tisdag, februari 27, 2007

29 patienter och 1 film

Vissa dagar på jobbet....Jag vet, har tidigare varit inne på hur det kan se ut. Ändå överträffar fortfarande somliga dagar allt som tidigare varit. På 3,5 timme hade jag 29 patienter. Räkna ut hur många minuter varje patient fick? Ja, just det, runt 7 minuter. På sju minuter skall jag hinna hälsa, presentera mig, säga varsogod och sitt, ställa ungefär 5 frågor, förklara tillvägagångssätt och anledning och så till sist när patientens frågor tagit slut, be patienten att klä av sig nedtill och sitta upp i STOLEN! Lugnt och fint, "känns det bra?", på med belysningen, hissa upp patienten ett par dm och helst inte trycka på fel knappar så att hon fälls ihop eller tippas upp och ner. Därefter manövrera med mina instrument, objektglas och provtagningspinnar. Hissa ner patienten, be henne klä på sig, berätta att svaret kommer på posten och säga adjö och välkommen åter om 3 år.

7 minuter. I dag var de flesta i en bra, rask årgång. Bara 5 st var så unga att de aldrig hade varit uppe i stolen någon gång, 2 var förståndshandikappade och en satt i rullstol. Klarar man det på sju minuter? Nej, inte ens med hjälp.

När jag släppte in nummer 27 orkade jag knappt säga vad jag hette. Stod upp och förklarade att jag var sen och bad patienten klä av sig och sätta sig i stolen. Provet tog 2 minuter, adjö.

Avslutade dagen med "Underbara älskade".. Så otroligt hemskt ledsamt och gripande!!! Sen åkte jag hem och kramade mina barn, länge och hårt....

Godnatt.

söndag, februari 25, 2007

Kritisk nätdejtare..

Ibland roar jag mig med att snurra runt lite på dessa nätdejtingsajter. Det är stundom ett sant nöje. Vissa gånger blir jag efter en stund alldeles svettig och får nästan panik efter att ha synat alla dessa rader efter rader med män, ensamma, sökande män! De ser nästan likadana ut allihop, efter några erfarenheter IRL vet jag också att texten ibland inte säger ett dugg....
Så, jag har blivit allt mer kräsen och selekterande. Är du man och vill ha kontakt med mig bör du inte kalla dig för "nallebjörn", "torpeden", "Rambo" eller "ärligaavsikter".. bara för att nämna några. Du bör inte heller lägga ut en bild på dig med bar överkropp eller i solglasögon. Ännu värre är om du publicerar ett foto på din motorcykel eller dig i din öppna cabriolet! Stöööön.......

Tja, vad är då intressant och tilltalande? Kanske om du inleder din annons så där spetsfundigt och skarpt så att du får mig att stanna till och vilja läsa resten...Jag vet inte, just nu nappar jag inte på någonting. Får väl ge mig ut i den verkliga världen i stället?

Några erfarenheter. Efter 3 små brev fram och tillbaka drog jag mig tillbaka från kontakten med en man från en grannkommun. Han skrev att han blev jätteledsen för att jag redan, efter så kort tid, gjorde slut....ähm, vi hade aldrig setts..... En annan menade att vi hade allt gemensamt, samma erfarenheter och vi skulle komma att matcha varandra perfekt. Det skrev han i första brevet...Jaha???

Jag är väl på fel nätdejtingsajter kanske...

lördag, februari 24, 2007

Prospect

Min son hittade kusin Martin och hand band, Prospect, på myspace, så det kommer här:

http://www.myspace.com/prospecttheband

Jämställdhet på riktigt

En kvinna i tiden: Annica Dahlström, professor i neurobiologi och författare till den populärvetenskapliga och omdebatterade boken "Könet sitter i hjärnan".

Jag har inte läst boken än, men jag har läst om boken och om de forskningsresultat och tankar som ligger bakom. Annica D är en vuxen kvinna, tillika välutbildad och jämställd i sitt yrkesliv. Hon säger att det är skillnad på män och kvinnor.

Jaha, är det någon som inte tycker att det är skillnad på en man och en kvinna?

Jo, men bara ibland tydligen, inte i alla sammanhang. Annica D:s kritiker har fått sig en riktig lavett och smått desperata gör de nu vad de kan för att undergräva hennes teorier kring mäns och kvinnors olika förutsättningar. Känsligast är frågan om män och kvinnor är lika bra på att ta hand om de allra minsta barnen, vilket Annica D hävdar att de inte är.

Jag förstår att man kritiskt granskar forskningsrapporter men jag förstår inte de som kritiserar Annica D:s analys av dessa och med smått desperat hetta piper att "hon har fel"...Jag förstår inte de som hävdar motsatsen, att män och kvinnor skulle vara helt lika, ha samma slags hjärnor och vara lika lämpade för alla olika uppdrag som vi kan tänkas få i detta liv vi lever. I och med att man lyfter fram och diskuterar skillnaderna i våra kön, sågar man ju inte männen som pappor. För mig blir det inte bara en upprättelse mot kvinnan utan också mot mannen!

Har män bröst? Har män varit gravida med alla de kroppsliga och mentala förändringar som en havande kvinna genomgår? Var producerar kvinnan testosteron? Kan någon säga att det inte händer något med en kvinna när hon väntar barn? Är det inte rimligt att tänka att det är för att hon skall förberedas på modersrollen, föräldrarollen, för att ta hand om, beskydda och nära sin oerhört omogna och behövande lilla avkomma.

Vi lever i år 2007. Ett fjuttigt litet år i det stora oändliga sammanhanget. Är det någon som inte kan förstå att vi under miljontals år formats till de individer vi är i dag? Bara för att den förra regeringen ville införa tvångspappaledigheten, så innebär inte det att vi plötsligt blir mer lika till vårt inre. Evolutionen har fört oss framåt som människor på denna jord och under hela denna tid har omhändertagandet av avkomman spelat den mest avgörande rollen. Hade det inte varit så hade vi inte funnits till i dag. Vi hade inte överlevt.

Jag har inga som helst problem med att förstå vad det är Annica Dahlström vill visa med sin bok. Att kvinnor och mäns hjärnor är olika. Att vi i utgångspunkten är programmerade att hantera olika situationer, påfrestningar och livsvillkor. Jag känner instinktivt att det Annica D säger är så själklart. Minnet av mina egna känslor, tankar och upplevelser från den tiden när jag var gravid, födde och tog hand om små barn är fortfarande nära ytan. För mig var det flera saker som den gången fick mig att ibland känna det som om det var mig det var något fel på, som om jag inte höll måttet riktigt. Som om jag var lat eller konstig som VILLE vara hemma med mina små barn, som inte kände mig tillfreds med att kombinera den tiden i livet med arbete och ett mer utåtriktat liv, som hade svårt att få det att fungera friktionsfritt....

De som kritiserar Annica Dahlströms bok och tankar känns mest skraja för att deras snäva världsbild av den moderna västerländska värld vi lever i skall spricka eller ännu värre, rämna helt. Ingen vill gå tillbaka i utvecklingen. Alla är nog ense om att det är en bra grej att båda könen får rösta, att också kvinnor har lika förutsättningar att studera och göra karriär. Ingen vill att kvinnor skall hunsas av männen och ställa sig vid spisen igen.

Men om vi skall lyckas med att få ett jämställt samhälle som är mänskligt och ärligt måste vi inse att vi endast kan skapa det samhället om vi tar mäns och kvinnors olika styrkor och skillnader på allvar och ser det som en tillgång i stället för ett hot.

Det man gör när man säger till kvinnor att män lika gärna kan ta hand om barnet, det är att ta i från kvinnan också det här speciella. För det är speciellt att vara kvinna. Lika speciellt som det är att vara man.

Gudskelov för det!

Tankens makt

Fascinerande tankar, kolla här:

http://www.youtube.com/watch?v=cXMBF7NgZkI&mode=related&search=

Det finns tre till....

fredag, februari 23, 2007

Stopp och start

Kravlat mig upp ur gnälldiket till synes hel men hes och långsam....Gläds åt vintervykortet utanför fönstret, att jag inte längre ser dubbelt och att min dotter gjort semlor!

Nu får jag ta ny fart in mot mars i stället. Mars är hoppfullt. Vårmånad....snart vår..

Jag har haft många stopp här i början av året. Frös fast i kylan. Eller vi kan kalla det immunförsvarstriggning och kognitiv kollaps kanske. (roliga ord!)

Samlar ihop mig. Var utanför dörren för första gången på en vecka. Blev full i skratt. Släpade en lång böjd kropp efter fötter som drog i marken. Allt gick i ultradapid....Stress? VAD är det? Hur gör man när man har bråttom? Orkar inte minnas.

Tänk om Winsconsinfebern bränt bort mina stressynapser så att jag aldrig mer kan skynda eller oroa mig? Som en slags elchock inifrån? Kroppen har skakats om, chockats ända in i minsta lilla cell och nu är äntligen ordningen återställd.

Vi kanske skall ha ett och annat feberslag ibland så att kristaller, synapser, substanser och signaler ramlar ner på rätt ställe igen.

Ni kanske inte skall vaccinera er trots allt?

söndag, februari 18, 2007

Wisconsin

Skrev att "förkylningen bröt ut". Bah! INFLUENZAN bröt ut. Skit helt enkelt. Har inte någonsin, jag lovar, varit så sjuk. Trodde jag var immun mot den här slags sjukdomar. ÄR det ett friskhetstecken, tänker jag...att nu när jag slappnar av lite mer, stressar mindre och mår bättre, då kan kroppen "unna sig " att vara sjuk på riktigt. Så där som alla andra är. Feber, huvudvärk, illamående, värk i kroppen, dubbelseende, frossa och allt annat från alla böcker om sjukdomar. Mitt i allt släppte någon tråd efter tandoperationen och när jag skulle klippa av den med dimsyn och frossa klippte jag mig i tungan. Orkar någon höra mer? Nä, men med det här vill jag säga VACCINERA er och se till att ni inte har för trångt mellan tänderna, dra ut det som behövs i tid och använd tandtråd!! Det här är hemskt! Glad att jag i kväll kan sitta mer än 2 minuter framför skärmen och dessutom kan läsa vad som skrivs.

Fast det känns lite betryggande att årets virus heter Wisconsin och inte..Fuijan eller Malaysia...Alla dessa virus lär ha sitt ursprung i Asien men det låter något mindre skrämmande, åtminstone längre från fågelinfluensan i allafall.

Sökte information om årets influensa. Allt som hittades på svenska sidor var några rader om att den en så länge bara märkts i Umeå och så något fall i Uddevalla. Ingenting annat. Någon har dålig koll. På en norsk sida kunde jag läsa mer, man vill ju veta!

fredag, februari 16, 2007

Tänder. Kapitel 2.

Jag kan inte gapa, suger i mig den doppade mackan till kaffet. Siktar med muggen mot munnen men träffar kinden. Sölar. Ser ut som en blandning mellan en bulldogg, en hamster och snart en jordglob! Börjar skifta i färg. Inte hela jag men halva mitt ansikte. Speciellt från halsen upp mot ögat på höger sida. När jag ler, ler jag snett. Min dotter ryser och säger -"Nej, titta inte på mig". Min son flinar och drar retfullt ut sin egen kind till dubbel storlek.

Den där bullen i tandköttet blev till en ryslig historia. Operation i förrgår, jag skall inte gå in på detaljer men min tandläkare (som en gång i tiden lärde mig att vindsurfa och kör Porsche, säkert för alla pengarna han fått från mig!! PS) Det får du så gärna) gick in bakvägen mot en redan rotfylld tands rötter. Där fixades det, borrades och gjordes rent. Han borrade till och med i benet upp mot bihålan och där kom det några detaljer i alla fall.

Nu skall jag ut och skrämma folk på byn.

torsdag, februari 15, 2007

Johanna Sällström

Johanna Sällström är död.

Det är så förfärligt när en så ung människa rycks bort så tidigt. Så oerhört sorgligt och onödigt. Hon var mamma, har en liten dotter. Jag kände henne inte, har bara som alla andra sett henne då och då på TV och i filmer. Hon var vacker och begåvad, utstrålade dessutom en speciell värme, ett djup och hade något själfullt runt sig. Det kändes att hon var en tänkande, kärleksfull människa. Det var en person jag för flera år sedan blev lite nyfiken på. Det var inte länge sen jag läste en intervju med henne. Där berättade hon bland annat hur hon gått från hyperventilerande till att andas lugnt. Ja men precis tänkte jag då. Det är så det är, jag kände igen mig. Ännu en beskrivning av hur det är att leva i ett hypat, stressat samhälle där snabba överföringar och omedelbara resultat är det "naturliga".

Johanna Sällström blev bara 32 år. Hon är värd en alldeles egen stjärna i himlen.

onsdag, februari 14, 2007

Bakryck!

Jag kan visst baka pepparkakor! Det var bara för att degen var fryst och gammal. Dessutom beror det på att jag ibland glömmer - och tror att jag fortfarande kan göra mer än en sak samtidigt. Som att baka pepparkakor och blogga! Brandlarmet gick och barnen himlar med sina ögon, nästan lite julstämning i alla fall!!

Åldersnoja

Varför är vi så faschinerade av en människas ålder? Fast jag inte vill och inte bryr mig dyker alltid frågan upp, undrar hur gammal hon eller han är??

När vi är födda och exakt hur gamla vi är spelar stor roll för vår självuppfattning, identitet, möjligheter i samhället, vissa relationer, tilltro och hur vi värderas politikskt, personligt och ekonomiskt.

Varför tänker jag så mycket på min ålder. Det har börjat nu, nyligen, kanske för exakt 1 år sedan. Innan dess brydde jag mig inte alls. Har alltid känt mig ung och frisk. Samma status liksom hela tiden. Har alltid fått höra att jag ser yngre ut. Då var det nästan ballt att fylla 40! No big deal! Jag ser bättre ut och känner mig både smartare och trevligare än när jag var 20.

Sen fyllde jag 41, fortfarande en baggis som knappt noterades. Så följde 42, 43 och 44. Helt okej. 45, ja då. 46, 47 och 48.....men vänta nu. Stopp nu börjar jag vackla. Det går för fort, nu behöver jag lite andrum. Men nej nej, innan jag hinner ta nästa andetag skall jag fylla 49.

Vad är det för en ålder. 49? Det är jävligt gammalt det! Hur rimmar det med vad jag ser i spegeln och hur jag känner mig. Inser att jag åldersmässigt räknas som mer än medelålders (åh, nej!) snart i klimakteriet (inte i närheten!) och på väg utför (vad menar jag??)

Ser några gamla skolkamrater med breeeda höfter, runda midjor, järngrått hår och åderbråck under sommarklänningen. Tänker smått desperat att något måste vara fel. Hur ser jag själv ut egentligen? Är jag också en kärring, tant fast jag inte fattat det? Går hem och tar desperat några självutlösande bilder med digitalkameran. Granskar bilderna med lupp. Nä, det funkar rätt bra än, jag har varken åderbråck, grått hår eller övervikt. Så länge jag inte zoomar in ansiktet eller händerna så bör jag väl vara förhållandevis nöjd, när det gäller min ålder alltså. Men det är inte längre ballt att bli äldre.

Talar högt med mig själv; "Du har nog inga tantanlag" Ändå blir jag inte lugnad. Vid min ålder BÖR man ha det ordnat runt sig, vara i ett stabilt förhållande, ha god ekonomi, utflugna barn, äga sitt boende, jobba max halvtid och ha en stabil umgängeskrets med likartade förhållanden. Kan man fortfarande jogga eller vandra över en brant ås som jag gör, fortfarande ha korta kjolar ibland eller tajta jeans, lyssna på hög musik, plugga på högskolan och drömma om en ny yrkeskarriär? Fortfarande vänta på sin stora kärlek kanske?? Jag vill inte ha mintgrön jacka för att hitta den i hallen (citat Coola Morsan), tyska tantskor eller höga pösjeans. Tanterna under min uppväxt hade små dukar på alla bord, prydnadssaker och syntetblommor i små pottor och krukor. Jag gillar inte sånt, vill inte heller läsa Året Runt eller Allers. Något är fel.

Definitivt fel och jag får inte ordning på tankarna. Jag passar inte som 49-åring och blivande 50-åring. Det gör mig både lättad och orolig.

måndag, februari 12, 2007

Tandstatus

.....och med den övergången glider jag in på kapitlet tänder!

Det börjar vid ungefär 8 månaders ålder när de första mjölktänderna kommer. Sen går det fort. Efter några år börjar de ramla ut, en efter en. Så fortsätter det under hela skolåldern. Trots fluorsköljningarna i skolan börjar det bli ett och annat hål. De fylls igen med amalgam. Så småningom dyker visdomständerna upp. Innan man hinner blinka är de utdragna igen.

Nu är man vuxen och det förmodas att man borstar tänderna minst 2 ggr/dygn och använder tandtråd. Det bör vara lugnt men för säkerhets skull går man och kollar tandstatus en gång varje år. Plötsligt är man mitt i livet och något hårt kraschar till mitt i citronmuffinsen. Ett gruskorn? Efter en stund märker man att det är något som känns raspigt och ojämnt. En plomb. Ingen fara, bara i väg och laga. En engångsföreteelse. Skit happens!

Mot slutet av 80-talet när jag levde ett bekymmersfritt liv i Oslo med god råd, gick jag en period varje vecka till tandläkaren.Det här var en poppig, modern tandläkare med rummet fullt av det allra senaste inom tandvårdsteknologin. Innan jag la mig i hans ultramoderna svävande stol fick jag mig en liten plastmugg renat och 4 koltabletter. Sen jädrar kunde han sätta i gång att sanera mina gamla amalgamfyllningar. Tanken var att jag skulle bli som ny i munnen, bort med all gammal metall och in med ny, vit plast! För att förhindra att jag skulle absorbera för mycket tungmetall, d.v.s. kvicksilver, förbereddes jag med sprit och kol.

Det blev bländande fint och livet fortsatte utan bekymmer i rätt många år. Barnen kom men jag gick fortfarande till min tandläkare på Jacobsbergsgatan varje år. Så började det. I min nya stad fick jag plötsligt akut tandvärk och var tvungen att på måfå ringa till någon. Den enda som hade en ledig tid var en äldre man i skitig rock, med yvigt vitt hår och tjocka glasögon. Minns från mitt liggande perspektiv hur han hänger över mig och hur jag känner hans tjocka, korviga fingrar rota runt långt inne i min mun. Han ger mig den ena bedövningssprutan efter den andra och halva jag är bedövad, bara inte den onda tanden. Det är svårt att andas och att svälja. Nu "provar" han i alla fall och han ser allt mer vild ut. Snart står han upp och sliter filarna så hårt att de går av om och om igen. Det känns som att han rotar väldigt nära hjärnan och det gör fruktansvärt ont. Nu hör jag honom muttra: "det går faan inte, det går faan inte". Ser hur tandsköterskan vrider sina händer samtidigt som hon försöker få honom att sluta. Till sist vrålar jag till och föser undan doktor galen. Rusar ut och hem, trycker i mig en näve Citodon, får skjuts till "min" vanliga tandläkare i Stockholm och blir åtgärdad.

Det gick 4 år. Sen började det igen. Under de senaste 3 åren har jag gjort 6 rotfyllningar, 2 tandrotspetsoperationer, fått en krona, planerar för en till och har nu en rotfyllning som måste göras om. I morgon klockan fyra. Vad händer? Är jag inte lite ung ( i det här sammanhanget alltså??) för det här? Är jag inte lite för frisk och skötsam, jag både motionerar och äter bra, röker inte och äter inga mediciner?? Min nuvarande tandläkare säger att en av förklaringarna är de "fina plastfyllningarna" från 80-talet. De håller inte måttet.
Man roar sig...

Surprise !

Jag fick visst en ny, fräsch visningsbild till min telefon.....?

söndag, februari 11, 2007

En lugn stund

Sitter i mörkret och bara myser. Gör ofta så. När barnen har lagt sig och det äntligen är tyst i huset, då smyger supermorsan sig fram till sitt stora fönster med en liten besk jävel i sin ena hand. Här kan jag sitta i lugnet och titta ut över mitt lilla samhälle, mot mörket som är först havet och sen natthimlen där det i dag syns fler stjärnor än vanligt. Jag drar filten om mig och sätter fötterna mot fönsterkarmen. Känner värmen från elementet underifrån, zippar lite på cognacen och trivs med mig själv. Lite svaga toner från Lhasa i bakgrunden. Går förbi datorn på väg mot sängen...tänkte egentligen bara stänga av men kan inte hålla fingrarna från tangenterna. Några ord bara, för att förmedla en harmonisk, lugn liten stund. Godnatt.

Om män som bedrar

Män som bedrar. Jag har träffat några stycken, både småskurkar och riktiga superbedragare. Varför just jag har träffat och fallit för mer än en man som måste ljuga, bedra och gå till andra kvinnor för att lösa sina problem, det kan man fråga sig?

Säger det något om mig? Det är så det blir. Hur stark man än är, hur fel man än tycker att han som bedrar och ljuger har, så gör det något med den som blir bedragen.

För där inne, dit jag inte själv alltid har tillgång, viskar den där jävliga människan som också är jag, att "du dög inte", "du har nog dig själv att skylla" och till sist det hemska "det går inte att älska dig, där ser du"

Det tror jag egentligen inte på, som tur är. Med tiden har jag landat i trygg förvissning om att jag absolut inte får slå tillbaka det här mot mig själv. Det har inte med mig att göra. Jag har inte gjort något fel som är så uselt så att jag är värd att bli lurad och bedragen. Det säger helt enkelt så otroligt mycket mer om de män jag träffat än om mig själv. Förbannat ynkligt helt enkel.

Men säker kan jag ju inte vara... Aj, aj vad då landat, hånar hon den jävliga. Trot den som vill lalalalal....

Finns det ett mönster? Jag kan själv inte se något så jag tror inte det. De här männen har i sin personlighet och läggning varit så total olika när det gäller allt annat. Det enda de har gemensamt är rädsla och feghet. Sanningen är nog den att det för det första finns allt för många män (säkert kvinnor också men min erfarenhet rör män) som inte klarar att närma sig en kvinna, sin livskamrat, sin "älskade" med sina innersta tankar och problem. Det blir känsligt, kanske att de är rädda att krympa om de dristar sig till att erkänna sina svagheter, sina innersta önskemål eller sina sorger och svårigheter. Det blir för mycket, för jobbigt och i förhållandet händer det saker när man inte pratar ärligt med varandra. Till sist blir det omöjligt att ta i och lösningen blir att man söker sig utanför förhållandet, till en annan famn. Till någon som inte tittar frågande, inte undrar, inte kräver någonting alls. Det blir en flykt, självklart är det positivt och härligt Ett nytt passionerat möte kan inte vara annat om relationen man lever i går på sparlåga i tyst avvaktan eller är fastlåst efter otaliga gräl.

Vad som händer den dagen jag eventuellt går in i en ny relation, om jag hittar någon att älska, det vet jag inte. Troligen ingenting. Jag har aldrig varit svartsjuk av mig, tror inte att jag skulle kunna vara i en relation med misstänksamhet och oro. Det ligger inte för mig helt enkelt. Är man tillsammans är man det för att båda vill och har valt det, i det ligger ett förtroende i sig själv.

Kanske jag borde fattat i tid? "Jaha, du borde kanske varit mer misstänksam", sa någon.. Nej, varför det? Jag tror på det som människor säger till mig, är jag en idiot nu? Jag har valt att lita på den jag lever med? Samtidigt, i min senaste relation, där kände jag av något jag inte tyckte var så vackert. En slags misstänksamhet smög sig på i samma takt som relationen bröts ner..Men det här var i vår första riktiga krisperiod. Var det så konstigt? Men jag hatade jag känslan, vill aldrig mer sjunka så lågt. Orkar inte leva så. Det är inte jag.

Det gör något med en... Om inte annat kommer känslan och tankarna att det är nog lika bra att inte ha en relation igen, det går ju ändå åt helvete och det är så smärtsamt att jag inte ens orkar tänka på det.

Varför har inte de män jag åsyftar kunnat komma till mig i tid och berätta hur de känner, vad som trycker dem, vad som är fel?? Hur kan jag som ändå är så verbal och kommunikativ ha mött män som är motsatsen när det gäller annat än det ytliga, påtagliga, synbara?

Rädsla. Män som väljer att bedra är rädda, mest för sig själva men också för att sanningen skall skada partnern. Som om tystnaden, som också är en slags oärlighet, skulle vara bättre. Som om sanningen, eftersom den alltid kommer i kapp, senare skulle vara lättare att ta.

Det kan vara ångestladdat att våga lita på en annan människa. Alternativet blir då att sluta, stanna och gå vidare till någon som inte är hotfull, som inte är lika nära. En ny kvinna. Ett blankt blad.

Många av de här männen upprepar sitt beteende i senare relationer, det blir deras sätt. Jag säger inte att det bara finns en orsak till att män bedrar och är otrogna. Det finns naturligtvis fler. Men jag tror att det här är en vanlig orsak. För att dölja rädslan blir de här männen fega, svaga och ynkligt flyende individer..... Det kan få annars ömsinta, intelligenta, verbala och charmiga män att behandla sina närmaste med förakt, lögner och svek. En flykt bort.

Alla män vill ju inte lämna och flytta. De försöker bara lösa sina problem genom att tanka näring hos en annan kvinna. En kvinna som ger dem "det de behöver", som "förstår" och som inte ställer krav. De lämnar henne med förnyad kraft men hur varaktig är den när man inte lever sant?

Varför inte vara en man och reda ut det man har, vara ärlig och göra rätt för sig innan man går till en annan kvinna. För det är självklart så att man inte till vilket pris som helst skall eller bör stanna kvar i en taskig relation.

Det hjälper att försöka förstå för det är viktigt att ta motgångarna till sig som en erfarenhet och gå vidare. Det finns inget livsbejakande, kreativt eller någon glädje i bitterhet. Jag var åtminstone ärlig och försökte förstå, lyssna och stötta....det räckte inte men jag gjorde åtminstone mitt bästa och det kan jag leva vidare med.

Jag tänker ibland att om man sviker genom att ljuga och bedra, hur hanterar man det och sig själv i längden. De här männen kan orimligen må bra. Om de sen fortsätter med samma beteende späs nog självföraktet på rätt rejält för varje gång.

Det är inte lätt att reparera ett trasigt förhållande som rämnat p.g.a. svek och otrohet. Åtminstone kräver det en gigantiskt insats av båda. För känslan av att ha levt i en lögn och frågetecknet inför hur länge, är outhärdlig. Man kan säkert försöka men ibland är det bättre att sluta och gå vidare var och en för sig. För mig var det befriande i sig när allt avslöjades eftersom jag äntligen kunde förstå allt som hänt. Alla poletter trillade ner på en gång. I efterhand kände jag hur mycket energi och kraft det hade tagit. Nu är jag är förbi både den här värstingen och några till, så jag är fri och har det bakom mig. Det stör mig inte längre, men minnet av förnedringen och skammen är lätt att plocka fram. Det gör mig arg och kvarstår som något jag aldrig igen vill uppleva.

Men vem kan ge mig garantier för att det aldrig blir så? Ingen! Rädd är jag inte men extra modig, det är vad jag måste vara om jag börjar älska någon. Även om jag skulle "misslyckas" igen, så okej...jag vet att jag klarar mig. Ingenting kan få mig att sluta längta och säkert försöka igen så småningom.......

Det finns mycket att fundera över...Inte minst kvinnor som har förhållanden med gifta män. Eller andra orsaker till att män söker bekräftelse eller sex utanför sitt fasta förhållande. En sak menar jag trots allt.. Det är förmätet att sätta sig över andra människors förstånd och känslor. Livet är inte alltid lika lätt, förhållanden kan vara komplicerade, alla kan vi tappa fotfästet och dras till sådant vi tidigare inte trott om oss själva. Så vi bör passa oss för att döma andra i något slags generellt moraltänk.

Man kan aldrig kräva kärlek eller absolut trohet av någon annan. Men man kan kräva respekt och ärlighet, att bli behandlad värdigt.

lördag, februari 10, 2007

Stil

Identitet. Unga människor söker inåt och visar utåt. Det är viktigt att synas och att den som ser förstår vem man är. Uttryck, kläder som förstärker musiksmak och tankarna där inne bakom färgat hår och svarmålade ögon, kostymer eller häng på brallorna. Det är viktigt att vara någon, vem är inte så noga, bara du är tydlig.

Punk, grunge, pop, svartrockare, gothare eller kanske syntare, hiphopare, post-punk, neofolk, new wave, black metal, death metal, glamrock, gothic metal, heavy metal, nu metal, Emocore, Goregrind, Grindcore, Hardcore, Industri, Opera metal, Power metal, Sleeze, Rap-metal, kängpunk, trallpunk, crust eller möjligen skatepunk. (Tro nu INTE att jag kunde det där utantill, kan någon det?) Sen har vi ju veganerna, de till husbehov och de militanta djurrättsaktivisterna, olika etniska grupperingar, förortsgrupper, klottrare, huliganer.... ?

Ungdomar i dag har en del att välja på. Om man lyckas lära sig vad allt betyder och fixar att välja rätt vill säga.....bara det! Tänk om man väljer fel och ändrar sig, går det? Kan en skejtare bli gothare. Kan ett emobarn skejta?

Tja, på min tid fanns det trädkramare och husokupanter, proggare, flummare och disco eller dansbanan. Droger fanns det då som nu. Det var väl ungefär det.

Undrar vad jag hade valt om jag hade varit ung i dag? Mina försök att reta pappa i Stockholm och uttycka något slags eget, var möjligen en period med försvarets blå grötrock, filthatt med brodyr och plastiga solglasögon med blomblad runt glasen. Vi liftade runt i Skåne, allt var ofarligt och enkelt. Jeansen var från Gul&Blå och farfarströjorna från arbetarboden. Håret afropermanentades och hennafärgades. Musiken var Supertramp, Frank Zappa och David Bowie. Inga föräldrar visste vad Roskildefestivalen var så ingen protesterade när vi åkte dit. Vi bodde i tält, trampade runt i gegga och jord, åt konstig mat och undvek så gott det gick stånden med marijuana, hasch och de mest konstiga svamparna. Det var trångt och luktade. De vildaste tjejerna skuttade runt med bara bröst och kramades med alla möjliga och omöjliga. Det gjorde inte jag, som tillhörde den lite tystare, mer iakttagande gruppen som egentligen bara "hängde på" på grund av brist på annat, osäkerhet men nyfikenhet.

Stilen, hette den någonting? Nej...vi växte upp i skuggan av Flower-Power, allt var redan gjort och vi, i mellangenerationen födda i slutet av 50-talet eller i början av 60-talet, gled bara vidare i redan upptrampade spår.

Grötrocken fick lillasyster ärva, likaså Frank Zappa. Tiden gick, jag hängde en Fjällrävenryggsäck på ryggen och flyttade tillbaka till Stockholm. Här följde en period utan någon som helst stil alls eller rättare sagt, ett valsande mellan olika stilar, de få som fanns. Jag slutade permanenta håret, köpte kläder på NK eller HM, gick på Friskis&Svettis intensivpass 3 ggr/v och cyklade genom stan med George Michael och senare Mauro Scocco i min Sony Walkman. Hjälm hade ingen. Min kameleontutbildning från tonårstiden fick mig att utan problem zappa mellan Café Opera, klassiska konditorier, suspekta krypin på söder eller lite mer konstnärliga eller intellektuella caféer och matställen nere i stan. Det var inte riktigt lika ballt att bo på söder då som det är nu men det var nära till allt. Jag var fortfarande förvirrad, iakktagande, sökande men nyfiken....Det var jag länge. Allt jag har gjort har tagit tid, ingenting har gått fort när det gäller mig....


Puh, det är skönt att inte vara ung längre. Inte desto mindre kan jag fortfarande ibland vara förvirrad och sitta där i mitt hörn och bara iaktta... Men permanenta håret tänker jag inte göra igen, inte heller färga det rött, gudbevars!

onsdag, februari 07, 2007

Morgon på slottet

Vaknade tidigt. Gick en kort promenad runt slottet innan frukosten. I öster steg solen upp, luften var hög och lätt att andas. Fick en känsla av att gå inomhus, efter den senaste tidens stormar, orkaner och påfrestande vindar var det overkligt stilla. Jag har aldrig sett så enorma bokträd! Så många och vilken oerhört vacker park!! Här är det gott för själen att vara.
Bäckaskogs slott var en gång i tiden Carl XV Gustafs "sommarstuga".Innan dess ett kloster. Miljön och historiens vingslag sätter onekligen i gång fantasin och pockade på min nyfikenhet.
Väl tillbaka på slottet syns inte en själ. Frukosserveringen är inte riktigt färdig så jag myger genom hallen mot den stora, breda trappan. Slottet är morgonsömnigt tyst, bara knarrandet från de gamla trappstegstiljorna hörs när jag långsamt tar mig uppåt. Väl på första våningen möts jag av ett stort porträtt i olja. Han, den femtonde, blickar lite nedlåtande (?) mot mig. Jag fiskar upp mobilen ur väskan och tar en bild. Upptäcker att bilden är upp och ner!! Vad? Går en bit in i nästa rum och då är plötsligt bilden genom kameralinsen rättvänd igen!! Ilningen längs ryggraden fick mig att hasta ner för trappan och puh, nu fick jag kaffe och var inte längre ensam.

måndag, februari 05, 2007

Klart som korvspad

En liten stund när barnen lagt sig och det vardagsliga är avklarat. En god stund. En bra dag. Energin kom tillbaka, där ser man.... Laddar för Kristianstad. Skall på kurs och bo på ett slott. Kör väldigt tidigt. Men en stor caffe latte och frukostmackan på instrumentpanelen, lite bra musik och några timmar för mig själv i bilen lockar!!! Gillar att köra bil, gillar att köra just ungefär 2 timmar, sen räcker det. Kurs...åker dit utåt sett som någonting bestämt men inom mig är jag en annan och syftet ett annat!! Förstår mig själv även om ingen annan gör det...Men är man mitt i en transformation så är man. Omständigheterna är sådana att det inte går att vara klar och tydlig. Inte än...Godnatt

söndag, februari 04, 2007

Fiskskit

För det mesta är bokstäverna i "word verification" innan publicering helt slumpmässigt betydelselösa. Utom nyss. Det bildade ett ord: "fiskskit".
Jahaa.....

zoombiebehandling

Ännu en period när jag inte lyckats skriva en rad, varken här eller till mina andra "skrivlådor". Flackande tankar, känt mig halv en hel vecka. Det har smugit sig på.. Förr hade jag alltid sån koll. Visste exakt vad som hände i kroppen och varför. Nu, efter "smällen" för snart ett år sedan vet jag inte längre vad som är vad. Illamående och huvudvärk i några dagar är inte längre självklart ett virus. Det kan lika gärna vara tänderna, ryggen eller en mental kräkreflex.. Skit samma men det är ju bra att veta om man skall ta en kur pencillin, gå till ryggkvackar´n, svälja lite extra B-vitaminer eller beställa en dubbeltid till terapeuten.

Som ett frågetecken väntar jag på svar. Tänker att jag får ta till ett nytt grepp, att det kanske blir bättre om jag bara går här hemma och sjavar ett par dagar. Tar ett beslut att lägga ner allt. Som om jag hade feber, vilket jag aldrig har, men just därför. Då är det okej att inte göra någonting alls.

Så, jag stänger av. Befriande i sig så länge det inte kommer någon på besök. Håret i en stripig hästsvans och skönaste mest urtvättade mjukiskläderna på. Promenerar inte, tränar inte, lagar inte mat, gör ingenting alls. Köper färdigkäk, låter ungarna dricka coca-cola både fredag, lördag och söndag. Såsar omkring till lugn, långsam musik, rör mig som i ultradapid och tänker att äh, vem bryr sig? Känner att töckenet i hjärnan blir allt mer ogenomträngligt. Orkar till sist inte ens svara i telefon eller gå med soporna.

Söndag kväll är jag rätt nöjd med mig själv. Det har lyckats. Jag har lyckats med att bara sjava omkring som en zoombie i över ett dygn, något som var otänkbart för ett år sedan. Det har nog sina poänger med att vara totalt oduglig, slapp och lat ibland. Nolla sig själv. Känna hur kroppen värker efter för många timmar i sängen och soffan. Upptäcker att jag längtar till i morgon. Till vardagen, till strukturen, gymet, promenaden, duschen och vilan i kroppen efteråt. Jag längtar efter att få skärpa sinnet vid datorn och att få jobba en liten stund.

Får hoppas på att jag startar i morgon bitti då!?