han varit vrång, anklagande, egoistiskt krävande och att han skyllt allt på mig och alla andra. Aldrig tillstymmelse till självinsikt eller i närheten av ett enkelt "förlåt". Jag blir kallad för draken, förra frun för häxan. Första för kärringen. Allt som drabbar honom är andras fel, i första hand alla hans kvinnors fel.

Han gör aldrig något fel! Han har alltid rätt och måste, för att må väl, bli beundrad och applåderad varje dag. Han skulle aldrig hålla med mig, inte heller om att jag tycker att han vänder kappan efter vinden, beroende på vad han är ute efter. Han låtsas ha empati men det enda han kan känna är en storsvulstig, osund egoism. Empati kan han låtsas visa när han behöver det för egen vinnings skull.

Jag är över det här, är så trött på honom och på att bli påmind om honom. Men han är pappa till mina två barn.

Förra året skrev han ett så märkligt brev till mig att jag till och med gjorde mig omaket att bli lite orolig. Sen kände jag bara ilska och ett "nu räcker det". Har haft minimalt med honom att göra. Trots det släppte jag alltså in honom i mitt hem alldeles nyligen...allt för barnens skull. Jag har försökt blidka, jämka, le och släta över, i alla år, för barnens skull.

I somras. Barnen var hos storebror. Det var bra. Sedan åkte de till pappa med fru. Då funkade ingenting. Båda ringde i omgångar hem och var ledsna. Min 14-årige tonårstuffe son ringde hem en eftermiddag och grät. Han var besviken och upprörd för att pappa förolämpat honom och hans syster. Han säger jävliga saker om mig, som att jag egentligen inte bryr mig om barnen, att de borde flytta till honom och bara använda hans efternamn. Han säger att jag är nog avundsjuk för att de har det så bra hos honom (självinsikt?? Eller för att han har pool och flatscreen-TV i alla rum?) Han ber dem "hålla käften" när de opponerar sig och försvarar mig, sina liv, intressen och sitt hem. Han träffar sina barn en ynka helg på hela året och vad gör han då? Jo, lämnar barnen ensamma i sommarstugan och drar med frun för att festa. Kommer så hem klockan halv 4 på morgonen, är troligen inte helt nykter och sätter igång och prata en massa dynga med barnen.. Han kan inte vara frisk.

Jag är vansinnig. Kommer aldrig, aldrig att låta honom behandla dem så här igen. Känner hur ilskan skjuder inom hela mig. Jävla människa! Vad har jag någonsin gjort honom? Jag tar hand om våra barn och har så gjort 24 h/dygn sedan den dagen de föddes. Vad har han gjort? Vem tror han att han är? Det värsta är att han uppför sig som att han verkligen tror att han är så fantastisk och att allt är alla andras fel.

Vill inte ha med honom att göra. Vill aldrig mer prata med honom. Vill radera honom, radera honom, vill att han försvinner. Jag grät jag med när jag pratade med sonen i telefonen häromdagen, av sorg över att mina barn fick en sån sorglig, bedrövligt dålig pappa.

Eftermiddagspromenad

Först, jag backar några dagar ( det blir så när jag å ena sidan inte skall blogga men å andra sidan...)

Det var varmt i luften. Mitt i molntäcket lättade det och jag anade till och med solen. Ingen vind, fuktigt och lite trolskt, men inget regn. Så jag gick. Drog på mig en T-shirt, vandrarsandaler och mina tunna halvlånga bomullsbrallor med 8 fickor. Promenerade iväg på lätta ben, njöt av stämningen som med sin absoluta stillhet bjöd på den där mättade inomhuskänslan jag bara älskar.

Hann nästan hela backen upp. Då mullrade det till alldeles bredvid mig där ute på fältet. Vände mig om och såg genast nästa blixt smälla i backen. Alldeles nära. Ökade på stegen. Där gick jag högst upp på åsen med fält och hagar på ömse sidor. Att jag var en skaplig åskledare var lätt att begripa.

Så började det stänka. Och blixtra än värre. Stänket övergick till en rejäl skur. Åskan dånade runt mig. Himlen var nu mörkgrå och blixtarna såg ut som på film, de ritade bländande zick-zackmönster mellan himmel och jord. Jag gick fortare, nu vände det nedåt igen, in mot bokskogen. Regnet övergick i ett skyfall. Nu menar jag inget vanligt skyfall utan ett SKYFALL. Gud eller någon annan stod med vattenslangen riktad rakt ner mot oss. Jag var redan blöt in på bara skinnet. Det var som i duschen, fast värre. Vattnet rann över mig, det var svårt att se.

Nere i svackan där vägen svänger upp mot den gamla asfalterade landsvägen rinner Lyabäcken, vanligtvis någon meter bred, under en spång. Nu drog vattnet över spången, bred som Dalälven. Jag vadade 5-6 meter, blixtarna smattrade, det öste ner. Sprang upp på vägen, stannade och skrattade högt i någon slags kombinerad skärrighet, glädje och frustration... Det var både häftigt, lite läskigt, kallt och tröttsamt.

Något glimmade till, som en skatt av guld i allt det grå. Det kom en bil. En guldfärgad Volvo kombi. Sidorutan vevades ner en centimeter och ett par ögon kikade ut på mig. Ett flin. En fråga: Vill du åka med? Haha, han menade verkligen att jag fick hoppa in? Gjorde så och hann, medans chauffören styrde skutan nedåt älven, tänka att hoppsan, det här fixade jag fint. Ensam med tre främmande män i en bil. Chauffören, jag såg hans ögon i backspegeln, en allvarlig japan (eller kines) och en av annat slag. Svenska pratade han inte, han var svartmuskig och sa ingenting. Våldtäktsmän?

Nej då. Det släppte efter 150 meter, när jag fick syn på öringarna de hade fångat i bäcken lite högre upp. Trevliga killar bara. Men för säkerhets skull bad jag att få bli avsläppt vid stora vägen, trots att de erbjöd sig att köra mig hem. Å nej... så lätt går jag inte på den tänkte jag, men ångrade mig i samma stund. Han där framme var både trevlig, lång och hade fina ögon. Dessutom ett gott skratt. Hade i alla fall sinnesnärvaro nog att notera bilnumret men glömde det naturligtvis lika raskt.

Vadade längs en indisk flod de sista hundra metrarna hem. Bilar tutade och folk flabbade skadeglatt åt den där märkliga människan som tog en liten promenad just då.

onsdag, juli 11, 2007

Med bebis igen..


Jag föll. Åkte till Slättaröd och vände åter med en rosa kattunge! Om det gick att motstå? De var nästan overkliga och löjligt söta, så ...nej, hon var oemotståndlig och jag hade dessutom redan fått kattabstinens. Vad barnen säger återstår att se, men jag tror ju inte att de blir arga över den här cremerosa teddybollen....

Hon fick heta Ester.

måndag, juli 09, 2007

Sommargäster


Jag har fått sommargäster. En vecka skall de bo i den här , på min grusplan. Det arkitektritade, fräscha huset som familjen byggde för knappt ett år sedan har de för en regnig sommarvecka bytt ut mot denna extravaganta 70-talsklenod!

Huset är uthyrt till några gamla tennisspelare. I går kväll kom det som skulle vara bostad för mina vänner under denna sommartennisveckan rullande bak på bilen. Far i huset hade häntat vagnen de funnit på annons. Billigt och gubben lovade 5 bäddar och sjysst standard.
Det visade sig att den kom direkt från Roskilde. Familjen bestämde sig för att den unkna lukten nog bara var för att vagnen var 30 år gammal, inget annat! Men det övertalade inte 14-åringen som vägrade sova i kärran. Han drog till farmor eftersom min son inte var hemma för att rädda honom. Övriga drog på sig breda leenden och nattsärkar, bäddade och gjorde det så cosy det gick. Jag bjuder på badrum och varmvatten. Maten har de i en pappkartong i mitt kök. Hahaha, en hel vecka!

Jag och mina kristaller

Jag har en åkomma, inte en sjukdom, bara en åkomma. Jag har kristallyrsel. Det låter fint på något sätt...Jag är glad att min åkomma har ett så vackert namn. Jag menar, hemorrojder klingar ju inte lika skönt....

Mina kristaller har varit i otakt med varandra i flera år. Perioderna med yrselattacker kommer och går. De startar när jag ändrar läge, jag kan inte ens lägga mig ner hos tandläkaren utan att bli snurrig. Det får gå lååångsamt...då går det. De ruggigaste yrselanfallen kommer oftast tidigt på morgnarna, när jag vänder mig lite hastigt i sängen. Då startar karusellen som är så intensiv att jag upplever det som att jag skall ramla ner på golvet. Får hålla i huvudet så det inte drar åt ett annat håll, klamrar mig fast sådär 10-15 sekunder innan allt blir stilla igen.

Mitt ex var en hängiven jujutsuutövare. Eftersom han ständigt tänkte på nya fräna kast och grepp kunde han ibland inte låta bli att testa. Ibland stod jag närmast. Men han lärde sig efter ett par gånger. Eftersom jag blev liggande insåg han det omöjliga i att använda mig som kastdocka eller att försöka övertala mig att börja med budo. En gång kastade han mig i havet, där låg jag och flöt, haha...

Fick ett träningsprogram av en sjukgymnast. Det gick ut på att jag skulle utsätta mig för hastiga lägesändringar från sittande till liggande för att på så sätt tvinga kristallerna in på sin rätta plats. Inget för gymmet eller stranden precis, då hade jag blivit hämtad direkt. Inget för sängen heller, vill inte yrsla i onödan. Så, jag och mina ostämda kristaller har förlikat oss med omständigheterna. Det är okej... Jag har åtminstone inte hemorrojder!

lördag, juli 07, 2007

Smyginlägg

Tanken vara att inte skriva i bloggen på några veckor. Tanken var att koppla bort allt det vanliga, inte att resa bort, även om hela mitt jag skriker efter värme och en grekisk ö. Lokala vitviner, solvarma tomater, fetaost, oliver och bröd, det räcker för mig. Halmhatten, solbrillorna, sandaler och en liten klänning, det räcker också för mig. Och en bok, eller några stycken. Gärna en vespa. Gillar vespor när jag är på semester. Kanske ett par shorts och promenaddojjorna också...

Huset är tomt. Jag är inte van. Båda barnen har just rest i väg med största storebror, fru och liten knubbig bebis. Är så glad att de finns! Allt negativt, vrångt och egoistiskt som barnens pappa strör runt sig och lämnar efter sig, lika positiv, glad och generös är kontakten med hans största barn, d.v.s. mina barns halvsyskon. Underbara gulliga, tack för att ni finns! Känner mig helt lugn, något jag aldrig är när barnen reser med sin pappa.

Det här är min vecka. En hel vecka utan måsten! Behöver inte laga mat, behöver inte passa tider, behöver inte någonting. Kan göra vad jag vill och när jag vill. Skall ta vara på varje dag. Grekland får tyvärr vänta men tanken värmer.......

Nu smög jag in ett par rader här i alla fall. Kanske gör jag det igen, eller inte. Semester är det hur som haver.

onsdag, juli 04, 2007

Semestertips

Nikes Rum tar semester. Ett litet tips för alla som tänker att ni vill åka till Roskilde men backat p.g.a. ålder kanske eller av bekvämlighetsskäl, se kusin M..ns färd mellan tälten. Eftersom det utlovats inte bara bra artister utan också floder av regn skall det bli kul att tjuvkika. www.mobilblogg.nu/roskildebloggen Själv har jag inte längtat dit sen 1977 eller om det var 1978. Det var en regnig festival som dessutom kryddades av att "Dirty Angels" invaderade området. I sina skitiga MC-outfits brölade knuttarna in, styrde sina klumpiga steg mot latrinvagnen (rymde ca 20 bajamajor), drog i alla kranar och tömde innehållet rätt ut i regndyngan. Det var tider det.... verkar alldeles för tamt nu för tiden, eller vad M..n?

söndag, juli 01, 2007

Kära jävla tröttsamma verk

Det drar ihop sig. Min respit är snart slut. Flera avgörande beslut måste tas. Först och främst måste jag skicka in namn- och verksamhetsändringen till Bolagsverket för tredje gången. Man måste fråga sig vad de pysslar med, handläggarna.. De godkände inte mitt tidigare firmanamn, det funkade inte i Skåne. Mitt nya val gick inte heller hem. Efter diverse dividerande och brev hit och dit insåg jag att mina inbetalade 800 kr bara hade gått upp i rök! Ärendet avslutat. Trots det begärde man in nya handlingar för nytt ställningstagande. Samtidigt skall nya pengar betalas in. Ìrriterande. Speciellt när handläggerskan efter allt tafflande hit och dit medger att namnet är okej bara jag vänder lite på orden i verksamhetsbeskrivningen.

Nu har jag gått igenom floran, faunan, mytologin igen, alfabetet, material, ordvrängt och textat rakt och ut och in. Nä, det är tvärstopp. Tröttsamt?