torsdag, maj 31, 2007

Jag och Claire Fisher

Är ett hängivet"Six feet under-fan". Men är det inte bara underbart! Det sänds mycket skit på TV men den här serien slår det mesta. Älskar den! Så när jag såg det här testet kunde jag ju inte motstå..... Hm, Claire Fisher ??? ( Nja...men det kan ju förklara en del ..)

Which Six Feet Under Family Member Are You Most Like?

Claire Fisher

You are fun, wild, full of life, even though you have been surrounded by death your whole life. You have not found yourself yet. You are constantly attracted to the wrong people and get yourself into bad situations

Personality Test Results

Click Here to Take This Quiz
Brought to you by YouThink.com quizzes and personality tests.

Plastkortstider

ICA-kort, bankkort, Master Card, Statoilkort, Preemkort, Hydrokort, ID-bricka, ID-brickor till barnen, Åhlénskort, Stadiumkort, Intersportkort, IKEA familykort, HD-passet, Träningskort, kattmatskort, kattsandskort, Bibliotekskort, lånekort till Ängelholm, Apotekskort.......Nä, nu räcker det!

Orkar inte med alla dessa kort. Tackar numera nej väldigt snabbt när man frågar mig om jag är med i "klubben den och den"....Kaneboklubben, Åhlénsklubben, MQ-klubben, Glitterklubben för att bara nämna några. Nu får det vara.

Förr fanns det något som hette portmonnä, en liten greppvänlig sak som man tog med sig när man gick för att handla. I Skåne säger man börs. Vet människor yngre än jag är vad det är?

Min plånbok i dag är svart, tredubbel, har två myntfack, plats för 15 plastkort, 1 körkort och så 4 extrafack plus stor sedelficka. Den mäter 18x10 cm och är just nu 4 cm tjock (kvitton, kvitton..) En riktig herrsak hade min farmor tyckt.

Nä, nu får det vara. Rensar i plånboken. Behåller bara ett tankkort, bankkortet, ICA-kortet, Master Card i fall att, träningskortet och IKEA familykortet. ID brickorna får stanna hemma, allt annat åker. Orkar inte hålla reda på längre, orkar inte ta ställning eller försöka tänka ut om det kanske lönar sig att fylla i dessa ansökningshandlingar i tid och otid eller släpa runt på en plånbok på 2 kilo. Vill ha ett lättare liv och en lättare plånbok. Önskar mig en portmonnä..(en stor en för säkerhets skull)

tisdag, maj 29, 2007

Kvinnors största svaghet är andra kvinnor

Kvinnor är mycket sämre på att vara varandras trappsteg än vad männen är. Men något händer. Hörde i går talas om ännu ett nytt nätverk för kvinnor. Det heter ju så, nätverk. Egentligen handlar det om samma sak som männen länge sysslat med. Men de kallar det inte för nätverk. Då heter det Rotary, Lions etcetra.


Det finns några föreningar och nätverk i det lite mindre formatet som uppstått i syfte att stötta kvinnor. Det handlar om "kvinnokraft" och att också kvinnor i yrkeslivet har ett behov av bekräftelse, att utbyta tankar och att dra nytta av varandras kunnande och erfarenheter. Det är en bra grej. Dessutom socialt och trevligt. Man slipper spänningen som alltid uppstår i en blandad grupp, man håller sig klar i knoppen och kan förena nytta med lättsamt nöje. Man knyter kontakter precis som i de manliga "sällskapen".

Det slår mig att det (bortsett från i nära relationer) är sällan, för att säga aldrig, som någon man lagt krokben för mig, tagit andan eller lusten ur mig, fått mig att tveka på min förmåga eller givit mig mentala örfilar för att de tycker att jag sträckt ut mig lite väl mycket. Har det hänt är det oftast, om inte alltid, andra kvinnor som varit värst. (En förlaring kan ju vara att jag jobbat i en kvinnodominerad värld, självklart vet jag att det finns män som kan vara riktiga arsel där ute. )

Vad handlar det egentligen om? Varför är kvinnor ofta så erbarmligt usla på att stötta varandra, glädjas åt varandras framgångar, vara positiva till den som inte går i lämmeltåg, är lite för mycket individualist eller heja på den som vill ett steg längre. Avundsjuka? (att inte själva räcka till, ha förmågan eller orka), Rädsla? (när någon "syster" vill bryta sig ur syjuntepakten), förvirring? (HUR skall vi nu hantera DIG, nu när du inte gör precis som VI?) Det skapar otrygghet att rubba cirklar.
Dessutom blir de här kvinnorna i sammanhanget kanske också osäkra i förhållandet till sina män. Hur skulle det se ut om de kom hem och närmade sig sin egen man i värde?? Sug på den!

Det här lever faktiskt kvar....till och med i ganska stor utsträckning!

I själva verket är det nog så att det är kvinnorna själva som är kvinnornas största hinder, mesta kritiker och dem som är snabbast på att hugga, att kritisera. Där ute i vardagen är det minsann inte så självklart att vi kvinnor stöttar och lyfter varandra, det är snarare tvärtom.

Nu säger jag inte mer i dag..........

måndag, maj 28, 2007

En god morgon

Give me a brake! Kom inte nerramlandes 20 minuter innan skolan börjar och snäs. Jo då. Spela definitivt inte technometallmusik högt i mobilen så jag hör det..Absolut!! Tappa inte handduken och kalsongerna där du står och går. Kleta inte jordnötssmör under bordsskivan. Jag såg dig allt. Kunde inte undgå. 14-åringar tar en väldig plats? Måste det slamra och låta så mycket?

Nästa då. Som i trans sitter hon och sippar på O´boyen med med benen behagfullt utsträckta på fotpallen. Som om hon har all tid i världen. Äter sin honungsmacka i ultradapid fast hon bara har 10 minuter på sig innan hon måste gå. Plaggen drar hon långsamt på sig ett efter ett, släpper samtidigt pyjamas, morgonrockoch en handfull brödsmulor rakt ner på golvet. Hon gäspar oavbrutet och släntrar så stönande i väg till badrummet. Jajaaa jag skaaaa....

Grrr....Jag vill ha kaffe!

Sonen har tinat. Får ett soligt leende och en puss. "Cykla försiktigt och var rädd om dig. Ha en bra dag"!

Nästa släntrar ut ur badrummet med glansiga läppar, kastar sig om min hals och ylar "jag ääälskar diiiig! och kräver i nästa andetag att få bli skjutsad eftersom hon nu bara har 4 minuter på sig innan det ringer in.

Sen är det tyst. När jag mockat undan den värsta spillningen efter mina älsklingar är morgonen bara min.

lördag, maj 26, 2007

Kära håla


Jag är kär i min "by". Den har sina brister, visst finns det nackdelar med att leva i ett litet samhälle. Men fördelarna väger över. Det som verkligen är påtagligt nytt är en stark känsla av att det här verkligen är hemma. Jag har alltid haft så svårt för att hitta det där, den självklara tillhörigheten till en plats eller en person, till vad som helst. Nu har jag två saker som ger mig tillhörighet, hemkänsla. Mina barn och min lilla plats på jorden. Är så tacksam. Allt är lugnare.

På sistone har jag känt det ända ner i tårna. Jag tycker så mycket om den här förtjusande hålan! Vågar jag påstå att jag lever i ett av Sveriges vackraste hörn? Dessutom består bygden av en mångfalld av allt. Även om inte golfare, arkeologer, grisbönder, turistnäringen och konstnärer alltid håller om varandra och kommer överens så tar sig trakten framåt.

Jag är glad över alla dessa krafter som värnar om känslan, naturen, skönheten och tillgängligheten för alla.

Här kommer en av mina käpphästar (märk väl, inte min hobby!) Även om jag förstår att det finns ekonomiska fördelar, så är det för mig helt obegripligt att man t.ex vill bygga ännu fler golfbanor än vad som redan finns! Har folk blivit tossiga? Hur kan man tycka att det är ett bra alternativ att förstöra Sveriges bördigaste och känsligaste jordar med golfmattegräs? Det måste väl ändå finnas andra lönsamma sätt att ta hand om marken på, att få den lönsam och till glädje för många fler än för säsongshitresta golfande turister i rutiga shorts och matchande kepsar! Tror golfare att alla människor spelar golf eller ens bryr sig om allt vad sving, birdie och peg är för något?
Jag blir bara arg när jag går längs en väg jag alltid gått och plötsligt motas bort av en skylt som förkunnar: Varning. Golfbana. Tillträde sker på egen risk.
VA? Så om någon virrig och närsynt turistande golfare drar iväg en golfboll rakt i skallen på mig så får jag skylla mig själv...för att jag råkar gå på allmän väg??? Fattar inte. Dessutom "får man inte" rida på golfbanor. Inte heller gå med hunden eller ha picknick!

Vad jag försöker säga är att det finns så mycket annat än golf och tennis här. Det finns människor med andra intressen och ett annat tankesätt.

Den här viljan att få höra till har smugit sig på mig under de senaste åren. Förr var jag nöjd med ett lätt utanförskap, eftersom jag kände mig trygg i det på något sätt. Jag inbillade mig att jag var den där som man inte kunde placera riktigt, ingen visste var hon kom från, vems dotter hon var.... vad hon egentligen stod för. Så känns det inte längre. Det här är min by, mitt hem, flera kära vänner finns här och jag hör hit. Här har jag mitt liv. Här finns människor jag tycker så mycket om, jag älskar havet, åsen, frodigheten.... Jag gillar småpratet åt höger och vänster på ICA och längs promenaden över trädgårdshäckarna. Här växer mina barn upp, här skall jag alltid bo (på ett eller annat sätt i alla fall säger jag för säkerhets skull..) Jag tycker om tryggheten. Känner mig lugn med att barnen hela tiden ser eller går förbi någon de känner. Ibland väl, ibland lite på håll men ändå tillräcklig för att man skall ha koll på varandra...på ett positivt sätt.
Baksidan är allt prat. Alla ser, tänker och sprider vidare det man tror sig veta. Men jag har inte varit drabbad sedan jag var 18 och hade ett förhållande med någon jag inte borde haft ett förhållande med.... Det som då hände fick mig att lägga benen på ryggen och springa härifrån. Jag lärde mig vad nedriga vissa människor kan vara och vilken kraft skitprat i värsta fall kan ha. I dag skulle jag kunna hantera det. Kan bara inte låta bli att småmysa varje gång jag med näsan i vädret och ett litet snett hånleende på läpparna spatserar förbi den värsta skitpraterskans fula och dyra klädbutik. Det betyder ingenting längre men jag brukar titta i skylten och så visar jag med all tydlighet att jag inte tycker om det jag ser... Glömmer aldrig hur hon hånade mig inför en massa kunder. Jag är inte långsint men det roar mig att påminna henne om hennes påhopp. Hon vet. Har aldrig varit innanför hennes dörrar efter det. Hon känns mest tragisk, är blonderad och betydligt skrynkligare i dag än för 30 år sedan. Förhoppningsvis har hon tystnat och taggat ner.

Visst blir Båstad en tummelplats för bortskämda rikemansbarn och andra bratz som drar hit droger och sprutar champagen på varandra under några veckor. Tennisveckan är en välsignelse för företagarna men ett ont måste för flertalet ortsbor. Mina allt större barn gillar naturligtvis uppståndelsen och aktiviteterna här under de två mest hektiska veckorna. De spinner runt hamnkiosken med polarna medans jag hellre kör 3 mil extra för att slippa köa på ICA.

Ett aber till är att bostadsmarknaden är så överhettad att det för en vanlig barnfamilj är stört omöjligt att köpa sig ett eget hem. Två tredjedelar av villorna på Malen står tomma vintertid. De ägs av människor med andra vinterhem, människor som inte betalar skatt här. När de de pensionerar sig säljer de villan i stan och flyttar hit. För livskvalitens skull. Nu får de pension här. Det är här de skall bli gamla.
Hur kan någon tycka att det är konstigt att sjukhemmet är överbelagt, hemsjukvården har problem och att barnaskarorna i skolorna minskar? Man vill få hit barnfamiljer och under 2006 byggdes det som aldrig förr. Men det räcker inte. Barnfamiljer i dag vill ha sitt eget hus. Det finns knappt några tomter om man inte kan betala runt 1700000 för en tomt på höjden 2 km från kyrkan. Hur många har råd med det? Frågan är om det är värt det, för att inom en snar framtid få ynnesten att bo i Sveriges största pensionärspark. Att bli en åldring här kommer nog inte att bli någon hit.... Långa köer på Apoteket, trång mellan rullatorerna på trottoaren och biografen, 8 månaders väntetid till läkare och förhoppningsvis 5 minuters beviljad hemtjänst i veckan. Så småningom tvångsinläggning på sjukhemmet, naturligtvis i 4- eller 6-sal. Utan personal...men med kameraövervakning som sköts av något huvudkontor i Stockholm kanske...eller Bryssel.

En liten bebis

Nu till något ljuvligt, litet och sött. I dag skall vi gå på bebisuppvaktning! Det är så fantastiskt rolig och jag är så glaad för N:s skull, hon fixade det strålande. En liten flicka..........

..som naturligtvis var helt bedårande.

Terrordygn

Såg Spielbergs film "Munchen" i går kväll. En obarmhärtigt berättad historia om det terrordrama som under OS 1972 utspelade sig i Munchen. Filmen kändes inte bara i själen utan också rent fysiskt, i magen inte minst. Den handlar om hur en grupp män från den israeliska underättelsetjänsten av sin premiärminister får i uppdrag att ta död på en grupp palestinska terrorister. De anses ligga bakom terrordådet mot 11 st israeliska idrottsmän som först togs som gisslan och sedan mördades. Även de som utförde dådet miste livet i dramat.

En stark film och huvudrollsinnehavaren Eric Bana spelar så otroligt bra. I hans ansikte går det att, trots en minimal mimik, följa hans väg från stark, hängiven, nygift och blivande pappa till en härdad, ifrågasättande och traumatiserad mördare. Han är filmens stora behållning men övriga medverkande är också lysande.

Så går jag då hem när filmen är slut. Till frukosten denna morgon läser jag att Bettina Röhl, dotter till Ulrice Meinhoff, har gett ut en bok om sina föräldrar. Den måste jag läsa. Minns 70-talet när Bader-Meinhoff härjade i Europa. Hur vi lärde oss vad terrorism var, hur fruktansvärt det var med dessa blodiga terrordåd och hur fascinerande det var med dessa till synes normala, vanliga och ofta väl besuttna unga. engagerade människor som gick över gränsen och blev blodiga mördare. Man undrade om de var drogade, manipulerade eller bara tokiga. Så mycket blod och så lite vinster. Det är också så mycket svårare att förstå hur en tysk överklassbrud kunde bli en av vår tids mest framträdande och kända terrorledare än vad det är att förstå hur en muslimsk turbanprydd kille från de Afghanska bergen kan bli en. Att israeler och palestinier föder terrorism går också att förstå.

Det som går att förstå är desperationen men inte allt dödande.

torsdag, maj 24, 2007

Blandade tankar till morgonkaffet

Blommor är bra. Planterat ljus syrenlila penséer tätt, tätt i en zinklåda som jag vill ha under i mitt arbetsrumsfönster. Älskar färgen! Älskar blommor. Det är som att träda in i en annan värld, att gå in i handelsträdgår´n. Blir som hypnotiserad. Kan i timmar gå runt och komponera ihop färger och former, plocka och tänka. En puls på 45. Så vaknar jag och inser att det här, det kostar en förmögenhet. Häromdagen fick jag tömma min vagn igen. Ändrade inställning och rafsade snabbt till mig 15 penséer (extrapris) för 49 kr i stället, som jag raskt gick till kassan med. De var lite slitna men blir bra om några veckor.
Det är ett lugnt göra att pilla med ren jord och blommande växter. Hur jag tänker i övrigt när det kommer till trädgården har jag redan skrivit om några gånger. Gräsklippning, Round Up och en rejäl avräffsning på våren. Mycket blommor, helst i överflöd och så tomater, lite örter. Pyssla om rosorna gör jag. Kriget mot bladlössen har redan inletts. De är nästan lika äckliga som mördarsniglarna, men bara nästan.
Pratade med en herre i går som på morgonen plockat 112 st sniglar på sin lilla trädgårdstomt. Dem la han i en bytta och strödde salt över.. Till kvällen har de smält samman till en geggig soppa.......
Har själv bara sett några enstaka än så länge. Mördarsniglar! Vad tänkte Gud på? De förstör naturen, äter upp varandra, gör sig själva med barn och förökar sig i en otrolig hastighet. Dessutom är de fula och slemmiga. Tänk om det är dessa varelser som skall ta över planeten jorden efter att vi tagit kål på oss själva med radioaktivt avfall, brist på ozonskikt och miljöföroreningar. Sniglarna tycks stå över det mesta utom riktig iskyla. En vargavinter utan snö med bortåt minus 20 grader i några veckor, då dör dem visst.

Läser i DN att KD vill se över abortgränserna. Alla kvinnor kan i dag välja själva om de vill avbryta sin graviditet innan vecka 18. Senaborter utförs i dag till vecka 22. För mig som i flera år jobbade med för tidigt födda barn, från vecka 23 och uppåt är gränsen på 22 veckor grym och felaktig. Det är inte ett foster som aborteras, det är ett barn, om så ett väldigt litet och omoget barn. Vid situationer när modern inte kan ta hand om sitt barn finns det något som heter adoption. Det var ofta lösningen förr. Men i dag är vi så vana vid att på egen hand lösa våra problem, bort med dem bara och berätta inte för någon.
Ingen i landet Sverige skall behöva hamna i en situation hon inte klarar av. Det finns alternativ. Nu är jag sträng. Jag är absolut inte abortmotståndare. Tvärtom. Det är för många kvinnor den enda lösningen, det bästa för alla. Att vara abortmotståndare innebär bara att den illegala verksamheten växer sig större med alla de risker en sådan buisness för med sig. Men det måste finnas en vettig gräns. Att man en tid tar all hänsyn till kvinnan eller den unga flickan som råkat bli gravid är vettigt och rätt, men det kommer en brytpunkt när det som var foster blir ett barn och därmed också har rättigheter och bör behandlas med värdighet och respekt. Den brytpunkten ligger betydligt tidigare än vid graviditetsvecka 22. Svåra beslut, för alla.

måndag, maj 21, 2007

Min allergi

För mycket. Stresskänsligheten är fortfarande påtaglig och klipper till mig rejält så fort jag glömmer och lovar för mycket. Det går inte... blir påmind direkt. Kan inte, har jag mer än en sak på agendan och dag mår jag illa. Då växer den inom mig, som en stor tvättsvamp brer den ut sig och ta plats. Det blir trångt runt hjärtat, är svårt att svälja...huvudet blir tungt som bly, varje tanke kryper fram mot mitt medvetande som en seg, trög sirapssträng....Jag har inte tid att vänta ut hela meningen men blir jag otålig tar det tvärstopp.
Dagar som denna vill jag bara stänga av och lägga mig ner. Stänga alla telefoner, mobiler, datorn...låsa dörren och bara vara. Det är bäst. Hinner inte i morgon, har lovat....... men på onsdag kanske, eller torsdag.
Det syns inte på utsidan. Mår så pass bra och har kommit så långt att kan dölja mitt "handikapp" rätt bra. 5 minuter i en tyst bil kan räcka för att behålla fötterna i backen men det krävs en hel dag för att vrida ur den där stressvampen så att allt blir lugnt igen. Svårt för omgivningen att förstå, det förstår jag.
Det tar tid.
Jag behöver mer tid..
Godnatt nu

Manual för att våga

Jag vet inte hur man bör göra. Jag behöver en manual. Hela mitt liv så här långt har jag haft ett moststånd mot att läsa manualer. Äh, det är bara att prova lite, knäppa på här och dra in sladden där. Testa, göra fel och göra om. Till slut brukar maskinen fungera. I dag har varje knapp ungefär 4 funktioner beroende på om knappen ovanför är intryckt eller inte. Ibland skall man vrida, ibland trycka två gånger på samma knapp. Apparaterna är förvisso lättare att bära hem men innehållet är lika komplicerat som 12 nya apparater för 20 år sen.

Vad jag vill säga är att det är samma sak med män. Jag förstår inte längre. Har kanske aldrig gjort, men fått till det någorlunda åtminstone en liten tid, innan de lagt av, kopplat ur och försvunnit. Jag är till och med osäker på hur man inleder en ny bekantskap med en man nu för tiden? Det räcker inte med att jag är mig själv är det någon som gastar i mitt öra.. Jag behöver alltså en manual. Det skulle kännas tryggt. Hur gör man? Var letar man? Hur beter man sig? Skall man vara ärlig och visa vad man känner och tycker eller inte? Är det säkrast att verka svåråtkomlig, loj och likgiltig den första månaden, som om varje träff är en slumpartad tillfällighet? Eller skall man gå på och ta för sig, självklart och utan diskussioner.

Jag kan inte. Förstår inte. Tänker varannan dag att det får vara ... orkar verkligen inte bli besviken igen. Nästa dag kommer lusten att hitta någon att älska tillbaka. Jag gillar känslor. Gillar att känna hur det knollrar sig på huden, i magen och hur hjärtat blir varmt av en blick...en hand på min arm eller ett gulligt sms när jag mest behöver det. Men hur skall jag våga? När vet jag om det är rätt? Varför har jag så taskiga antenner, de larmar högt och gällt men talar inte i tid om vad det är som felar?

Är jag bara felprogrammerad? Förvisso har jag genomgått en stor defragmentering men det finns fortfarande sådant som gnisslar, som kärvar och inte fungerar så bra. Det här närmaste, innersta och känsligaste som har med närhet till en annan människa att göra, som har med kärlek att göra. På riktigt.

söndag, maj 20, 2007

Hornsgatan

Det här hade jag nästan förträngt. Plötsligt, när jag skrev en kommentar i annaas blogg dök det upp i minnet. Funderade över vad Hornsgatan betytt för mig, då när jag var Stockholmare. Där var han plötsligt.

Jag hade varit ute med några kollegor och tog bussen hemåt. Eftersom 55:an kommer mer sällan, tog jag i stället 46:an, vilket innebar att jag var tvungen att hoppa av vid Slussen. Därifrån hade jag bara den korta sträckan fram till Mariatorget att gå. Eftersom jag kvällen till ära hade någon slags pumps tvekade jag lite men insåg att det skulle nog gå bra. Dessutom hade jag jordens kortaste klänning. Jaaa, det var då det, i slutet av 80-talet. Klänningen var tillika prickig och försommarkvällen ljum. Jag bodde på Tavastgatan, 2 tvärgator ovanför Hornsgatan vid Mariatorget.

Jag såg honom direkt. Han var lång och mörk, klädd i jympadojjor och shorts. Kortärmat i vitt, som om han var ute på joggingrundan fast klockan var närmare midnatt. Jag steg av bussen och gick med raska steg mot Hornsgatan. Minns klapprandet av mina vita pumps (ja ja, jag sa ju att det var 80-tal !) mot asfalten och att jag var lite fundersam över den där shortsmannen vid busshållplatsen. Hornsgatan vid puckeln var inte särskilt upplyst på den tiden. Det var tvärtom rätt mörkt där jag gick. Såg långt fram att det kom ett par mot mig. Mitt på, just när trappan går upp på mitten av puckeln, möter jag paret. Jag tar ett steg mot höger för att inte krocka med dem och går då nästan rakt in i shortskillen som står och lurpassar bakom stenväggen.

Då for det mer än en tanke inom mig. Pinnade på tills jag kom ut i ljuset vid Mariatorget. Gick förbi Bläcktornsgränd där jag skulle gått upp. Stannade och låtsades titta i ett skyltfönster. Ser shortskillen komma mot mig. Står kvar och tänker att gör han mig något skriker jag så taxichaufförerna rakt över gatan hör mig. Går han förbi kan jag vända hemåt. Han kom närmare. Fönsterglaset lät mig se hur han tittade och hur arg han såg ut. Ryyys. Jag låtsades intresserad av en vävstol och några gamla glas i antikvariatets skylt. Han gick längre bort. Jag tänkte att jag kanske skulle ta en taxi hem, uppför backen, men så tyckte jag att han var tillräckligt långt borta så jag snodde runt hörnet och drog iväg uppför trapporna. Halvvägs vände jag mig om och där var han. Som en gepard, snabb och tyst. Vet inte vad jag tänkte men jag hoppade ur skorna och sprang för livet. Tänkte att jag hinner aldrig slå in portkoden och drog handen i väskan. Fick för ovanlighetens skull tag i nyckeln direkt. När jag kom fram till porten var han så nära att jag hörde hans andetag. Nyckeln gled rätt in i låskolven, jag sköt upp porten, smet in och tryckte igen den från andra sidan. Just när låset klickade till så var han där. Från var sin sida av dörrglaset med båda våra händer upp mot dörren såg vi rakt på varandra. Det var fruktansvärt, har aldrig sett något så mörkt. Minns att jag skrek till och rusade de tre trapporna upp mot min lägenhet. Vågade inte tända. Satt i någon timme med telefonen i knät och bara lyssnade.

Men det var och förblev tyst. Tänkte många gånger på den här killen. Vad rörde sig inom honom? Vad hade hänt om han fått tag på mig? Vad har han egentligen gjort i sitt liv och....Undrar hur jag hade reagerat i dag om samma sak hade hänt? Varför ringde jag inte polisen den gången? Varför ringde jag inte och berättade för någon?

Okej, jag hade tur. Men något satte sig för alltid. Min innerstadstrygghet var borta. Aldrig sedan dess har jag obehindrat rört mig i stan efter att mörkret lagt sig. Jag skaffade pepparspray och började åka taxi. Förbannade idiot och förbannade idioter som slår undan tryggheten för människor i ett enda slag och ändå hände egentligen ingenting mig....

Roliga ord

Nu är det överståndet och jag går in i nästa halvlek. Överståndet? Vad är det för ett ord? Att något är över förstår jag men ståndet, var kommer det i från?

fredag, maj 18, 2007

Anti-shop

Maxi. Klämdag och så åker jag till Maxi för att handla. Har jag tappat förståndet? Väljer också att åka klockan 11, just när resten av nordvästra skåne och södra halland också har ätit frukost, bäddat sängen och gjort sig redo till avfärd.

Varför? Jag vet ju att jag får utslag av att köa för att komma IN i en affär. Gillar heller inte manipulativa och överdimensionerade kundvagnar som lurar mig att fylla den trots att jag inte skall ha mer än en cykelslang och ett pack köttfärs.

Bara att parkera bilen är värt ett blogginlägg. När det är gjort upptäcker vi att det inte finns några kundvagnar. Jag har glömt att äta lunch och nu känner jag hur jag är på väg hem igen. Just då ser dottern en vagn, rusar blixtsnabbt fram och hugger den framför näsan på en tjock gubbe med keps och iförd ljusblå shoppingträningsoverall.
Vi går in. Kryssar mellan folk som drar benen efter sig eller njuter de kanske av livet i ljusgården utanför Lindex och Kapp-Ahl? En hop ungar slåss om helikoptern man stoppar en femkrona i för att få den att snurra och åka uppåt. Någon gallskriker och det luktar varmkorv. Knogarna vitnar runt de röda ICA-handtagen och jag tar fart in genom grindarna.

Vad gör vi här? Drar mot cykeltillbehören bara för att upptäcka att vi glömt lappen med tumstorleken hemma. Vafalls! Får som tur är en kopp blaskig caffelatte av en nervösoch spacklad dam i 60-årsåldern. "Praktikant demonstratris" står det på en skylt som hon i spänningen råkat placera rakt på bröstvårtan så att den liksom hänger fritt i luften. Dottern får en bit Singoalla muffins och ser nöjd ut. Överallt bjuds det på olika saker. Demonstratriserna (heter det verkligen så?) har alla breda inövade leenden, för mycket rouge och pratar utan att andas. Köööp mera. Kom och äät!

Nu är vagnen halvfull och vi har kommit ungefär halvvägs. Känns utstuderat planerat och tillrättalagt.

Det finns många som ser den här typen av shopping som ett sant nöje. Jag får gåshud. Kan inte fort nog komma därifrån. Det finns en anledning till att jag aldrig varit i Ullared. Pallar inte heller stora köpcentra på lördagarna, speciellt inte strax efter lönedag.

Rusar runt och plockar till mig det jag kom för och lite till. Fort ut igen och snabbt ut på motorvägen. Drar i mig en banan och en bit hönökaka. Hör dottern mumla med munnen full av skumbanan. "Mamma, nu åker vi till Väla....det är så mysigt att shoppa med dig och jag måste kolla på ödlor "

Kattens dag

Man skulle vara katt. Det var hans födelsedag i går. Inte brydde han sig. Glodde föraktfullt på oss när vi sjöng "Ja må han leva". Stack mot matskålen men ryggade förskräckt tillbaka när torrfodret var utbytt mot exmannens gamla torskrester toppat med brunost och en halv wienerkorv, dagen till ära. När familjen kom lallande efter med förhoppning om att få åtminstone en liten tacksam blick fick vi åter veta att vi var töntar allihop. Mos slog irriterat med svansen, tryckte nosen mot ytterdörren och visade med all tydlighet att vi skulle LÄGGA NER! Han blev utsläppt och det var det. Sedan dess har vi inte sett honom. Det otacksamma kattskrället drog på sin födelsedags förmiddag och har ännu, snart ett dygn senare, inte kommit tillbaka. Han festar förhoppningsvis på sitt eget vis med sina egna polare...den enögde, den svanslöse och grannens lilla söta? Om han hade varit människa hade han hetat Mikael Persbrandt...

Varför han heter Mos. Han hette Sofia men det visade sig att han hade snopp. Så när han var ett halvår blev hans rosa halsband utbytt mot ett blått och Sofia Gevalia blev till Mos(es). Dels för att han har ett M i pannan. Dels för att han hittades i en korg på trappan till Livets Ord i Gävle och dels för att han närapå blev helt mosad när jag körde över honom. Moozzz.

torsdag, maj 17, 2007

Mer test

Ett nytt test finns hos "Rutan". Modifierat för att passa alla dem som är lite äldre.....

17 maj

I dag är det den syttende maj. För mig som tillbringat en åttondel av mitt liv i Norge och som fortfarande njutningsfullt äter brunost varje morgon, känner jag onekligen lite extra en dag som denna. Dessutom fyller vårt katt 7 år. Så det blir tårta hur som helst. Minns mitt första nationaldagsfirande i Tromsö. Jag gick i "tåg" tillsammans med hela stan och några ditresta samer inklusive renar. Alla viftade med flaggor och ropade "Hurra" och " Till lycke med daaagen". Som svensk tyckte jag först att det var ärketöntigt och vispade bara lite generat med min lilla flagga, men efter ett par vaniljbullar och en linjeakvavit drogs jag med i upploppet och gastade lika glatt jag också.

Det var ändå ingenting jämfört med Karl Johans gate ett par år senare. Snacka om masspsykos. Ingen kommer undan. Hela Norge vandrar mot slottet med blicken fastnaglad mot den stora balkongen där de blåblodiga strax skall vinka åt pöbeln på marken. Hurraropen skallar mellan husväggarna, stämningen är tät, laddad, förväntantsfull, det känns som om man går inomhus. Folk är uppklädda till tänderna, alla ungar har något instrument med sig som de felar på...fest helt enkelt! Men under all glättig yta vilar en tyngd av allvar. Gud nåde den som driver med 17 maj och nationen Norge en dag som denna! "TACK gode gud och kung Christian för grundlagen så att vi blev befriade, så småningom också från de där svensktyperna i öst" Tack för blötkakan och klemmer till alle!

37 år!

Ännu en av dessa småtöntiga tester på internet. Men eftersom åldern just nu står i FOKUS här så var jag ju tvungen. Så himla bra, jag är alltså egentligen bara 37!

onsdag, maj 16, 2007

Playa del Inglesminne

Sitter på sängkanten men kan inte koppla av. Huset är tomt så jag borde kunna få en stunds vila utan att bli störd efter 3 minuter.

Tittar ut. Hör ett flygplan passera på låg höjd på väg mot Ängelholm. Tänker att det var några år sedan jag flög. Den gången var destinationen Kanarieöarna. Vi hamnade på Playa del Ingles, hela stället var en parodi på vad en scharter är. Men jag var kär i sällskapet och resans höjdpunkt blev en motorcykeltur i bergen. Jag och L, två långbenta människor hyrde en "jättestor" 125 kubiks MC. Ut ur Playa del Ingles for vi som en raket, drog så vidare in på de mindre slingriga vägarna mot bergen. Passerade palmer, kameluthyrare och turistbussar. Schwischh.. Efter en timme började det gå riktigt brant uppför och farten tog liksom slut. Vissa bitar var det så att jag nästan fick gå av och putta oss uppför. Farten var för klen för att hålla god balans med och det blev en vinglig färd med bergväggar på den ena sidan och bråda stup på den andra. Min MC-förare koncentrerade sig med öppen mun. Såg i backspegeln hur underläppen fladdrade när farten ökade och han äntligen fick dra på igen. Så körde vi i timmar. Bönpallen skavde och sved. När kvällen kom var L:s underläpp enorm och svullen, rejält solbränd på insidan. Under middagen hade vi var sitt problem. Han med att äta och tugga, jag med att sitta.

Det tänkte jag på minuten innan jag ramlade baklänges med öppen mun jag med. I mitt fall av ren utmattning. 3 timmars sömn får också mig att sänka farten och vingla fram.

Fredlig och tom

Inser att jag varken kan vara eller är så fientlig som jag ibland skulle vilja vara. Att komma över exexet, d.v.s. barnens pappa, var ett intensivt men kort jobb. Allt väl och gladast är nog jag som slipper leva med "den stora oroshärden"!

Det är som det är. Han är som han är. Han har varit taskig och elak, MEN han är pappa till mina barn. Det ÄR en förmildrande omständighet, onekligen...För DERAS skull måste jag hålla ihop och fortsätta att vara stark, positiv och tillåtande. Även när deras pappa beter sig som om han vore guds son, den enda med rättigheter och inga skyldigheter.

Middagen blev förhållandevis lyckad. I går var han sitt bättre jag. Satt åtminstone still och åt, var inte vrång och trist, fick också mig att skratta. Tog vara på det och han fick lite mer öl till fisken. Sen gick jag ut i en och en halv timme. Under den tiden hade fadern lärt sonen att planera nästa dags flygrutt, kolla flygväder (vad sa jag??) och lasta planet. Sen tittade sonen på House och pappan satt kvar vid datorn. Vad dottern gjorde under tiden vet jag inte. Men i morse var hon ledsen när han drog i taxin klockan 7. "Varför har pappa aldrig tid att följa med mig till skolan?" Suck...Vad valde jag med när jag "valde" far till mina barn?

Vad jag gjorde i en och en halv timme. Tja, inget särskilt. Ställde en fråga och fick ett svar. Tom på känsor åt alla håll i dag. Det finns ingen man i mitt liv, ingen alls. Just nu är det på gränsen att jag lovar mig själv att aldrig mer låta någon komma närmare än 3 meter.

måndag, maj 14, 2007

Hur blir man en häxa?

Jag har gjort det igen. Blev så vansinnig på mig själv att jag drog upp korken ur vinpavan och halsade en fjärdedel rakt av. Sen smög jag ut i vedbon där jag drog 2 halsbloss på en torr mintcigarett. Det smakade förfärligt men det skulle jag ha.

Vad är det med mig?

Efter barnens pappas jävliga brev i höstas bestämde jag mig. Nu är det definitivt över med allt. Jag menar allt. Honom kom jag fort över, det bedrägliga förljugna stycket man som bedrog mig i kanske 9 år. Vad vet jag men hela gatan, halva stan och en jävla massa kvinnor visste. Sen bestämde den sårade men kloka mamman att ändå dra ett streck så till vida att hon skulle hålla dörren öppen för barnens skull. D.v.s. inte dörren till mitt rum. Men om han kom förbiflygande i sitt lilla plan kunde han få komma och sova över... för barnens skull. Han har kommit ett par gånger varje år. Majoren...doktorn. Där har jag som ett fån med två glada barn som jag naturligtvis inte ville göra besvikna, kört flera mil för att hämta honom. Sedan har jag lagat middag och korkat upp vinflaskan...allt för att vi skulle behålla en vänskaplig relation...för barnens skull. Varje gång har varit en pina. Han drar in här, stressad och otrevlig. Lyssnar inte, pratar bara själv. Inte ens barnen lyssnar han på. Han kopplar upp sig och sitter bara och kollar nästa dags flygväder, när han skall hem igen. Bah...jag spyr.
Han är inte min vän. Han utnyttjar bara folk när det passar honom. Nu skall han på övning till Halmstad, då passar det honom att komma hit till barnen. Han har med sig presenter från Abu Dabbidoo; klockor, Poshjeans, golfbag o.s.v.

Han kommer till mitt hem. Jag släpper in honom igen. Säger ingenting i telefonen när han för att det passar honom är vänlig, skämtsam och tillmötesgående. Som ett mähä.....eller kanske för att han strax innan pratat med sonen och berättat att han kommer och gjort sonen förväntansfull eftersom han skall få presenter från Abu Dhabi.

Vad skall jag säga? Någon hoppade på mig när jag inte var beredd. Någon slog undan mina uttänkta strategier om att aldrig mer släppa in honom i mitt hem. Från och med augusti 2006 fick barnen sköta kontakten med sin pappa själva. Jag orkade inte vara mellanhand längre, orkade inte ha med en person att göra som uppenbarligen bara vill sig själv gott och fullständig skiter i hur hans barn har det, hur hans barns mamma har det, fixar allt, klarar ut allt ekonomiskt etc.

Det är inte så jävla lätt att vara häxa. Jag har mycket kvar att lära.

söndag, maj 13, 2007

Kort möte med Rut

Jag kände igen Rutan på skorna och sjalen. Hon for förbi i en stor blålila buss. Det fanns inte så många spanare i stora solbrillor att välja på så hon kom rätt direkt. Kul att få ett ansikte på en av mina favvobloggare! Hoppas att pajen satt och hamnade där den skulle!

Filmtajm

Mina barn har hittat ett nytt sätt att kommunicera med sin mamma på. I dag hade dokumentären "Mamma - the movie" premiär.

Visningen skedde klockan 16 i sonens rum. Mörklagt. Tystnad.
Titelmelodin var intensiv, Wagners "Ride of the valkyries". Spänningen steg.

Så filmens titel med stora bokstäver.

Handling:
Kameran följer någon genom huset. Stannar vid en stängd dörr. (Min sovrumsdörr). Någon öppnar dörren och ropar med klen röst: "Mamma!"
Någon annan (skall föreställa mig, mamman) ligger under täcket. Svarar med hög, arg röst: GÅÅ!
Någon stänger sårat dörren och filmen är slut.

"Good song" av Salem El Fakir ekar i rummet. Med stora vita bokstäver mot en mörkblå bakgrund går det att läsa vem som filmade, vem som regisserade, vilka skådespelarna var och så till sist:

"Ett stor tack till MOSES" (vår katt...han var inte ens med)

Jag dör nästan. Vilka ungar. De garvar lyckligt, har aldrig gillat när jag går och lägger mig för att vila middag, ta en tupplur. Där satt den, där fick hon. Ja, det fick jag. VA? Men, låter jag så DÄR? Nog för att jag kan bli irriterad när dörren vräks upp 4 minuter efter jag har bett om att få vara i fred i 15, men är jag verkligen så däär? JAAA VÄRRE, menar telningarna.

Hm, funderar på att göra en film tillbaka. "E & V - the movie" Kanske att budskapet når in bättre via en film, det kändes så. En film om snuskiga rum. En om syskonbråk, en om hur man hanterar köket, maten och disken... eller vad som händer i jympapåsen om man inte plockar upp grejorna och tvättar dem då och då.

?

När jag intet har att säga

Kanske att det är dumt av mig att låta allt fler få tillgång till min blogg. Slits mellan ett behov av att få vara anonymt ohämmat utlämnande och att dela med mig av mina tankar och rader...Egentligen gör det ju ingenting vem som än läser. Om nu någon finner ett nöje i det så okej, jag står ju faktiskt för allt. Jag står för mig själv också. Jag är precis så här bra, dålig, motsägelsefull, svamlig, klok, lyckad och kvaddad som jag visar.

Bah, inte bryyr jag mig....eller?

Men tänk om han läser det här...tänk om han inte förstår rätt..tycker jag är tradig, konstig, larvig...

Äh, inte bryyyr väl jag mig.....

Fnyser irriterat åt min ängslan, trycker upp håret i en stor klämma och längtar plötsligt efter en cigg. Asken jag köpte i höstas ligger kvar bakom deklarationspärmarna. 17 st fnösktorra mintpinnar. Jag slänger inget. Man vet aldrig. Och mer än en ask per år betalar jag inte för.

Trycker in ett tuggummi i stället, drar igång Andrea Bocellis Sentimento och hamrar vidare på tangentbordet. Har något inom mig som vill ut men som jag inte hittar. Fan också.

Vad är det med Bocellis röst som är så fängslande. En känslighet och ett tonläge... Få artister kan få mig gråtfärdig men det kan han.

Nej, Andrea hjälper mig inte i kväll. Drar igån George Michael i stället. Jag gillar George. Inte bryr jag mig väl om att han har fult skägg och har ertappats med gylfen nere på en offentlig toalett...stackarn. Jag är tillåtande. Han har gjort för mycket bra musik för att jag skall vara långsint. Lyssnar till "Jesus to a child" två gånger men är fortfarande röksugen.

torsdag, maj 10, 2007

Kattviks hamn i lördags












Tröstbilder




Tröstshopping

Allt var åter järngrått och kallt. På ICA såg alla ut som dränkta råttor med stripigt, vått hår och kläder som mörknat av vätan. Plötsligt var oktober över oss igen. Sprang mellan bilen och affärerna och vips hade jag gjort av med över 2000 kr. Det blev en skir sommarblus och ett par ljusa jeans till mig samt ett par vita sneakers till dottern i något slags desperat försök att hålla kvar känslan som skall vara så speciell så här i hägg och syrentider. Väl ute ur klädaffären gick jag rätt ut i regnväggen, tvärvände och tog raskt skydd i nästa butik. Hälsokostbutiken. Här luktade det nyttigt och rent. Jag drog mig till minnes allt jag menar att jag nog behöver och bör unna mig så här mitt i livet. Gick ut en halvtimme senare med en förpackning Omega 3 kapslar a 198 kr, Multi B-tabletter för 139 kr och en flaska rosenshampo. Så där. Nu kände jag mig med ens lite lättare till mods. Nöjd. Nu klarade jag att gå de få metrarna till bilen igen. Lite shopping gjorde susen. Till det blir sol och varmt igen så jag kan spatsera ut i mina nya kläder får jag väl trycka i mig lite välgörenhet inifrån istället. Med rosors doft i håret skall jag nog stå ut tills de slår ut på riktigt.

onsdag, maj 09, 2007

Återfunnen

Cykeln har hittats. Den låg slängd i en tunnel 50 m från skolan. Glad är sonen. Lättad är modern. Tack alla "spanare".

Terrifying

Det var en vanlig kväll. Dottern dränkte sina Bratz i badvattnet. Sonen tittade på "House". Själv satt jag ömsom vid datorn, ömsom lagade jag middag och plockade undan efter dagen som gått. Katten satt i fönstret. Inget speciellt.

Plötsligt var det annorlunda. Ett SMS. Någon fick mig att småle, sluta plocka, sluta andas och stirra ut i mörkret.

I morgon förmiddag, vid 10. Då kommer han hit.

Nervös. Det här klarar jag inte. Vågar inte börja tycka om någon igen. Skall jag klara att engagera mig i någon igen? Bättre fly det nu som kan riskera att göra ont senare. Bättre att vara själv. Då är det lugnt. Då är jag stark. Att känna någonting för någon annan känns hotfullt. Då blir jag svag. Känner pulsen ut genom fingertopparna. Det kommer inte att gå. Det är ingen idé därför att jag kan inte så han går snart i alla fall....knarrar det skrockfullt inom mig.

Men det är någon annan i bakgrunden. Som är större. Någon som suckar högt av allt gnäll, som gläder sig till i morgon, som gör allt för att mota bort den där oron, den negativa, destruktiva, bistra historien jag har. Jag vill ju inte sluta leva, måste våga...chansa. Jag vill det här. Gör det inte så komplicerat. Går det inte så var det inte rätt. Sånt händer. Jag överlever. Allt är lugnt......???

Tänker att det nog står fel i personbeviset i alla fall. Någon som känner sig som en förvirrad tonåring kan omöjligen snart fylla 50.

tisdag, maj 08, 2007

STULEN


Klockan halv 10 i går kväll upptäcktes att ingen av barnens cyklar var hemma. Den ena hade glömt att hon cyklat, den andre hade fått skjuts hem. Den senares cykel var dessutom olåst.
- Blev jag glad?
- Fick jag göra en utryckning och sätta mig i bilen?
- Fanns cyklarna kvar utanför skolan?

Svar: Nej, Ja och Nej.

Jo, den ena cykeln stod där med söndersparkad reflex, den andra olåsta var puts väck!

Trycker i ren frustration in den kvarvarande cykeln i min mikrobil. Halva hänger utanför men vi kör så runt hela byn med ett visst hopp som bleknar för var meter. Ingen cykel.

Nu drar jag in 75% av månadspengen i två månader och vederbörande får gå till och från skolan. Sen blir det en ny cykel om den gamla inte kommit tillrätta. Finns det någon som tycker att det är lätt att uppfostra barn, speciellt när det inte går som på räls hela tiden? Varför låser man inte sin cykel? Varför tar man inte hem den? Jag kokar inte över så ofta, men gjorde det i går kväll. Detta var tredje cykeln som försvinner på 4 år. Det är alltid något med cyklar. Har de inte punktering så hoppar det kedjor eller ekrar, lamporna fungerar inte eller försvinner. Eller så stjäls de. Funderar över det faktum att cykelstölder är så oerhört vanliga. Att det faktiskt går omkring en väldig massa människor därute som tycker att en cykel är allemansgods och det är fritt fram, speciellt om den är oåst.

söndag, maj 06, 2007

Lunchtips

Plockar fram lite grönsaker för att göra lunch. 14-åringen hasar nyvaken in i köket :

Frågar: Vad är det DÄR?

Svarar: En aubergine.

Sonen: En auberschiiinn....låter homosexuellt!

Jag ( försöker ) :Det är för alla, för mig och dig också. Det är gott, vill du smaka?

Son: Nä, jag vill inte ha bögfrukt. Jag vill ha KÖTT!

Öppnar munnen och drar efter luft för att starta en argumentation. Va? Här har jag medvetet ansträngt mig för att mina barn skall få en fördomsfri och tillåtande attityd till sin omvärld och till alla de olika människor som där bor!

Ser så blicken...strax därefter kommer ett förnöjt garv. Han uppnådde den reaktion han ville. Så avväpnar han mig ytterligare genom att ta purjolöken och börja slå sig själv på baken HAHAHA, nu skall jag ha smisk, smisk!!

Det här stadiet började för ungefär ett halvår sen. Hur länge varar det?

Sömnig natt

Märkvärdigt. Har sovit en hel natt för första gången sedan jag fick barn. Det är alltså 14 år sedan jag sov som en klubbad utan att vakna en enda gång på en hel natt. För trots att mina barn är större sover jag oftast som en rovdjurshona med alla sinnen på helspänn. Troligen ett primitivt beteende, där bara en vag förändring i andetaget hos de små hjälplösa bebisarna fick i alla fall mig att sätta mig käpprätt upp i sängen. Med tiden är jag inte längre rädd för att de skall dö i sina sängar men bor man lite offside som vi gör, utan gevär, doberman eller bredaxlad dörrvakt, så antar jag att det också spelar en viss roll. Ingen nattvandrande dotter väckte mig heller, t.o.m. katten var tyst. Jag har sovstreck i hela ansiktet, knappt några ögon och klockan är 7. Det känns som om huvudet är fullt av vadd...eller har det tömts under natten? Jag vet vad jag heter och var jag är men inte så mycket mer. Skall stanna i det här icketillståndet ett tag. Åtminstone över morgonkaffet.

fredag, maj 04, 2007

Närvaro igen

En stilla stund. Fem minuter med händer som knäppta vilar i knät. Hör klockans tickande och en fågel av okänd art utanför fönstret. Känner värmen i nacken från solen utanför och hur lugna andetag får kroppen att stanna upp. Stoppar vänligt men bestämt allt sändningsbrus, alla osorterade tankar som alltid kommer, även om de inte är välkomna, om det är fel tidspunkt eller redan bearbetat, utagerat och klart. Det som handlar om i går och i morgon. Stoppar, håller upp dem i tanken så att de skall få luft, vända och flyga bort. Återgår till mitt fokus, till nuet, andningen och känner långsamt hur mina lugna andetag ger hjärnan vila och ro.

I början var det svårt. Klarade knappt 1 minut utan att bli knottrig. I dag går det lättare, snabbare att finna ro och fokus igen i en vardag som hela tiden pockar på och kräver sitt. 5-6 minuter räcker. Mindfulness. Så enkelt, så bra.

torsdag, maj 03, 2007

Den lilla vardagsmakten

Det finns en sorts människor som tar sin uppgift eller sin position på arbetsplatsen med en självpåtagen upphöjdhet. De njuter av sin makt, att vara den som vet och bestämmer....även om det så handlar om smutstvätt så måste de ta alla tillfällen i akt att markera sin status och visa var skåpet skall stå.

Alla som jobbat på sjukhus någongång har varit med om att gå till klädutdelningen. Där får man sig tilldelat t.ex. 5 par skjortor och 3 par långbyxor i vitt eller möjligen grönt. När man sedan återlämnar de smutsiga plaggen kan man kvittera ut nya, rena. Ve den som har avvikande behov. Ve mig som på mer än ett sjukhus bett om herrbrallor eftersom jag är långbent och dambyxorna flaggade någonstans mitt på vaden. Det var innan det var modernt! Men Nej, herrbyxor var för herrar, jag fick ändå hålla till godo med dambyxor. Man gav mig några storlekar större i ett försök att påverka längden. Ofta gick jag med byxor där två av mig skulle kunnat få plats. Råkade någon tappa bort ett plagg väntade en skopa ovett av de stora matronorna som vaktade den rena tvätten. Glömde man något i fickorna fick man skylla sig själv, ingen hjälp att hämta där inte.

Det här dyker ibland upp på andra ställen. I Tromsö hade vi ett par "mattanter" i sjukhuskantinan som langade upp torsksidor med ben stora som elefantbetar. Det här var nordnorge och torsk var inte vad torsk är i Skåne. Man förväntades ta emot, äta och hålla klaffen. Ville man inte ha ärtpuré fick man en fnysning till svar och fick ärtpuré i alla fall. "Dumma svenska som inte vill ha ärtpuré, hon skall tillvänjas bara" sa den blicken. Ville man ha mindre fisk och mer potatis eller vice versa, fick man en hård tillrättavisande blick som fick åtminstone mig att fortsättningsvis hålla tyst och äta upp. Som en skolflicka.

Där hamnar jag ibland. Alldeles nyss gjorde jag det. Den här gången under besiktningsmannens skarpa blick och tillrättavisande svada. Han påpekade att samma positionsljuslampa på vänster fram var sönder som vid förra årets besiktning i en annan stad. "Nu blir det ombesiktning", sa han. "DU har INTE bytt LAMPAN!" Det kostar 200 spänn och så får du beställa en ny tid för en vanlig besiktning.

Va? Jag pep någonting om att jag inte visste att den var trasig, att jag hade visst bytt lampa, att samma kan väl gå sönder igen inom loppet av ett år.

Det skulle jag aldrig ha sagt. Besiktningsmannen bevärdigade mig inte med en blick, suckade uppgivet och sa bara att han kunde inte godkänna bilen, då gjorde han ett tjänstefel. Sen babblade han på om vilket ansvar han minsann har och att det minsann finns regler att följa.

Jag vågade inte säga någonting rädd att provocera fram något mer. När han var klar och bilen i övrigt var okej tittade han för första gången på mig. Så sa han...Men JAG skall göra ett undantag för dig och vara bussig. Åk till Q8, köp en lampa, sätt i den och kom tillbaka till mig. Men det måste vara inom 10 minuter, sen går jag på lunch.

Kände mig som en tillrättavisad elev. Körde med blåljuset påslaget inne i huvet de 500 m bort till Q8. Ingen kö, lampan fanns och jag kom tillbaka 8 minuter senare. Jag fick vänta i en kvart i alla fall. Sen fick jag mitt protokoll.

Samma elev kom först ute på motorvägen sig för att muttra "Dumma Gubbe"

Besiktningstider

Besiktning. Häromdagen var katten på "besiktning" eftersom han fyllt 7 och försäkringsbolaget krävde det.

I dag skall bilen besiktigas, något jag ogillar så till den milda grad att jag alltid skjuter på i det längsta, trots att jag veet att det inte blir roligare sen. I år drog jag på det så länge att det till sist var ett minne blott. Valborgsmässoafton slog det mig att i morgon den 1 maj, då har jag körförbud!

Aj, aj...inte bra alls. Duktigt!!

Drop-In fanns det tidigare något som hette. Jo då, mycket riktigt. På tre ställen i landet men samtliga i Norrland! Varför? Turligt nog fanns det ett återbud i Halmstad.

Nästa vecka skall jag på besiktning. Hälsoprofil och provtagning hos vår s.k. husläkare. Jag har aldrig träffat henne men tydligen varit listad där i 7 år märkligt nog. Hur nu det gått till?

Katten fick en godkäntstämpel i örat, jag hoppas på det samma. Vad gäller bilen så måtte den glida igenom, den skall snart säljas. Storleken är fel, får inte längre in sonen i baksätet. Färgen är också fel. Skrikgrön , något som alltid fått mig att känna att det nog inte är min bil i allafall...

Besiktning är onekligen ett ord i tiden. Vad besiktigar man inte i dag?

onsdag, maj 02, 2007

Att glida in i en ny dag

Klockan ringde för 4:e gången och jag gled sömnigt ur sängen, famlade efter morgonrocken och gick utan att se något de fyra stegen mot badrumsdörren. Öppnade, steg in och landade med högerfoten i något kallt och slemmigt! Hårgele. Varför ligger det hårgele på badrumsgolvet?

Slänger upp foten mot handfatet och tjongar i hälen i porslinet. Aj. Drar igång kranen och bränner mig på det oväntat heta vattnet. Aj. Drar till mig foten igen så att jag tappar balansen och får ta ett skutt på ett ben för att inte ramla. Hamnar mitt i hårgelen igen ...med den andra foten!

Godmorgon