lördag, mars 31, 2007

Det är olika vad som är roligt

Haft en social kväll med huset fullt av folk. En var i min storlek och ålder, sen var det tre yngre ystra, tidiga tonåringar och en äldre uttråkad, trött tonåring. Den uttråkade tonårsflickan sattlåg mest i soffan när hon inte placerade sig framför sin mamma och med övertydliga blickar och små skarpa gester signalerade att hon ville HEM. Dessutom har tonåringar öron som tefat, de tar in som värsta parabolerna. Här försökte jag och väninnan få till lite rapportering om diverse män, problem och nivetvadmansnackarmedväninnnorom... Vi böjer oss över våra vinglas och väser snabbt det mest västentliga till varandra i de ögonblick ingen av de yngre är i vår omedelbara närhet. Vips är någon där eller så hörs från andra ändan av huset "Mamma, vem pratar du om?" "VAD sa ni??"

Styckad förtrolighet, roliga samtal och diskussioner, god mat och en trevlig lördagskväll. Glad att jag slapp TV:n.

Dundertydligt

Den trevlige skriver att han måste vara stridstiger för sina barn och fokusera på det just nu. Just nu, får mig att stänga till. Sen skall han vara bara tiger fortsätter han. Då kanske vi kan ses. Kanske, får mig att dra öronen åt mig. Nä du, min vän. Vi lägger ner det här, åtminstone jag. Förrästen gillar jag inte när man hänger på mig vingar och kapar mitt huvud. Jag är inte ett väsen som svävar omkring i vit fotsid klänning över huvudet på folk. Jag är i allra högsta grad levande, jag finns på riktigt.

M. Jag längtar inte längre. Han försvann för ett halvår sedan. Det tog några månader, men en dag fanns han inte längre inom mig heller. Såg i telefonkatalogen att lagt till ett namn till sitt efternamn. Jaha.

Jag har lärt mig något. Halvhjärtat är inget för mig. Väntan är inget för mig. Raka rör och total uppriktighet är det enda språk jag förstår. Och, ge mig något tillbaka som jag mår bra av. Ta egna initiativ och visa att du ser mig och bryr dig om....annars får det vara.

Buy buy Dunder och Tiger!

fredag, mars 30, 2007

Dravel

Bah...Här sitter man då. Återigen fredag och samma dynga på TV. Är jag den enda i detta avlånga land som avskyr "Lets dance"! Har aldrig förstått mig på den formen av dans som är så välregisserad att det lika gärna kunda vara frågan om någon gymnastisk OS-gren om nu inte associationerna går till någon djurart, typ pingviner, tuppar eller ålar kanske... Till och med isdans, som inte heller får mig att känna något, är bättre. Stelbenta och sprättiga snurrar de med stelt vinklade nackar (Vad tittar de på?) och nervösa leenden...

Äh...Detta tycks vara min fredagslott. När jag inte längre orkar se det barnen valt på TV så tar jag mitt vinglas och smyger iväg. Här kan jag spy över "Lets dance" och ynka mig över mitt simpla helgliv trots att jag egentligen älskar fredagar och egentligen inte vill ha det annorlunda. Helst av allt vill jag gå och lägga mig med boken i min stora sköna säng som är bäddad med de nya, snygga, randiga satinlakanen! Jag avundas mig just nu! Allt är faktiskt perfekt. Godnatt. (Vem vann egentligen?)

Bitch-Nike

Pratat med chefen. Hon är bra men har det mindre bra då hon har fått i uppdrag av sina överordnade att rationalisera bort sin tjänst, d.v.s. sig själv! Är det inte typiskt landstinget, tillika Sveriges rikaste landsting. Hur som helst var hon otroligt bra. Hon har förstått mer än jag trodde, bland annat att min skitpratarkollega egentligen är så skör så att hon antagligen skulle ramla ihop om man skrapade lite på ytan. Innan vi skiljdes åt fick jag veta att a) Det var skönt att jag var arg och satte ner foten b) Hon skulle be beteendevetaren om ett upplägg med individuella samtal, obligatoriskt för alla på min arbetsplats.

Jag håller inte igen med någonting och det är så otroligt, härligt befriande! En tillfälligt inhoppande kollega flinade bara åt mig vid fikabordet och sa att hon tyckte om min nya "bitchiga" sida. HAHA, tog jag som en komplimang!

Nåja, det är ingen dans på rosor men en nödvändig och slitsam svängom jag måste göra. Orkar just nu inte tänka mer. Flyr i stället till tankar som att jag egentligen skulle vilja söka en tvåårig utbildning, men har jag råd? Går det an? Hur skall jag fixa det?

Nu, dricka "Pata Negra" och laga mat med massor av chili!

torsdag, mars 29, 2007

Kick

Så OTROLIGT häftigt med män som kan uttrycka sig, skriva och inte lider av några hämningar, rädslor eller komplex! Åtminstone inte som går att se!!

Tanken var vacker

Det var i maj. En vacker och solig majdag. Jag var gravid igen utan att veta om det men i efterhand förstod jag att jag inte bara var sjösjuk. Vi hade stämt träff på lilla Essingen, vid båtklubben där pappas båt låg. Sedan tidigare var det bestämt att pappas aska skulle spridas till havs. Han var en båtman, älskade sjön, skärgården och sin båt. Vi hade sett ut platsen och markerat den med rött på sjökortet. Det var som sagt en ljuvlig dag och jag mådde uselt redan innan vi steg ombord.

Vi passerade slussen och drog vidare ut på böljan den blå. För böljade, det började det göra redan vid Fjäderholmarna. Urnan med pappa hade jag i knät för säkerhets skull. Det var makabert redan där. Pappa i en urna, någon annan som styrde båten, illamåendet, sällskapet (nya frun med sin son), vågorna som slog mot båten och solen som en 1000 W lampa över alltsammans.

Efter 3 timmar var samtliga i sällskapet uttorkade och trötta på att åka båt. Vi var inte framme vid målet men någonstans i närheten, antog vi. Nu var det dags.

Vi hade med blommor. En vacker krans och några buketter med vårblommor och en med röda rosor. Så urnan. Vi försökte ställa oss så att vi låg någorlunda i lä. En tyst stund sedan släppte vi blommorna. Svisch....så var de borta. Såg inte var de tog vägen en gång. Vi öppnade sakta locket till urnan. Då kom en stormby och tog tag i pappa så han drog i väg upp i skyn som en tromb! SVISCH, allt virvlade upp och runt, vi hade pappa över oss.

Ingen sa någonting. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Tittade upp mot skyn och såg det sista dammet efter pappa försvinna upp i himlen. Intalade mig att det kanske var bättre att han fick åka uppåt ändå än ner i vattnet.

Det tog 2 timmar till Vaxholm. Där mötte min son och man upp. Vi åt lunch på hotellet, så som pappa alltid brukade göra. Vindbiten, blöt, illamående och förvirrad.

Väl hemma tog jag ett varmt bad, drack en Ramlösa och petade ut det sista av pappas aska ur mina öron.

.................................

Det tog ett tag men sedan tröstade jag mig med att pappa säkert bara skrattade åt oss var han nu än var! Där fick vi....och jag fick med mig en sista hälsning hem. "Förrästen tror jag inte att du någonsin ville försvinna ner i det där havet, jag tror att du hellre ville just det, lyfta och flyga uppåt mot himlen där du än i dag kan blicka ner på oss och hålla lite koll.".......

Tacka vet jag jordbegravningar så man vet var man har folk!

onsdag, mars 28, 2007

Satans röda skåpbil ?

Jag såg den igen. Det var 13 år sedan nästan exakt. Den gången stod den utanför kapellet i Råcksta. Dagen var kylig och grå. Texten i svart stod i skarp kontrast till den rödlackerade skåpbilen. SATAB. Så hette företaget. Min dåvarande man och jag hajade båda till och jag visste inte om det var satans roligt eller bara någon som jävlades. Vi hade 10 meter kvar att gå mot kapellets ytterdörr. Där innanför skulle vi hålla begravning för min pappa. Allt var konstigt redan innan och inte blev det lättare att stiga in i guds boning efter mötet med SATAB.

Min pappa, ingenjören, dog för tidigt. Han var bara 72. Från att ha varit fullt frisk och vital ramlade han plötsligt ner efter en stroke. Det tog en månad, sen var han borta. Det finns mycket att berätta och minnas. Före alla andra minnen kommer hans humor. Han kunde vara otroligt rolig. Jag vill tro att han jävlades lite med oss den där förmiddagen, att det var han som parkerade den där skåpbilen där... För att inte tala om när vi skulle sprida hans aska till havs. Det är en historia jag måste ta för sig själv.

En fråga bara. Hur kan man döpa ett företag till SATAB? Dessutom ha röda bilar med svart text på. Tillika, tänker man inte när man parkerar intill ett kapell lagom till en begravningsceremoni? Jag bara undrar.....

tisdag, mars 27, 2007

Stärkt av ilska

En annorlunda dag på jobbet. Var inte som tidigare, vilket märktes. Gladdes när någon, om än lite i periferin, frågade hur jag hade det...Vände mig mot henne och sa att jag mådde bra, mitt problem var bara att jag inte stod ut här på jobbet längre! "Någon" studsade till men nickade sedan väldigt förstående! Kände mig stark och sa som det var, att jag inte tänkte hyckla eller låtsas en enda dag till, att något var väldigt fel på vår lilla enhet längre bort i huset och att jag inte tänkte stanna en dag längre en nödvändigt. Utan att ha behövt nämna något namn fick jag personen i fråga att förstå vad jag åsyftade. Jag kände att jag lyckades förmedla något nytt, att personen jag pratade med plötsligt förstod något hon inte förstått tidigare.

Känner mig så jävla arg! Ilskan ger styrka, så mycket bättre att gå på... Vet att jag är på helt rätt väg och det är så skönt att ge svar på tal. Tänker inte gå undan en enda gång till utan möta var och en i tur och ordning. Det kommer att bli jobbigt för somliga. Jag bryr mig inte längre. Sen....bort, bort...

Skitpraterskan är sjuk. Influensan. Mina försök att tycka synd om henne, inte bry mig och sköta mitt, har inte fungerat. Bäst har de dagarna varit när hon inte varit där. För första gången på 5 år tyckte jag i dag att det var synd att hon inte var på jobbet. Kanske bäst så. Jag vill inte gå för fort fram. Vill ha kontroll på vad jag gör. Samtal med andra kollegan i morgon och med chefen på fredag.

Missförstånd nr 1

Funderar på det här med att missförstå. Hur lätt det är om man inte pratar samma språk. Det behöver inte vara språk från olika länder, det kan också vara språk från olika kulturer eller yrkesgrupper.

Har en väninna som är sjuksköterska. Nu är det några år sedan. Där gick hon och målade om sin nya lägenhet. Som målarrock hade hon helt fräckt snott med sig en grön operationsklänning. Skön och trevlig att strosa omkring hemma i, tyckte hon där hon vevade runt med sin roller.
Nu var det något galet med en takkontakt så min väninnan hade ringt efter en elektriker som plötsligt stod utanför dörren. Han blev insläppt och ställde sig på en ranglig kökspall för att komma åt sitt arbete i taket.

Så säger han: "Du har inte en sockerbit?"
"Jo, visst" svarar min väninna och ilar ut i köket, tar för säkerhets skull med sig hela sockerskålen och springer tillbaka till killen på pallen. "Här, ta ett par stycken" säger hon av rädsla att han skall ramla ner från sin höga höjd och slå sig mot golvet.

Killen bara tittar.....

Nu var det så här att min väninna var ju alltså sjuksköterska och trodde givetvis att killen menade att han ville ha en sockerbit att tugga på eftersom han höll på att tappa blodsockret....

Vad han egentligen ville ha var ju en sån där vit, fyrkantig, plastsockerbit som man kopplar samman elledningar med!

Snacka om att leva i olika världar..

måndag, mars 26, 2007

Visst vill vi ha sommartid

Mamman med full koll. Ställde om alla klockor i går när det blev sommartid. TV:n och datorn ställde ju om sig själv. Och mobilen.....eller?? Mobilen som jag använder som väckarklocka. Det ställde INTE om sig själv. Så familjen sov gott tills klockan var halv 8. Det blev som det blev. Två egna och ett extrabarn. Vi tog oss ändå tid att vakna i godan ro och vi överträffade varandra i olika roliga förklaringar till varför barnen skulle komma för sent till skolan. Är nöjd. Jag förmedlade inte bara stress..skynda, skynda....det blev en bra, konstig och rolig morgon. Trots allt.

söndag, mars 25, 2007

Konstrundan stundar

Rutans senaste inlägg påminde mig om att påsken snart är över oss och att det stundar för årets Konstrunda! Jag hälsar i alla fall på mina favoriter. För er som planerar att dra till Båstad och Bjäre, här är några guldkorn:

Cecilia Kraitz, keramiker med egen ateljé strax bredvid ingången till Norrvikens Trädgårdar.
(gullig tjej, superfin keramik. Gift med en spännande fotograf som finns tvärs över vägen)
Ole Bydal, silverkonsthantverkare. Gör superfina grejor. Ateljé på Tallvägen i nedersta delen av Båstad (Malen). Sympatisk och begåvad ursprungligen från Norge.
Ingrid Herrlin. Gammal räv. Konstnärligt rödhårig från första grå hårstråt. Keramiker. Oslagbar som vanligt. Ser ni en skottkärra med potatis vid hennes uppfart innan Italienska vägen (efter kyrkan och rondellen mot Torekov) ser ni rätt. Det är bara det att allt är i lera.
Ingela Benson: Glas men också silver. Hennes Yellybean-serie gillar jag skarpt! Man vill äta upp hennes alster. På Ängelholmsvägen mittemot brandstationen.
KISEK: På Agardhsgatan. Här finns alltid något att titta på. Om inte annat farmor Digmans roliga, detaljrika oljemålningar.

Meningen med livet?

Programledaren till sin gäst: "Vi har ju det gemensamt att vi båda är Djurgårdare. Jag blev Djurgårdare 1956 när X räddade den där straffen i slutminut. När blev du Djurgårdare?"

Gästen: "Åååh, kan det ha varit i samma match? Fantastiskt!! Fast de förlorade men som de kämpade. Just då blev jag Djurgårdare"

Nu vet jag att de pratar sport men det skulle lika gärna kunna vara frälsning inom något annat. För en som bara är sådär lagom intresserad av idrott kan det lätt få ett visst löjet skimmer över sig. Jag menar inget illa. Någonstans förstår jag att det kanske är hos mig "felet ligger". Miljontals sydamerikanare kan väl inte ha fel? Maradona+Gud=Sant o.s.v. Kanske jag hade varit lika upptagen av fotboll om jag vuxit upp där, speciellt om jag var ett gatubarn vars enda biljett ut från träsket var ett gott fotarbete med bollen...Jag kan också förstå att idrotten kan kompensera för en grå vardag, förgylla en ledig dag och få oss svenskar att vilja "krama varandra". Allt väl, helt okej. Trots det förstår jag inte känslan. Förstår inte att en hel dag eller t.o.m. vecka kan blir förstörd för att ens favoritlag förlorar. Va? Jag har svårt att ta när människor presenterar sig med "Hej, jag heter Janne. Jag är Djurgårdare!"

Ehh...Är det så? Kan inte en Djurgårdare vara ihop med en AIK:are? Det är så allvarligt, näst intill livsavgörande för en del. Vad står på? Såg ett program om just fotbollssupportrar och huligarner för något år sedan. Där medverkade bl.a. Camilla Henemark. I dag ligger hennes engagemang varken hos politiken eller musiken. I dag är det bara AIK som gäller. Vad har hänt med henne? Är hon en människa som alltid engagerar sig till 800% i allt hon företar sig? Inga mellanlägen alls eller står det månne för något annat? Utanförskap? Gemenskap? Är idrotten egentligen det väsentliga?

Frågar jag, vars förstånd endast sträcker sig till att förstå att det kan vara spännande och kul när ens lokala lag vinner och när det går bra för Sverige i riktigt stora mästerskap. När idrotten enar länder runt hela världen kring något som är glatt och positivt känns det bra. Vi behöver göra roliga saker tillsammans, inte bara ha allvarliga möten och diskutera kriser, krig och ekonomi i världen. Där är idrott som bäst, spännande underhållning. Det är först då det blir riktigt roligt, när de bästa i hela världen möter varandra. Baksidan av samma mynt är fanatismen, våldet och terrorn. (Förstår någon vad huliganerna håller på med, när de till och med förstör för sina egna??)

Kanske är det bara jag som har dålig inlevelseförmåga eller så är den delen av hjärnan som tillber idrotten utbytt till något annat hos mig. (Tack för det!) Idrotten är uppenbarligen meningen med livet för väldigt många människor. Okej. Men när svenskar uppför sig som att de tillber en Gud iförd blå och vit halsduk eller knappt kan medverka vid sitt barns födelse för att det är MATCH just då...

Jag erkänner min okunskap. Alla kan inte tillbe samma gud, alla kan inte ha samma intressen och gudskelov för det. Jag erkänner till och med att jag inte ens visste om Brynäs var hockey eller fotboll när jag flyttade till Gävle. Haha, förstår ni tystnaden vid middagsbordet när jag frågade? Har jag missat något kanske? Borde jag bli Röglare? Det heter säkert inte så, men det är i alla fall hockey, det vet jag...(kollade med sonen för säkerhets skull..) för att finna frid och tillhörighet till universum?

En riktigt god morgon




Skulle lägga in några sköna bilder på en underbar morgon men upptäckte att sonen snott med sig min kamerakabel till sitt LAN. Tack då! Så det får bli en från mobilkameran i stället. (som vanligt) Jag är mer nöjd med mobilens bilder än jag trodde att jag skulle vara men det beror ju på vad man jämför med..Håll till godo. Nordvästra Skåne och jag insåg just att klockan är 9 i stället för 8!! Det blev sommartid i natt bevars.. En ljuvlig morgon. Helt stilla för ovanlighetens skull och fåglarna i bokskogen på andra sidan dalen är som galna. Nyss flög en flock tranor rakt över mitt huvud! Jag bara älskar den här årstiden!!

lördag, mars 24, 2007

Insikt nr 395

Det är konstigt. Precis när jag trodde att jag hade tagit mig vidare och höjt mig till ytterligare en nivå, rasar jag nedåt igen och förstår ingenting. Varför? Varför blir allt med ens så känsligt, darrigt och oroligt igen. Vilka dörrar hade jag glömt att öppna? Det går en vecka, det går två och jag får ingen ordning på det som sker inom mig. Kommer inte åt det. Det går en månad, det går två. Jag är enligt planen tillbaka på deltid. Nu har jag jobbat i två månader och det närmar sig nyår. Funderar på om det finns ett samband? Slår bort det i samma stund, tänker att det är vintern. Det går 3 månader till. Fortfarande samma känsla. Står och stampar. En dag (förra veckan) berättar jag för en ny kollega vad jag varit med om. En oinfekterad, glad och trevlig kollega. Känner med ens vad hårt det tagit, hur mycket kraft det tagit mig att gå tillbaka. För första gången anförtror jag mig åt någon på min arbetsplats.

Min kollega får mig att släppa ner den där sista poletten. Hon tittar chockat på mig och frågar om jag inte fattar att det jag varit med om, det är förbjudet i lag? Nike, det här är mobbing!! Så här får det inte gå till. Det här kan du anmäla! Det tar en stund, det tar en dag för hennes ord att sjunka in men jag förstår direkt att hon har rätt. Allt stämmer. Det handlar inte ens om mig egentligen. Det handlar om en kollega som länge trampat i upptrampade spår med samma arbetskamrater, alla stöpta i samma form, alla med samma slags liv. Lika. Homogent, de var en homogen grupp. Tills jag kom! Den enda med barn som bodde hemma. Den enda ensamstående!!! Den enda som levt med fler män i sitt liv än en. Den enda som hade en annan dialekt, stockholmsk tillika. Dessutom var jag fräck nog att ha ett ben i den privata sektorn, eftersom jag jobbade som skribent för SCA. En svikare!

Jag var inte som dem. Gruppen var inte längre homogen. Dessutom gick jag min egen väg, klarade mig bra i jobbet och blev bevars omtyckt av många patienter. Min kollega snörpte på munnen och tog alla tillfällen i akt att kritisera mig. All energi fick hon ut när vår tredje kollega tog friår. Tillfällen kom, som att jag ibland kom 5 minuter för sent. (Hade en period en son som inte trivdes i skolan och som behövde peppas och stöttas in i det sista varje morgon, en urtuff tid) Som inte lyssnade när jag ursäktade, förklarade och bad chefen om flextid en period. Hon kritiserade mig för att jag ordnade så att alla anställda fick en timme att gå och träna på varje vecka.

"Det är inte bra för verksamheten"

Hon kritiserade mig för att jag inte deltog i alla tråkiga, intetsägande kvällsmöten med kollegor i Halmstad. Jag kunde dessutom inte, måste hem!

"Det är dåligt för verksamheten"

Bakom min rygg började hon nu intrigera och skitprata. Hon kastade ur sig än det ena än det andra. Allt jag sa möttes med tystnad eller negativ respons. Allt var fel. Kollega P var ständigt missnöjd. Missnöjd att jag var där och rubbade hennes cirklar, missnöjd på kollega B som tog friår. Ännu mer missnöjd eftersom jag jobbade mer. Valde länge att inte bry mig om hennes blickar och syrliga kommentarer. Tänkte att det skulle bli bättre, att hon skulle acceptera mig en dag. Orkade dessutom inte lägga energi på henne eftersom det var stressigt att jobba mer än heltid och vara ensamstående tvåbarnsmamma.

Utan att jag visste något gick hon runt till våra arbetskamrater för att få dem att stötta henne. I vad? Tja, det visade sig på ett möte då hon for ut mot mig och gav mig en sån skopa ovett för gud vet vad. Kritiken var som ovan men också underlig, löjligt och småsint. Det var så absurt och alla andra var bara tvärtysta. Obehagligt och jag bara gick min väg. I det läget kunde jag inte något annat. I dag hade jag gjort annorlunda. Allt jag gjorde blev en anledning till kritik. I dag kallar jag det att de lekte leken "Finn fem fel". Kollega P leker den leken än. Skall jag skratta eller gråta?

I dag vet jag. Det är inte mina eventuella fel som är problemet. Det är kollega P:s missnöje som är det. Antagligen missnöjet med sig själv bakom den perfekta fasaden. Missnöjd med livet.

Av förklaringar hon själv kanske inte ens förstår ville hon helt enkelt inte ha mig där. För ett år sedan orkade jag inte längre och gick hem. Det fanns också andra anledningar till att jag stöp, den här var möjligen droppen som fick bägaren att rinna över. Har hela tiden trängt undan det som hände på min arbetsplats. Inte velat förstå. Inte orkat prata. Skämts. Jag är minsann inte en sådan som blir utsatt för mobbing på arbetsplatsen!! Jag är för stark och social och mån om att göra ett bra jobb...Trots det...ve och fasa, TÄNK om det var mitt fel i alla fall? Det gjorde något med mig utan att jag förstod det.

Jag gick tillbaka efter 6 månader. Ingen pratar. Ingen frågar hur det är. Det är som att man bara väntar på att jag skall säga något ofördelaktigt eller komma 2 minuter för sent. Men det händer inte. Tystnad. Iskyla. Man sätter upp mottagningar till mig som är för två. Tystnad. Frostig tystnad. Jag är tystast av alla, men hejar glatt när jag kommer och spelar ett spel när vi fikar. Ingen förstår vad jag tänker eller går igenom. Att jag ser nu. Att de är genomskådade. Det tog mig 5 år!

För jävligt! Jag har aldrig i hela mitt liv haft samarbetsproblem. Aldrig blivit behandlad så illa.

Det spelar ingen roll vad jag hade gjort, att jag gjorde allt för att göra det bra, att jag gick in för att vara supereffektiv och duktig i mitt jobb. Det hade inte spelat någon roll hur eller vad jag hade gjort. För jag var "fel" från början. Jag störde munsnörpande kollaga P:s världsbild. Hotfull kanske? Påminde jag henne för mycket om att det fanns en annan värld där ute, än den i hennes snäva sfär?

Jävla apa. Jävla apa. Jävla skitapa!!

Efter samtalet med nya kollegan häromdagen släppte allt. Insikten fick mig att gråta en hel dag. Jag hade förträngt allt, skyllde "min utmattning" på allt annat men inte på hur jag hade det på min arbetsplats. Möjligen sa jag att det här var droppen som fick bägaren att rinna över. En sanning jag borde ha lagt än större vikt vid.
Allt har blivit värre igen sedan jag gick tillbaka.

Nu har jag börjat prata. Chefen förstår men ser skärrad ut. Nya kollegan är arg och upprörd för min skull. Peppar mig att anmäla. Jag inser att det inte handlar så mycket om mig utan mer om en liten, ynklig kollega och en sluten grupp där formen inte förändrats på väldigt många år. Dit kom jag i augusti 2002.

Vad är det jag råkat ut för? Jag? Hur har jag kunnat hamna i detta?

Det har visat sig att kollega B som gick på friårsledigt och därmed lämnade plats till mig att jobba heltid på mottagningen också varit utsatt för sura miner, kritik, munsnörpande och ovett från missnöjda kollega P! Tyvärr har hon valt att bara vara tyst och sedan hon kom tillbaka är det för hennes del lugnare i relationen med P.

I dag finns flexklocka på jobbet. Ingen får gå och träna på arbetstid. Det dagliga mötet ligger inte längre klockan 8 utan klockan 9, en gång mitt önskemål för att kunna hinna in på rummet, starta datorn, ev. ringa något samtal eller ta en morgontidig patient innan mötet. ???
Boken som jag varit med och skrivit den svenska texten till har i två år gått ut till samtliga barnmorskor i hela Sverige. Ingen av mina kollegor har med ett enda ord kommenterat den eller sagt något till mig. ??? Det finns massor att berätta men nu räcker det.

Nu räcker det verkligen. Måste bort och det fort. Innan jag går, kanske samma dag, då måste jag låta kollega P få veta vad hon gjort, vad jag tycker och tänker. Undrar hur långt jag orkar gå?

LAN

Min snart 14-årige son väckte mig för ovanlighetens skull. Klockan var halv 7 och aldrig har väl sonen sett så pigg och alert ut. Det är lördag. Han hade ställt klockan för i dag är det LAN. BjäreLAN och eftersom han bara fick en natt gick jag med på att köra honom och några kompisar dit vilken tid de ville. De ville klockan 7!

Som en omtänksam mamma frågade jag om han ville ha några smörgåsar med? Ett par äpplen? En extra T-shirt kanske om han spiller nåt eller känner sig ofräsch i morgon bitti? Ramlösa, om han får ont i magen? Glöm inte kudden? Tandborsten!

- Hånflabb blev svaret! DU är rolig, HAHA! På DIN tid kanske man tog med sig KUDDEN när man åkte bort men på ett LAN!!! Tandborsten? Varför det, jag skall ändå äta chips hela tiden. Extra T-shirt? HAHA, (härmar mig) "om du spiller eller vill känna dig fräsch i morgon bitti". HAHA, man skall vara ofräsch andra dagen.

Nähä. Men om jag slutade med mina omsorger skulle han sannolikt sakna dem. Kan inte vara fel även om han gör vad han kan för att jag skall känna mig som en stenåldersrelik från 50-talet. Det bjuder jag på. Nu är han i väg och jag får dricka kaffe i de tunna morgonsolstrålarna som letar sig in mellan gardinerna. Härlig morgon!

fredag, mars 23, 2007

Linderödssvin

I dag har jag lärt mig att de fläckiga, stora svinen i bokskogsbacken heter "Linderödsgrisar", lär vara extra fin och mör!! Fan trot.

Svammel

Vimsat runt och kommenterat i andras bloggar. Kommer knappt ihåg vad jag kommenterat eller var. Snurrat och bluddrat till det, blandat ihop ord och förstår inte vad jag själv menar. Borde hållit mina trötta slipmaskinsskakiga fingrar i styr och givit dem ett hett handbad i stället. Hett vatten i en skål, lite olivolja och i med några droppar lavendelolja. Dröna av i fåtöljen. Ta sen fötterna. GUUD, jag behöver ett hett fotbad också...vill ha fotmassage. Behöver en karl med starka nypor men får nöja mig med Kerstin, hon på fotvårdskliniken. Allt går att lösa och ersätta, som tur är.

torsdag, mars 22, 2007

Kärleksförklaring

Rutan skriver om vad en kärleksförklaring kan vara, t.ex. att pumpa sin älskades cykeldäck. Tricky berättar om sitt ex. som tvättade hennes bil. Funderade över om jag fått någon mysig, speciell kärleksförklaring någon gång.

Den gifte, då när jag var 18 och han 33. Av honom fick jag en dammsugare! En röd, fin och blank Elektrolux som jag f.ö. hade i många år så det var ju en fin present.....ehm..var det kärlek? Tror inte det. Det var samme man som sa till mig att "när du gått genom ett rum så hänger tavlorna snett". Efter det var jag noga att ta ut svängarna rejält, undrar fortfarande om det verkligen var sant!

En man gav mig ofta blommor. Det skulle vara så. Till och med när det började krisa fick jag blommor. Mot slutet näst intill slängde han dem åt mig. Det skulle vara blommor. Kärleksförklaring? Näppe.

Det finaste jag har fått är nog frukost på sängen. Han visste hur jag vill ha den och tidningen och glasögonen... Var det kärlek?

Renstädad

Omstajlad blogg...Mer ren liksom. Behövdes något nytt nu när allt annat är så vårligt nyskapande och spirande! Blev lite tom...provade först med en bakgrund av pastelliga rondörer men nej. Nu får det vara för jädrans vilket bök eftersom en del försvann och en del möblerade om sig själv! Ogillar. Kändes s0m att någon annat var här och stökade i Mitt Rum!

onsdag, mars 21, 2007

Våren




Det knoppas och spirar överallt !

söndag, mars 18, 2007

Min make och andras ungtuppar

Livet på en pinne. Varit min egen make igen. Bytt däck på bilen. Bytte två, sen började det hagla på tvären. Det var inte roligt innan och inte blev det roligare av att få isbitar innanför kapuschongen. Dagens löfte: Jag skall ALDRIG mer i hela mitt liv byta däck på bilen! Aldrig! VARFÖR gör jag det? Bah, från och med nu skall jag bli mer kvinna när det också gäller det rent praktiska.
Har en väninna som på något sätt alltid lyckas himla så där oemotståndligt med ögonen och med en knivskarp känsla skickar hon ut komplimanger och dutteliduttar med sina manliga bekanta så HON har minsann aldrig bytt ett bilhjul i hela sitt liv. Hon får elledningar dragna, staketet fixat och avloppet rensat. Killarna, de bara ler, pyser och bröstar sig som ystra ungtuppar i hennes närvaro. Hur gör hon? Varför kan inte jag "spela på min kvinnlighet"lite bättre? Fast å andra sidan får jag vara i fred på nätterna, då när ungtupparna ringer min väninna och skickar SMS för att de undrar var hon blev av och om de inte skall umgås den här tiden på dygnet också..

Psalmsång

Dricker morgonkaffet i pyjamas och morgonrock framför TV4 och "Söndagsmorgon". Hör Irma Schultz sjunga en psalm...Ja, en psalm, gjord på nytt "modernt" sätt. Låter väl hyfsat vackert men en psalm är en psalm och jag måste harkla mig och ändra ställning där jag sitter. Något får mig att inte känna mig så väl till mods längre. Eller har jag bara fördomar. Har alltid hatat det där med att få en psalmbok i handen när jag träder in i kyrkan. Kyrkorummet som sådant tycker jag om, åtminstone vår lokala 1500-talskyrka. Sen sitter vi så där, ser på den svarta tavlan vad som komma skall. Dags att sjunga. Om det är luften i kyrkan, atmostfären, orgeln eller gud vet vad men i kyrkan kan jag bara väsa. Jag sjunger inte bra i vanliga fall utanför guds hus men innanför dess väggar får jag inte luft, det känns som att jag sjunger med öronen! Förfärligt och hör hur alla andra låter! Jag hatar det. Nu för tiden, om jag är i kyrkan, låtsas jag att jag sjunger. Rör bara läpparna och känner mig heldum, lika dum som när jag väste med öronen och gjorde läten jag också.

fredag, mars 16, 2007

För mycket av det goda

Krafterna efter influensan är på väg tillbaka. Det var ett riktigt bakslag, rent fysiskt alltså. Gick i solen över åsen. Min vanliga runda. Passerade mina djur. Först getterna i Chevrefabriken och plötsligt dök frun i flocken upp med två helt vidunderligt söta små killingar! Kritvita och på vingliga ben tittade de nyfiket och förskräckt på mig och monstret till hund jag drog med mig. Ett vårtecken. Baggen var mindre road, ställde sig mellan familjen och mig. Demonstrerade sin position genom att göra jämfotahopp rakt upp och ner. Kul kille. Gick vidare och kom till fårflocken. Pratade med fårägar´n. Jo, i år är det 102 st. De ser så nyfriserade och tjocka ut, snart kommer lammen. Nästa djur att morra åt är svinen. Riktiga skitsvin. Kan det vara tryffelsvin? Finns det något som heter så? De är fläckiga, svartmuskiga och stora som björnar. Trynet är skärt och plöjer fram genom marken. De luktar bacon och svett! Sen kom vi till de bruna hönorna och min spaniel ställde sig i givakt, tror inte att han fattade vad för slag djur det var. Så kom tuppen sättandes, jäkla ilskpigge, han fick t.o.m. mig att backa. Nu trodde vi att det var slut på djurlivet men då kom den vita katten och strax därefter något stort som målade stora skuggor på marken. Vad? Berguv? Uggla? Är varken haj på fåglar, svampar eller växter, även om jag tycker om dem.

Puh, tur att jag kan fly till några storstadsbloggar mellan varven. Livet på vischan är skönt men just nu längtar jag efter asfalt, dieselångor, tunnelbanegnissel, sorl, klackklapper mot trottoaren, butiker med skönt innehåll och ett civiliserad café.

tisdag, mars 13, 2007

Lägga livspussel

Vissa dagar tycker jag att det är svårt att få ihop alla de pusselbitarna som är jag. Svårt eller vågar jag inte göra klart pusslet? Jag förstår att jag kanske egentligen har alla bitarna men att det är några som alltid försvinner just när jag behöver dem som allra mest. Ett antal har jag aldrig sett trots att jag vet att de är där. Skulle behöva bättre ordning, ett mer översiktligt kartotek där uppe...

Andra dagar förstår jag att det är just det här som är jag. Alla dessa pusselbitar, somliga sorterade och på plats. Andra osorterade, gömda eller borttappade. Vem har alla bitarna på plats? Antagligen ingen och jag tröstar mig med det. Det lär vara så att större delen av jaget ligger i det omedvetna. Spännande förståelse som förklarar varför människor alltid söker sig fram. Oftast letar man där ute i tron att det är i omgivningen, i prylar, i kunskap som svaren finns. Visst kan det vara både roligt och givande. Men svaren på de stora frågorna, lugnet inåt får vi nog bara om vi vågar söka inåt. Livet är ett ständigt sökande och sorterande. Ibland är det säkert bättre att bara vara utan att fundera, det ger också insikt och vårt undermedvetna jobbar också självständigt! Balans - igen!

Inte som förr gudselov1 Idag mycket mer insikt, känsla och förståelse. Kontakten är där, som 25-åring hade jag noll koll. En dag med för mycket irrande utanför mig själv, när jag letar "där ute", tappar jag lätt den kontakten. Det är inte bra. Då fungerar ingenting.

Pilgrimsvandra mot Santiago de Compostella, en tanke jag närt i några år. Tänker att guuud så skönt att vara helt själv och helt tyst......I nästan 3 veckor?? Eller ett kloster utanför Barcelona, dit kan man anmäla sig och ta in i 9 dagar, bara man är inställd på att vara helt tyst...

Att lära sig att förstå sig själv är en resa genom hela livet. Att lära sig att acceptera det man finner är steg 1. Att älska sig själv är en konst, men grunden för att kunna älska andra och få ett helt och rikt liv.

Tja, smådjup paus i min för dagen ytliga tillvaro bland kollegor, patienter och annat vardatsbestyr som att handla jeans, boka klipptid och byta lakan i sovrummet.....

Det som hände i går natt var förrästen ingenting annat än rekylen från en gasoltubsexplosion hos grannen, han vars stall brann ner. Läste i tidningen att halva Bjäre vaknat av smällen. Dessutom klarade sig visst påfåglarna... (Här tror man folk har hästar, kor och grisar i sina lagårdar...??)

måndag, mars 12, 2007

Skugglik


Skuggor kan ge fräcka effekter. Nog för att jag är lång men.......

Märklig gryning

Märklig gryning. Vaknade vid 5 av en kraftig duns med ett åtföljande hasande. Kände hur huset skadade. Satt brått käpprätt upp och tog långsamt in att det inte hade varit i drömmen. Smög upp i mörkret och kikade ut genom alla fönster. Dimman låg tätare än vanligt. Tänkte naturligtvis omedelbart på paret som försvunnit från Bjäre och som man antar har mördats....Såg ingenting. Allt var stilla.

Gick upp på riktigt en timme senare, slår på TV:n och får veta att grannens stall brunnit ner under natten. Hästarna klarade sig men påfåglarna och papegojorna brann inne!!P.g.a. gasflaskor i byggnaden försvårades arbetet och ett stort område var avspärrat runt brandplatsen. Mannar frånh 6 brandstationer hade samarbetat kring släckningsarbetet.

Det brinner ett stenkast bort och vi märker ingenting.

Dunsen kan ju inte ha med branden att göra. Vi har en liten skog mellan oss, vi och grannen som det brann hos. Gick ut och runt huset. Dimma eller rök, men det luktade apa. Letade efter en kraschad albatross eller något liknande som kan få ett hus att skaka. Hittade ingenting, ingenting alls. Ingen älg hade sprungit in i någon vägg, inga lik och ingenting var vält eller sönder. Inga märken.

Vad kan få ett helt hus att skaka??

lördag, mars 10, 2007

Dopamin eller Marijuana

Sett delar ur en programserie om alternativmedicin som sänts på Discovery Channel. En kvinnlig, brittisk professor åker runt jordklotet för att undersöka olika alternativa medicinska behandlingsmetoder. Ett program handlade om healing. Någonstans under programmets gång intervjuades en forskare från ett västland, som gjort studier för att försöka påvisa om healing gör sjuka människor friskare. Man kunde konstatera att den grupp som behandlats av en "äkta" healer blev bättre och kände sig friskare efter 10 behandlingar. Men, gruppen som behandlats av en fejkad healer, en skådespelare, blev också friskare. De var inte medvetna om att deras healer inte ansåg sig besitta gudomliga krafter och alltså bara låtsades. Forskaren gjorde slutsatsen att det är de positiva förväntningarna som gör att människor mår bättre och upplever att de blir friskare. Positiva förväntningar frisätter dopamin, en signalsubstans som får oss att känna tillfredställelse, vi får också bättre motorik, vi mår bättre helt enkelt!

Kanske därför en obotlig optimist som jag själv aldrig blir deprimerad. Tillfälligt låg men aldrig någon riktig depression. Jag förväntar mig, ibland med en dåres tålamod, att det alltid skall bli bättre...sen! Jag triggar produktionen av dopamin helt automatiskt.. Jag borde följaktligen inte heller drabbas av Parkinsons sjukdom då, den beror ju på brist av dopamin.

Jag får väl något annat skit i stället då. Något universalmedel kan det ju inte vara. Tja, kanske om jag kompletterar med antioxidanter, B-vitaminer, Omega 3 och zink samtidigt som jag undviker transfetter, vidbränd mat och cigaretter.

Blir jag ändå sjuk som gammal tänker jag börja röka marijuana, men inte före 75.

torsdag, mars 08, 2007

Långsam start

Att vakna och själv ta in den nya dagen med allt vad det innebär av duschande, frukostätande och påklädning tar sin tid. Att dessutom rådda två trötta skolbarn genom morgonbestyren tar också sin tid. Går upp klockan 6 och efter två timmar är barnen färdiga att fösas ut och mot skolan. Jag är lycklig de morgnar jag kan gå tillbaka till mitt frukostkaffe, sitta ner och långsamt vakna till liv även inombords....

Jag blir långsammare och långsammare med åren. Eller har jag alltid egentligen haft en mer långsam inre rytm än den rytm jag levt i? Antagligen och antagligen därför jag fick stressproblem. Speciellt morgnarna är viktiga. Det får inte bli bråttom. Egentligen tror jag inte att någon annan skulle uppfatta mig som långsam, det är bara min egen känsla. Det som blir tydligt är hur snabbt allt gick tidigare... Jag hann inte med mig själv, det gör jag nu.

Nu, hitta webbutik som säljer konstnärsmaterial. Det går ju att bara snacka, men här skall bli verkstad också!

onsdag, mars 07, 2007

Att vara förälder 1

Tjejer. Vad är det med tjejer i tolvårsåldern och uppåt. Min dotter E har problem med en kompis som liksom "lagt beslag" på henne. E känner att så fort hon pratar med någon annan, inte vill som kompisen, vill vara med någon annan eller på något annat sätt "går emot" kompisen, så blir hon utsatt för gliringar, suckande, vassa blickar, småsparkar och ilska.

Men, hallååå. Så här får det inte vara!! Hur hjälper man på bästa sätt? Hur stötta? Det är inte lätt, det är ännu svårare att var ung och tänk på allt man skall lära sig, alla koder man skall knäcka inte minst när det gäller det sociala. Nu har jag tryckt på flera knappar på en gång. Pratat med föräldrar, fröken, röjt och säkert gjort mig obekväm hos någon.... inte minst har jag peppat och peppat och peppat.......

......samt morrat för mig själv över den frånvarande pappan som helt och fullt lämnat oss i sticket som pappa, förälder att dela ansvaret med och inte minst, rent ekonomiskt!

Ett slabbigt göra

Stått på en ranglig trappstege och rensat hängrännan på garaget. Vingligt på vattenmätt mark. Ställde mig högst upp i vita brallor (hade inte tänkt göra just det här när jag gick ut för att hämta lite ved..det bara blev så. Typiskt Mig!) Inga handskar men väl utrustad med liten planteringsspade och höga gröna stövlar. Ett slabbigt och sumpigt göra. Något jag inte gör så ofta, tvärtom. Fast om jag gjort det hade det nog varit lättare. Nu låg förra vårens, sommarens och höstens löv som hade hunnit bli till jord och lite till i rännan....Där låg grenar, växte till och med något vårgrönt som hade slagit rot, jag hittade fågelfjädrar och en mer obestämd sörja som INTE luktade vårblomma. Nöjd med min insats. Ännu nöjdare efter duschen. I dag har jag varit min egen man igen! I kväll får jag ta en whiskey!

söndag, mars 04, 2007

Måla för kung och fosterland

Jag vill måla. Inte akvarell, åh nej, utan olja eller akryl. Stora tuber, jättepanåer och ett rejält stafli. Längtar efter att måla fast jag en gång för 25 år sedan gick en kurs och insåg att det inte var min grej. Den gången målade vi stilleben, typ flaskor och frukter på ett bord. Läraren var en petimeter och min lust försvann ut på duken för varje penseldrag. Jag la av.
Den här gången skall jag inte gå någon jäkla kurs. Jag vill måla stort, vilt smeta och skapa med massor av färg. Skit samma hur det blir. Jag vill använda händerna, kanske stora penslar men inget fjuttigt duttande inte....

Dags för en bild !


torsdag, mars 01, 2007

Psykedelisk vårkänsla

Tycker själv att jag mest gnällt alternativt sjåpat mig, varit sarkastisk eller kritisk under en rätt lång tid nu. Det är inte hela sanningen men bloggen har en period verkligen varit min ventil...min pyspunka! Resten av sanningen har inte bloggat utan försökt att leva ett liv, allra helst i nuet men också med tankarna framåt än bakåt i tiden. Dessutom...har det gått upp för mig, skriver jag inte lika obehindrat och lätt i bloggen längre. Kanske att jag trivdes bättre då när jag var mer anonym..
Funderade ett tag på att stänga Nikes Rum och starta en ny, hemlig blogg men nej....Det finns för mycket här, hälften är gömt och hälften synligt för alla. Men kanske att jag startar en till. Alternativet är att jag bestämmer mig för att det är helt OKEJ att vara utlämnande, ibland på gränsen till outhärdlig kanske....och att jag är fullständigt nollställd och likgiltig vad gäller eventuella reaktioner från vem det än må vara. Det är jag inte än. Dessutom rädd att mamma skall hitta hit! Huh....


Första vårdagen. I Skåne blommar snödropparna sedan en månad tillbaka. Samtidigt med dem kom påskliljorna upp till hälften. Där stelnade de och stannade till när det kom minusgrader och snö men de lever och i dag när det sista vita smälte bort stod de där, 15 cm höga och fortsatt gröna och raka.


Köpte en tröja. En psykedelisk sak i mjuk bomull, var väl trött på allt grått, grått och grått...Behöver nog något som vidgar sinnet och som får blodet i svallning igen efter vinterns frusna tröga sinnelag... Min son tyckte att jag köpt en knarktröja....!!!?? Min dotter tyckte att den var fin men verkligen ingenting för en mamma!


Perfekt med andra ord!!