Nikes Rum

Är ett hängivet"Six feet under-fan". Men är det inte bara underbart! Det sänds mycket skit på TV men den här serien slår det mesta. Älskar den! Så när jag såg det här testet kunde jag ju inte motstå..... Hm, Claire Fisher ??? ( Nja...men det kan ju förklara en del ..) Which Six Feet Under Family Member Are You Most Like? Claire Fisher You are fun, wild, full of life, even though you have been surrounded by death your whole life. You have not found yourself yet. You are constantly attracted to the wrong people and get yourself into bad situations Click Here to Take This Quiz Brought to you by YouThink.com quizzes and personality tests.

ICA-kort, bankkort, Master Card, Statoilkort, Preemkort, Hydrokort, ID-bricka, ID-brickor till barnen, Åhlénskort, Stadiumkort, Intersportkort, IKEA familykort, HD-passet, Träningskort, kattmatskort, kattsandskort, Bibliotekskort, lånekort till Ängelholm, Apotekskort.......Nä, nu räcker det! Orkar inte med alla dessa kort. Tackar numera nej väldigt snabbt när man frågar mig om jag är med i "klubben den och den"....Kaneboklubben, Åhlénsklubben, MQ-klubben, Glitterklubben för att bara nämna några. Nu får det vara. Förr fanns det något som hette portmonnä, en liten greppvänlig sak som man tog med sig när man gick för att handla. I Skåne säger man börs. Vet människor yngre än jag är vad det är? Min plånbok i dag är svart, tredubbel, har två myntfack, plats för 15 plastkort, 1 körkort och så 4 extrafack plus stor sedelficka. Den mäter 18x10 cm och är just nu 4 cm tjock (kvitton, kvitton..) En riktig herrsak hade min farmor tyckt. Nä, nu får det vara. Rensar i plånboken. Behåller b

Kvinnor är mycket sämre på att vara varandras trappsteg än vad männen är. Men något händer. Hörde i går talas om ännu ett nytt nätverk för kvinnor. Det heter ju så, nätverk. Egentligen handlar det om samma sak som männen länge sysslat med. Men de kallar det inte för nätverk. Då heter det Rotary, Lions etcetra. Det finns några föreningar och nätverk i det lite mindre formatet som uppstått i syfte att stötta kvinnor. Det handlar om "kvinnokraft" och att också kvinnor i yrkeslivet har ett behov av bekräftelse, att utbyta tankar och att dra nytta av varandras kunnande och erfarenheter. Det är en bra grej. Dessutom socialt och trevligt. Man slipper spänningen som alltid uppstår i en blandad grupp, man håller sig klar i knoppen och kan förena nytta med lättsamt nöje. Man knyter kontakter precis som i de manliga "sällskapen". Det slår mig att det (bortsett från i nära relationer) är sällan, för att säga aldrig, som någon man lagt krokben för mig, tagit andan eller lusten u

Give me a brake! Kom inte nerramlandes 20 minuter innan skolan börjar och snäs. Jo då. Spela definitivt inte technometallmusik högt i mobilen så jag hör det..Absolut!! Tappa inte handduken och kalsongerna där du står och går. Kleta inte jordnötssmör under bordsskivan. Jag såg dig allt. Kunde inte undgå. 14-åringar tar en väldig plats? Måste det slamra och låta så mycket? Nästa då. Som i trans sitter hon och sippar på O´boyen med med benen behagfullt utsträckta på fotpallen. Som om hon har all tid i världen. Äter sin honungsmacka i ultradapid fast hon bara har 10 minuter på sig innan hon måste gå. Plaggen drar hon långsamt på sig ett efter ett, släpper samtidigt pyjamas, morgonrockoch en handfull brödsmulor rakt ner på golvet. Hon gäspar oavbrutet och släntrar så stönande i väg till badrummet. Jajaaa jag skaaaa.... Grrr....Jag vill ha kaffe! Sonen har tinat. Får ett soligt leende och en puss. "Cykla försiktigt och var rädd om dig. Ha en bra dag"! Nästa släntrar ut ur badrummet

Jag är kär i min "by". Den har sina brister, visst finns det nackdelar med att leva i ett litet samhälle. Men fördelarna väger över. Det som verkligen är påtagligt nytt är en stark känsla av att det här verkligen är hemma. Jag har alltid haft så svårt för att hitta det där, den självklara tillhörigheten till en plats eller en person, till vad som helst. Nu har jag två saker som ger mig tillhörighet, hemkänsla. Mina barn och min lilla plats på jorden. Är så tacksam. Allt är lugnare. På sistone har jag känt det ända ner i tårna. Jag tycker så mycket om den här förtjusande hålan! Vågar jag påstå att jag lever i ett av Sveriges vackraste hörn? Dessutom består bygden av en mångfalld av allt. Även om inte golfare, arkeologer, grisbönder, turistnäringen och konstnärer alltid håller om varandra och kommer överens så tar sig trakten framåt. Jag är glad över alla dessa krafter som värnar om känslan, naturen, skönheten och tillgängligheten för alla. Här kommer en av mina käpphästar (mär

Nu till något ljuvligt, litet och sött. I dag skall vi gå på bebisuppvaktning! Det är så fantastiskt rolig och jag är så glaad för N:s skull, hon fixade det strålande. En liten flicka.......... ..som naturligtvis var helt bedårande.

Såg Spielbergs film "Munchen" i går kväll. En obarmhärtigt berättad historia om det terrordrama som under OS 1972 utspelade sig i Munchen. Filmen kändes inte bara i själen utan också rent fysiskt, i magen inte minst. Den handlar om hur en grupp män från den israeliska underättelsetjänsten av sin premiärminister får i uppdrag att ta död på en grupp palestinska terrorister. De anses ligga bakom terrordådet mot 11 st israeliska idrottsmän som först togs som gisslan och sedan mördades. Även de som utförde dådet miste livet i dramat. En stark film och huvudrollsinnehavaren Eric Bana spelar så otroligt bra. I hans ansikte går det att, trots en minimal mimik, följa hans väg från stark, hängiven, nygift och blivande pappa till en härdad, ifrågasättande och traumatiserad mördare. Han är filmens stora behållning men övriga medverkande är också lysande. Så går jag då hem när filmen är slut. Till frukosten denna morgon läser jag att Bettina Röhl, dotter till Ulrice Meinhoff, har gett ut

Blommor är bra. Planterat ljus syrenlila penséer tätt, tätt i en zinklåda som jag vill ha under i mitt arbetsrumsfönster. Älskar färgen! Älskar blommor. Det är som att träda in i en annan värld, att gå in i handelsträdgår´n. Blir som hypnotiserad. Kan i timmar gå runt och komponera ihop färger och former, plocka och tänka. En puls på 45. Så vaknar jag och inser att det här, det kostar en förmögenhet. Häromdagen fick jag tömma min vagn igen. Ändrade inställning och rafsade snabbt till mig 15 penséer (extrapris) för 49 kr i stället, som jag raskt gick till kassan med. De var lite slitna men blir bra om några veckor. Det är ett lugnt göra att pilla med ren jord och blommande växter. Hur jag tänker i övrigt när det kommer till trädgården har jag redan skrivit om några gånger. Gräsklippning, Round Up och en rejäl avräffsning på våren. Mycket blommor, helst i överflöd och så tomater, lite örter. Pyssla om rosorna gör jag. Kriget mot bladlössen har redan inletts. De är nästan lika äckliga som

För mycket. Stresskänsligheten är fortfarande påtaglig och klipper till mig rejält så fort jag glömmer och lovar för mycket. Det går inte... blir påmind direkt. Kan inte, har jag mer än en sak på agendan och dag mår jag illa. Då växer den inom mig, som en stor tvättsvamp brer den ut sig och ta plats. Det blir trångt runt hjärtat, är svårt att svälja...huvudet blir tungt som bly, varje tanke kryper fram mot mitt medvetande som en seg, trög sirapssträng....Jag har inte tid att vänta ut hela meningen men blir jag otålig tar det tvärstopp. Dagar som denna vill jag bara stänga av och lägga mig ner. Stänga alla telefoner, mobiler, datorn...låsa dörren och bara vara. Det är bäst. Hinner inte i morgon, har lovat....... men på onsdag kanske, eller torsdag. Det syns inte på utsidan. Mår så pass bra och har kommit så långt att kan dölja mitt "handikapp" rätt bra. 5 minuter i en tyst bil kan räcka för att behålla fötterna i backen men det krävs en hel dag för att vrida ur den där stressv

Jag vet inte hur man bör göra. Jag behöver en manual. Hela mitt liv så här långt har jag haft ett moststånd mot att läsa manualer. Äh, det är bara att prova lite, knäppa på här och dra in sladden där. Testa, göra fel och göra om. Till slut brukar maskinen fungera. I dag har varje knapp ungefär 4 funktioner beroende på om knappen ovanför är intryckt eller inte. Ibland skall man vrida, ibland trycka två gånger på samma knapp. Apparaterna är förvisso lättare att bära hem men innehållet är lika komplicerat som 12 nya apparater för 20 år sen. Vad jag vill säga är att det är samma sak med män. Jag förstår inte längre. Har kanske aldrig gjort, men fått till det någorlunda åtminstone en liten tid, innan de lagt av, kopplat ur och försvunnit. Jag är till och med osäker på hur man inleder en ny bekantskap med en man nu för tiden? Det räcker inte med att jag är mig själv är det någon som gastar i mitt öra.. Jag behöver alltså en manual. Det skulle kännas tryggt. Hur gör man? Var letar man? Hur be

Det här hade jag nästan förträngt. Plötsligt, när jag skrev en kommentar i annaas blogg dök det upp i minnet. Funderade över vad Hornsgatan betytt för mig, då när jag var Stockholmare. Där var han plötsligt. Jag hade varit ute med några kollegor och tog bussen hemåt. Eftersom 55:an kommer mer sällan, tog jag i stället 46:an, vilket innebar att jag var tvungen att hoppa av vid Slussen. Därifrån hade jag bara den korta sträckan fram till Mariatorget att gå. Eftersom jag kvällen till ära hade någon slags pumps tvekade jag lite men insåg att det skulle nog gå bra. Dessutom hade jag jordens kortaste klänning. Jaaa, det var då det, i slutet av 80-talet. Klänningen var tillika prickig och försommarkvällen ljum. Jag bodde på Tavastgatan, 2 tvärgator ovanför Hornsgatan vid Mariatorget. Jag såg honom direkt. Han var lång och mörk, klädd i jympadojjor och shorts. Kortärmat i vitt, som om han var ute på joggingrundan fast klockan var närmare midnatt. Jag steg av bussen och gick med raska steg mot

Nu är det överståndet och jag går in i nästa halvlek. Överståndet? Vad är det för ett ord? Att något är över förstår jag men ståndet, var kommer det i från?

Maxi. Klämdag och så åker jag till Maxi för att handla. Har jag tappat förståndet? Väljer också att åka klockan 11, just när resten av nordvästra skåne och södra halland också har ätit frukost, bäddat sängen och gjort sig redo till avfärd. Varför? Jag vet ju att jag får utslag av att köa för att komma IN i en affär. Gillar heller inte manipulativa och överdimensionerade kundvagnar som lurar mig att fylla den trots att jag inte skall ha mer än en cykelslang och ett pack köttfärs. Bara att parkera bilen är värt ett blogginlägg. När det är gjort upptäcker vi att det inte finns några kundvagnar. Jag har glömt att äta lunch och nu känner jag hur jag är på väg hem igen. Just då ser dottern en vagn, rusar blixtsnabbt fram och hugger den framför näsan på en tjock gubbe med keps och iförd ljusblå shoppingträningsoverall. Vi går in. Kryssar mellan folk som drar benen efter sig eller njuter de kanske av livet i ljusgården utanför Lindex och Kapp-Ahl? En hop ungar slåss om helikoptern man stoppar

Man skulle vara katt. Det var hans födelsedag i går. Inte brydde han sig. Glodde föraktfullt på oss när vi sjöng "Ja må han leva". Stack mot matskålen men ryggade förskräckt tillbaka när torrfodret var utbytt mot exmannens gamla torskrester toppat med brunost och en halv wienerkorv, dagen till ära. När familjen kom lallande efter med förhoppning om att få åtminstone en liten tacksam blick fick vi åter veta att vi var töntar allihop. Mos slog irriterat med svansen, tryckte nosen mot ytterdörren och visade med all tydlighet att vi skulle LÄGGA NER! Han blev utsläppt och det var det. Sedan dess har vi inte sett honom. Det otacksamma kattskrället drog på sin födelsedags förmiddag och har ännu, snart ett dygn senare, inte kommit tillbaka. Han festar förhoppningsvis på sitt eget vis med sina egna polare...den enögde, den svanslöse och grannens lilla söta? Om han hade varit människa hade han hetat Mikael Persbrandt... Varför han heter Mos. Han hette Sofia men det visade sig att han

Ett nytt test finns hos "Rutan". Modifierat för att passa alla dem som är lite äldre.....

I dag är det den syttende maj. För mig som tillbringat en åttondel av mitt liv i Norge och som fortfarande njutningsfullt äter brunost varje morgon, känner jag onekligen lite extra en dag som denna. Dessutom fyller vårt katt 7 år. Så det blir tårta hur som helst. Minns mitt första nationaldagsfirande i Tromsö. Jag gick i "tåg" tillsammans med hela stan och några ditresta samer inklusive renar. Alla viftade med flaggor och ropade "Hurra" och " Till lycke med daaagen". Som svensk tyckte jag först att det var ärketöntigt och vispade bara lite generat med min lilla flagga, men efter ett par vaniljbullar och en linjeakvavit drogs jag med i upploppet och gastade lika glatt jag också. Det var ändå ingenting jämfört med Karl Johans gate ett par år senare. Snacka om masspsykos. Ingen kommer undan. Hela Norge vandrar mot slottet med blicken fastnaglad mot den stora balkongen där de blåblodiga strax skall vinka åt pöbeln på marken. Hurraropen skallar mellan husväggar

Ännu en av dessa småtöntiga tester på internet. Men eftersom åldern just nu står i FOKUS här så var jag ju tvungen. Så himla bra, jag är alltså egentligen bara 37!

Sitter på sängkanten men kan inte koppla av. Huset är tomt så jag borde kunna få en stunds vila utan att bli störd efter 3 minuter. Tittar ut. Hör ett flygplan passera på låg höjd på väg mot Ängelholm. Tänker att det var några år sedan jag flög. Den gången var destinationen Kanarieöarna. Vi hamnade på Playa del Ingles, hela stället var en parodi på vad en scharter är. Men jag var kär i sällskapet och resans höjdpunkt blev en motorcykeltur i bergen. Jag och L, två långbenta människor hyrde en "jättestor" 125 kubiks MC. Ut ur Playa del Ingles for vi som en raket, drog så vidare in på de mindre slingriga vägarna mot bergen. Passerade palmer, kameluthyrare och turistbussar. Schwischh.. Efter en timme började det gå riktigt brant uppför och farten tog liksom slut. Vissa bitar var det så att jag nästan fick gå av och putta oss uppför. Farten var för klen för att hålla god balans med och det blev en vinglig färd med bergväggar på den ena sidan och bråda stup på den andra. Min MC-för

Inser att jag varken kan vara eller är så fientlig som jag ibland skulle vilja vara. Att komma över exexet, d.v.s. barnens pappa, var ett intensivt men kort jobb. Allt väl och gladast är nog jag som slipper leva med "den stora oroshärden"! Det är som det är. Han är som han är. Han har varit taskig och elak, MEN han är pappa till mina barn. Det ÄR en förmildrande omständighet, onekligen...För DERAS skull måste jag hålla ihop och fortsätta att vara stark, positiv och tillåtande. Även när deras pappa beter sig som om han vore guds son, den enda med rättigheter och inga skyldigheter. Middagen blev förhållandevis lyckad. I går var han sitt bättre jag. Satt åtminstone still och åt, var inte vrång och trist, fick också mig att skratta. Tog vara på det och han fick lite mer öl till fisken. Sen gick jag ut i en och en halv timme. Under den tiden hade fadern lärt sonen att planera nästa dags flygrutt, kolla flygväder (vad sa jag??) och lasta planet. Sen tittade sonen på House och pappa

Jag har gjort det igen. Blev så vansinnig på mig själv att jag drog upp korken ur vinpavan och halsade en fjärdedel rakt av. Sen smög jag ut i vedbon där jag drog 2 halsbloss på en torr mintcigarett. Det smakade förfärligt men det skulle jag ha. Vad är det med mig? Efter barnens pappas jävliga brev i höstas bestämde jag mig. Nu är det definitivt över med allt. Jag menar allt. Honom kom jag fort över, det bedrägliga förljugna stycket man som bedrog mig i kanske 9 år. Vad vet jag men hela gatan, halva stan och en jävla massa kvinnor visste. Sen bestämde den sårade men kloka mamman att ändå dra ett streck så till vida att hon skulle hålla dörren öppen för barnens skull. D.v.s. inte dörren till mitt rum. Men om han kom förbiflygande i sitt lilla plan kunde han få komma och sova över... för barnens skull. Han har kommit ett par gånger varje år. Majoren...doktorn. Där har jag som ett fån med två glada barn som jag naturligtvis inte ville göra besvikna, kört flera mil för att hämta honom. Sed

Jag kände igen Rutan på skorna och sjalen. Hon for förbi i en stor blålila buss. Det fanns inte så många spanare i stora solbrillor att välja på så hon kom rätt direkt. Kul att få ett ansikte på en av mina favvobloggare! Hoppas att pajen satt och hamnade där den skulle!

Mina barn har hittat ett nytt sätt att kommunicera med sin mamma på. I dag hade dokumentären "Mamma - the movie" premiär. Visningen skedde klockan 16 i sonens rum. Mörklagt. Tystnad. Titelmelodin var intensiv, Wagners "Ride of the valkyries". Spänningen steg. Så filmens titel med stora bokstäver. Handling: Kameran följer någon genom huset. Stannar vid en stängd dörr. (Min sovrumsdörr). Någon öppnar dörren och ropar med klen röst: "Mamma!" Någon annan (skall föreställa mig, mamman) ligger under täcket. Svarar med hög, arg röst: GÅÅ! Någon stänger sårat dörren och filmen är slut. "Good song" av Salem El Fakir ekar i rummet. Med stora vita bokstäver mot en mörkblå bakgrund går det att läsa vem som filmade, vem som regisserade, vilka skådespelarna var och så till sist: "Ett stor tack till MOSES" (vår katt...han var inte ens med) Jag dör nästan. Vilka ungar. De garvar lyckligt, har aldrig gillat när jag går och lägger mig för att vila midda

Kanske att det är dumt av mig att låta allt fler få tillgång till min blogg. Slits mellan ett behov av att få vara anonymt ohämmat utlämnande och att dela med mig av mina tankar och rader...Egentligen gör det ju ingenting vem som än läser. Om nu någon finner ett nöje i det så okej, jag står ju faktiskt för allt. Jag står för mig själv också. Jag är precis så här bra, dålig, motsägelsefull, svamlig, klok, lyckad och kvaddad som jag visar. Bah, inte bryyr jag mig....eller? Men tänk om han läser det här...tänk om han inte förstår rätt..tycker jag är tradig, konstig, larvig... Äh, inte bryyyr väl jag mig..... Fnyser irriterat åt min ängslan, trycker upp håret i en stor klämma och längtar plötsligt efter en cigg. Asken jag köpte i höstas ligger kvar bakom deklarationspärmarna. 17 st fnösktorra mintpinnar. Jag slänger inget. Man vet aldrig. Och mer än en ask per år betalar jag inte för. Trycker in ett tuggummi i stället, drar igång Andrea Bocellis Sentimento och hamrar vidare på tangentbor

Allt var åter järngrått och kallt. På ICA såg alla ut som dränkta råttor med stripigt, vått hår och kläder som mörknat av vätan. Plötsligt var oktober över oss igen. Sprang mellan bilen och affärerna och vips hade jag gjort av med över 2000 kr. Det blev en skir sommarblus och ett par ljusa jeans till mig samt ett par vita sneakers till dottern i något slags desperat försök att hålla kvar känslan som skall vara så speciell så här i hägg och syrentider. Väl ute ur klädaffären gick jag rätt ut i regnväggen, tvärvände och tog raskt skydd i nästa butik. Hälsokostbutiken. Här luktade det nyttigt och rent. Jag drog mig till minnes allt jag menar att jag nog behöver och bör unna mig så här mitt i livet. Gick ut en halvtimme senare med en förpackning Omega 3 kapslar a 198 kr, Multi B-tabletter för 139 kr och en flaska rosenshampo. Så där. Nu kände jag mig med ens lite lättare till mods. Nöjd. Nu klarade jag att gå de få metrarna till bilen igen. Lite shopping gjorde susen. Till det blir sol och

Cykeln har hittats. Den låg slängd i en tunnel 50 m från skolan. Glad är sonen. Lättad är modern. Tack alla "spanare".

Det var en vanlig kväll. Dottern dränkte sina Bratz i badvattnet. Sonen tittade på "House". Själv satt jag ömsom vid datorn, ömsom lagade jag middag och plockade undan efter dagen som gått. Katten satt i fönstret. Inget speciellt. Plötsligt var det annorlunda. Ett SMS. Någon fick mig att småle, sluta plocka, sluta andas och stirra ut i mörkret. I morgon förmiddag, vid 10. Då kommer han hit. Nervös. Det här klarar jag inte. Vågar inte börja tycka om någon igen. Skall jag klara att engagera mig i någon igen? Bättre fly det nu som kan riskera att göra ont senare. Bättre att vara själv. Då är det lugnt. Då är jag stark. Att känna någonting för någon annan känns hotfullt. Då blir jag svag. Känner pulsen ut genom fingertopparna. Det kommer inte att gå. Det är ingen idé därför att jag kan inte så han går snart i alla fall....knarrar det skrockfullt inom mig. Men det är någon annan i bakgrunden. Som är större. Någon som suckar högt av allt gnäll, som gläder sig till i morgon, som gö

Klockan halv 10 i går kväll upptäcktes att ingen av barnens cyklar var hemma. Den ena hade glömt att hon cyklat, den andre hade fått skjuts hem. Den senares cykel var dessutom olåst. - Blev jag glad? - Fick jag göra en utryckning och sätta mig i bilen? - Fanns cyklarna kvar utanför skolan? Svar: Nej, Ja och Nej. Jo, den ena cykeln stod där med söndersparkad reflex, den andra olåsta var puts väck! Trycker i ren frustration in den kvarvarande cykeln i min mikrobil. Halva hänger utanför men vi kör så runt hela byn med ett visst hopp som bleknar för var meter. Ingen cykel. Nu drar jag in 75% av månadspengen i två månader och vederbörande får gå till och från skolan. Sen blir det en ny cykel om den gamla inte kommit tillrätta. Finns det någon som tycker att det är lätt att uppfostra barn, speciellt när det inte går som på räls hela tiden? Varför låser man inte sin cykel? Varför tar man inte hem den? Jag kokar inte över så ofta, men gjorde det i går kväll. Detta var tredje cykeln som försvin

Plockar fram lite grönsaker för att göra lunch. 14-åringen hasar nyvaken in i köket : Frågar: Vad är det DÄR? Svarar: En aubergine. Sonen: En auberschiiinn....låter homosexuellt! Jag ( försöker ) :Det är för alla, för mig och dig också. Det är gott, vill du smaka? Son: Nä, jag vill inte ha bögfrukt. Jag vill ha KÖTT! Öppnar munnen och drar efter luft för att starta en argumentation. Va? Här har jag medvetet ansträngt mig för att mina barn skall få en fördomsfri och tillåtande attityd till sin omvärld och till alla de olika människor som där bor! Ser så blicken...strax därefter kommer ett förnöjt garv. Han uppnådde den reaktion han ville. Så avväpnar han mig ytterligare genom att ta purjolöken och börja slå sig själv på baken HAHAHA, nu skall jag ha smisk, smisk!! Det här stadiet började för ungefär ett halvår sen. Hur länge varar det?

Märkvärdigt. Har sovit en hel natt för första gången sedan jag fick barn. Det är alltså 14 år sedan jag sov som en klubbad utan att vakna en enda gång på en hel natt. För trots att mina barn är större sover jag oftast som en rovdjurshona med alla sinnen på helspänn. Troligen ett primitivt beteende, där bara en vag förändring i andetaget hos de små hjälplösa bebisarna fick i alla fall mig att sätta mig käpprätt upp i sängen. Med tiden är jag inte längre rädd för att de skall dö i sina sängar men bor man lite offside som vi gör, utan gevär, doberman eller bredaxlad dörrvakt, så antar jag att det också spelar en viss roll. Ingen nattvandrande dotter väckte mig heller, t.o.m. katten var tyst. Jag har sovstreck i hela ansiktet, knappt några ögon och klockan är 7. Det känns som om huvudet är fullt av vadd...eller har det tömts under natten? Jag vet vad jag heter och var jag är men inte så mycket mer. Skall stanna i det här icketillståndet ett tag. Åtminstone över morgonkaffet.

En stilla stund. Fem minuter med händer som knäppta vilar i knät. Hör klockans tickande och en fågel av okänd art utanför fönstret. Känner värmen i nacken från solen utanför och hur lugna andetag får kroppen att stanna upp. Stoppar vänligt men bestämt allt sändningsbrus, alla osorterade tankar som alltid kommer, även om de inte är välkomna, om det är fel tidspunkt eller redan bearbetat, utagerat och klart. Det som handlar om i går och i morgon. Stoppar, håller upp dem i tanken så att de skall få luft, vända och flyga bort. Återgår till mitt fokus, till nuet, andningen och känner långsamt hur mina lugna andetag ger hjärnan vila och ro. I början var det svårt. Klarade knappt 1 minut utan att bli knottrig. I dag går det lättare, snabbare att finna ro och fokus igen i en vardag som hela tiden pockar på och kräver sitt. 5-6 minuter räcker. Mindfulness. Så enkelt, så bra.

Det finns en sorts människor som tar sin uppgift eller sin position på arbetsplatsen med en självpåtagen upphöjdhet. De njuter av sin makt, att vara den som vet och bestämmer....även om det så handlar om smutstvätt så måste de ta alla tillfällen i akt att markera sin status och visa var skåpet skall stå. Alla som jobbat på sjukhus någongång har varit med om att gå till klädutdelningen. Där får man sig tilldelat t.ex. 5 par skjortor och 3 par långbyxor i vitt eller möjligen grönt. När man sedan återlämnar de smutsiga plaggen kan man kvittera ut nya, rena. Ve den som har avvikande behov. Ve mig som på mer än ett sjukhus bett om herrbrallor eftersom jag är långbent och dambyxorna flaggade någonstans mitt på vaden. Det var innan det var modernt! Men Nej, herrbyxor var för herrar, jag fick ändå hålla till godo med dambyxor. Man gav mig några storlekar större i ett försök att påverka längden. Ofta gick jag med byxor där två av mig skulle kunnat få plats. Råkade någon tappa bort ett plagg vän

Besiktning. Häromdagen var katten på "besiktning" eftersom han fyllt 7 och försäkringsbolaget krävde det. I dag skall bilen besiktigas, något jag ogillar så till den milda grad att jag alltid skjuter på i det längsta, trots att jag veet att det inte blir roligare sen. I år drog jag på det så länge att det till sist var ett minne blott. Valborgsmässoafton slog det mig att i morgon den 1 maj, då har jag körförbud! Aj, aj...inte bra alls. Duktigt!! Drop-In fanns det tidigare något som hette. Jo då, mycket riktigt. På tre ställen i landet men samtliga i Norrland! Varför? Turligt nog fanns det ett återbud i Halmstad. Nästa vecka skall jag på besiktning. Hälsoprofil och provtagning hos vår s.k. husläkare. Jag har aldrig träffat henne men tydligen varit listad där i 7 år märkligt nog. Hur nu det gått till? Katten fick en godkäntstämpel i örat, jag hoppas på det samma. Vad gäller bilen så måtte den glida igenom, den skall snart säljas. Storleken är fel, får inte längre in sonen i bak

Klockan ringde för 4:e gången och jag gled sömnigt ur sängen, famlade efter morgonrocken och gick utan att se något de fyra stegen mot badrumsdörren. Öppnade, steg in och landade med högerfoten i något kallt och slemmigt! Hårgele. Varför ligger det hårgele på badrumsgolvet? Slänger upp foten mot handfatet och tjongar i hälen i porslinet. Aj. Drar igång kranen och bränner mig på det oväntat heta vattnet. Aj. Drar till mig foten igen så att jag tappar balansen och får ta ett skutt på ett ben för att inte ramla. Hamnar mitt i hårgelen igen ...med den andra foten! Godmorgon