Nikes Rum

Haft en social kväll med huset fullt av folk. En var i min storlek och ålder, sen var det tre yngre ystra, tidiga tonåringar och en äldre uttråkad, trött tonåring. Den uttråkade tonårsflickan sattlåg mest i soffan när hon inte placerade sig framför sin mamma och med övertydliga blickar och små skarpa gester signalerade att hon ville HEM. Dessutom har tonåringar öron som tefat, de tar in som värsta parabolerna. Här försökte jag och väninnan få till lite rapportering om diverse män, problem och nivetvadmansnackarmedväninnnorom... Vi böjer oss över våra vinglas och väser snabbt det mest västentliga till varandra i de ögonblick ingen av de yngre är i vår omedelbara närhet. Vips är någon där eller så hörs från andra ändan av huset "Mamma, vem pratar du om?" "VAD sa ni??" Styckad förtrolighet, roliga samtal och diskussioner, god mat och en trevlig lördagskväll. Glad att jag slapp TV:n.

Den trevlige skriver att han måste vara stridstiger för sina barn och fokusera på det just nu . Just nu , får mig att stänga till. Sen skall han vara bara tiger fortsätter han. Då kanske vi kan ses. Kanske , får mig att dra öronen åt mig. Nä du, min vän. Vi lägger ner det här, åtminstone jag. Förrästen gillar jag inte när man hänger på mig vingar och kapar mitt huvud. Jag är inte ett väsen som svävar omkring i vit fotsid klänning över huvudet på folk. Jag är i allra högsta grad levande, jag finns på riktigt. M. Jag längtar inte längre. Han försvann för ett halvår sedan. Det tog några månader, men en dag fanns han inte längre inom mig heller. Såg i telefonkatalogen att lagt till ett namn till sitt efternamn. Jaha. Jag har lärt mig något. Halvhjärtat är inget för mig. Väntan är inget för mig. Raka rör och total uppriktighet är det enda språk jag förstår. Och, ge mig något tillbaka som jag mår bra av. Ta egna initiativ och visa att du ser mig och bryr dig om....annars får det vara. Buy b

Bah...Här sitter man då. Återigen fredag och samma dynga på TV. Är jag den enda i detta avlånga land som avskyr "Lets dance"! Har aldrig förstått mig på den formen av dans som är så välregisserad att det lika gärna kunda vara frågan om någon gymnastisk OS-gren om nu inte associationerna går till någon djurart, typ pingviner, tuppar eller ålar kanske... Till och med isdans, som inte heller får mig att känna något, är bättre. Stelbenta och sprättiga snurrar de med stelt vinklade nackar (Vad tittar de på?) och nervösa leenden... Äh...Detta tycks vara min fredagslott. När jag inte längre orkar se det barnen valt på TV så tar jag mitt vinglas och smyger iväg. Här kan jag spy över "Lets dance" och ynka mig över mitt simpla helgliv trots att jag egentligen älskar fredagar och egentligen inte vill ha det annorlunda. Helst av allt vill jag gå och lägga mig med boken i min stora sköna säng som är bäddad med de nya, snygga, randiga satinlakanen! Jag avundas mig just nu! Allt ä

Pratat med chefen. Hon är bra men har det mindre bra då hon har fått i uppdrag av sina överordnade att rationalisera bort sin tjänst, d.v.s. sig själv! Är det inte typiskt landstinget, tillika Sveriges rikaste landsting. Hur som helst var hon otroligt bra. Hon har förstått mer än jag trodde, bland annat att min skitpratarkollega egentligen är så skör så att hon antagligen skulle ramla ihop om man skrapade lite på ytan. Innan vi skiljdes åt fick jag veta att a) Det var skönt att jag var arg och satte ner foten b) Hon skulle be beteendevetaren om ett upplägg med individuella samtal, obligatoriskt för alla på min arbetsplats. Jag håller inte igen med någonting och det är så otroligt, härligt befriande! En tillfälligt inhoppande kollega flinade bara åt mig vid fikabordet och sa att hon tyckte om min nya "bitchiga" sida. HAHA, tog jag som en komplimang! Nåja, det är ingen dans på rosor men en nödvändig och slitsam svängom jag måste göra. Orkar just nu inte tänka mer. Flyr i ställe

Så OTROLIGT häftigt med män som kan uttrycka sig, skriva och inte lider av några hämningar, rädslor eller komplex! Åtminstone inte som går att se!!

Det var i maj. En vacker och solig majdag. Jag var gravid igen utan att veta om det men i efterhand förstod jag att jag inte bara var sjösjuk. Vi hade stämt träff på lilla Essingen, vid båtklubben där pappas båt låg. Sedan tidigare var det bestämt att pappas aska skulle spridas till havs. Han var en båtman, älskade sjön, skärgården och sin båt. Vi hade sett ut platsen och markerat den med rött på sjökortet. Det var som sagt en ljuvlig dag och jag mådde uselt redan innan vi steg ombord. Vi passerade slussen och drog vidare ut på böljan den blå. För böljade, det började det göra redan vid Fjäderholmarna. Urnan med pappa hade jag i knät för säkerhets skull. Det var makabert redan där. Pappa i en urna, någon annan som styrde båten, illamåendet, sällskapet (nya frun med sin son), vågorna som slog mot båten och solen som en 1000 W lampa över alltsammans. Efter 3 timmar var samtliga i sällskapet uttorkade och trötta på att åka båt. Vi var inte framme vid målet men någonstans i närheten, antog

Jag såg den igen. Det var 13 år sedan nästan exakt. Den gången stod den utanför kapellet i Råcksta. Dagen var kylig och grå. Texten i svart stod i skarp kontrast till den rödlackerade skåpbilen. SATAB. Så hette företaget. Min dåvarande man och jag hajade båda till och jag visste inte om det var satans roligt eller bara någon som jävlades. Vi hade 10 meter kvar att gå mot kapellets ytterdörr. Där innanför skulle vi hålla begravning för min pappa. Allt var konstigt redan innan och inte blev det lättare att stiga in i guds boning efter mötet med SATAB. Min pappa, ingenjören, dog för tidigt. Han var bara 72. Från att ha varit fullt frisk och vital ramlade han plötsligt ner efter en stroke. Det tog en månad, sen var han borta. Det finns mycket att berätta och minnas. Före alla andra minnen kommer hans humor. Han kunde vara otroligt rolig. Jag vill tro att han jävlades lite med oss den där förmiddagen, att det var han som parkerade den där skåpbilen där... För att inte tala om när vi skulle

En annorlunda dag på jobbet. Var inte som tidigare, vilket märktes. Gladdes när någon, om än lite i periferin, frågade hur jag hade det...Vände mig mot henne och sa att jag mådde bra, mitt problem var bara att jag inte stod ut här på jobbet längre! "Någon" studsade till men nickade sedan väldigt förstående! Kände mig stark och sa som det var, att jag inte tänkte hyckla eller låtsas en enda dag till, att något var väldigt fel på vår lilla enhet längre bort i huset och att jag inte tänkte stanna en dag längre en nödvändigt. Utan att ha behövt nämna något namn fick jag personen i fråga att förstå vad jag åsyftade. Jag kände att jag lyckades förmedla något nytt, att personen jag pratade med plötsligt förstod något hon inte förstått tidigare. Känner mig så jävla arg! Ilskan ger styrka, så mycket bättre att gå på... Vet att jag är på helt rätt väg och det är så skönt att ge svar på tal. Tänker inte gå undan en enda gång till utan möta var och en i tur och ordning. Det kommer att bl

Funderar på det här med att missförstå. Hur lätt det är om man inte pratar samma språk. Det behöver inte vara språk från olika länder, det kan också vara språk från olika kulturer eller yrkesgrupper. Har en väninna som är sjuksköterska. Nu är det några år sedan. Där gick hon och målade om sin nya lägenhet. Som målarrock hade hon helt fräckt snott med sig en grön operationsklänning. Skön och trevlig att strosa omkring hemma i, tyckte hon där hon vevade runt med sin roller. Nu var det något galet med en takkontakt så min väninnan hade ringt efter en elektriker som plötsligt stod utanför dörren. Han blev insläppt och ställde sig på en ranglig kökspall för att komma åt sitt arbete i taket. Så säger han: "Du har inte en sockerbit?" "Jo, visst" svarar min väninna och ilar ut i köket, tar för säkerhets skull med sig hela sockerskålen och springer tillbaka till killen på pallen. "Här, ta ett par stycken" säger hon av rädsla att han skall ramla ner från sin höga hö

Mamman med full koll. Ställde om alla klockor i går när det blev sommartid. TV:n och datorn ställde ju om sig själv. Och mobilen.....eller?? Mobilen som jag använder som väckarklocka. Det ställde INTE om sig själv. Så familjen sov gott tills klockan var halv 8. Det blev som det blev. Två egna och ett extrabarn. Vi tog oss ändå tid att vakna i godan ro och vi överträffade varandra i olika roliga förklaringar till varför barnen skulle komma för sent till skolan. Är nöjd. Jag förmedlade inte bara stress..skynda, skynda....det blev en bra, konstig och rolig morgon. Trots allt.

Rutans senaste inlägg påminde mig om att påsken snart är över oss och att det stundar för årets Konstrunda! Jag hälsar i alla fall på mina favoriter. För er som planerar att dra till Båstad och Bjäre, här är några guldkorn: Cecilia Kraitz , keramiker med egen ateljé strax bredvid ingången till Norrvikens Trädgårdar. (gullig tjej, superfin keramik. Gift med en spännande fotograf som finns tvärs över vägen) Ole Bydal, silverkonsthantverkare. Gör superfina grejor. Ateljé på Tallvägen i nedersta delen av Båstad (Malen). Sympatisk och begåvad ursprungligen från Norge. Ingrid Herrlin. Gammal räv. Konstnärligt rödhårig från första grå hårstråt. Keramiker. Oslagbar som vanligt. Ser ni en skottkärra med potatis vid hennes uppfart innan Italienska vägen (efter kyrkan och rondellen mot Torekov) ser ni rätt. Det är bara det att allt är i lera. Ingela Benson: Glas men också silver. Hennes Yellybean-serie gillar jag skarpt! Man vill äta upp hennes alster. På Ängelholmsvägen mittemot brandstatione

Programledaren till sin gäst: "Vi har ju det gemensamt att vi båda är Djurgårdare. Jag blev Djurgårdare 1956 när X räddade den där straffen i slutminut. När blev du Djurgårdare?" Gästen: "Åååh, kan det ha varit i samma match? Fantastiskt!! Fast de förlorade men som de kämpade. Just då blev jag Djurgårdare" Nu vet jag att de pratar sport men det skulle lika gärna kunna vara frälsning inom något annat. För en som bara är sådär lagom intresserad av idrott kan det lätt få ett visst löjet skimmer över sig. Jag menar inget illa. Någonstans förstår jag att det kanske är hos mig "felet ligger". Miljontals sydamerikanare kan väl inte ha fel? Maradona+Gud=Sant o.s.v. Kanske jag hade varit lika upptagen av fotboll om jag vuxit upp där, speciellt om jag var ett gatubarn vars enda biljett ut från träsket var ett gott fotarbete med bollen...Jag kan också förstå att idrotten kan kompensera för en grå vardag, förgylla en ledig dag och få oss svenskar att vilja "krama

Skulle lägga in några sköna bilder på en underbar morgon men upptäckte att sonen snott med sig min kamerakabel till sitt LAN. Tack då! Så det får bli en från mobilkameran i stället. (som vanligt) Jag är mer nöjd med mobilens bilder än jag trodde att jag skulle vara men det beror ju på vad man jämför med..Håll till godo. Nordvästra Skåne och jag insåg just att klockan är 9 i stället för 8!! Det blev sommartid i natt bevars.. En ljuvlig morgon. Helt stilla för ovanlighetens skull och fåglarna i bokskogen på andra sidan dalen är som galna. Nyss flög en flock tranor rakt över mitt huvud! Jag bara älskar den här årstiden!!

Det är konstigt. Precis när jag trodde att jag hade tagit mig vidare och höjt mig till ytterligare en nivå, rasar jag nedåt igen och förstår ingenting. Varför? Varför blir allt med ens så känsligt, darrigt och oroligt igen. Vilka dörrar hade jag glömt att öppna? Det går en vecka, det går två och jag får ingen ordning på det som sker inom mig. Kommer inte åt det. Det går en månad, det går två. Jag är enligt planen tillbaka på deltid. Nu har jag jobbat i två månader och det närmar sig nyår. Funderar på om det finns ett samband? Slår bort det i samma stund, tänker att det är vintern. Det går 3 månader till. Fortfarande samma känsla. Står och stampar. En dag (förra veckan) berättar jag för en ny kollega vad jag varit med om. En oinfekterad, glad och trevlig kollega. Känner med ens vad hårt det tagit, hur mycket kraft det tagit mig att gå tillbaka. För första gången anförtror jag mig åt någon på min arbetsplats. Min kollega får mig att släppa ner den där sista poletten. Hon tittar chockat p

Min snart 14-årige son väckte mig för ovanlighetens skull. Klockan var halv 7 och aldrig har väl sonen sett så pigg och alert ut. Det är lördag. Han hade ställt klockan för i dag är det LAN. BjäreLAN och eftersom han bara fick en natt gick jag med på att köra honom och några kompisar dit vilken tid de ville. De ville klockan 7! Som en omtänksam mamma frågade jag om han ville ha några smörgåsar med? Ett par äpplen? En extra T-shirt kanske om han spiller nåt eller känner sig ofräsch i morgon bitti? Ramlösa, om han får ont i magen? Glöm inte kudden? Tandborsten! - Hånflabb blev svaret! DU är rolig, HAHA! På DIN tid kanske man tog med sig KUDDEN när man åkte bort men på ett LAN!!! Tandborsten? Varför det, jag skall ändå äta chips hela tiden. Extra T-shirt? HAHA, (härmar mig) " om du spiller eller vill känna dig fräsch i morgon bitti". HAHA, man skall vara ofräsch andra dagen. Nähä. Men om jag slutade med mina omsorger skulle han sannolikt sakna dem. Kan inte vara fel även om ha

I dag har jag lärt mig att de fläckiga, stora svinen i bokskogsbacken heter "Linderödsgrisar", lär vara extra fin och mör!! Fan trot.

Vimsat runt och kommenterat i andras bloggar. Kommer knappt ihåg vad jag kommenterat eller var. Snurrat och bluddrat till det, blandat ihop ord och förstår inte vad jag själv menar. Borde hållit mina trötta slipmaskinsskakiga fingrar i styr och givit dem ett hett handbad i stället. Hett vatten i en skål, lite olivolja och i med några droppar lavendelolja. Dröna av i fåtöljen. Ta sen fötterna. GUUD, jag behöver ett hett fotbad också...vill ha fotmassage. Behöver en karl med starka nypor men får nöja mig med Kerstin, hon på fotvårdskliniken. Allt går att lösa och ersätta, som tur är.

Rutan skriver om vad en kärleksförklaring kan vara, t.ex. att pumpa sin älskades cykeldäck. Tricky berättar om sitt ex. som tvättade hennes bil. Funderade över om jag fått någon mysig, speciell kärleksförklaring någon gång. Den gifte, då när jag var 18 och han 33. Av honom fick jag en dammsugare! En röd, fin och blank Elektrolux som jag f.ö. hade i många år så det var ju en fin present.....ehm..var det kärlek? Tror inte det. Det var samme man som sa till mig att "när du gått genom ett rum så hänger tavlorna snett". Efter det var jag noga att ta ut svängarna rejält, undrar fortfarande om det verkligen var sant! En man gav mig ofta blommor. Det skulle vara så. Till och med när det började krisa fick jag blommor. Mot slutet näst intill slängde han dem åt mig. Det skulle vara blommor. Kärleksförklaring? Näppe. Det finaste jag har fått är nog frukost på sängen. Han visste hur jag vill ha den och tidningen och glasögonen... Var det kärlek?

Omstajlad blogg...Mer ren liksom. Behövdes något nytt nu när allt annat är så vårligt nyskapande och spirande! Blev lite tom...provade först med en bakgrund av pastelliga rondörer men nej. Nu får det vara för jädrans vilket bök eftersom en del försvann och en del möblerade om sig själv! Ogillar. Kändes s0m att någon annat var här och stökade i Mitt Rum!

Det knoppas och spirar överallt !

Livet på en pinne. Varit min egen make igen. Bytt däck på bilen. Bytte två, sen började det hagla på tvären. Det var inte roligt innan och inte blev det roligare av att få isbitar innanför kapuschongen. Dagens löfte: Jag skall ALDRIG mer i hela mitt liv byta däck på bilen! Aldrig! VARFÖR gör jag det? Bah, från och med nu skall jag bli mer kvinna när det också gäller det rent praktiska. Har en väninna som på något sätt alltid lyckas himla så där oemotståndligt med ögonen och med en knivskarp känsla skickar hon ut komplimanger och dutteliduttar med sina manliga bekanta så HON har minsann aldrig bytt ett bilhjul i hela sitt liv. Hon får elledningar dragna, staketet fixat och avloppet rensat. Killarna, de bara ler, pyser och bröstar sig som ystra ungtuppar i hennes närvaro. Hur gör hon? Varför kan inte jag "spela på min kvinnlighet"lite bättre? Fast å andra sidan får jag vara i fred på nätterna, då när ungtupparna ringer min väninna och skickar SMS för att de undrar var hon ble

Dricker morgonkaffet i pyjamas och morgonrock framför TV4 och "Söndagsmorgon". Hör Irma Schultz sjunga en psalm...Ja, en psalm, gjord på nytt "modernt" sätt. Låter väl hyfsat vackert men en psalm är en psalm och jag måste harkla mig och ändra ställning där jag sitter. Något får mig att inte känna mig så väl till mods längre. Eller har jag bara fördomar. Har alltid hatat det där med att få en psalmbok i handen när jag träder in i kyrkan. Kyrkorummet som sådant tycker jag om, åtminstone vår lokala 1500-talskyrka. Sen sitter vi så där, ser på den svarta tavlan vad som komma skall. Dags att sjunga. Om det är luften i kyrkan, atmostfären, orgeln eller gud vet vad men i kyrkan kan jag bara väsa. Jag sjunger inte bra i vanliga fall utanför guds hus men innanför dess väggar får jag inte luft, det känns som att jag sjunger med öronen! Förfärligt och hör hur alla andra låter! Jag hatar det. Nu för tiden, om jag är i kyrkan, låtsas jag att jag sjunger. Rör bara läpparna och kä

Krafterna efter influensan är på väg tillbaka. Det var ett riktigt bakslag, rent fysiskt alltså. Gick i solen över åsen. Min vanliga runda. Passerade mina djur. Först getterna i Chevrefabriken och plötsligt dök frun i flocken upp med två helt vidunderligt söta små killingar! Kritvita och på vingliga ben tittade de nyfiket och förskräckt på mig och monstret till hund jag drog med mig. Ett vårtecken. Baggen var mindre road, ställde sig mellan familjen och mig. Demonstrerade sin position genom att göra jämfotahopp rakt upp och ner. Kul kille. Gick vidare och kom till fårflocken. Pratade med fårägar´n. Jo, i år är det 102 st. De ser så nyfriserade och tjocka ut, snart kommer lammen. Nästa djur att morra åt är svinen. Riktiga skitsvin. Kan det vara tryffelsvin? Finns det något som heter så? De är fläckiga, svartmuskiga och stora som björnar. Trynet är skärt och plöjer fram genom marken. De luktar bacon och svett! Sen kom vi till de bruna hönorna och min spaniel ställde sig i givakt, tror in

Vissa dagar tycker jag att det är svårt att få ihop alla de pusselbitarna som är jag. Svårt eller vågar jag inte göra klart pusslet? Jag förstår att jag kanske egentligen har alla bitarna men att det är några som alltid försvinner just när jag behöver dem som allra mest. Ett antal har jag aldrig sett trots att jag vet att de är där. Skulle behöva bättre ordning, ett mer översiktligt kartotek där uppe... Andra dagar förstår jag att det är just det här som är jag. Alla dessa pusselbitar, somliga sorterade och på plats. Andra osorterade, gömda eller borttappade. Vem har alla bitarna på plats? Antagligen ingen och jag tröstar mig med det. Det lär vara så att större delen av jaget ligger i det omedvetna. Spännande förståelse som förklarar varför människor alltid söker sig fram. Oftast letar man där ute i tron att det är i omgivningen, i prylar, i kunskap som svaren finns. Visst kan det vara både roligt och givande. Men svaren på de stora frågorna, lugnet inåt får vi nog bara om vi vågar sök

Skuggor kan ge fräcka effekter. Nog för att jag är lång men.......

Märklig gryning. Vaknade vid 5 av en kraftig duns med ett åtföljande hasande. Kände hur huset skadade. Satt brått käpprätt upp och tog långsamt in att det inte hade varit i drömmen. Smög upp i mörkret och kikade ut genom alla fönster. Dimman låg tätare än vanligt. Tänkte naturligtvis omedelbart på paret som försvunnit från Bjäre och som man antar har mördats....Såg ingenting. Allt var stilla. Gick upp på riktigt en timme senare, slår på TV:n och får veta att grannens stall brunnit ner under natten. Hästarna klarade sig men påfåglarna och papegojorna brann inne!!P.g.a. gasflaskor i byggnaden försvårades arbetet och ett stort område var avspärrat runt brandplatsen. Mannar frånh 6 brandstationer hade samarbetat kring släckningsarbetet. Det brinner ett stenkast bort och vi märker ingenting. Dunsen kan ju inte ha med branden att göra. Vi har en liten skog mellan oss, vi och grannen som det brann hos. Gick ut och runt huset. Dimma eller rök, men det luktade apa. Letade efter en kraschad alba

Sett delar ur en programserie om alternativmedicin som sänts på Discovery Channel. En kvinnlig, brittisk professor åker runt jordklotet för att undersöka olika alternativa medicinska behandlingsmetoder. Ett program handlade om healing. Någonstans under programmets gång intervjuades en forskare från ett västland, som gjort studier för att försöka påvisa om healing gör sjuka människor friskare. Man kunde konstatera att den grupp som behandlats av en "äkta" healer blev bättre och kände sig friskare efter 10 behandlingar. Men, gruppen som behandlats av en fejkad healer, en skådespelare, blev också friskare. De var inte medvetna om att deras healer inte ansåg sig besitta gudomliga krafter och alltså bara låtsades. Forskaren gjorde slutsatsen att det är de positiva förväntningarna som gör att människor mår bättre och upplever att de blir friskare. Positiva förväntningar frisätter dopamin, en signalsubstans som får oss att känna tillfredställelse, vi får också bättre motorik, vi mår

Att vakna och själv ta in den nya dagen med allt vad det innebär av duschande, frukostätande och påklädning tar sin tid. Att dessutom rådda två trötta skolbarn genom morgonbestyren tar också sin tid. Går upp klockan 6 och efter två timmar är barnen färdiga att fösas ut och mot skolan. Jag är lycklig de morgnar jag kan gå tillbaka till mitt frukostkaffe, sitta ner och långsamt vakna till liv även inombords.... Jag blir långsammare och långsammare med åren. Eller har jag alltid egentligen haft en mer långsam inre rytm än den rytm jag levt i? Antagligen och antagligen därför jag fick stressproblem. Speciellt morgnarna är viktiga. Det får inte bli bråttom. Egentligen tror jag inte att någon annan skulle uppfatta mig som långsam, det är bara min egen känsla. Det som blir tydligt är hur snabbt allt gick tidigare... Jag hann inte med mig själv, det gör jag nu. Nu, hitta webbutik som säljer konstnärsmaterial. Det går ju att bara snacka, men här skall bli verkstad också!

Tjejer. Vad är det med tjejer i tolvårsåldern och uppåt. Min dotter E har problem med en kompis som liksom "lagt beslag" på henne. E känner att så fort hon pratar med någon annan, inte vill som kompisen, vill vara med någon annan eller på något annat sätt "går emot" kompisen, så blir hon utsatt för gliringar, suckande, vassa blickar, småsparkar och ilska. Men, hallååå. Så här får det inte vara!! Hur hjälper man på bästa sätt? Hur stötta? Det är inte lätt, det är ännu svårare att var ung och tänk på allt man skall lära sig, alla koder man skall knäcka inte minst när det gäller det sociala. Nu har jag tryckt på flera knappar på en gång. Pratat med föräldrar, fröken, röjt och säkert gjort mig obekväm hos någon.... inte minst har jag peppat och peppat och peppat....... ......samt morrat för mig själv över den frånvarande pappan som helt och fullt lämnat oss i sticket som pappa, förälder att dela ansvaret med och inte minst, rent ekonomiskt!

Stått på en ranglig trappstege och rensat hängrännan på garaget. Vingligt på vattenmätt mark. Ställde mig högst upp i vita brallor (hade inte tänkt göra just det här när jag gick ut för att hämta lite ved..det bara blev så. Typiskt Mig!) Inga handskar men väl utrustad med liten planteringsspade och höga gröna stövlar. Ett slabbigt och sumpigt göra. Något jag inte gör så ofta, tvärtom. Fast om jag gjort det hade det nog varit lättare. Nu låg förra vårens, sommarens och höstens löv som hade hunnit bli till jord och lite till i rännan....Där låg grenar, växte till och med något vårgrönt som hade slagit rot, jag hittade fågelfjädrar och en mer obestämd sörja som INTE luktade vårblomma. Nöjd med min insats. Ännu nöjdare efter duschen. I dag har jag varit min egen man igen! I kväll får jag ta en whiskey!

Jag vill måla. Inte akvarell, åh nej, utan olja eller akryl. Stora tuber, jättepanåer och ett rejält stafli. Längtar efter att måla fast jag en gång för 25 år sedan gick en kurs och insåg att det inte var min grej. Den gången målade vi stilleben, typ flaskor och frukter på ett bord. Läraren var en petimeter och min lust försvann ut på duken för varje penseldrag. Jag la av. Den här gången skall jag inte gå någon jäkla kurs. Jag vill måla stort, vilt smeta och skapa med massor av färg. Skit samma hur det blir. Jag vill använda händerna, kanske stora penslar men inget fjuttigt duttande inte....

Tycker själv att jag mest gnällt alternativt sjåpat mig, varit sarkastisk eller kritisk under en rätt lång tid nu. Det är inte hela sanningen men bloggen har en period verkligen varit min ventil...min pyspunka! Resten av sanningen har inte bloggat utan försökt att leva ett liv, allra helst i nuet men också med tankarna framåt än bakåt i tiden. Dessutom...har det gått upp för mig, skriver jag inte lika obehindrat och lätt i bloggen längre. Kanske att jag trivdes bättre då när jag var mer anonym.. Funderade ett tag på att stänga Nikes Rum och starta en ny, hemlig blogg men nej....Det finns för mycket här, hälften är gömt och hälften synligt för alla. Men kanske att jag startar en till. Alternativet är att jag bestämmer mig för att det är helt OKEJ att vara utlämnande, ibland på gränsen till outhärdlig kanske....och att jag är fullständigt nollställd och likgiltig vad gäller eventuella reaktioner från vem det än må vara. Det är jag inte än. Dessutom rädd att mamma skall hitta hit! Huh....